Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘istapp’

Ett kyligt inlägg.


 

Värmer näsan

Ful får en va men inte dum. Här värmer jag näsan med hjälp av min tischa.

Kylan tycks hålla i sig. Vi har vackra morgnar, med stor och klar sol mot blå himmel, men kylan… Den har jag svårt för… I morse noterade jag säsongens första minusgrader på kökstermometern. I natt sov jag för första gången på länge med stängt vädringsfönster i sovrummet. Jag frös nåt förskräckligt. Det känns som om jag har en infektion som hänger och såsar. Min kropp är emellertid stark och envis och bekämpar den. Det enda kroppen inte riktigt fixar är min istapp till näsa. På jobbet får jag ibland gå in i lunchrummet och tina min kran. Hemma använder jag plädar, t-shirtar eller vad som finns att tillgå.

 

 

 

Frost i gräset

Det var frost i gräset i morse.

Det var i vart fall skönt att slippa stressa i morse. Det är underbart att ha parkeringsfrågan löst, om än tillfälligt. Jag åkte till och med efter halv åtta och var ändå framme fem minuter innan jag kommer in med passerkortet, det vill säga fem i åtta. Då kunde jag sitta kvar i värmen i bilen tills passerkortet funkade. Inte nog med att jag slipper oroa mig för att få parkeringsplats, jag slipper oroa mig för böter också. De där 800 kronorna sved nog mer än jag vill medge. De hade varit ett fint tillskott till de cirka 5 000 kronor som service och nya vinterdäck till bilen kostar den 26:e. En full lön får jag inte förrän i slutet av november. Men då jädrar lär jag känna mig rikare än på länge!

Idag på jobbet har jag kämpat på med tre beskrivningar. De ska in i en mall och mallen och jag kommer inte riktigt överens. Därför tar det lite tid. I övrigt är själva granskningarna inte så tunga, även om jag fick bakläxa och behöver granska hårdare. Jag lär mig massor. Somligt lär stanna kvar en stund, annat inte. Men det är fortfarande roligt och det är med lätt hjärta jag skuttar ur sängen om morgnarna – förutom när fötterna eller benen krampar. Då är jag tung och trött och svär som en borstbindare. I natt var det dags igen. Irriterande sömnstörning!

I eftermiddags hade jag sällskap hem med grannen. Eller det vill säga, vi kompiskörde. En dag när jag kom ut från jobbet stannade nämligen en bil nära mig och föraren ropade. Liten värld är det, för det visade sig vara en granne! Tyvärr har vi inte alltid samma arbetstider annars hade vi kunnat samåka. Idag följde jag efter grannen och upptäckte då den snabbaste vägen hem, om än den längsta. Vägarbeten, vägarbeten, vägarbeten…

Kantareller

Nån på jobbet hade uppenbarligen tagit en promenad i skogen…

Dagarna rullar på. Jag orkar inte mycket mer än att jobba för tillfället, men gissar att det snart blir bättre ju varmare i kläderna jag blir. (Hoppas näsan tinar också.) Jag skulle ha velat leta svamp före frosten. Extra påmind blev jag av att nån hade ställt fram en massa svamp som en fick köpa i fikarummet. Kvällarna ägnar jag åt att skriva och läsa privat. Jag öppnade Liv till varje pris igår kväll, den sista delen i Kristina Sandbergs Maj-trilogi. Nu när jag har kommit in i hennes sätt att skriva läser jag ganska snabbt. Ibland blir det nåt TV-program också. I kväll ska jag se Modus. Modus och Bron är de bästa TV-serierna som går just nu. Medan det är lite frostigt utanför… Och jag får tända såväl lampor som levande ljus. Jag älskar hösten.

Följer DU några TV-serier och vilka då i såna fall??? Skriv gärna några rader och berätta i en kommentar så blir jag glad!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Varning! Läskig bild på operationsärr i slutet av inlägget!


Vid den här tiden för 14 dagar sen
var det inte mycket liv i Tofflan. Men jag orkade i alla fall ta en enda bild, på mig själv med syrgas.

Tofflan m syrgas

Inte mycket liv här.


Men nu har det gått 14 dar,
som sagt. Idag hade jag gett mig fan på att klara inte bara en sak utan flera. Jag började med att riva ut sängkläderna för att bädda rent i morse. Sängen står visserligen fortfarande obäddad, men det är på gång.

Sängen ska bäddas med rena lakan

Sängen ska bäddas med rena lakan.


Jag har duschat och tvättat håret.
 Dagens första framgång var att jag orkade stå hela tiden. Pallen använde jag bara när jag skulle tvätta ben och fötter. Jag har smörjt in alla eksem och andra torra lemmar. Det verkar som om eksemen har dykt upp på alla de ställen där jag fick sprutor. Märkligt, eftersom en sån reaktion inte är nån känd biverkning, enligt FASS.

Pallen i duschen

Pallen fick stå åt sidan idag. Jag stod själv!


Spelade lite Wordfeud
på förmiddagen med Fästmön, bland andra. Men det var dåligt med koncentrationen för fokus låg på dagens stora utmaning: en promenad.

  1. Promenadens mål: Tokerian.
  2. Promenadens syfte: Lämna in Lotto och köpa TV-tidning.

Vägen till Tokerian kändes oändlig. Det var inte så farligt halt, men jag gick väldigt försiktigt. Och det gör ont att gå, till vänster om operationsärret.

Gångbana

Vägen till Tokerian kändes oändlig.


Men jag orkade och allt gick bra.
Jag nådde mitt mål och jag kunde gå in och uträtta mina ärenden – minus TV-tidning, som var slut. En snäll tjej på Tokerian var inne i affären och tittade efter TV-tidning åt mig, för jag orkade knappt bara köa i kiosken utanför.

Tokerian

Tokerian – mitt mål för dagen.


På vägen tillbaka
hälsade jag på två pigga hundflickor. Jag längtar mer och mer efter en hund som skulle kunna hålla mig sällskap under ensamma jular och vid andra tillfällen när ”alla andra” är så upptagna. Så kallade vänner behöver inte bry sig mer nu, jag har överlevt både operation och jul.

Vilken tur att det finns vänner utan förledet ”så kallade”… Särskilt tänker jag på FEM, Rippe, tant Raffa och White Lady. Om ni inte hade brytt er om…

Hemma utanför porten har istappen blivit ännu mer spetsig jämfört med igår. Jag skulle verkligen inte vilja ha den i nacken…

Istappen utanför porten

Den här vill jag inte ha i nacken…


Nu är jag trött,
men stolt över mig själv. Stolt att jag klarade av det jag hade bestämt mig för att göra idag. Vägen tillbaka är längre än jag hade kunnat föreställa mig. Mycket längre. Så här ser ärret ut idag:

Operationsärret 27 dec 2012

Dålig bild, men det är skitsvårt att fota sig själv på vissa ställen. Längst ner är en ganska stor sårskorpa, det är inget hål, alltså. 


Och kom ihåg
att bilden visar ärret på utsidan. På insidan tar det också tid att läka, på många sätt och vis.


Livet är kort.

Read Full Post »

Idag är det så ofantastiskt smutsgrått och trist ute att jag valde en riktigt skarp bakgrundsfärg för att uppväga det hela. Inte konstigt att folk råkar in i depressioner så här års, dagarna är ju bara för tråkiga i sina färger och sitt ljus. Den här vintern har varit aptråkig över huvud taget. Det har inte varit många dagar när jag har känt för att fota med min tejpade mobilkamera! Och förra vintern, som ju också var lång, var så ljus och solig, men kall. Många bilder blev det då…

Uppdatering: Immanuel bloggar om nånting som jag tycks ha föregått, Rosa dagen! Den infaller den 7 mars.

Nästa vecka vänder vi blad i kalendern. I min fotoalmanacka har jag den här bilden som symboliserar mars. Vi får hoppas att det börjar droppa lite här och var nu från taken.


Bara inte 13 är ett olyckstal på riktigt, så att nån får en istapp i huvudet…

                                                                                                                                                        Dagen började emellertid olyckligt. Fästmöns arbete startade klockan 7.30, men tio i sju låg vi kvar och snarkade. Jag flög upp tre minuter senare och undrade om hon inte skulle gå upp… Paniken var aldrig nära, vi hann tvätta oss (sisådär, i alla fall vad gäller mig) och Anna fick ner en skål yoghurt innan vi sprang ut till bilen. Jag tror vi var på hennes jobb i MER ÄN god tid. Hon behöver ungefär tio minuter för att klä om, så jag bör släppa av henne tjugo över sju om hon börjar halv åtta. Idag var klockan bara kvart över när jag sladdade in utanför hennes jobb…

Förmiddagen ska jag ägna åt diverse plock här hemma. Har en tvätt att vika och lägga i strykhög och kanske borde jag köra en maskin också. Det ska bäddas och soporna stinker så jag måste gå ut med dem. Tidningskorgen svämmar över… Tja, en husmors liv är sällan tomt på göromål…

Mamma ringde jag till igår, så det behöver inte göras idag. I stället lovade jag att slå en pling i morgon kväll efter mötet jag ska på under måndagseftermiddagen. Därför blir det så att jag bara skjutsar ut Anna och hämtar barnen i kväll och sen åker jag hem till mig. Behöver förbereda en del papper och sånt som ska med eftersom de som jobbar på myndigheten jag ska till inte vet hur man använder USB-stickor. Och jag tänker inte göra deras jobb och visa en gång till.


Ett gäng papper ska med, för myndigheten jag ska till vet inte hur man använder USB-stickor och jag orkar inte visa en gång till.

                                                                                                                                                         En ensam kväll hemma, sen alltså. Gissar att jag slö-glor på Kommissarie Zen (ska ge kommissarien en chans till innan jag dömer ut honom helt) eller kanske läser. För äntligen läser jag en spännande pocketbok!

Till Himlen åker jag troligen tisdag eftermiddag. På torsdag kväll ska jag vara ansvarig vuxen, för Anna ska på en jobbaktivitet. Fredagen ser jag fram emot – då är det åter dags att lägga mitt huvud i M:s händer. Just nu fäller jag jättemycket hår och det känns livlöst och trist. M brukar göra underverk! 😀

Read Full Post »

Dagarna går och det är redan den fjärde dan på det nya året. En grå dag och kall, nästan 14 minusgrader. Mamma och jag trotsade emellertid kylan och gav oss ut på en lite längre promenad, Den Långa Vägen till Tokerian. Det innebär att man tar cykel- och gångbanan till höger om affären härifrån sett. Och här såg jag en av de största istapparna jag NÅNSIN har sett…


Snacka om megaistapp…

                                                                                                                                                           Inne på Tokerian var det mesta sig likt sen igår. Mamma vann även idag kampen om att få betala. Men först hittade vi en låda med tillhörande skylt som gjorde oss något förbryllade. Var fanns Herr Vant???


Var fanns Herr Vant???

                                                                                                                                                  Messade Fästmön i morse och hon hade haft en hyfsad natt. Men hon var trött. Och det förstår jag – första arbetsdan efter att ha varit hemma i två veckor, först med sjuk liten pojke, sen julledig och så sjuk själv.

Mitt ”jobbande” känns som om det ligger på is. Jag har svårt att få ro att sitta och aktivt söka jobb nu när mamma är här, för datorn står i arbetsrummet som har ett öppet valv in till gästrummet där mamma huserar. Lilla datorn funkar inte så bra för jobbsökeri. Dels för att alla mina ”handlingar” ligger på stora datorn, dels för att skärmen är så liten att det är svårt att jobba framför den mer än korta stunder. Så den här veckan blir det enbart lite bloggande och bokmärkning av intressanta tjänster att söka.

På förmiddagen idag ringde de från Riksfärdtjänsten och meddelade klockslag för avfärd. Det blir tomt här när mamma har åkt och jag bävar för att nåt fruktansvärt ska hända igen – så som det gjorde för två år sen fem dar efter att mamma åkt hem. Det var liksom då min tillvaro rasade samman, typ.

För övrigt har jag bäddat rent i sovrummet och tvättat lakan. Det känns lite fräscht och skönt att ha det gjort. Nu blir det en kopp kaffe med nåt gott till och så gissar jag att det blir en stund med en bok för min del och TV:n för mammas del. I kväll förenas vi emellertid framför TV:n klockan 21 när Kanal 5 visar andra delen av den nya serien om Kommissarie Lewis.

Read Full Post »