Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘stå tillbaka’

Ett inlägg om en TV-serie.


 

I kväll var det premiär för brittiska TV-serien Happy Valley på SvT 1. Jag gillar ju brittiska thrillerserier så danska Dicte, som gick samtidigt på TV4, fick stå tillbaka och spelades in på DVD-hårddisken. Jätteskönt att kunna glo sen och spola förbi reklamen!

Catherine i Happy Valley

Catherine i Happy Valley har mycket på sin tallrik. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats. Foto: Ben Blackall, BBC)

 

Happy Valley utspelar sig i ett lantligt Yorkshire. Droger, arbetslöshet och diverse annan misär är vardag för polisen Catherine. Själv bor hon med sin syster, före detta knarkare, och sitt våldsamma barnbarn Ryan. Ryans mamma tog livet av sig efter en våldtäkt. Catherines man orkade inte med situationen utan skaffade sig en ny fru. Men när han nu ska bli arbetslös eftersom tidningen där han arbetar som journalist ska läggas ner, är det Catherine han kontaktar. I samma veva blir mannen som Catherine tror våldtog dottern frisläppt från fängelse – och en ung flicka kidnappas. Kidnapparna begär en miljon i lösen.

Ja det låter lite mycket… Och det är det. Det blir lite väl mycket som vi tittare förväntas ta in i detta första avsnitt av sex. Samtidigt känns den dryga timmen programmet pågår ganska seg, trots att det händer saker hela tiden. Men, som sagt, det händer för mycket och det känns lite för rörigt.

Toffelomdömet för denna första del blir inte mer än medel.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om ett foto.


 

Mormor o jag

Mormor och jag för ungefär 50 år sen. Pappa fotade.

En av de bilder jag har ramat in och satt upp i vardagsrummet är en bild på mormor och mig. Jag är liten och sitter i mormors knä, omsluten av hennes trygga famn. Det slår mig att just idag blir jag lika gammal som mormor var på bilden när den togs. 52 bast. Mormor hade då knappt sju år kvar att leva.

Jag har inte så många minnen kvar av mormor, men jag minns vissa ord och uttryck som hon använde. Hon var född och uppvuxen i Småland och bodde granne med Astrid Lindgren. Hon, som var lite speciell, enligt mormor. De lekte inte, Astrid var ju fyra år äldre. Men mormor visste ju vem hon var. Redan då utmärkte hon sig.

Min mormor var själv inte den som direkt utmärkte sig. Hon stod gärna tillbaka, gärna lite bakom morfar. Men mamma och hon kunde gnabbas, uj uj uj! Jag minns det och jag känner igen det! Fast mot mig var mormor alltid snäll. Hon bredde alltid tjockast lager med smör på mina mackor. Men framför allt var hon verkligen den där trygga, varma famnen jag kunde sitta i. Vi hade behövt ha den famnen kvar, både mamma och jag, tror jag, lite längre än 59 år.

Men på bilden ovan är mormor 52 år, precis som jag blir idag. Man ser inte att hon hade dåligt hjärta och svår diabetes. Jag minns bara den där famnen. Och mormors blåa kofta, den som jag pillar på på fotot. Jag minns naturligtvis inte tillfället, men vet att bilden är tagen på mormors och morfars bakgård. På gården där vi fikade i all evighet hela somrarna – till dess att vi först hyrde stuga, sen köpte huset på Rådmansgatan.

Mormor var en trygg del av min barndom. Jag är glad och tacksam över att jag fick känna henne i nio år i alla fall. Hennes vigselring är en av de ringar jag bär i min långa kedja runt halsen. Mormor är alltid med mig.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Om det är nån som kan få mig att både tänka nyanserat och att skratta när många saker i livet är tuffa, så är det Anna. Anna, den mest älskade fästmön. Igår eftermiddag åkte vi in till stan för att äta tidig thaimiddag. Bra och prisvärda bufféer hittade vi på Thai Village mitt i stan. Däremot lämnade servicen ett och annat att önska…

 Thaimiddag
Maten var supergod. Jag provade sesambollar och dumplings för första gången!


En i personalen var totalt ointresserad
av sina arbetsuppgifter – periodvis. Samtliga gäster som anlände fick BE om att se menyn – alla ville ju inte ha buffé. Sen satt h*n och mobilsurfade mitt i restaurangen vid ett bord. Men hallå! Och när vi skulle gå hann vi knappt resa på oss innan Mobilsurfaren plötsligt fick eld i baken och trängde sig fram till vårt bord för att plocka disk. Vi är ju inte några små damer, så vi gav upp försöket att kränga på oss jackorna och tog med dem för påsättning utanför restaurangen. Ville ju inte riskera nån porslinskrossning.

Dessert
Vaniljglass och konserverad frukt tog jag till dessert, men det fanns också friterade bananer.


Men som sagt, maten var supergod!
Jag var modig och provade två för mig nya saker – sesambollar och dumplings med kyckling och grönsaker. Anna vågade först, sen vågade jag. Anna hade förresten en egen liten show. Hon är en sån… entertainer… Se bara!

Anna showar

Först äter vi lite…

Anna äter
Gott det här, ser du!


Sen äter vi lite till…

Anna äter
Banta? Va?


Och sen kan vi inte hålla oss för skratt
för att fotografen inte vill sluta ta bilder när vi stoppar saker i våra små söta pussmunnar.

Anna skrattar
Ha ha ha!!!


Så anlände vi till biografen.
Det var en lååång promenad på… två minuter. Våra biljetter och biogodiset betalades av vännen Karin, som inte längre finns bland oss, och fru Klon. Tack snälla båda! Jag är för övrigt säker på att Karin sitter på ett moln där uppe och läser varenda rad jag skriver och nickar förnöjt när hon nämns och skakar på huvudet åt stalkern (som hon berättade för mig är ökänd). För nej, vännen, jag glömmer dig aldrig!

Vi var först i den lilla biosalongen och fick de två bästa platserna. Jag hade gott om tid att studera mina jeans.

Jeans
Mina jeans.


Faktum är att vi var först väldigt länge,
så jag trodde att vi skulle förbli ensamma.

Biosalong
Tomt var det här.


Men sen dök det upp två välförberedda brudar
som hade läst in sig (!) på filmen/boken. De var fullastade med popcornbunkar och jag sa till Anna att hon skulle vifta lite med sin vänstra armbåge och välta ut popcornen om de inte slutade vara så förnumstiga prata. Men de slutade prata, tur för dem! Vidare var det en genomförkyld människa som snorade och snöt sig och spred sitt jävla virus så nu blir väl alla tio som såg filmen sjuka lagom till påsk. Sånt där tycker jag är oförskämt! Man stannar hemma när man är smittsam. Basta!

Två som inte heller hade vett att stanna hemma var ett ungt par som skulle ha behövt silvertejp (jag säger inte till vad, initierade människor förstår). Vi såg de redan i lördags och de var liksom redan då limmade vid varandra. MEH! Hångla kan man väl göra hemma likaväl som man kan snora? Dessutom satt killen och fipplade med ena stolen nära min så att det både lät illa och skakade om hela stolsraden. Tjejen tyckte att det var helt OK att sätta upp fötterna – med skorna på – på armstödet i stolen framför. Uppfostran? Nej, inte tillstymmelse till nån.

Om filmen kan du läsa i ett separat inlägg. Jag frös under hela föreställningen, så när vi kom ut var det skönt att få sätta på sig dunjackan. Vi ville båda fota ett upplyst träd, men ibland får en del av oss… stå tillbaka…

Anna renhorn
Anna Ren?


Vi hann hem lagom
till den sjunde delen av danska Brottet på SvT1. Tio delar ska det bli totalt och ärligt talat tycker jag att serien är lite seg. Det händer nästan ingenting som för handlingen framåt. Men så klart jag är nyfiken på att få veta vad som har hänt med den kidnappade lilla flickan och skälet till att hon kidnappades.

I morse var det dags att skutta upp och jobba. Anna har ju haft ryggskott ett tag, så det var nog lite ovant att kliva upp för en arbetsdag. En lång sådan, dessutom. Jag ska försöka plocka upp henne på vägen hem innan jag åker och köper påsköl.

I kväll blir det korv till middag. Mitt kylskåp är ovanligt välförsett – också ett tecken på att jag har en Anna i mitt liv. De veckor hon bor hemma hos sig kan man möjligen skymta en gurkburk, några öl, fil och en ostbit i min kyl.

 Kyl
Välförsett kylskåp.


På onsdag kommer så mamma
för att fira påsk med mig. Jag ska vara ledig på torsdag, nu är det slut med att jobba gratis och extra och svara på mejl på kvällar och helger och publicera hemsidor efter klockan 16. Det ska bli skönt att få vara ledig, men samtidigt vet jag att jag måste tänka klart snart. Tänker ta delar av den här arbetsdagen för att ringa en del samtal, bland annat försöka få lite information från facket, vilket jag vet är i det närmaste omöjligt. Men jag måste försöka i alla fall. Vidare måste jag jaga nån på personal HR och så hoppas jag att jag får nån form av svar på det mejl jag skickade prefekten för en vecka sen där jag krävde ett förtydligande av anbudet, inte mera ludd. Men som sagt, det har gått en vecka och jag räknar inte med att få klara besked nånsin. Detta tär. Det tär så in i helvete.


Livet är kort.

Read Full Post »