Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘demonstration’

Första skol… eh, jag menar arbetsdagen

Ett snurrigt inlägg.


 

Jobbväska

Jobbväskan dammades av igår och fylldes med nya prylar idag.

Faktum är att jag grinade i bilen på väg hem. Men… du ska ha klart för dig att det var glädjetårar! Och även om den arbetsplats jag från och med nu ska åka till varje dag bara är min arbetsplats fram till årsskiftet är det en helt underbar känsla att få höra till nånstans igen. Att vara behövd, att nån hälsar en god morgon, att nån frågar om jag vill ta en fika, att nån försöker mata mig med information, att nån hjälper mig när tekniken är motvillig… Den som inte har varit i min situation, varit där nere på brunnens botten, kan aldrig förstå. Den som har varit där förstår precis. Bara känslan av att plocka fram jobbväskan igår och damma av den… Den känslan går inte att beskriva, nästan.

Min jobbväska har hängt med ett tag. Nu är den inne på min fjärde arbetsplats. Den börjar bli lite sliten och tunn på sina ställen. Tills vidare får den hänga med, som en gammal go och trygg bekant. Det kanske blir en ny sen, men min första fulla lön lär jag inte få förrän i slutet av november. Så till dess får min trotjänare följa med till jobbet.

Jag tog lagom med tid på mig i morse och jag sov ganska bra i natt. Den första jag mötte när jag slank in med städarna var en bekanting från SLU. Sen kom chefen, nästan lika tidigt som jag. Jag blev väl emottagen och fick till och med en parkeringslapp av chefen. Min dag ägnades först åt introduktion och rundvandring – av chef, kollega och kollega som jag ska hoppa in för. Chefen bjöd oss tre (jag, min kollega och kollegan som jag ska jobba för) på lunch. När jag såg att det var pannkakor och jag kunde få ärtsoppa utan gris i kände jag mig riktigt hemma, nästan som på SLU*. Nästan.

Pannkakor och ärtsoppa

Pannkakor och ärtsoppa utan gris i – nästan lika gott som på SLU!

 

Tangentbord filofax skärm

Jag fick igång datorn, kunde logga in och har faktiskt jobbat lite. Men tangentbordet har jag bytt sen jag tog bilden i morse.

Jag fick igång min dator, fixade lösenord, kunde logga in överallt där jag ska – vid dagens slut. Jag har fått passerkort. Kortet fungerar bara mellan klockan 8 och 16.30 och det är mina arbetstider. Det tog en kvart att köra bil till jobbet och en kvart hem. Jag är hemma före klockan 17, alltså. Det enda som ännu inte är löst är frågan om parkering. Min snälla chef har gett mig ett parkeringskort för i morgon, men jag hoppas förstås kunna köpa månadsparkeringskort.

Ett enda surkart har jag mött idag på jobbet. Det är ju så att en faktiskt inte kan älska alla. Men en behöver inte ha närmare relationer med alla heller. Resten av människorna på jobbet är trevliga, smarta, kompetenta, glada, öppna, trötta, engagerade, busiga, roliga, tråkiga – precis som vilka människor som helst.

Café Java

Idag har jag fikat två gånger på Café Java.


Det snurrar rejält i min skalle just nu,
men jag har faktiskt jobbat lite på riktigt idag också. Jag tror att det här kommer att bli väldigt bra – även om jag troligen är totalförvirrad i helgen. Än så länge känner jag att det är ett roligt jobb jag ska utföra, där jag får använda min språk- och skrivkompetens. Som redaktör ska jag jobba med språkgranskning av rapporter. Ett litet tilläggsuppdrag – ifall det skulle råka vara lite att göra – är att översätta webbsidor från svenska till engelska, nåt som var min allra första arbetsuppgift på SLU.

Snodde lite chokladbitar från min arbetsgivare.

Min huvudarbetsgivare gör ett imponerande arbete med att bygga skolor i ett afrikanskt land. Barnen på chokladbitarna kanske rentav går i nån av dessa skolor.

I skrivande stund känner jag mig lyckligt lottad. Jag har fått en fin övergripande arbetsgivare. Vid tillfälle ska jag skriva mer om den, vars arbete med att bygga och underhålla skolor i ett land i Afrika är väldigt imponerande. Faktum är att en viss procent av företagets vinst går till dessa skolor.

På plats här i Uppsala har jag fått en chef som är rakt på sak och som jag tror att jag lär funka urbra med. Min närmaste kollega är en pigg person som förstår att jag behöver den sociala biten mycket. Än så länge tänker jag inte avslöja var jag arbetar och vid vilken övergripande organisation jag har min visstidsanställning. Men det kanske kommer. Att världen är liten vet vi ju ibland och jag ska börja med att avslöja för en av mina Instagramvänner att jag jobbar på samma ställe som vederbörandes dotter!

Jaa… kort sagt… Min första arbetsdag har varit riktigt, riktigt bra. Men nu är jag trött, så det blir nog en mugg kaffe och ett par rostade mackor till middag innan jag häller ner mig i bästefåtöljen klockan 21 framför 100 Code.

Kula

Det snurrar i skallen…


Stort TACK till alla som på olika sätt har peppat – och peppar – mig och som har önskat lycka till

 

*SLU har Öppet Campus nu på lördag mellan klockan 10 och 16. Passa på och ta en titt på Ultunas nybyggen. Det går gratis bussar från Uppsala Konsert & Kongress och programmet är fullt av spännande föreläsningar, rundvandringar, demonstrationer med mera för såväl stora som små! Här hittar du programmet!!! 

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett ilsket inlägg.


 

Varning för svordomar!

 

Jag är förbannad. Hela tiden. Och tro nu för fan inte att jag tycker att det är roligt, för det tycker jag. INTE. Jag är bara arg på allt och alla, till exempel…

  • bilen, som nästan körde hälsenorna av mig på övergångsstället
  • den lilla bruna, som bara röker och pratar i sin mobil och GLOR på mig
  • alla bilar utanför Tokerian som inte parkerar på en parkeringsplats – det finns ALLTID lediga parkeringsplatser
  • alla bilar utanför Tokerian och de andra affärerna som står utanför ingångarna med motorn igång, särskilt den blåa, som stod där när jag kom och som stod där när jag gick 20 minuter senare
  • manspersonen, som gjorde ”jag-ska-skära-halsen-av-dig-tecknet” åt mig inne på Tokerian
  • all jävla pappersreklam i postboxen från affärer jag aldrig besöker
  • all jävla mejlreklam från Discshop, där jag typ handlar en gång vart tredje år
  • alla som anställer skribenter som inte kan stava
  • vuxna grannbarnet, som ALLTID tänder en cigarrett utanför mitt öppna sovrumsfönster. Tack för demonstrationen.
  • min plånbok, som håller på att gå sönder
  • mina kläder, som också håller på att gå sönder (förutom de undre)
  • all jävla värdelös skit, som visas på TV (bara sport, bara sport, bara massor utav sport) en lördagskväll när ”alla andra” i Uppsala är ute på Kuklturnatten
  • och så alla jävlar som bara måste tala om att och hur mycket de hjälper sina medmänniskor

Men varför i helvete bryr jag mig så??? För att Ingen jävel bryr sig ju tillbaks – förutom den lilla bruna, förstås, med sitt ilskna blängande… Tittar mig i spegeln och ser… en stor, fet beige som är skitförbannad.

en rund spegel

 

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en film.


 

Biobiljett Pride

Biobiljetten kostade mig som synes 0 kronor.

Idag på seneftermiddagen var jag på bio. Det händer inte särskilt ofta, vanligen när jag har present-kort. Det hade jag nu, men det blev lite bråttom att använda det eftersom jag fick det från facket på min förra arbetsplats i julklapp – 2013. Den sista giltighetsdagen använde jag det för att se filmen Pride (2014).

Den här filmen utspelar sig 1984. I Storbritannien pågår en lång gruvstrejk. Ett gäng gayaktivister i London bestämmer sig för att stötta de strejkande gruvarbetarna. Men facket är, som ofta, sömnigt och ovilligt. Därför tar Londongänget en kartbok och sätter en nål vid en liten walesisk håla. De beger sig dit och efter många om och ännu flera men får de stötta gruvarbetarna.

PrideFör mig blir det en resa bland pudelfrisyrer och stentvättade jeans uppdragna i armhålorna. Men också till komma ut-tiden och mina egna första demonstrationer i samband med Homosexuella frigörelseveckan i Stockholm. Jag ser samma rädsla och spänning jag själv upplevde i unge Joes ögon.

Samtidigt ser jag modet hos Mark. Modet att leva här och nu – och att inse det jag alltid skriver i slutet på mina inlägg: livet är kort. För på 1980-talet kom HIV och aids och skördade skoningslöst sina offer. Vi glömmer så ofta bort alla dessa unga män som straffades med döden för att de älskade. Men den här filmen handlar inte mest om sjukdomen utan om det vi så sällan visar andra och varandra nu för tiden: solidaritet.

Den här filmen är kategoriserad både som drama och komedi. Jag hade ett enormt behov av att få skratta idag. Och visst drog jag på munnen en och annan gång i biomörkret. Men jag fällde också en och annan tår.

Toffelomdömet blir det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett provande inlägg.


 

UNT 17 januari 2015I morgon Idag (17 januari) har jag haft lokalblaskan på prov i tre veckor. Jag nappade på ett gratiserbjudande om två veckor. Var man snabb att skicka in lappen skulle man få tre veckor. Jag var inte snabb. Ändå fick jag tre veckor. Kanske var det nån form av ”kompensation” för att det dröjde två och en halv vecka innan prenumerationen kom igång? Å andra sidan tog det knappt en vecka innan den första UNT-säljaren ringde. (Att jämföra med SvD, där jag via Snäll-Anders fick en prov-prenumeration som kom igång efter två dar, om jag inte minns fel… En enda säljare från SvD har ringt hittills och flåsat mig i örat – h*n hörde uppenbarligen inte att jag svarade. Det var efter över två veckors provperiod.)

Vad tycker jag då? Tja… Svenska Dagbladet har ju numera Lisa Irenius. Det säger rätt mycket om vad jag tycker. Men jag tänkte ändå kort gå igenom dagens UNT och visa på vad jag tycker är bra och vad jag tycker är mindre bra.

  • På Ettan har man lyft fram fixaren Berth på Röda korset. Det tror jag är jättesmart, framför allt som många papperstidningsläsare är äldre och äldre är en målgrupp för Röda korsets fixare. Sen kommer själva artikeln inte förrän i B-delen, i anslutning till dödsannonserna…
  • Dagens ledare och debattartikel handlar om Raoul Wallenberg med anledning av att det i morgon är 70 år sen han fördes bort. Om man nu ska lyfta fram såna här årsdagar undrar jag bara varför man inte gör det på själva årsdagen? Tidningen kommer ju liksom ut i morgon…
  • Det är likadant med nästa uppslag som  handlar om Fadime Sahindal. Det är 13 år sen hon mördades – på onsdag. Förra året dog två av hennes syskon. Kanske man borde visa lite… hänsyn?
  • Följande artiklar handlar om en misstänkt barnvåldtäkt och en kvinna som blivit sjuk av sin bostad och som inte får hjälp att hitta en ny. Barnvåldtäkten är en fruktansvärd nyhet och den sjuka kvinnan är en artikel som vädjar till läsarens empati.
  • Annonser, annonser, annonser och sen lite kortare texter om årets ledigheter. Jag fascineras av hur långt framåt andra människor kan tänka. En del har redan planerat in sin semester…
  • Därpå följer en, i mitt tycke, rätt undanskymd artikel i vilken en professor i islamsk teologi och filosofi kommer till tals angående terrordåd och demonstrationer mot islam.
  • Så följer en del kortare texter från Uppland samt en större (i alla fall är bilden stor och ligger över ett uppslag) artikel som åter igen vädjar till läsarnas empati: en fembarnsfamilj som står utan bostad.
  • Kost, ekonomi, motor och Leva bläddrar jag snabbt förbi (inte intresserad). Då hamnar jag på riksnyheterna. Hittar inget där som jag inte redan läste igår på nätet. Världsnyheterna kommer sen och det är samma visa där: intet nytt. Annonser, en läsarbild och vädret avslutar A-delen.
  • Kulturen inleder B-delen. Inget riktigt spännande här. Artiklar som anknyter till Charlie Hebdo och Fadime Sahindal igen liksom diskussionen i sociala medier om Snippan & Snoppen-musikfilmen. Jag gäspar lite. En lång artikel om en ljussättare på Uppsala stadsteater skummar jag.
  • Sen följer åtta sidor sport. Jag bläddrar förbi utan att läsa och kommer till fixar-artikeln samt födde och dödde. Det verkar som om UNT har sparat på de senare, för de fyller ett helt uppslag, en hel sida och lite till. Korsord, TV, insändare och serier avslutar B-delen. Korsordssidan stannar jag länge vid, för jag har tagit upp mitt sudokulösande.

Då är frågan… Vad ska jag svara när prenumerationssäljaren ringer nästa gång? För UNT:s dito kan ju ringa flera gånger och upp till 18 månader efter avslutad prenumeration. Ska jag prenumerera på tidningen igen? Jag har ju trots allt klarat mig i nästan två år utan den. (Jag sa upp den våren 2013 efter att ha varit prenumerant i typ 30 bast.)

Ja… jag försöker förgäves hitta prisuppgifter på olika typer av abonnemang. Ingenting i redaktionsrutan i papperstidningen, ingenting på nätet. Och det avgör ju saken ganska lätt: jag köper inte nånting utan att i förväg veta vad det kostar. 

Så sorry, UNT, ni faller på detta att ni saknar basal prisinformation. I övrigt noterar jag ändå en smärre kvalitetshöjning sen våren 2013. Hade UNT fokuserat ännu mer på det lokala och kulturen skulle jag kanske ha övervägt att prenumerera, men… som sagt… Lisa Irenius finns ju på SvD numera…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett festligt inlägg.


 

Fiskgratäng

Fredagens festmåltid.

Igår var det fest! Igen! Jag hämtade Festm… Fästmön och körde ner henne till kompisar på stan. Med hem följde hennes väskor, bland annat lilla resväskan på hjul. Lite roligt var det allt när F undrade om jag skulle ut och resa. Det hade jag nämligen inte sagt nåt om ett par timmar tidigare när jag köpte en ny skärm till datorn av honom…

Eftersom jag var allena festade jag förstås. Det blev Garants fis(k)gratäng med skaldjurssås. Den köper jag aldrig mer igen, för moset smakade pulver. Men jag blev hyfsat mätt. Aptiten är ju inte så stor i värmen.

Under kvällen insåg jag att jag hade hamnat i en DEMONSTRATION av stort, långdraget och barnsligt format. Det är tråkigt att människor inte kan respektera ens ohälsa och visa hänsyn, men jag får finna mig i det. Såna människor är en del av livet. I stället ägnade jag mig åt sånt som har värde. Jag såg en intressant dokumentär på TV om Tove Jansson och så läste jag min bok på gång.

Anna messade nån gång efter klockan 23 och jag gick och mötte henne vid bussen. Slängde en luvatröja över linnet och axlarna, men egentligen hade det inte behövts. Kvällen var underbart ljummen, noterade jag med sorg i hjärtat eftersom jag inte kunde sitta på ballen* från 18.30-tiden, utan fick sitta inomhus med stängda fönster och dörrar.

Idag tog vi sovmorgon. När jag slog på datorn fick jag magknip eftersom a-kassan hade skickat ett meddelande i morse, en lördagsmorgon. Konstigt… Men jag slet fram min dosa och sladd och e-legitimerade mig. Läste att de väntade på arbetsgivarintyg eftersom jag jobbar deltid. Jag svarade att jag postade arbetsgivarintyg den 1 juli och att jag inte jobbar deltid samt att jag vill att de hör av sig (typ ringer) så vi får reda ut det här en gång till. Jag trodde liksom det var utrett efter samtalen den 18 juli. Men det är väl ”systemet” som inte känner av igen… Som om jag inte har nog med bekymmer just nu… Jag rekommenderar alla att se till att de har en frisk mage om de måste ha kontakt med a-kassan.

Kräftor i vaccumförpackning

Kräftor på tining…

Vi ska försöka softa lite med var sin bok på ballen en stund om det går. Sen ska jag ringa mamma och därefter ta en dusch. Frisyren är värsta raggarfrillan, så håret måste tvättas innan jag kan visa mig bland folk. En tur till Tokerian blir det framåt eftermiddagen för inköp av baguette och krondill.

 

För ja, i kväll har vi kräftskiva!!! 


*ballen = balkongen

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Torsdag och dags för veckans tankar kring höjdpunkter (Liv, som har namnsdag idag) samt dalar (saliv, ja, spott alltså). Så här har veckan varit enligt Petite Moi:

Liv

Saliv

Read Full Post »

Vilken tur att jag inte befann mig inne i stan i Uppsala igår. Då hade jag skämts ihjäl – å andras vägnar. Ett gäng mantelprydda… personer ägnade sig nämligen åt att protestera på ett av stadens torg, det så kallade busstorget (det mest centrala).

Blåkulla rules!


Det var Uppsala Slug Club
som protesterade med budskapet

Bojkotta Blåkulla och åk till Hogwarts i stället!

Men hallå… Det var inte första april igår…

Read Full Post »

Older Posts »