Vredens tid

Ett inlägg om en bok.

---

 

Det är alltid roligt att göra nya, litterära bekantskaper. I julklapp av Fästmön fick jag de två inledande böckerna i en serie signerad Stefan Tegenfalk. Nu har jag läst den första boken, Vredens tid, en bok som tangerar Uppsala lite grann. Dock inte så lyckat, dessvärre…

Boken inleds med en krock med dödlig utgång på riksväg 72. Sen fortsätter en ny historia fem år senare. Kommissarie Walter Gröhn får en praktikant, Jonna de Brugge. Det udda paret får i uppdrag att snabbt och smidigt lösa ett fall där en hög jurist tycks ha tagit livet av en taxichaufför. Så följer flera mord och alla är de lika konstiga. Men två klipska hjärnor, en mängd poliser och en och annan journalist kommer sanningen på spåret.

Jag tycker att det här är en både spännande och… ska jag säga… fyndig (?) deckardebut. Men jag har några invändningar. Om man ska skriva om platser i Uppsala bör man till exempel veta att vi säger

Stora torget eller busstorget,

inte 

Stortorget.

Vidare är jag fullt medveten om att cancer idag inte alltid är en sjukdom med dödlig utgång, men att en bortopererad hjärntumör inte innebär nån som helst konvalescens känns lite för fantasifullt.

Det som emellertid får mig att undra om boken har lästs igenom av nån förlagsredaktör är det faktum att man på sidan 202 i pocketversionen tömmer en bil på bensin för att på sidan 230 sen åka iväg med sagda bil – utan att ha tankat den. Det känns mer än fantasifullt.

Men nu ska jag inte bara gnälla! Även om jag läser att bokens personer inte har några motsvarigheter i verkligheten tycker jag mig ana att Ulrica Schenström och Anders Pihlblad har fått låna vissa ”drag” till karaktärerna Ulrika Melin och Jörgen Blad. Men, men, det kan vara jag som är fantasifull.

Det totala Toffelomdömet blir högt, trots Uppsala- och bensinmissarna. Jag ser fram emot att läsa nästa del i serien, Nirvanaprojektet. Särskilt som slutet i Vredens tid är som det är…

 

---

Livet är kort.