Ensam tur

Ett ensamt inlägg som ändå handlar om min mamma, min fästmö och en och annan vän samt riksfärdtjänst, krämpor, shopping och mat också.

---

 

Fotografens skugga.

Idag fick jag ta en promenad på egen hand till Tokerian. Mamma orkade inte. Hon har ont i hela kroppen, men jag är säker på att inget är brutet i alla. Blotta tanken på vad som kunde ha hänt… Jag har varit och köpt en kasse mat till henne så att hon ska slippa gå ut i stormen när hon kommer hem till sitt om ett par dar.

Det blåser ganska mycket här, men inte som det gör nere i Metropolen Byhålan, har jag fått signaler om. Min presenning på ballen* hade lossnat under natten, så jag fick ägna en god stund åt att försöka fästa fast den igen med silvertejp. Silvertejp kan man ha till mycket, inte bara till ögonbryn. (<== internt skämt).

Det blåste rätt bra idag, men det här lilla trädet har nog nästan aldrig haft några löv.

Igår kväll fick jag ringa om riksfärdtjänsten, för ingen därifrån hade ringt trots att både taxibolaget och chauffören som ska köra ska ringa, enligt pappren. Dessa uteblivna samtal gjorde mamma mycket nervös, så när hon väl har kommit hem ska jag ta ett samtal med hennes handläggare. Det är liksom inte första gången taxibolaget gör fel eller struntar i att göra vad som utlovas. Dessutom kunde de två jag pratade med igår endast hjälplig svenska, vilket jag också tycker är anmärkningsvärt. Om man ska jobba med telefonen som verktyg och ha kontakt med svenska gamlingar bör man nog kunna förstå och tala svenska.

I eftermiddag ska jag åka på ytterligare ett ärende åt mamma innan jag hämtaroch skjutsar hem Fästmön från jobbet. På vägen tillbaka köper jag mat med mig hem – mamma vill ha middag från Chop Chop igen. Jag undrar om jag vågar fota och twittra ut bilder på det som står i min fortune cookie… Nej så här ska det stå: om det står nåt jag tycker är relevant för stunden eller för mitt liv, tänker jag fota det som står i min fortune cookie och twittra ut bilden med eventuella lämpliga hashtaggar. För övrigt tänker jag fortsätta blogga så mycket jag vill och så länge jag har lust. Den som försöker skrämma eller håna mig till tystnad åstadkommer bara det motsatta. För den som gör det är i minoritet. Det har visat sig vara betydligt fler som vill att jag fortsätter att skriva.

I kväll bänkar vi oss flera timmar framför SvT 1 och ser i följande ordning med start klockan 20:

1. Stjärnorna på Slottet: Rikard Wolffs dag
2. Den fjärde mannen (tredje och sista delen)
3. Den unge Morse

Vad gör DU i kväll???

*ballen = balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tomten har nog varit här…

Ett inlägg som först är bitskt och sen blir snällt.

---

 

En syld och suk Anna på väg in på Tempo i Vattholma.

En av dagens utflykter gick till Tempo i Vattholma. Fästmön hade ett ärende dit (juletider, du vet). Det handlar om ett paket från Bokus som inte gick ner i brevlådan och som av nån anledning skickades till en förort till Förorten – i stället för in till stan. Det hade liksom varit lättare. För om inte jag och Clark Kent* hade funnits hade Anna fått ta tåget till Förortens förort. Men hallå, Bokus, nu får ni väl skärpa er och tänka lite?!

Att Anna dessutom fick goddag yxskaftsvar i sina kontakter med Bokus kundservice förvånar mig inte ett smack – det brukar ju jag också få. För att inte tala om idiotin med ett nytt kundnummer för varje svar man skickar på kundservice följdfrågor…

Nä, vill Bokus ha nån som skulle kunna göra ett bra jobb med kundservice är de välkomna att höra av sig i en kommentar här så kan jag förmedla kontakten! Att folk ska behöva ha bil eller ta tåget för att hämta ett rätt litet och platt paket ute på vischan – det köper jag dessutom inte i längden. Då får vi sluta handla av Bokus helt enkelt.

Men… inget dumt som inte har nåt gott med sig! Tempo i Vattholma visade sig vara en välfylld liten butik med väldigt bra priser och supertrevlig personal (Bokus, gör studiebesök!!!)! Så trots att vi var sjuka och eländiga följde en kasse med diverse till jul med mig hem. Bland annat köpte jag en jättefin burk i retrostuk med pepparkakor. Jag har väl nån tanke om att jag ska sätta i mig så att jag blir snäll på riktigt.

Pepparkaksburk i retrostil från Tempo i Vattholma.

Och tänk! Blotta tanken att bli snäll gjorde underverk! För när jag stapplade in efter utflykten hade Tomten varit här och lämnat ett kuvert i en korg i hallen. (Vid närmare påseende var det tomt, men vita kuvert är alltid bra att ha.)

Ett kuvert från Tomten?

Men inte nog med detta… I postboxen hittade jag ett mjukt, avlångt paket från Gislaved och ett grönt, vadderat kuvert från Metropolen Byhålan. Tack snälla Tomten människor! Men ni skulle inte… Jag kan inte matcha, jag kan inte skicka nåt till er – mer än ett futtigt tack på min blogg.

Paket från Metropolen Byhålan och Gislaved.

I mitt hem står det annars rätt stilla just nu. Infektionen tar ut sin rätt, men lite nytta har jag ändå gjort idag. En maskin tvätt är klar och väntar på att bli hängd. Och på tala om att hänga har jag tagit in jullådorna från förrådet vägg i vägg och hängt upp mina sex julfigurer i köksgardinen. Dessutom är det ju Lucia i morgon, så mitt lilla Luciatåg med den finske stjärngossen och lussekatten från Stöllestan tronar nu på en julbricka på en av mina köksbänkar. Månntro det kan bli lite frid nu när Tomten har varit här och Lucia et consortes är på plats..? JAG behöver i alla fall VILA – mansförkylning, du vet…

Lucy in the Sky with Diamonds? Nä, bara mitt Luciatåg med den gigantiske, finske stjärt.. nej, stjärngossen!

*Clark Kent = min lille bilman

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Bästa vänner… och andra

Ett inlägg om bästa vänner, missunnsamhet och barnslighet. För att nämna något.

---

 

Det blev inte nån trevlig och bra dag och kväll igår. När det gör ont att andas blir det sällan det. Inte heller när det kacklas på uteplatser. Nu var det bara en uteplats det kacklades på, men det räckte. Kacklet ekar mellan husen. Jag satt uppe för att svalka mig så länge jag kunde på ballen*, men det är inte roligt att höra andra sitta och diskutera resor de ska göra och annat. Jag blir jävligt missunnsam och undrar hur man dels har råd att köpa en bostadsrätt och rusta den tip-top (jorå, en och annan inredningsdetalj har jag hört om). Ovanpå det, nyligen hemkommen från utlandsresa, diskutera nästa resa om ett par veckor. För varifrån kommer pengarna när man inte jobbar och man knappt har fyllt 25? Jag undrar. Och tänker på Ace Wilders, i mina öron, flänga textrader:

[…] Don’t wanna work work work I wanna make money while I sleep […]

Jag surar för att jag själv är mer eller mindre livegen – inom 24 eller 48 timmar (oklart vad som gäller) ska jag kunna ta mig till anvisad plats. Det är bara det att det aldrig kommer några anvisningar. Inte från Arbetsförmedlingen. De förmedlar ju inte jobb där. Ändå måste man följa reglerna. De oklara. Men mest surar jag för att jag inte tjänar några pengar alls just nu – vaken eller sovande.

Några av mina bästa vänner just nu är mina mörkläggningsgardiner.

Inte är det kul heller när man försöker på ett fint sätt (tydligt, artigt och definitivt inte otrevligt) säga till människor att det de gör orsakar problem för mig. Jag till och med tackade! Senare hörde jag en liten pojkes klagan till sina bästa vänner om att han inte får göra varken det eller det. Varför blir människor så barnsliga när man ber dem att försöka minska problem? Är det inte bättre att vi har en rak kommunikation oss emellan än att jag lämnar formella klagomål?

Det fortsätter att vara väldigt varmt. Jag orkar inte riktigt med det längre, även om jag vidhåller att sommar är bättre än vinter. Men hösten är bäst! Alltid. I morse när jag vaknade var det redan 33,8 grader på solsidan. Fast det märkliga är att det inte är nån sol idag – det är mulet. Jag tror bestämt att det är åska i luften. Det vore underbart med en rejäl urladdning, gärna med störtregn! Jag har svårt med ljuset också. Svårt att sova i ljuset eftersom jag måste ha sovrumsdörren öppen. Men mina mörkläggningsgardiner, inköpta för nåt år sen på IKEA, är bland mina bästa vänner just nu!

Men min allra goaste vän just nu är takfläkten i sovrummet! Den går på högsta varv dygnet runt. Det brukar inte funka så bra för mig att sova med den påslagen. Som det är nu har jag inget val – sovrummet ligger på morgonsolsidan. Igår hörde jag att den hade fått ett biljud. När jag hade vaknat i morse låg jag och tänkte på att hämta en skruvmejsel och dra åt det som eventuellt hade lossnat. Då tystnade fläkten – av min blotta tanke… Det enda som ställer till det med fläkten är att luften i sovrummet blir torr. Det är inte bra för mina luftrör. Men ibland måste man välja – kvävas av luft eller utan.

Min allra bäst vän just nu är takfläkten i sovrummet.

Det står en massa saker på min att-göra-lista, men jag gör ingenting. Laddar och känner mig nervös inför intervjun i morgon. Det svåraste är nog att hitta kläder som är både snygga och lämpliga att ha i värmen. Shorts och linne alt. bikiniöverdel går nog inte hem när man har skitfula ben och tuttar och ett stort jävla ärr på kroppen. Men jag fortsätter att leva i alla fall och alltid retar det nån.

Nu ska jag se på Resurrection som gick i natt mellan klockan 1.15 och 3.05. Jag orkade bara se en kvart av det. Det blir en bra start på den här redan svettiga dan.

*ballen = balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Vad gör man inte för att få upp värmen..?

Ett inlägg om den svåra sjukdomen Förkylning och hur en sjukling försöker bli varm.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen:

Undertråden är Djävulens påfund!

Men eftersom jag är Sjuk idag och ett av symtomen är att jag fryser, bestämde jag mig för en upphettande närkamp med sagda tråd. Det vill säga, jag skulle ge mig på att laga mitt överkast, som var trasigt på två ställen, samt favoritjeansen – med hjälp av symaskinen.

När jag använder min symaskin vet jag att jag blir varm. Jag blir varm för att jag blir så arg och frustrerad.

Särskilt varm blev jag nu emellertid inte idag, men som vanligt ilsk. Och jag tror inte att min gamla syfröken Greta-Lischa Schtener skulle godkänna en sån här lagning! Kolla vecket liksom… Överkastet var nämligen ursprungligen två enkelsängsöverkast. Dessa syddes samman av en betydligt mer sykunnig hand än min på bronsåldern. Med åren har tidens tand gnagt på sömmen så att den hade spruckit. Fast nu är den lagad och sydd. Knöligt sydd. Det blev ett skitfult veck. Men det skiter jag i, för vem f*n ska upp i min säng och närskåda mitt överkast?

När jag ändå var igång passade jag på att laga en kant nedtill också. Där hade tidens tand inte bara gnagt utan tuggat ett rejält hål. Tyget är alldeles mört där, söm (<= = östgötska för ordet som) en säger i Östergyllen. Det blev inte heller så särskilt snyggt, men det blev helt. Och rakt.

Och eftersom symaskinen nu var framsläpad – det i sig höll på att ta livet av mig, själva släpandet, alltså – passade jag på att laga favoritjeansen. Snitsade till det hela genom att göra ett eget, intressant (!) mönster när jag sydde. Nåja, ingen ska glo mig nära i skrevet när jeansen är på, har jag tänkt. (Oh my God! Jag HÖR faktiskt Greta-Lischa vända sig i sin grav…)

Efter allt jobb och slit kan jag inte påstå att jag blev särskilt mycket varmare. Däremot argare och mer frustrerad, förstås. Jag känner mig helt slut i rutan. Blotta tanken på att försöka hasa över till Tokerian för att inhandla nån form av ätbar materia som fixar till sig själv till middag känns övermäktig. Får nog vila en stund. En lååång stund. På kökssoffan. Och begrunda det svinn som man ju faktiskt får räkna med när man syr medelst maskin. Skit samma, nu har jag ett helt överkast och hela favoritjeans! Who cares, liksom?!

Konstaterande: Fyra yrken jag aldrig skulle kunna tänka mig att bli:

1. Gynekolog
2. Barnmorska
3. Tandläkare
4. Syfröken

Livet är kort.

Read Full Post »