Olika skäl, vägskäl?

Ett skäligt inlägg.

---

 

Vad finns där framme vid vägskälet?

Jag vet inte hur många bloggar jag läste i kväll där skribenterna sa sig inte ha nåt att skriva om. Att de tröttnat på bloggandet. Den som är trött på att blogga behöver ju inte skriva nåt. Ändå skrivs det. Konstigt, tycker jag. För egen del är jag också ganska trött, men det är av andra skäl. Det är inte så att jag har tröttnat på att skriva, det gör jag aldrig. Däremot har jag tröttnat på att delge alla mina tankar, känslor och upplevelser.

Vi skriver av olika skäl. Mina skäl för att blogga har ändrat sig genom åren. Nu närmar jag mig resans slut. För ett år sen kände jag en sån sorg vid tanken att sluta blogga. I skrivande (!) stund känner jag… en lättnad. Mina ord ska alltid finnas, men de ska bara inte finnas här. Sen. När det är slut.

Understundom har jag använt bloggen av det enkla skälet att jag bara vill säga mina ord och berätta högt vad jag är med om. Det finns ingen här där jag är att föra en dialog med. Det finns bara jag. Vissa dar känner jag mig ensammast i världen. Andra dar är mitt liv så fullt av människor att jag blir… trött.

Orden som pärlor…

I kväll kände jag att jag inte räckte till, att jag störde, att jag ställde nån sorts orimliga… krav? Jag vet inte varför jag vill veta vissa saker. Jag vet inte varför det är viktigt för mig att kunna planera lite. Det jag vet är att allt kan ändra sig i morgon, planer eller inte. Allt kan vara över, ta slut. Och jag orkar inte starta en ny kamp.

Men jag blir ledsen när det skrivs hur trött man är på orden och sen skriver man ändå. Varför göra nåt som är tråkigt, som en inte gillar? För mig är orden som pärlor som trillar av ett halsband. Och när snöret är tomt känner jag en sån lättnad. Mina ord och jag står vid ett vägskäl. Jag väger dem väl, för att hitta skäl till att välja just den vägen. Jag väljer däremot aldrig bort orden. Så gör jag. Du gör inte som jag, inte du heller. Gör på ert sätt, så gör jag på mitt. Det finns inget rätt eller fel. Det som gör mig ledsen gör kanske dig nöjd.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

När livet vänder: Johan

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

Johan Alander växte upp med våld i familjen. Fotot är lånat från SvT:s webbplats.

Onsdagskväll. Och oavsett mående är det När livet vänder som gäller. Denna serie av och med Anja Kontor, en av de få journalister jag noterar har något som kallas för medkänsla. Jag får känslan av att Anja Kontor inte är ute efter att sälja sig och sina program. Det känns mer som om hennes mål är att berätta människors historier. Eller snarare få dem själva att berätta om sina vändpunkter i livet. I kväll var det Johans tur.

Johan Alander är musiker och rappare.  Men det kvällens program handlar om är inte nån ljuv musik utan om våld i familjen. Misshandel. Och ett liv med missbruk av såväl alkohol som droger.

Han är bara 24 år, Johan. För tre år sen vände hans liv och han blev fri från sitt missbruk. Morföräldrarnas omtanke och omsorg var till stor hjälp. Men det är nog kanske systern som, genom sin egen kamp mot missbruket, gör att han packar sin väska och inte flyr utan

åker till…

När jag ser på Johan och lyssnar på hans berättelse skymtar jag då och då den där ängsliga lilla pojken. Men jag ser också ett lugn och en ro som jag blir smått avundsjuk på…

Johans historia skulle ha kunnat sluta rent åt helvete, på lätt svenska. Tack och lov har den ett bra slut. Eller slut och slut… Hans liv fortsätter. Det är det bästa.

Missade du programmet om Johan? Titta här på SvT Play!

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Elise

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Lena.

Här kan du läsa mer, bland annat hittar du länkar till det jag skrev om förra säsongens program.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tid att förnedra sig, att blogga och att räcka till

Ett inlägg om dagens prövningar och några andra tankar.

Idag ska jag alltså till Arbetsförmedlingen och förnedra mig. Jag kan nästan inte förklara hur det känns, detta att ha ett välfyllt CV med många varierande kompetenser och erfarenheter, och ändå få förödmjuka sig, förnedra sig med att prata med en okänd människa om det som är jobbigast i mitt liv just nu. En människa, som jag gissar har till uppgift att tala om för mig att jag är otillräcklig, att jag inte gör tillräckligt för att förändra min situation och sånt.

Min pappershög med sökta jobb är nog inte tillräcklig. Notera att bilden är gammal och högen högre idag.

I mitt stilla sinne – och på min blogg – undrar jag om såna människor nån gång har varit i min situation. Om de ens kan stava sig till en ansökan. En del är säkert jättekompetenta, men jag har stött på människor som har visat stora brister. Och när man inte ens klarar av att påanmäla en arbetssökande till denn*s a-kassa eller att det ska ta över två månader att utse en handläggare till en arbetssökande… Då kan man inte ha nån vidare positiv syn på såna som jag.

Och synen är resiprok, kan jag meddela! Efter liknande såna tabbar ger jag inte mycket för somliga på Arbetsförmedlingen. Långt ifrån alla är mindre lyckade att arbeta där, men med tanke på att man håller människors väl och ve i sina händer borde alla vara jätteduktiga. Så är det inte. De jätteduktiga existerar, men de är få.

Med dessa positiva tankar – tjolahopp, liksom! – ska jag infinna mig klockan tio idag. Och bereda mig på lång väntetid innan jag får mina fem minuter, allt enligt kallelsen. Tur att jag har en spännande bok på gång, som jag kan läsa. Bara det att det brukar vara ett jättesorl eftersom jag inte är ensam som väntar på tur (otur?)… Jag blir jämt så trött i huvudet efter ett besök på Arbetsförmedlingen. Och ändå har jag till 90 procent av tiden alltid bara suttit och väntat… Slöseri med allas tid och kraft, tycker jag.

_____________________________

Igår blev jag så ledsen när jag läste på en blogg om en persons, enligt min åsikt, ganska nedlåtande tankar om skälen till att människor bloggar. Bloggaren, som nu skriver allt mer sällan, enligt egen utsago, har inte längre behov av att bli sedd genom sin blogg utan får nu uppmärksamhet av sin partner och via sitt arbete. Så bra då! Men nu är det ju inte alla som är lika lyckligt lottade som just den personen.

Många bloggar säkert för att bli sedda och hörda. Det är inte mitt syfte med den här bloggen, inte primärt i alla fall. Jag skriver för att överleva, för att utveckla mitt skrivande, för att ventilera (mest häva ur mig). Ofta har jag god lust att stänga av kommentarsfunktionen helt, för jag skriver verkligen inte för andra. Men samtidigt har jag kontakt med en del vänner via bloggen. Det är vänner som jag, av olika skäl, inte kan träffa på så många andra sätt än via bloggen eller sms.

Jag blev ledsen.

Men så klart att det är roligt att få kommentarer och att människor som läser ibland kommenterar att de får nåt ut av det jag skriver. Då är det ju en viss bi-nytta med mitt bloggande, trots allt! Att jag sen också tjänar lite pengar på vissa inlägg – verkligen inga miljoner! – är en bonus. Som arbetssökande behöver jag varenda krona jag kan tänkas tjäna! Och för att få uppdrag krävs att jag visar upp besöksstatistik som är… ”intressant”… Så visst, ibland skriver jag också för att få uppmärksamhet, det får jag lov att medge när jag tänker efter.

Sagda bloggare ovan är inte alltid så smidig i sina ordval. För ungefär ett år sen fick jag höra att det är värre när en ung person får cancer än en äldre. Just då var jag mitt uppe i att vänta på ett besked om mina tumörer var godartade eller elakartade… Jag tror inte personen ifråga förstod hur illa dessa ord gjorde mig… Eller också gjorde h*n det och syftet var att såra. Det vill jag emellertid inte tro!

Med dessa sista rader vill jag få dig att förstå att våra ord är viktiga. Vi måste tänka efter ibland, inte bara babbla. Att gång på gång få höra att jag ska ta nya tag är som att säga till mig att jag ska rulla upp den där stenen för berget en dag till. Vissa dagar orkar jag inte. När jag är ensam kan jag ligga på golvet och bara gråta en vanlig tisdag. Andra dagar är självförtroendet på topp och jag glider framåt i tillvaron.

Jag är fullt medveten om att det alltid finns människor som har det värre och svårare än jag. Men min energi går just nu helt åt till att komma ur sängen, att motverka så att jag inte lägger mig ner på golvet och gråter i flera timmar ytterligare en dag, att inte låta mig lura mig själv att hoppa framför tåget, typ. Jag struntar inte i dem som har det värre än jag, men jag har inget enda uns kraft över till dem just nu. Så självisk är jag.

Och jag känner att jag står vid ett vägskäl. Ska jag eller ska jag inte..?

Livet är kort.

Read Full Post »

Lördag i New Village

Tänk att det redan är lördag i min andra semestervecka! Jag vet inte vart dagen tog vägen igår, jag tyckte att jag mest satt i bilen och körde kors och tvärs. Idag blir det nog bara en kortare tur för några ärenden. Tänkte försöka handla förnödenheter till mamma också så att jag slipper göra det när jag skjutsar hem henne i morgon. Jag ska sova kvar en natt, men vill nog gärna komma iväg tidigt på måndagen. Skulle behöva gå ett varv med snabeldraken här, tvätta nån maskin och så packa till Pride, förstås.

Jag vet inte hur vädret blir framöver, men jag tror inte att jag behöver packa dessa, som jag fick av Monica den norska!

Idag vaknade jag och mådde illa och det vill inte riktigt släppa. Kanske beror det på webbtrollets närvaro – elva 17 23 26 32 gånger, hittills idag (kl. 16.17 svensk tid). Nu ligger Japan visserligen åtta timmar före oss, men ändå. Det var elva gånger när klockan var  halv tolv mitt på dan där, så det blir som vanligt minst en gång i timmen. Jag förstår inte varför man gör så här. Verkligen inte. Och tänk så tomt hennes liv blir sen när jag inte bloggar mer…

Men just mitt webbtroll är inte unikt. De allra flesta som blir förbannade på mig säger att avslutar bekantskapen. Ändå följer de min blogg, till och med prenumererar på den. Ett lysande exempel var den som började prenumerera samma dag som h*n var tydlig med hur dålig h*n tycker att min blogg är.

Nu bloggar jag inte i nåt fåfängt försök att ha en bra blogg. Vad är det för larvigt syfte? Jag bloggar för min egen skull. Men om det kan glädja nån lär jag inte blogga så länge till, det är jag fullständigt övertygad om. Jag står vid ett vägskäl och det är nog dags att välja nya vägar.

Livet är kort.

Read Full Post »

En del av livet

Igår och i natt gjorde jag nånting som jag borde ha gjort för länge sen. Nej, jag raderade inte min blogg, men det var väldigt nära. Sen tänkte jag på nån som gjorde det när h*n inte stod ut med elakheter från ett visst håll – och hur h*n sen ångrade sig – djupt. Då kände jag att jag jävlar i mig inte ska förmås att göra likadant bara för att nån är illvillig. Jag ska stå ut och fortsätta, bara för att.

Efter solnedgången gjorde jag en genomgång.

Det är mycket jag har bjudit på här i bloggen, framför allt av mitt liv. Jag har verkligen hängt ut mig och även dem som står mig närmast. Men nu blir det mer fokus på mig själv, mitt ytliga jag. Eller det har ju varit det ett tag. Jag har liksom insett att man inte ska tro att man är del av nånting som man faktiskt inte är nån del av – och aldrig kan bli del av heller.

Ja, man kan säga att jag står vid ett vägskäl. Jag gör allt för att inte tvingas välja väg av krafter utifrån, jag vill välja efter eget huvud. Men det är svårt, för det som har varit soligt och ljust de senaste åren har tappat sin lättsamma glans. Och jag fnissar inte mer.

Över tre år av mitt liv har jag läst. Inte allt, mycket har jag skummat. Skummat hur mitt tvång att vara ärlig har försatt mig i svåra situationer. Detta tvång som nu allt mer har lett till ett annat tvång: att skriva allt fler inlägg under lösen. Det är fruktansvärt irriterande, men som somliga och vissa vet är själva bloggandet i sig ett sätt att skriva sig ur kriser. Ibland blir skrivandet nästan maniskt. Trots att jag gång på gång har berättat att jag måste få ur mig vissa saker för att inte må sämre, har jag hånats för detta från vissa håll.

Nu väljer jag därför en medelväg och låter efter det här inlägget sånt som är alltför personligt skrivas i lösenskyddade inlägg. Jag slutar inte att blogga, för jag har inte råd med terapi och kan inte få det genom jobbet eftersom det inte är jobbrelaterat. Inte heller raderar jag min blogg, för jag vet att jag skulle ångra mig så då. Och inte gör jag den helt privat heller – vilket alltid retar nån.

Det har varit tre händelserika år och jag måste komma tillbaka lite till dem. Många nya vänner har kommit, en del har gått, andra har stannat. Många gamla vänner har återvänt, medan andra har brutit totalt. Vänskap är svårt och man ska verkligen inte blanda ihop det med varken arbete eller familj.

Jag har ju också ett troll som envisas med att försura min tillvaro. Under perioder har jag fört statistik på trollets besök här. Det är ganska fantastisk läsning. För visst är det väl lite sjukt när nån tycks besöka ens blogg det första man gör på morgonen, när man vaknar och sen, vissa dar, en gång i timman? Är mitt futtiga liv så himla intressant för nån annan??? Just nu befinner sig trollet på resande fot, men besöker lika fullt min blogg regelbundet. Jag vet ju vilket land trollet befinner sig i, så trots tidsskillnader och sånt kan jag ju se när besöken kommer. Att man inte, efter alla dessa år, slutar. När nån uttryckligen har sagt att man inte är välkommen, varför envisas man? Jag inväntar stalkinglagen som träder i kraft i höst och då blir jag den första att anmäla.

Troll blir rätt fula av sitt beteende.

Under åren har det också nämnts små fjantar, odjur, Mårror, Chuckysar och annat onkytt. Dessa är så gott som raderade ur mitt liv, jag orkar inte med människor som bara vill bli strukna medhårs. Och jag tycker definitivt inte att sånt beteende som jag har fått vara med om hör hemma på en seriös arbetsplats.

Ja, nu har jag kommit till ett vägskäl. Vägskäl är en del av livet, liksom de val av fortsatta inriktningar vi gör. Det som är bakom mig ångrar jag nästan ingenting av. Jag står för mina åsikter och det jag skriver, jag tar inte bort nånting trots att inget är skrivet i sten. Det är nämligen så, tro det eller ej, att jag faktiskt kan ändra åsikt om saker och ting också. Men då skriver jag om det! Ta bort nånting gör jag inte!

Det har blivit många fel och misstag i mitt liv. Alla kan jag inte sona. Framför allt tänker jag sluta ta på mig andras skuld. Jag är uppväxt i en familj där vissa gärna skuldbelade andra. Det trodde jag var unikt för min familj. Nu vet jag att det inte är så. Det enda jag kan hoppas på är att jag, med mina erfarenheter, klarar mig ur detta utan att hamna på ruta ett igen. Jag ska börja se till mig själv och mitt eget bästa igen, annars går jag under. Jag samlar krafter nu för jag lär behöva dem.

Livet är kort.

Read Full Post »