Lösenordsskyddad: Hur det än är…

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Read Full Post »

The woman in black

Ett inlägg om en film.

---

 

I nio fall av tio brukar jag tycka att en bok är bättre än en film. I början av juni läste jag den lilla skräcknovellen Kvinnan i svart av Susan Hill. Jag tyckte att den var bra, men blev inte riktigt… uppskrämd av denna spökhistoria. Kanske berodde det på att den sommartid då nalkades. I natt var förutsättningarna bättre. Mörkret hade sänkt sig, det enda som hördes i huset var brummandet av nåns tvättmaskin (ja, det måste visst alltid tvättas om nätterna här…) och då och då dånet av flygplan (är det nån sorts övning eller blev det krig, kan en undra, för det har fortsatt nu på morgonen och förmiddagen..? Jävigt olustigt!). Och kanske är spökhistorier ibland bättre som film. Jag såg The woman in black (2012) på TV4.

Precis som i boken får en ung advokat, här spelad av Harry Pot… jag menar Daniel Radcliffe, i uppdrag att bege sig till en håla. Där har en gammal dam avlidit. Advokatens uppdrag är att bringa ordning i dödsboets alla papper, av vilka de flesta finns i damens ensligt belägna hus vid ett träsk. Det gamla huset ruvar på hemska hemligheter, förstås. Advokaten själv är änkling med en liten son och mycket sorgsen. Han blir varnad, i princip hotad, för huset. Byborna vill att han ger sig av. Men advokaten är plikttrogen…

Som spökfilm är detta lysande! Stämningen är hela tiden läskig, nästan alla scener är omhöljda i dimmor. Daniel Radcliffe spelar alldeles utmärkt den lojale, men sorgsne advokaten. Och den mystiska kvinnan i svart… Ja, jag erkänner: jag blev riktigt uppskrämd flera gånger! Därför glädjer det mig enormt att filmen har en uppföljare, The Woman in Black 2: Angel of Death (2014). För om en film kan vara bättre än en bok, är säkert en uppföljare helt OK!

Toffelomdömet blir det högsta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Helgplaner

Ett inlägg om helgen och om glädjen som saknas.

---

 

Jag satt här och läste… Som synes behöver jag tvätta håret OCH skaffa tandställning mot underbettet.

Jag satt här igår och läste min tidning… Ja, det vill säga jag läste pappersvarianten av QX, en tidning jag knyckte i Pride Park i lördags. Och sen läste jag förstås boken jag ska recensera. Den hinner jag inte ta mig igenom före helgen – helgen börjar ju för övrigt idag. Recensionen kommer därför nån gång under nästa vecka.

I eftermiddag ska jag åka till Förorten, skjutsa barn och grejor och hämta Fästmön. Efter nåt ätbart tar vi oss sen in till stan för att gå på konsert. Jag har inte varit i stan på hela sommaren, för jag räknar inte en bussresa till centralen som ett stadsbesök liksom inte heller besöket hos frissan – salongen ligger i utkanten av stan. Nej, jag häckar ju mest här i New Village. Vad ska jag i stan att göra? Bli irriterad på folk? Det kan jag lika gärna bli här hemma. Det är tröttsamt när människor inte förstår hur röster ekar i grytan som bildas av omkringliggande hus. Det gör att alla här hör deras fest, trots att vi inte är bjudna (för övrigt skulle jag aldrig frottera mig på ett party där Mr Besser-Wisser deltar). Och jag blir liiite grinig och hyssjar när jag genom mitt öppna arbetsrumsfönster har hört en unge säga

Det är en fluga!

sex gånger, högt, utan respons från nån förälder.

Vi ska lyssna på Sarah Dawn Finer i Parksnäckan!

En har blivit folkskygg, det är bara att konstatera. Jag klarar fint av att umgås med en till två personer i taget, helst såna ur närmaste umgänget eller familjen. Sen tar det stopp. Därför blir det extra intressant att se hur det avlöper i kväll. Jag gissar nämligen att vi inte är ensamma om att lyssna på Sarah Dawn Finer i Parksnäckan här i Uppsala. Biljetterna var en liten överraskning från Anna, som vet att Sarah Dawn Finer är det närmaste en idol för mig. Hon reser och far Sverige runt och ger konserter, hon reser utomlands och sjunger, är med i teateruppsättningar… jag blir trött bara jag tänker på hennes schema. Och jag förstår verkligen att hon numera nästan aldrig svarar på Tweets… Men i kväll ska vi lyssna på hennes ljuva stämma när hon och hennes tremannaband kör akustiskt. Det blir nog en magisk kväll, särskilt som solen har lovat att hålla sig framme.

Stadshuset i Stockholm ska vi kanske titta på. Den här bilden är dock från november förra året.

I morgon far vi sen iväg, Sar… Anna och jag, för att utnyttja två gratisnätter på hotell som Anna har fixat. Vi får ungefär två dar i Stockholm allt som allt (anländer lördag eftermiddag, åker hem måndag lunch). Lucille vaktar över mitt hem och får på så vis en fristad (utan att jag förklarar närmare). Det ska bli skönt att få tid tillsammans. Tid, när bara Anna och jag upplever saker. Det är för lite av den varan sen en tid tillbaka och det tär. Sen vet jag också att Anna alltid är mamma, att Anna jobbar när hon inte har semester och att jag är dotter (inte till Anna, förstås!) och har mitt skrivande. Men nu… Nu har vi två dar som ingen tar ifrån oss. Jag lämnar datorn hemma. Behöver jag skriva kan jag faktiskt göra som FEM och jag gjorde när vi var barn, eller som Kim M. Kimselius gör på sina resor – skriva för hand. Block och penna brukar finnas på hotellet. Jag vill vara närvarande den här gången, inte tänka på nästa text eller nästa blogginlägg eller om jag har fått nåt mejl.

Datorn får stanna hemma, alltså, du läste rätt. Visserligen är jag livegen, men jag har lagt på några extra kol och det jag behöver göra på måndag kan jag göra när jag kommer hem – bara det är före midnatt. Jag har tidsinställt några blogginlägg ifall du saknar mig förfärligt. Och du som finns på Instagram kan nog se en och annan bild som jag skickar upp – kopia går till Twitter också. Mejlen får vila helt. Jag har inte riktigt hittat tillbaka till glädjen i skrivandet. Orden finns där, de kommer ut utan problem, men jag känner mig inte välkomnande eller glad över dem. Bara ledsen och sorgsen. Det är med andra ord rätt illa ställt.

Vad händer hos DIG i helgen??? Skriver du några rader i en kommentar och berättar har jag nåt kul att läsa, det vet jag bestämt!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Feghet eller mod?

Ett inlägg om mod. Mest.

---

 

År 2011 blev Fästmön och jag fotbollsflator. Den som känner mig tror att jag fabulerar nu eftersom den som känner mig vet att jag inte gillar sport. (Därför var det så extra dumt av ett lokalt fotbollslags Twitteradministratör att försöka FÖRfölja mig via Twitter.) Så ja, det var högst tillfälligt vi blev fotbollsflator och endast några timmar en lördag. (Efteråt blev jag jättesjuk och var nära att få åka till akuten, men DET är en annan historia.)

Det var Pride och paraddag. Paraden skulle utgå från Tanto, det var helt bakvänt, eftersom Pride tidigare firades där. Vi letade efter ett lämpligt gäng att sälla oss till i tåget. Det måste ha synts på oss. Ändå var det ingen som erbjöd oss plats – förrän AIK-gänget gjorde det. Vi välkomnades varmt in i AIK-gänget, som bestod av såväl killar och tjejer. Jag gillar som sagt inte sport, jag är inte intresserad av att tävla. Men vi kände oss välkomna av denna fotbollsklubb under några timmar.

Prideparaden 2011 och AIK-gänget – och två tillfälliga fotbollsflator i solbrillor. Fotograf: okänd.

 

Därför är det med sorg i hjärtat jag läser att AIK drar sig ur Pridefestivalen efter fem år. Men jag gissar att hot och skadegörelse riktat mot klubbens Pride-grupp kan ligga bakom detta. Det finns gränser för hur stark man orkar vara. Huvudstyrelsen har beslutet att klubben inte ska delta, men sju ledamöter i styrelsen röstade nej för ett fortsatt deltagande och bara två ja. Kanslichefen förnekar att beslutet har med nåt hot att göra. Vad har det då med att göra, undrar jag..? Feghet eller mod???

Varm i hjärtat blir jag i stället för sorgsen när jag läser om trettonårige Alex i Metro. Han visste redan på dagis att han inte var tjej. För en månad sen berättade Alex, som föddes som Victoriya, detta för sin familj och sina kompisar. Alex beskriver sin barndom som att han spelade en karaktär. En gång på lågstadiet pratade han med en lärare om det. Men läraren svarade att det var ett påhitt och töntigt! 

Som trettonåring har han nu bestämt sig för att bli Alex. Vänner och klasskompisar har tagit det bra, men självklart får Alex många frågor. Mamma Elena stöttar Alex och hjälper honom med förändringen. Alex ska träffa en specialist om några veckor och sen är planen att göra en könskorrigering när han har blivit myndig. Han säger i Metro:

[…] Man ska inte vara rädd för att berätta, man måste berätta för vem som helst som man litar på. Många vet inte så mycket om det här med transpersoner och hur det är att vara en sådan. Men om fler lär sig mer så blir vi lättare att acceptera. 

DETTA är mod. En trettonåring. För andra, äldre och mindre modiga är det försent.

 

---

 

Och by the way, liiite gillar jag att tävla. Igår kväll låg jag på åttonde plats (i skrivande stund på sjunde!!!) på Bloggtportalens lista över de totalt cirka 1 500 privata bloggarna i Uppsala. TACK till dig som läser, det är ditt mod att titta in här som gav mig den fina placeringen!

Igår kväll låg jag åtta på Bloggportalens lista över privata bloggar i Uppsala.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Diana

Ett inlägg om en film.

---

 

Kombon skit på TV och nyårsafton är inte rolig. Som tur var hade jag en osedd DVD i mina gömmor. Mamma och jag glodde på Diana (2013), filmen om princess Di, förstås.

Filmen handlar om Dianas liv efter separationen från prins Charles. Största delen av filmen ägnas åt hennes kärlekshistoria med den pakistanske hjärtkirurgen Hasnat Khan. Det är förstås en omöjlig kärlekshistoria – bara det att han är muslim och hon kristen, skild och har två barn – räcker. Parallellt får vi glimtar av Dianas välgörenhetsarbete och hennes mod i många fall. Intressant är också att filmen inte väjer för att visa Dianas dubbelhet inför media: visst var hon jagad, men hon kunde också utnyttja och använda media av egna skäl. Som när hon visar upp Dodi Fayed, mannen som ”efterträdde” Hasnat Khan.

Den här filmen är inte alls som jag trodde att den ska vara. Och jag hade faktiskt ingen aning om att Diana hade ett förhållande med en hjärtkirurg. Jag minns bara en mycket sorgsen prinsessa, men en prinsessa som var ganska smart och hade skinn på näsan. Naomi Watts, som spelar prinsessan Diana i den här filmen, är dessvärre inte särskilt lik henne – möjligen i kroppsspråket. Det drar ner omdömet rejält. Jag tycker att man kunde ha gjort porträttet bättre.

Toffelomdömet blir medel.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Bokrektangel: Tofflan om Allt jag önskar mig

Ett inlägg om en bok.

---

 

Både FEM och jag har läst Allt jag önskar mig! Här kommer min recension:

 

Lite ovanligt, men… Vännen FEM och jag hade både köpt den lilla boken Allt jag önskar mig av Grégoire Delacourt. Då passade det ju verkligen bra att göra en bokrektangel av detta: det vill säga, båda läser boken, tycker till om den och skriver om den.

I stora drag handlar de drygt 190 sidorna i pocketutgåvan som jag läste om Jocelyne, snart 50. Hon har ett OK liv, även om det nog inte blev kanske som hon hade hoppats på. Gift med Jocelyn (lite förvirrande med namnen, där!), mor till två vuxna barn, bloggare och ägare till en sybehörsaffär i fransk småstad. Inte ett dugg modeskapare i Paris, men… Affären går sisådär i konkurrensen med stormarknaderna, hela fyra stycken, i den lilla staden befolkningsmässigt sett i storlek som Metropolen Byhålan. Och så en dag låter hon sig övertalas att spela på Lotto. Hon vinner storvinsten.

Jag tilltalas genast av den direkta tonen och de korta meningarna. En person i galleriet som jag fastnar för är dottern Nadine, hon som inte pratar så mycket utan gör filmer. Mellan mor och dotter finns ett speciellt band, en ordlös närhet, som jag inte riktigt ser mellan övriga familjemedlemmar. Bland övriga medverkande noterar jag en del likheter med vissa av byhåleborna i Metropolen. Det där småstadsaktiga, Jantemässiga att man inte ska tro att man är nånting, inte förhäva sig, inte ha några drömmar. Samtidigt finns en värme mellan tvillingsystrarna i skönhetssalongen och Jocelyne som man kanske inte skulle hitta mellan affärsidkare i en storstad.

Jocelynes syn på sig själv är jordnära, men också lite sorgsen – hon är rundlagd och ingen skönhet, även om hon låtsas vara det ibland när hon är ensam framför spegeln. Detta konstaterande gör att jag känner igen mig fullständigt, eftersom även jag är rundlagd och ingen skönhet. Och bloggen! Den som har så många läsare och som till och med gör att en och annan människa får ett nytt liv… Riktigt så välbesökt är dock inte min blogg och inte tror jag heller att jag har gett eller ger nån annan ett nytt liv, men… Jocelyne är är förvånad över antalet läsare, hon har inga svar på journalistens frågor först. När hon senare pratar om sociala medier och om att de kan göra människor mer isolerade än tvärtom inser såväl journalisten som läsaren att Jocelyne är väldigt klok. Hon säger sig inte vara emot framåtskridande  men…

[…] För någon månad sedan ville en ung tjej ta livet av sig och meddelade sina 237 vänner, men ingen svarade. Ursäkta? Ja, hon dog. Hon hängde sig. Ingen talade om för henne att det innebar tjugo minuter av fruktansvärda plågor. Att man alltid vill bli räddad, men att man bara får tystnad som svar på de kvävda ångestropen. […]

Det finns flera företeelser i Jocelynes liv  som jag känner igen i mitt eget liv. En förälders hastiga död, till exempel. Och sorgen man känner när man skulle ha kunnat ”betalat tillbaka” på olika sätt, men det är försent.

Boken går naturligtvis ut på att diskutera huruvida en storvinst är en välsignelse eller en förbannelse.  Vad den kommer fram till? Tja, det tycker jag att du ska läsa dig till. Det här är en alldeles utmärkt liten roman, en bok som får en att båda skratta till då och då och att gråta lite.

Toffelomdömet blir det högsta!

Så här tyckte FEM om boken!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Torka aldrig tårar utan handskar

Utan att avslöja för mycket av handlingen…

Igår gick den tredje och sista delen av Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar. Jag tittade i min ensamhet. Jag kan vara ganska iskall och hård – enligt somliga – men igår kväll rann tårarna fritt. Jag har otroligt svårt att förstå den som inte blev berörd. För berörd blir man – på ett eller annat sätt. Annars torde man vara gjord av… is.

Rasmus föräldrar och Benjamin vid Rasmus dödsbädd.

Jag skrev inledningsvis att jag skulle försöka att inte avslöja för mycket av slutet. Men alla som har sett en del, åtminstone, förstår säkert vartåt det barkar. TV-serien handlar ju om aids i Sverige – före bromsmedicinernas tid. De två unga killarna slåss mot var sina demoner. Rasmus kommer från byhålan till Stockholm för att äntligen kunna få leva som han är – homosexuell. Men leva är just det han inte får. Han, och många av hans vänner, får aids. Benjamin är Jehovas vittne, men när han träffar Paul och vännerna omkring honom, framför allt Rasmus, faller allting på plats. Även Benjamin lämnar sitt gamla liv – och förskjuts förstås av sina föräldrar. Rasmus föräldrar väljer en annan väg, tystnadens. Möjligen vill de inte detta, men de faller för byhålans krav på konvention. (Vi är många som har lämnat byhålor av detta skäl…) Först många år efter Rasmus död åker Benjamin till hans grav, inbjuden av en manlig vän till Rasmus föräldrar (här anar man att just den mannen kan ha levt ett helt liv i byhålan utan att komma ut ur garderoben…)

Det är så mycket i den här serien jag känner igen och blir sorgsen över, trots att jag varken är bög eller aidssjuk. Den unge mannen, vars enda ”brott” är att han har älskat andra män, plågas av såväl svår dödsångest som smärtor. Livet känns så jävla orättvist, helt enkelt. Och att föräldrar förskjuter sina barn, om än på olika sätt, gör inte historien mindre känslosam. Man undrar vad det är för föräldrar, egentligen, som väljer annat i livet framför sina barn. (Somliga skulle aldrig skaffa barn, som jag så ofta skriver – och själv har levt efter!)

Självklart finns det massor mer att berätta, men jag vill som sagt inte avslöja för mycket eftersom jag vet att det finns en eller två som inte har sett alla avsnitt än. Ni har en känslosam upplevelse framför er, kan jag meddela.

Den här serien får högsta Toffelbetyg. Det finns inget alternativ.

Livet är kort.

Read Full Post »