Grejor i backspegeln och framtiden

Ett inlägg om gamla kollegor, vänskap som dör, vänskap som överlever, en kärlek som många försökt stoppa och en viss förtjusning.

---

 

Jag har rätt många grejor i backspegeln – inte bara den mentala utan även i bilen…

Vänner kommer och går, men vår familj består.

Det låter nästan som ett påhittat ordspråk. Och idag är inte ens familjen statisk, ju. Jag tillbringade gårdagskvällen med Fästmön. Vi firade åttaårsdagen av vår första dejt. Senare i höst firar vi sjuårig förlovning – om inget händer som slår upp den. Ingen av oss hade nog tänkt en sån lång förlovning, men det stoppades ju käppar i mina framtidshjul för sex och ett halvt år sen. Så länge har jag kämpat för tillvaron. Jag har haft motgångar och jag har haft bra stunder. Motgångarna vill jag inte prata om öppet, men bland de bra stunderna kan jag nämna 2012 när mina aliens visade sig vara av arten lilla c, jag fyllde 50 och jag arbetade på Den Bästa Arbetsplatsen.

De senaste dagarna har jag haft mejlkontakt med Bästa Vännen och före detta kollegan från en arbetsplats som var raka motsatsen till den ovan. Jag har lovat mig själv att aldrig återvända dit i nåt sammanhang och det löftet har inte varit svårt att hålla. Men vissa före detta kollegor vill en gärna ha kontakt med och nu planerar vi en liten återträff i höst. Detta fick mig att titta i min mentala backspegel och minnas en annan före detta kollega. En som jag trodde var min vän också. H*n som inte hade tid att komma ut fem minuter en vinterdag (jag kunde ju inte komma in) så att jag fick överlämna en liten sak från min mamma. Jag fick ta med mig den lilla saken tillbaka hem igen. Sen dess har jag inte haft nån som helst kontakt med personen ifråga. Men jag har noterat att vi numera bor på gångavstånd från varandra. Och jag har förstått att jag är persona non grata. Jag grät när jag kastade den lilla saken från mamma.

Hemlagat rules!

Men igår kväll var jag i Himlen och Anna lagade underbart god lax som vi åt tillsammans med killarna. Kattan var också med på ett hörn. Hon blev väldigt förtjust i mina tofflor. Jag fick förklaringen senare på kvällen av äldsta bonusdottern via Instagram:

Hon gillar ju fotsvett

Hmpfffff… Jag har mycket torra – och framför allt – luktfria fötter. Och tofflor. Nåja, hur som helst blev även jag lite förtjust – i denna fyrbenta, håriga mörderska som hittills har tagit livet av två småfåglar och en vårtbitare på Annas balle*. Vete 17 hur Katta bär sig åt, men en riktig seriemörderska är det. Fast hon är väldigt söt också, det går inte att komma ifrån…

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det är fredag och de flesta laddar för helg. För min del är det likgiltigt – vardag som helg är likadana. Enda skillnaden är att jag försöker ge mig sovmorgon på lördagar och söndagar och går inte upp klockan sju. Ingenting alls är inplanerat i min helg, men jag måste handla lite idag så att jag får ihop till en middag och i morgon, avtalade jag igår, ska jag telefonera en längre stund med lilla mamma. Vädret ser ut att bli blandat, men en del sol kan det bli lördag och söndag. Så då får jag gissningsvis stänga mitt hem åt baksidan om jag inte vill få det inrökt och få svårt att andas.

Nu är det väl dags för fredagsfika för dig, eller? Jag tar, utan kollegor, en svart kaffe i min gamla senapsmugg.

Senare idag kommer ett nytt inlägg i den här bloggens sista serie Hajpat. Idag handlar det om ljug och fusk.

*Annas balle = Annas balkong

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Resande i livet

Ett inlägg om troll och inre och yttre resor.

---

 

Man brukar säga att man inte ska göda troll på internet. Jag försöker låta bli, för jag tycker bara att de på ren svenska är så korkade. Dessutom är de fega eftersom de inte vågar stå för vem de är.

I cyberspace har jag också nick. Ett av dem ser du i titeln på den här bloggen. Ändå har jag aldrig dolt vem jag är – jag la tidigt ut bilder på mig själv. Och med den headerbild jag har just nu kan den normalbegåvade räkna ut ett och annat.

Men tro det eller ej, det finns andra sorters troll på nätet än de flänga. När jag började twittra hösten 2010 var Trolluggla den första som vänligt hälsade mig välkommen. Genom åren har vi följt varandra, understundom främst på avstånd. Vi har aldrig träffats IRL, trots att vi bor ganska nära varandra. Kanske handlar det om att vi är olika som personer och i somt har divergerande åsikter (jag kommer inte på nån just nu, men…). Trots detta har jag alltid har hyst den största beundran för Trolluggla som modigt står upp för sina åsikter utan att bli nedslagen av internettroll och annat oknytt. Ofta har Trolluggla stått ganska ensam också. Det känner jag igen från mitt eget liv och därför har jag helt klart tonat ner min ursprungliga kaxighet.

Vänlighet och mod, det är fina egenskaper hos en människa. Därför var det med bestörtning jag läste att Trolluggla har drabbats av det jag här på bloggen benämner Stora C. Men mod, är som sagt en av Trollugglas egenskaper. Därför kan du och jag och vem som helst följa hennes nyligen påbörjade trollresa. Så modig var inte jag när jag drabbades av lilla c, jag skrev bakom lösen. Sjukdom är nånting väldigt intimt och djupt personligt. Jag orkade inte få besök av internettroll i mitt sjukrum. Trolluggla vågar. Och nu ska jag följa hennes resa. Det kan du också göra genom att läsa bloggen Trollresan. Ord i sig kan inte läka cancer. Men dina ord och mina ord i kommentarer kan ingjuta kraft och ännu mer mod i den här tuffa kvinnan. Hon som är mamma, farmor, svärmor och matte och som behövs i många år till.

Jag gillar inte uttrycket fuck cancer, men drabbas man av Stora C får man svära hur mycket man vill. Från mitt håll kommer i stället Grynets ord till små och stora tjejer, jag tror att de funkar här också, Trolluggla:

Ta ingen skit!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

En ny arbetsvecka har börjat

Ett typiskt vardagsinlägg, signerat Tofflan.

Plötsligt blev det måndag igen. Morgonen har tvekat vad gäller vädret. Jag har då tittat ut genom arbetsrumsfönstret hemma. När jag tittar på mobilappen visar den strålande sol. Nåja. Det var tufft i alla fall att kliva upp idag. Ett skäl till det är ju att Fästmön kunde ligga kvar – hennes semester har härmed inletts! Och om jag är ärlig skulle jag helst vilja stanna hemma med henne.  I morse var jag så trött och zombieaktig att jag hällde min Pro viva svartvinbär i senapsmuggen kaffemuggen – med kaffe i… Men jag får glädja mig åt att det är en kort arbetsvecka. På fredag är jag ju ledig eftersom det är midsommar.

På fredag sätts den här fram på ballebordet*.

Vad gäller midsommar har vi inga större planer. Vädret avgör en del, men vi har pratat om att nicka pick på dan och äta sill till kvällen. Det är väl till kvällen man behöver få en snaps i kroppen så att man inte fryser. Den svenska sommaren är här, men den är kort och kvällarna råa och myggiga.

Annars går jag mest och drömmer om semester. Jag är rejält trött och sliten efter ett tufft år med lilla c, operation, extremt kort sjukskrivning, korta besked om jobbförlängningar och jobbjobbjobb på minst heltid. Därutöver mamma, som var hos mig i påskas i tio dagar, men som jag ändå hela tiden har dåligt samvete för. Och för Anna, som jag vill tillbringa mer tid med. Och för Uppsalanyheter.se som jag vill skriva mer för. Jag har ett par nya artikelidéer, förresten. Skälet till att jag ligger lågt med dem är att jag måste fokusera på jobb som ger inkomst den här veckan. Idag ska jag ta mig i kragen och ringa för att höra om det finns nåt besked på ett ställe att få. Och i morgon får jag antingen en telefonsignal eller tystnad om jobbet jag intervjuades för i torsdags. Går jag vidare blir det intervju nu på torsdag. Kroppen är alltså på mer än högsta beredskap – högsta beredskap har den varit inställd på så länge att jag snart inte vet nåt annat läge.

Oväder eller inte? Kroppen är på mer än högsta beredskap.

Jag tror att den här veckan blir antingen väldigt hektisk eller väldigt lugn på jobbet. Folk vill göra klart inför semestern och några har redan dragit. Ett besked om framtiden här på institutionerna har jag blivit utlovad före juni månads utgång. Det tror jag när jag hör! Och hör jag inget blir jag ju automatiskt förlängd en månad till eftersom arbetsgivaren har uppsägningstid. Var det nån som trodde att mitt liv var lätt och okomplicerat? För en planerare som jag själv är det tungt och svårt att inte kunna planera långsiktigt. Hittills har det handlat om att jag har kunnat planera en eller två månader framåt i tiden. Nu kan jag inte ens planera nästa vecka.

När har du semester, du avundsvärda, och vad ska du hitta på då???

*ballebordet = balkongbordet

Livet är kort.

Read Full Post »