Ted Gärdestad – För kärlekens skull

Ett inlägg om en TV-dokumentär.

---

 

Ted Gärdestad skulle ha fyllt 60 år i torsdags. Han blev bara 41.

I torsdags skulle Ted Gärdestad ha fyllt 60 år. Med anledning av detta visade SvT1 igår kväll, tre dar senare (!), en ny dokumentär, Ted Gärdestad – För kärlekens skull. Självklart ville jag inte missa den.

I programmet fick vi gå i hasorna på brodern Kenneth, men vi fick också se och höra personer som Ted Gärdestad jobbade med liksom en av hans före detta fruar, hans gamla pappa och hans dotter. Jag rös när Björn Ulvaeus berättade hur snabbt han insåg att Ted Gärdestad var väldigt begåvad. Det var roligt att se gamla bilder på Ted Gärdestad, såväl stillbilder som rörliga, liksom bitar från hans framträdanden.

Vi som gillade Ted Gärdestad när vi var unge visste snart att han var en sökare. Det vi inte visste var hur dåligt han mådde. I det här programmet berättades bland annat om Ted Gärdestads sista inspelning och hur kämpigt han hade med att genomföra den samtidigt som rösterna inom honom försökte ta över. Att han överhuvudtaget orkade spela in sin sista skiva är en gåta.

Jag äger en enda av Ted Gärdestads skivor och det är LP:n Ted, i vinyl, förstås. Tyvärr har skivan legat i solen (slarvmaja jag!) och blivit bucklig, så den är kompletterad i efterhand med en CD. Jag lyssnar på den ibland, njuter, minns hur det var då, när skivan kom. Och så tänker jag vilken fruktansvärd förlust det var att Ted Gärdestad gick alldeles för ung ur tiden. Ted Gärdestad avslutade sitt eget liv genom att hoppa framför ett tåg.

Det är viktigt att vi vågar prata om självmord och att må dåligt. Därför tycker jag att den här dokumentären var bra. Men den kunde ha varit längre – 45 minuter var alldeles för kort. Jag hade gärna sett och hört ännu mer av Ted (och lite mindre av brodern Kenneth). Dessutom tycker jag att det är väldigt konstigt att SvT visar den flera dar efter den dag när Ted Gärdestad skulle ha fyllt 60. Susanne Cederberg, som gjorde filmen, borde ha fått både mer (sändnings)tid och framför allt rätt sändningstid.

Toffelomdömet blir trots mina invändningar ovan det högsta.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Min sanning. Alexander Bard

I kväll blev det äntligen tillfälle för Fästmön och mig att se programmet Min sanning. Alexander Bard som gick på SvT nyligen. För mig kändes det extra speciellt dels för att Alexander Bard och jag är gamla skolkamrater, men också för att jag gillar honom, hur speciell och provocerande han än uppfattas. För det är ganska provocerande att tycka att Hitler är den mest snyggt klädda man som funnits.

Alexander Bard i TV-studion. (Bilden är lånad från SvT:s hemsida.)

Alexander Bard har alltid gått sina egna vägar, känns det som. Jag uppfattar honom som en sökare, men också som en duktig debattör, otroligt beläst och påläst och väldigt intelligent. Därmed inte sagt att jag delar alla hans åsikter eller att jag gillar allt han gör. Jag gillar till exempel mycket av den musik han har gjort, men inte så mycket att jag har bemödat mig att lyssna på hans senaste musikprojekt.

Kristina Hedberg, som intervjuade Alexander Bard i TV-studion, gjorde ett bra jobb. Hon började lite tramsigt med att låta honom dra kort med citat han uttalat. Lite pinsamt blev det när Alexander Bard avslöjade att hennes research inte var komplett eller nyanserad. Men totalt sett tyckte jag att Kristina Hedberg lyckades. Alexander Bard måste vara en av de svåraste personer som finns att intervjua… Det var roligt att en av min pappas artiklar nämndes, nämligen den om Alexander Bards Fia med knuff-turnering. 😛

Alexander Bard var tydlig med att han aldrig gör saker för att bli omtyckt, men att han vill bli respekterad. Han ger ju inte precis intryck av att vara en mysplutt, en mjukisnalle som vill

kjamas.

(*ryser av uttrycket*)

Det som emellertid förvånade mig mycket i programmet var det empatiska intryck Alexander Bard. Även om han var tydlig med att gamla vänner som bara vill prata minnen gör han slut med och Idol-deltagare ska man vara hård mot för att de ska lära sig hur tufft det är i musikbranschen.

Och nu gör Alexander Bard säkert definitivt slut med mig när jag säger att jag minns honom som en gullig och varm person, med stor kärlek till människor. En del av den pojken finns kvar, noterar jag. Det är jag glad för.

Alexander i en av snöbackarna vid vår gamla gymnasieskola, vintern 1977-78.

Om du missade det här programmet finns det förstås att se på SvT Play. Det går också i repris ett par gånger till.

Jag ger det högsta betyg!

Read Full Post »

Kenneth Gärdestad om schizofreni: Skammen är livsfarlig

Alldeles nyss nämnde jag musikern Ted Gärdestad i ett inlägg om en bok vars titel ursprungligen är en titel på en Ted-låt. Och precis nyss läste jag i lokalblaskan att Teds bror Kenneth kommer till Lötenkyrkan i morgon kväll för att prata om sin bror och om den sjukdom Ted plågades av: schizofreni.

När Ted fick sin diagnos vet jag inte. Men som Kenneth berättar var schizofreni en sån skamlig sjukdom att den inte nämndes av varken läkarna, i familjen eller av Ted. Ted förnekade att han hade schizofreni. Och det är den här skammen som Kenneth menar är livsfarlig. Skammen att ha en psykiatrisk sjukdom. Kan man få bort skammen kanske många sjuka kan få hjälp i tid och lära sig att leva med sin sjukdom  – även om den är psykiatrisk. Det är därför Kenneth är ute och pratar om sin bror och schizofrenin. Ted kan nämligen inte själv prata, för han tog livet av sig midsommardagen 1997.

När jag var i tonåren lyssnade jag en hel del på Ted Gärdestad. Jag har ett par av hans skivor, till och med i vinyl. För mig var Ted den evige tonårigen. En ung man med djupa funderingar, men också en sprallig och fräknig rödtott. Men lycklig var han inte. En sökare genom hela livet, snarare.

Ted var alltså sjuk. Han hörde röster från onda makter, ibland också musik som hindrade honom från att komponera. Prestationsångesten blev till scenskräck. Ted blev otroligt rädd för att röra vid föremål som andra hade rört.

I morgon kväll i Lötenkyrkan kan du lyssna på Teds bror Kenneth när han pratar om sin bror, schizofrenin och den livsfarliga skammen. Ted Gärdestad blev bara 41 år. Hur blir man av med den livsfarliga skammen kring psykiatriska sjukdomar???

Ted Gärdestad föddes 1956 – samma år som tennisstjärnan Björn Borg. Och Ted och Björn spelade faktiskt tennis. Men musiken tog över och redan 1971 fick Ted ett skivkontrakt hos Stikkan Andersson. Året därpå debuterade han med skivan Undringar. Sen följer en tid med melodifestivaler, teater, giftermål och barn. På 1980-talet blir han medlem i Bhagwan-rörelsen i USA. När Olof Palme mördas går det rykten om att Ted är mördaren. I slutet av 1980-talet får han en psykos och blir arresterad. Under 1990-talet gör Ted comeback och han gifter sig igen. Men kring mitten av 1990-talet går det utför. Han krockar med sin bil och får svåra skallskador. År 1996 gör Ted sin sista spelning och året därpå tar han livet av sig. Ted Gärdestad blev bara 41 år.

Read Full Post »