Ett inlägg om en film.
Biobiljetten kostade mig som synes 0 kronor.
Idag på seneftermiddagen var jag på bio. Det händer inte särskilt ofta, vanligen när jag har present-kort. Det hade jag nu, men det blev lite bråttom att använda det eftersom jag fick det från facket på min förra arbetsplats i julklapp – 2013. Den sista giltighetsdagen använde jag det för att se filmen Pride (2014).
Den här filmen utspelar sig 1984. I Storbritannien pågår en lång gruvstrejk. Ett gäng gayaktivister i London bestämmer sig för att stötta de strejkande gruvarbetarna. Men facket är, som ofta, sömnigt och ovilligt. Därför tar Londongänget en kartbok och sätter en nål vid en liten walesisk håla. De beger sig dit och efter många om och ännu flera men får de stötta gruvarbetarna.
För mig blir det en resa bland pudelfrisyrer och stentvättade jeans uppdragna i armhålorna. Men också till komma ut-tiden och mina egna första demonstrationer i samband med Homosexuella frigörelseveckan i Stockholm. Jag ser samma rädsla och spänning jag själv upplevde i unge Joes ögon.
Samtidigt ser jag modet hos Mark. Modet att leva här och nu – och att inse det jag alltid skriver i slutet på mina inlägg: livet är kort. För på 1980-talet kom HIV och aids och skördade skoningslöst sina offer. Vi glömmer så ofta bort alla dessa unga män som straffades med döden för att de älskade. Men den här filmen handlar inte mest om sjukdomen utan om det vi så sällan visar andra och varandra nu för tiden: solidaritet.
Den här filmen är kategoriserad både som drama och komedi. Jag hade ett enormt behov av att få skratta idag. Och visst drog jag på munnen en och annan gång i biomörkret. Men jag fällde också en och annan tår.
Toffelomdömet blir det högsta.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
