Boktoken nördar sig

 

Ett boknördigt inlägg.

---

 

Häromdan läste jag på nätet att David Lagercrantz ska skriva fler Millenniumböcker. I onsdags gick Norstedts förlag ut med att det blir ytterligare två böcker i serien. Norstedts är alltså förlaget där jag själv tänkte publicera min första bok. Men det är också förlaget som var det första att dissa mitt manus. David Lagercrantz säger att han isolerar sig när han skriver. Jag noterade att han betedde sig som om han var nysläppt från isoleringscellen när han framträdde i ett litterärt program på TV tidigare i höstas: han pratade hela tiden, även när han inte blev intervjuad.

En får väl säga att det är tur att Norstedts har David, dårå. Själv harvar jag på med andra delen i min trilogi, men jag har förstås mindre tid över att skriva numera. Överhuvudtaget har jag mindre tid över för böcker, det gäller ju läsningen också. På jobbet läser jag desto mer vad andra skriver. Mina ögon får arbeta hårt och jag kämpar fortfarande med hade hitta den rätta kombon mellan linserna och glasögon av olika styrkor. Brytningsfel är ett jävla gissel, att bli gammal i ögona likaså.

Idag fick jag en stund över och gick på tur bland några av boksamlingarna på mitt arbete. Jag tycker att böcker, allra helst gamla böcker, är så vackra. Vad tycker DU när du har kikat på mitt lilla bildspel nedan???

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Rött kort

Ett inlägg om en bok.

---

 

Ny vecka, nya böcker att läsa.  I måndags seglade det in en storpocket – ett format jag inte är förtjust i – av en Uppsalaförfattare i min postbox. Pseudonymen Viktor Kant hade sänt mig sin bok Rött kort, vars baksidestext var helt omöjlig att se för mig (svart text på röd botten är otroligt svårläst), i förhoppningen att jag ville läsa och tycka nåt om boken. Nu vet vi ju alla att vi snabbt och oftast dömer saker och ting efter utseendet. Så bedömer även jag en bok efter dess omslag. Kort sagt var jag inte så imponerad och inte så sugen på att läsa boken. Sen öppnade jag den, trots allt och började läsa. Och vad fann jag?

Bokens jag är läraren Lars Marten. Han har en bakgrund inom försvaret, men han är också änkoman efter att ha förlorat fru och liten dotter i en olycka. Lars Marten isolerar sig gärna, det är enklast så. Ändå lyckas hans gamle vän André få honom att nappa på att jobba som ledare på ett fotbollsläger för ryska pojkar. Där träffar han pojken Dima och inser att allt inte är som det ser ut att vara – inte människor heller. I sin jakt på sanningen, driven av en önskan att ställa tillrätta, blir Lars Marten själv misstänkt – för det värsta.

Den här boken inleds med en riktigt obehaglig scen. Nästa kapitel skildrar pojkarnas verklighet. De som tigger, sniffar, säljer sig själva till vuxna för att överleva. En dag kommer räddaren, frälsaren, i form av en doktor. Trots att han gör det han gör får läsaren en viss sympati för doktorn. Doktorn tillhör ju De Snälla, enligt pojken Sasha, som blir hans älskare. Doktorn har, precis som Lars, en vän, Mischa, som han stridit tillsammans med. Lojaliteten männen emellan är orubblig, även om doktorn reagerar på vissa saker.

Doktorn protesterar så småningom också mot delar av sitt uppdrag, om än lamt:

[…] – Jag är faktiskt läkare och inte någon jäkla taxichaufför! […]

Kanske är doktorn bokens Viktor Kant, en figur som jag hittar i en roman från 1938 av Gurli Hertzman-Ericson. Denne Viktor Kants solidaritet prövas, framför allt när han inleder en vänskap med en mördare.

Den här boken är en thriller som handlar om trafficking och pedofili, men den tar också upp den allt mer brännande debatten om yttrandefrihet till vilket pris som helst. Behovet av krypterad information och att få vara anonym på nätet ställs mot demokrati och säkerhet. Vilka de typiska användarna är slås i boken fast av en kryptoexpert från Uppsala universitet:

[…] Vanliga användare som är rädda om sin anonymitet. […] Förespråkare för demokrati. Journalister. Ambassader. Vissa militärförband. Polisens utredare […] Kan inte Odin missbrukas för brottsliga ändamål? Jo, naturligtvis. Men det är ett lågt pris att betala jämfört med dess fördelar för demokrati och säkerhet. […] Allt gott kan missbrukas, det är priset vi betalar för friheten. […]

Rött kort är en sån fruktansvärt realistisk bok och det går inte att lägga den ifrån sig trots att vardagslivet ibland kommer emellan. Karaktärerna, främst pojkarna, är mycket trovärdigt skildrade. Kvinnorna, däremot, når inte lika långt fram till mig – trots att det är kvinnorna som faktiskt gör de slutliga ingripandena.

Men det spelar ingen större roll, jag läser och läser och läser och motvilligt inser jag att boken har tagit slut. Det finns troligen en och annan som är riktigt avundsjuk på mig eftersom jag ”får” läsa så bra böcker hela tiden. Det är rätt. Den här boken är så bra att högsta omdöme, fem tofflor, inte räcker till. Det blir det dubbla.

PS Sluta var avundsjuk och köp boken i stället! Och det är ingen större hemlighet att bakom pseudonymen står Mattias Lönnebo.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tur att NÅN jobbar, i alla fall

Ett lite ironiskt inlägg.

---

 

Att söka jobb är ett heltidsgöra. Det ska du inte tvivla på. Tankarna kring att ha nåt vettigt att göra och att oroa sig för sin försörjning upptar större delen hela tiden av dygnets 24 timmar. Och givetvis letar man lediga tjänster och söker passande dito. Jag har nu varit arbetslös i en vecka (detta är åttonde dan) och högen med ansökningar växer stadigt – liksom dessvärre nejen…

Högen växer. Den här högen är jobb jag har sökt i juli 2014.

Man måste också se till att man inte isolerar sig och blir folkskygg. Det är lättare sagt än gjort, men jag jobbar (!) på det. Idag har jag inte träffat människor. Däremot har jag telefonerat. Med två personer. Det är bra. Det var ungefär en timme sen.

Vidare har jag duschat, ätit frukost och varit och handlat på Tokerian. Jag sa

Hej!

och

Tack!

till tjejen som tog betalt av mig. Undrar varför man tackar för att betala… Fast det är ju för servicen man tackar. Man tackar personen som tar emot ens pengar för service. Så måste det vara! Personen gör ju egentligen bara sitt jobb – men det är ju tur att nån jobbar, i alla fall.

På Arbetsförmedlingen i Uppsala jobbar de. Häromdan fick jag brev från dem att jag kvalificerar mig för a-kassa. Men från a-kassan är det fortfarande tyst. Idag kom det ett nytt brev från Arbetsförmedlingen. (De sparar inte på porto, precis…) Det var en ny handlingsplan som hade landat i min postbox. Den skiljer sig från den förra som jag tyckte var… mindre bra och fel. Nu är åtminstone ett faktafel borttaget och beskrivningen av mig och min situation, vad jag gör för att skaffa nytt jobb etc, stämmer bättre överens med verkligheten. Handläggarnamnet var bytt från Handan Gül till Alexandra Norlén. Nu står det 2 – 2 dem emellan. Det vill säga jag har två gånger fått veta att Handan Gül är min handläggare och två gånger att det är Alexandra Norlén. Spänningen är oliiiiiidlig! Eller?

Vem kan man tro på, tro på, tro på när… Tro på när allt är så här..?

för att citera en enligt mig rätt flummig så kallad artist. Men det han sjunger i låten jag citerar stämmer ju tämligen bra överens med hur jag har det just nu.

Jag har blivit kontaktad av en journalist vid ett av Sveriges stora och seriösa magasin. H*n vill intervjua mig om hur det är att leva på a-kassa. Mejlet är besvarat, men jag har inte fått nån respons. (Jag skrev att jag inte har blivit beviljad a-kassa än, men att jag fick ersättning därifrån i höstas.) Att leva på a-kassa är ju omöjligt, men att vara arbetssökande är så mycket mer än oro över huruvida jag kan betala hyran den kommande tiden eller inte…

Jaa, det är sannerligen tur att nån jobbar, i alla fall. Kassapersonalen på Willys, byggarbetararbetsförmedlaren Daniel Strömblad på Arbetsförmedlingen i Uppsala (han skrev båda versionerna av min handlingsplan) och jag – alla på våra egna sätt och vis. Skillnaden är att det bara är två av oss som får lön.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Delhis vackraste händer

Ett inlägg om en roman.

Det börjar hos en frissa och slutar hos samma frissa. Göran Borg blir klippt hos Salong Cissi. Det som händer däremellan är en smått fantastisk och väldigt rolig historia. Jag har just läst Mikael Bergstrands Delhis vackraste händer, ett fynd från en av stans antikvariat (inbunden, fint skick, 90 pix). Men vem 17 tipsade mig om denna bok? Jag vill tacka!

Dehlis vackraste händer är både rolig och allvarlig.

Göran Borg är medelålders och gillar mest att surfa på en fotbollsblogg. Exhustrun Mia finns rätt ofta i hans tankar, de vuxna barnen träffar han sällan. En dag blir han utköpt från sitt jobb på Kommunikatörerna. Göran är en ganska bitter man. Han isolerar sig tills en av killkompisarna avslöjar hur det ligger till och övertalar Göran att följa med till Indien. Efter en svår diarré träffar han Yogi och sen är Göran fast i Indien.

Boken skildrar en småfet medelålders mans yttre och inre resa, kan man säga. Berättelsen är väldigt rolig, men också allvarsam. Mötet med Indien och kulturen där är kärleksfullt beskrivet. Och när kärleken, i form av en vacker, väldigt gift kvinna drabbar huvudpersonen genomgår han en stor förändring.

Mikael Bergstrand är journalist liksom sin huvudperson Göran Borg. Han har varit stationerad i Indien och bland annat jobbat där som reseledare. Tidigare har han skrivit deckare. Det här är hans första utvecklingsroman, reseroman, pikaresk… Bokens genre är ganska svårbestämd. Men den är bra! Boken är välskriven, jag skrattar åt såväl fyndiga formuleringar som alla punktlistor. Vissa passager skulle ha kunnat varit skrivna av mig – de berättar nästan en del av min historia.

Självklart blir det högsta Toffelbetyg!

Livet är kort.

Read Full Post »

Solen går upp…

OK, det ÄR lite mörkare på morgnarna nu tack vare sommartiden. Jag kan inte påstå att jag är särskilt positiv till sommartiden. Det en timmas flytt gör är mest att irritera. Man går omkring och funderar om man har flyttat fram alla klockor, man försöker hjälpa sin gamla mamma på distans. Men värst av allt, man får gå upp en timma tidigare. För min del innebär det uppstigen strax efter klockan fem – om det fortfarande skulle var vintertid/normaltid, vill säga…

Att det är ljusare på kvällarna skiter jag i för tillfället – jag är så trött, så trött och igår hade jag huvudvärk för typ femte dan. Därför åkte jag hem lite tidigare från jobbet och lyckades passa in så jag kunde plocka upp Fästmön från sitt jobb och Elias från fritids – båda blev mycket tacksamma.

På väg till jobbet i morse var solen en bra bit längre ner än förra veckan. Men sen steg den, kraftfull och rund som en julost. Jag klev ut på jobbets balle*, där man nästan får svindel, och tog en bild. Kolla, visst är väl marssolen häftig?!

Marssolen fotad tidigt i morse från jobbets balle.

I eftermiddag har jag två intervjuer och vidare har jag bokat in ytterligare en, på torsdag förmiddag. Tisdagsförmiddagen bjuder annars på institutionsmöte, en sorts stormöte där hela institutionen deltar. Och jag tror inte att det beror på fikabrödet som man lockar mer – allt fler har börjat delta i mötet och det är riktigt, riktigt bra! Dessa möten hålls på engelska, så den som vill säga nånting måste våga och kunna öppna kakhålet och prata utrikiska. För egen del impade jag lite på en av männen jag intervjuade i förra veckan när jag på hans hemspråk tigrinja sa

Jag heter Tofflan.

Vilket transkriberat på svenska blir ungefär

Ane schmen Tofflan.

Och så sa jag lite annat (fast inte ett enda av de mindre rumsrena ord jag kan…). Sånt förenar, kände jag, och nu har jag en vän och förtrogen i just denna man!

I nästa vecka och veckan därpå tänkte jag försöka lägga sista handen vid min kommunikationsplan. Annars jobbar jag mest med att bygga upp institutionens intranätsidor. Det är både roligt och givande att få vara med från början och just bygga upp och starta nåt!

Slutligen vill jag tacka alla som har retweetat eller länkat till mitt inlägg om att vara arbetslös och desperat! Jag tycker att det är viktigt att många läser hur det kan vara, för jag tror inte att alla förstår den desperation och det utsatta läge man befinner sig i som långtidsarbetslös. Och att den som har jobb faktiskt kan hjälpa – på rätt sätt. I stället för oombedda goda råd kan man till exempel bjuda på en fika eller en stunds sällskap på en promenad. Många arbbetslösa isolerar sig nämligen och behöver komma ut och få lite marssol på sina näsor.

*jobbets balle = jobbets balkong

Read Full Post »

Vardagstankar

Vardagstankar. Hur kan en sån som jag ha det? För mig är ju måndag inte nån skillnad mot lördag eller söndag. Bara vissa röda skiljer sig från mängden dagar i allmänhet, därför att lokalblaskan inte kommer då.

I helgen fick jag en hel del praktiskt gjort, tro det eller ej. Igår blev det många blogginlägg om böcker, men jag gjorde annat vid datorn – och på annat håll – också. Sökte några jobb, till exempel, men det är sånt jag inte bloggar om av olika rutiga och randiga skäl.

I morse vaknade vi tidigt – typiskt, eftersom Fästmön är ledig. Men jag låg och ältade i tankarna och till slut klev jag upp och sparkade igång datorn. Jag har även telefonerat med min vägledare på Arbetsförmedlingen och gått igenom en del formalia. Och, värst av allt, jag har kontaktat min personliga bankman, dock utan att lyckas få tag i honom varken per telefon eller mejl. Men han brukar höra av sig, så jag är inte orolig. Det jag däremot är orolig över är förstås det jag ska prata med honom om.  Och det tänker jag inte heller blogga om, inte öppet, i alla fall.

Jag pratade med mamma både i lördags och i söndags. Hon ska få kusinbesök från Hägersten i veckan och det tror jag piggar upp henne enormt. Trots att det krockar med städningen – dock till kusins favör. Städningen får vänta. Mamma isolerar sig nog ännu mer än jag. Jag har ju ändå Anna som jag träffar varje dag och dessutom ”tillgång till” barnen varannan vecka. Sen är det stopp, så gott som. Jag vill inte träffa varken vänner eller bekanta eller före detta skolkompisar eller gamla kompisar – jag har liksom inget att säga och jag skäms för min situation. Så fort jag öppnar käften är det lätt att det kommer gnäll och DET, kära du, har jag hört, är inte populärt. Fast på min egen blogg gnäller jag så mycket jag vill och du som stör dig på det är ju inte på nåt sätt tvingad att läsa. Lägg inte skulden för ditt dåliga mående på mig, liksom. Det här är min ventil, för jag kan inte överbelasta Anna och mamma. Lilla mamma, som med sin ynkliga pension har erbjudit sig att betala två av mina fasta räkningar varje månad, cirka en tusenlapp. Vad säger man om en sån mamma??? Jaa, snäll är väl bara förnamnet… Jag skäms ännu mer för att jag åsamkar henne detta på äldre dar. För tre år sen var det JAG som hjälpte henne med pengar.

Min lilla mamma på annandag påsk i år när vi knappt fick tag i glass.

                                                                                                                                                            Anna är som sagt ledig idag och vädret är kasst. Eller halvkasst, i alla fall. Det är mulet av och till och kyligt. Som Anna sa nyss att hade det varit finväder, DÅ hade vi kunnat köpa en engångsgrill… etc etc. I stället sitter vi vid var sin dator och jag väntar på telefonsamtal. Lite senare blir det en tur till Stormarknaden för att försöka hitta nåt till middag samt lite bröd och några tomater. Japp! Jag har faktiskt ätit grönsaker TRE gånger den här veckan. Det är rekord! Grönsaker är dyrt och prioriteras nämligen bort från min matkasse när det är ekar i plånboken. Då blir det pommes frites och korv, fem kronor för en påse respektive tio kronor för ett paket kycklingkorv med kort datum.  Det räcker till flera måltider, men lägger sig tyvärr inte snyggt runt magen. När det är ödsligt i pluskan är det det osunda, men billiga som gäller. Lunch hoppar jag över sen två år tillbaka och det sparar jag pengar på!

Nu var detta inlägg INTE tänkt att bli nån sorts ekonomiska tips, så det är bäst jag slutar här innan jag får kommentarer med råd som jag inte vill ha. Jag räknar (!) nämligen med att få råd som jag VILL ha av min personliga bankman.

Read Full Post »