Posted in Böcker, Familj, Krämpor, Personligt, Radio, Vänner, tagged acceptera, Addisons sjukdom, Allhelgona, arbetsplats, Augustpriset, Augustpriset 2015, översätta, besked, betald semester, bjuda, bus, busa, Carola Hansson, Diagnos: Kortisolsvikt, engelska, Erna Tauro, fantastiska färger, födelsedag, före detta kollega, förstå, fladdra, glad, Halloween, hålla kontakten med, höst, Höstvisa, hopp, inte rädd, inte tvingad, jätteglad, jobba, jobba över, jobba in, John Ajvide Lindqvist, Karin Johannisson, krukväxter, kvällsmacka, litteratur, lunch, luva, Maja Hagerman, mamma, människors sätt att vara, mörker, möte, mellandagar, nominerade, normal, nya arbetsuppgifter, nytt jobb, onsdag, oro, orolig, osynligt luftdrag, pappa, privatsak, restaurang, samma klass, sätta tänderna i, selfie, Siri, Siri von Essen, skönlitteratur, smärtsamt, spela, stirrig blick, storhelger, svenska, ta ledigt, tända ett ljus, tända lampor, tid, tillfällighet, tjäna ihop, Tove Jansson, träna, tröja, underbart kravlös, Uppsalaanknytning, värdiga vinnare, verklighet, vinter, webbtext on 19 oktober 2015|
Ett höstigt inlägg med inslag av oro, hopp, bus och selfies.
Hösten är mörk, men dess färger är fantastiska. Och så är årstiden så underbart kravlös!
Idag var det första gången sen jag började jobba som jag fick tända lampor när jag kom hem. Fast i och för sig jobbade jag över en liten stund. Inte för att jag blev tvingad, utan på grund av mötet jag ska på på onsdag. Då måste jag ta lite ledigt och vi har kommit överens om att jag kan jobba in den tid det handlar om.
Dagarna mörkna… står det i rubriken och det är ett citat ur Tove Janssons och Erna Tauros Höstvisa. Jag gillar mörkret och jag älskar hösten. Hösten har så fantastiska färger, men den är också så underbart kravlös. I alla fall tills en blir påmind om vinterns storhelger… Då kommer lilla mamma hit i ett par veckor om inget oförutsett inträffar. Jag måste jobba alla mellandagar, för nån betald semester har jag inte tjänat ihop till ännu. Men det är OK, jag gillar fortfarande att jobba.
Det var en ganska orolig förmiddag, så jag var glad att jag fick nya arbetsuppgifter – översätta webbtexter från svenska till engelska – att sätta tänderna i i stället för att oroa mig för mycket. Efter lunch fick jag besked om att allt hade gått bra, men att det förstås var smärtsamt. För det förra är jag förstås jätteglad, för det andra hoppas jag att det finns åtgärder att sätta in.
Till lunch fick jag besök av en före detta kollega och äntligen fick jag bjuda på lunch nere i restaurangen. Tiden gick snabbt, men vi avhandlade såväl jobb som privatsaker innan vi skildes åt. Min före detta kollega är en sån person som jag verkligen vill hålla kontakten med – och har lyckats göra det hittills, trots att det är över två år sen vi jobbade på samma arbetsplats.
Vilka får August 2015?
Medan min verklighet pågick utsågs årets nominerade till Augustpriset. Jag noterar med glädje flera författare med Uppsalaanknytning och författare som Maja Hagerman, Karin Johannisson, Carola Hansson och John Ajvide Lindqvist (alla är inte nominerade i samma klass, tack och lov!). Det blir nog minst lika värdiga vinnare i år som förra året.
Även det litterära har en egen värld i mitt liv. Just nu läser jag två böcker parallellt. Den ena är skönlitterär och handlar om August Strindbergs första hustru Siri von Essen. Hon fick väl Augustpriset om nån, kan en säga. Fast jag tror inte att det blev så… bra. Den andra boken handlar om Addisons sjukdom och får mig att förstå och acceptera saker och ting och människors sätt att vara. Det är bra.
Det är min pappas födelsedag idag. Därför tänder jag ett ljus vid min kvällsmacka och funderar på om pappa tittar in här ibland och busar lite. Det handlar om allt ifrån krukväxter som fladdrar i ett osynligt luftdrag till en radio som plötsligt sätter igång att spela. Inte gör det mig rädd alls, jag tar det för vad det troligen är – tillfälligheter. Eller också är det pappa som är i farten. Vi närmar oss ju både Allhelgona och halloween och då kan en ju få vissa besök. Som synes tränar jag för det senare. Eller… jag satte bara på mig luvan på min tröja… Inte ens när jag försöker se normal ut lyckas jag – blicken är stirrig (jag vet inte riktigt var jag ska fästa den när jag tar selfies).
Detta bildspel kräver JavaScript.
Livet är kort.
Read Full Post »
Ungefär 50 sidor hade jag sparat i Jojo Moyes bok Etthundra mil till denna lördagsmorgon. Att börja en dag med kaffe och en bok på sängen är bland det bästa jag vet. Jag får känna mig lyxig en stund och jag motar bort alla orostankar. Boken lånade jag av Annas snälla mamma. Vi är båda storläsare av Jojo Moyes böcker, nämligen, och när en köper kan den andra låna utan att behöva köpa ett eget exemplar. (Jag tvingade även på min egen mamma att läsa en av författarens tidiga böcker under mellandagarna. Hon var inte fullt lika imponerad.)
Vilken ära det var att bli tillfrågad om jag ville läsa och recensera 
Om jag tidigare var lite nyfiken på 
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 