Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘skitsnack’

Varning! Ett inlägg om bajsattacker och annat skitsnack.


 

Bajsboken

Bajsboken rekommenderas för dem som inte blivit av med sin fixering vid kiss och bajs.

Idag höll jag på att sätta morgonkaffet i vrångstrupen när jag surfade runt bland media på nätet. Jag hamnade på Metros webbplats och där fanns en centralt placerad artikel om… bajsattacker. I ingressen talas det om

bajsincidenter

som de senaste månaderna har inträffat söder om stan. Jag tycker att kiss & bajshumor kan vara rätt kul ibland, men även jag har gränser. Tvärtemot vad somliga tror.

Vad är det då för incidenter och attacker? Bland annat har det kletats avföring i trapphus, gårdshus och på lägenhetsdörrar i Skarpnäck, en kvinna i Kärrtorp har blivit bajsattackerad av en man på cykel, i Bagarmossen har det kastats bajs bland annat på fönster och i brevlådor med mera. Och denna bajsfixering tycks smitta av sig ända ner till Småland (trodde de var så snåla där att de grinar när de skiter..? 😉 ) där en kvinna trakasserat en pizzeria genom hon upprepade gånger har ringt och beställt pizza – med avföring.

Vi går väl alla igenom kiss- och bajsfaser i livet, men vanligen när vi är barn. Och visst händer det att jag, trots att jag är vuxen, kan skratta både en och två gånger åt en viss typ av skitsnack (framför allt sånt som sprids om mig själv på nätet). Men dessa bajsincidenter och dito attacker ovan är ju bara vidriga! UFF! Jag tänkte nästan lägga ut en svart bak här till dem som attackerar andra människor med skit, tills jag insåg hur det skulle tolkas. I stället rekommenderar jag de fixerade att läsa Pernilla Stalfelts Bajsboken. Den botar kiss- och bajshumor efter ett tag.

Vill du läsa om de olika bajsincidenterna hittar du länkarna i Metroartikeln och inte här! Men ett äckligt och samtidigt läsvärt inlägg om att det finns en törst efter nåt som inte är perfekt och snyggt kan du läsa här!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Kollat och kommenterat den 8 oktober 2013

Ett omvärldsspanande inlägg.


Efter förmiddagens övningar,
som bland annat omfattade ett marknadsbesök, blev jag inspirerad till lite vidare utflykter och ny luft. Eftermiddagens promenad och friska luft räckte inte till för att sanera min kropp från all vidrig cigarrettrök som omgav mig idag. Måste folk röka i folkvimmel??? Det inte bara luktar illa, det ser otroligt dumt ut att stoppa den icke rykande änden av en vit pinne i käften. Men värst av allt är att det är jäkligt ojuste att spy ur sig röken från sagda pinne till sin omgivning. En del av oss mår verkligen inte bra av det.

Nu har jag gett luft åt en åsikt som jag vet att somliga ifrågasätter. Det skiter jag i. Dags att kolla vad som luftas i media i cyberspace!

 

tand

Tandborstning på sex sekunder är numera inte bara möjligt för dem med endast en tand.

Borsta tänderna på sex sekunder. Tandborstning är ju inte bara nåt som rökare behöver ägna sig åt – det gör vi ju alla som har tänder. Företaget Blizzident har uppfunnit en tandborste som gör att man kan borsta tänderna på sex sekunder blankt. Två minuter är annars vad tandläkare rekommenderar. Men nu var inte huvudtanken med den nya tandborsten snabbhet, utan snarare att varje tandborste är individuellt utformad – vilket ju ger bästa möjliga borstning. Totalt gör 400 strån tänderna rena medan den som använder borsten bara biter ihop. Känns lite sci-fi, men, men… Det tyckte jag om uppladdningsbara tandborstar också först. Nu skulle jag inte kunna tänka mig att borsta tänderna på annat sätt. Spännande, med andra ord, enligt min åsikt!


Taubes arvingar kräver en halv miljon från Birka Cruises.
Ja, vi har sett en reklamfilm där en äldre herre i hatt och scarf sjunger med vibrato om en skaldjurspaté. Det är inte Evert Taube. Evert Taube är död. Bertil, 77, lever, däremot. Och till skillnad från Evert Taube kan Bertil sjunga. Maj gadd, säger jag bara! Snacka om näriga Taubearvingar!!!

 

Chokladkaviarkulor

Choklad – du får inte dö!

Experter har satt datum för chokladens död. NEJ! Det får inte ske! Men det sägs att chokladens dagar är räknade. Den 2 oktober 2020 ska den dö. Det är brist på choklad. Skälen är flera: det är mer lönsamt med gummi (!), torka i Västafrika och ökat tryck på mörk choklad som innehåller mer kakao. Själv tycker jag att kakao borde vara mer lukrativt än gummi (det senare går ju inte att äta). Mörk choklad är dessutom äckligt. Igen: lagom är bäst! Branschföreträdare ger emellertid lugnande besked – tack och lov!


Broinvigning.
I morgon invigs en bro. En bro över vattnet i Metropolen Byhålan. Det blir Uffe och Beppe, barnkör, bropromenad, ballongsläpp, bugg, tipspromenad med mera samt besök av prominenta gäster från Trafikverket. Landshövdingen kommer dit, jaa, till och med Hans Majestät Konungen! Wish I were there…

 

Gurka

Gurkan blev tjuvens fall.

Tjuv tuggade på gurka och åkte dit. Det var inte första gången en 22-åring gjorde inbrott. Men det var första gången hans aptit på gurka gjorde så han åkte dit! Mannen tog helt enkelt en rejäl tugga av en ekologiskt odlad gurka i ett växthus i vilket han gjorde inbrott. Eftersom han inte åt upp gurkan fanns hans DNA kvar. Och ja, han var rätt packad…


35 år och för gammal för jobbet.
Häromdan läste jag en märklig text, författad av en rekryteringskonsult. Den handlade om att vi arbetssökande inte ska vara så fixerade vid vår ålder, för åldern spelar nämligen ingen roll. Skitsnack, tycker jag som har sett flera exempel på det. Senast alldeles nyss läste jag om en 35-årig kvinna som ansågs för gammal – av ett bemanningsföretag (!) som skötte rekryteringen av montör till Volvo. Fallet går förstås vidare till AD.

 

Därför ska du behålla anställda du inte tycker om. Så pass… Intressant… Nån du som chef irriterar dig på kan faktiskt vara en tillgång för firman. Företag behöver nämligen människor som vågar säga emot. Och dessutom… som chef ska man inte vara kompis med sina medarbetare. Tycker jag, dårå, och hoppas att somliga läser artikeln.

 

En svensk tiger på indiska

Roy tiger still och förlitar sig på tig… Siegfried.

Siegfried och Roy – så lever Roy idag. Minns du Siegfried och Roy och deras tigrar? En av tigrarna slog sina käftar runt Roy, men mirakulöst nog överlevde han. Fast han erkänner att han är lite skadad. Och enligt Expressen förlitar han sig till stor del idag på sin vapendragare (sic!) Siegfried, 74…


Livet är kort. 

Read Full Post »

Ett inlägg om den lilla människans utsatthet, om bullar och om brännare.


Du ska veta att jag verkligen, verkligen
försöker hålla humöret uppe. Jag gör saker som är bra och vettiga för mig, men jag gör framför allt det jag måste och bör göra: söka jobb. Mitt mål är att söka minst tre jobb om dan, samtidigt ska det vara jobb som jag verkligen är intresserad av. Jag vill inte slösa nån bort varken min egen eller nån annans tid. Igår sökte jag därför tre spännande jobb, alla i Stockholm, idag tre lika spännande jobb i Uppsala. Fick ett urtrevligt mejlsvar, personligt ställt till mig (inget jävla autosvar) från ett företag i Stockholm, där kontaktpersonen är på semester, men uppenbarligen ändå läser både mejl och kollar in min profil på LinkedIn. Där har vissa företag och myndigheter ett och annat att lära…

Städningen tog min förmiddag. Därefter blev det ett besök på Tokerian för att inhandla förnödenheter. Hur det var med skåpen? Tja… så här såg det ut den 28 juli:

Trasiga skåp

Trasiga skåp på Tokerian. Bilden är tagen den 28 juli.


Och så här såg det ut idag:

Trasiga skåp 6 augusti

Lika trasiga skåp idag den 6 augusti.


Det här blir garanterat
en spännande fortsättning, att se vad som händer, menar jag. Om det överhuvudtaget händer nåt. To be continued…

Jag slog en signal till mamma, för jag kände att hon nog var ganska ensam. Efter det messade jag Fästmön och erbjöd hämtning och hemskjutsning – allt för att få en puss. (Hann knappt få en…)

Sen ringde a-kassan…

För tredje gången var det en trevlig person i andra änden. Jag pratade ju med a-kassan ett antal gånger förra svängen jag var arbetssökande och tro mig: de flesta var så jäkla otrevliga. Som medlem känner man sig ganska liten och utsatt när man ringer…

Tjejen som ringde idag tackade för min ansökan och mina papper. MEN… hon hade inte fått nån signal från Arbetsförnedringen att jag var inskriven där! TACK SÅ JÄVLA MYCKET, ARBETSFÖRNEDRINGEN! Ytterligare dar åt skogen, utan ersättning. Ytterligare längre väntan på pengar, förutom de karensdagar som a-kassan har. Dessutom behövde jag komplettera med ett intyg om utbetalad ersättning från Försäkringskassan. Jag hade ju lite tumörer som opererades bort i vintras, remember? Enligt a-kassetjejen kunde jag ringa både AF kundtjänst och FK kundtjänst och be att de registrerade mig respektive skickade det intyg som erfordras. (Man får inte ha svårt med språket, har jag lärt mig.)

Jag ringde AF kundtjänst, som jag också har goda erfarenheter av. Min plats i telefonkön var… 111… Nåja, efter en kvart kom jag fram, framförde mitt ärende och fick hjälp. Tjejen som svarade där sa att de normalt inte gör såna anmälningar till a-kassan, men när hon gick in och läste såg hon ju att jag hade varit på Arbetsförnedringen den 1 augusti (min första arbetslösa dag). Dessutom stod det att Arbetsförnedringen hade meddelat min a-kassa. Det hade man INTE gjort! Så nu gjorde hon på AF kundtjänst det. Får vi hoppas!!!!

Klockan tickade på och jag skulle hämta Anna klockan 16. Men jag behövde ringa FK kundtjänst också och de stänger klockan 16. En halvtimme kvar… Nästa telefonkö. Jag blev nummer 77. Ytterligare en kvarts väntan. BÅDA mina öron kokade efteråt. Men även på FK kundtjänst fick jag hjälp och intyget bör vara hos mig om två dar. Sen ska jag skicka det vidare till a-kassan. Ytterligare fördröjning! Det hade ju varit bra om det stod nånting om att man måste skicka in intyg även från Försäkringskassan om man har varit sjukskriven en längre tid… Jag blev sjukskriven fyra veckor och trots att jag långt ifrån hade återhämtat mig började jag jobba heltid direkt. (Så otroligt duktigt! Nej, men jag ville jobba och jag behövde få en lön.)

TRO NU INTE ATT JAG TYCKER SYND OM MIG SJÄLV, FÖR DET GÖR JAG INTE, ÄR BÄST ATT SKRIVA HÄR!!!

Men det som gjorde mig riktigt förbannad är att Arbetsförnedringens miss att inte lyckas skicka in en bekräftelse till min a-kassa att jag hade varit där och skrivit in mig! Jag blir fullkomligt rasande, till och med! Det förutsätts att vi som söker hjälp via olika myndigheter, till exempel arbetssökande eller sjuka, enbart är ute efter att luras och sno åt oss pengar. HA! Om en sån som jag ens skulle försöka lura till mig en hundring lovar jag dig att det skulle bli påkommet och jag skulle få straff! Men när myndigheterna gör fel, vad händer då? INTE ETT JÄVLA SKIT!

(Dessutom tvingades jag, medan jag häckade i de två telefonköerna, lyssna till en viss unges skitsnack om en annan unge som sagda unge brukar leka med. Skulle ungen inte ha gjort, jag överväger starkt att rapportera till den omtalades mamma som är en vän till mig! Dumma, mobbiga unge!)

Tre minuter i fyra stod jag utanför Annas jobb. Prick klockan 16 kom hon ut. Vi åkte i sporrsträck (kan man göra det i en bil?) till ICA Solen. Där tittade vi på bullar, en aktivitet som är mycket lugnande för uppretade Toffelnerver. Men vi tittade bara och köpte inga.

Kanelbullar

Att titta på kanelbullar inverkar lugnande på uppretade Tofflor.


Däremot hittade jag kalkonbrännare
som jag inhandlade två paket av. Cayenne och chipotle, riktig dynamit, alltså! Dessa ska vi klämma nån kväll nästa vecka när Anna är här.

Kalkonbrännare cayenne o chipotle

Riktig dynamit köpte jag!


Till middag i kväll blir det också korv,
men kokt sådan. Jag tänkte tvinga i mig de två kvarvarande wienerkorvarna i paketet jag åt ur häromdan. De var inte goda, men nu har jag inte råd att vara knusslig. Sen floppar jag i fåtöljen med min bok på gång och försöker hålla mig vaken till klockan 22.50 när nionde delen av Bates Motel går på SvT 1.

Vad ska du göra i kväll??? Skriv gärna några rader och berätta! Om du har lust. Annars låter du bli.


Livet är kort.

Read Full Post »

Jepp, det vart kväller även denna gråmåndag när man mest har velat häcka under en filt, bortgömd från allt och alla. Så nu tar jag mig i kragen i alla fall och ger mig ut på en tur i omvärlden. Kanske är det lite upplivande, rent av..?

sommaren går i turkosTurkos har en må bra-effekt på mig”. Naturligtvis är det inte mig själv jag pratar om, utan Hedvig i Gävle som bor i en ljusturkos lägenhet, hyrd av halvbrodern (vad nu det har med saken att göra). Om du har missat det så säger jag det en gång till: jag gillar inte turkos. Turkos är ingen färg, det är en nyans. Turkos borde förpassas till världens ände. Typ.

Kepstjuvar fångade på film. Ja, det låter som nånting för YouTube. Det hände i Metropolen Byhålan. Där måtte man ha tråkigt eftersom man gör inbrott och snor kepsar. KEPSAR!

Kiss i konstens namn. Men vad är det här? Nog för att en har hört talas om skitsnack, men kisskonst… Nej, det här känns mest… konstlat.

CirkelnABBA-pengar gör film av Cirkeln. Jepp! Nu är det klart! Romanen Cirkeln av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg blir film. Det är ABBA-Benny som startar filmbolag med sonen Ludvig där nu Cirkeln, första delen i Engelsforstrilogin, ska bli film. Cirkeln är bra, tycker till och med jag, men uppföljaren Eld var lite mindre bra, tragglig. Tycker jag. Och nån mer jag känner.

Grillare anfölls med yxa. Nog för att man har lust att… säga ett och annat om alla puckon som envisas med att laga till sin grisföda utomhus under den varmare säsongen. Men hugga grillare med yxa var väl lite väl elakt. Det måste nog handla om nånting annat än rökstank av döda djur, för det var ju grannar som bråkade. Detta måste nog sättas upp på en lista över argument för att försöka få nån vräkt, eller så.

anne-frankMånga upprörda över Bieber-bleep. Ja en bleep kan man väl onekligen säga att det är. Justin Bieber besökte Anne Frank-museet i Amsterdam och skrev så här i gästboken:

Det var verkligen inspirerande att få komma hit. Anne var en fantastisk tjej. Förhoppningsvis hade hon varit en belieber.

Eh… lite mer respekt hade inte varit fel, tycker jag. Och snacka om att ha höga tankar om sig själv. För hur många vet vem Justin Bieber är om 68 år? Alla vet vem Anne Frank var.


Livet är kort. Den Gud älskar tar han hem tidigt.

Read Full Post »

Det är sportlovstider i Sverige. Förra veckan här i Uppsala, denna vecka i Stockholm. Det ser man i media på antalet TT-artiklar av genren

tidlösa. 

Alltså såna artiklar som inte innehåller så mycket nytt, för att prata på ren svenska. Jag skummade två (2) såna artiklar i morse, tog mig för min panna och smackade med tungan i gommen trots att jag satt ensam i köket.

Den första artikeln handlar om boken Snällfällan. Den går ut på att man ska må bättre av att säga nej. Att man ska bota vara-till-lags-sjukan (disease to please) som enligt författaren kan leda till stress, oro och tröstätande, i förlängningen också övervikt och till detta relaterade sjukdomar. Boken vänder sig till kvinnor. När man läser informationstexten om boken inser man att det här är yet another viktminskningsbok. För kvinnor, som sagt.

Snällfällan

Snällfällan – för kvinnor som vill gå ner i vikt.


Nu har jag inte läst boken
och jag säger inte heller att det är fel att lära sig att säga nej. Men att koppla ihop nej-sägande med viktminskning för kvinnor känns väldigt långsökt för mig. Jag tycker att det är bra om vi alla lär oss att säga nej, både kvinnor och män – och lagom mycket. Så klart att vi inte ska mesa och säga ja till sånt vi inte vill. Men om man hela tiden säger nej, nej, NEJ! – upplevs man inte som tämligen negativ då..? Bara en reflektion, så där. Att säga nej bara för att är inte heller nån lösning på varken kvinnors självförtroende eller deras viktproblem, som jag ser det. Jag tror att lagom är bäst. Att säga ja i lagom mängd och att säga nej. Men självklart till det man vill och inte vill och verkligen inte bara för att man ska vara på ett eller andra sättet.

Den andra artikeln gäller boken Bättre relationer på jobbet. Inte heller den har jag läst, men jag undrar vad den kommer med för nyheter egentligen? Inte många, om man läser vad boken handlar om i artikeln: att fika är viktigt för arbetsklimatet och att småprat skapar sammanhållning. Det är sånt jag – och säkert många med mig – redan VET. Vidare handlar det om att ta eget ansvar för trivsel på jobbet – såväl den egna som kollegornas. Boken handlar om feedback och konflikter också. Och enligt artikeln också sociala medier. Bland annat står det i artikeln att det är OK att ha chefer och kollegor som vänner på Fejan, men att man bör undvika skriva där när man har alkohol i kroppen. På Twitter kan man emellertid vara mer öppen, eftersom Twitter är flyktigare.

Bättre relationer på jobbet

Blir relationerna på jobbet bättre när man har läst denna?


Ja, ja…
Inte skulle jag väl precis vilja ha chefen som Fejan-vän, för jag tycker att en chef ska vara en chef och inte en kompis. Kollegor kan det vara lättare att förhålla sig till – dem jag gillar, fine, dem jag inte gillar – no friend of mine. Men nu finns ju inte jag på Fejan. Jag finns bara här på bloggen och på Twitter och här jag kan jag inte styra vilka som läser mer än med lösenordskyddade inlägg. Och såna blir det ju ibland. För jag får ofta för mig att det är fler fiender än vänner som läser här stundom. Bara en känsla, men… Å andra sidan har jag inget mer än det mest privata att dölja utan gillar att köra med så öppna kort som möjligt, till skillnad från en del som bara pratar bakom ryggen med vissa utvalda.

När jag tänker efter… Jag kanske ska skriva en bok om vikten av att våga säga vad man tycker offentligt och inte ägna sig åt fegt skitsnack. Eller hepp! Jag kanske redan har en sån bok på gång… Vem vet, vem vet…


Livet är kort.

Read Full Post »

Som man blir bemött bemöter man andra. Del två.

Det är svårt att vara Tofflans vän. Men jag är hårdast mot mig själv, tro det eller ej. Jag anser att man kan ha vänner, bekanta, bloggvänner etc till olika saker, aktiviteter och för olika behov. Men gentemot mina vänner-vänner är jag omtänksam och totalt lojal. Det är väl därför jag så lätt blir besviken – det är inte alltid nån jag tror är en vän verkligen är just… en vän.

Jag har lätt att göra nya bekantskaper. Lätt att få… kompisar. Men jag har också blivit alltmer godtrogen och lättlurad genom åren. Vill så gärna tro människor om gott – tills de hugger mig i ryggen. Det gör ont. Det gör så jävla ont att jag inte sitter stilla och tar emot – jag ger igen. Detta är inte alltid nånting jag är stolt över. Men jag ger igen.

För ganska precis fyra år sen idag blev jag inte önskvärd längre på det jobb jag då hade. Jag fick aldrig veta varför, varken då eller senare. Och jag lär aldrig få veta nånsin heller. Det var bara för mig att skriva på överenskommelsen. Alla dörrar inom företaget stängdes. Jag borde ha sett det komma – jag var inte den första som drabbades på min avdelning.

Några år tidigare hade vi fått en ny chef. Under det första jobbsamtalet som chefen hade med oss var och en enskilt sa chefen plötsligt till mig:

Jag vet att du är homosexuell och det är OK med mig.

Jag blev alldeles paff. Visste inte vad jag skulle säga, hur jag skulle tolka hans ord. För vad hade min homosexualitet att göra med min kompetens, mina uppgifter och den roll jag hade på jobbet? Redan då borde jag ha gått till facket. Jag borde ha reagerat.

Ett par år senare skulle det omorganiseras. Två personer på min avdelning fick sluta. Jag visste inte i förväg vilka de var, även om jag är säker på att de anklagar mig för att inte bara ha vetat i förväg utan också ha varit med och utsett dem. Jag hade nämligen en ganska bra kontakt med min chef till att börja med. Och sånt sticker ju i ögonen på andra. Men jag hade sagt till chefen att jag är ärlig i alla lägen. Det gick fint – tills jag hade började ifrågasätta chefens beslut. Och framför allt ifrågasätta chefens frånvaro på jobbet.

Ytterligare en sak jag ångrar idag är att jag inte stod upp för mina två kollegor som fick sluta. Det gjorde heller ingen annan, men skit samma vad andra gör, jag borde ha gjort nåt. Naturligtvis var det ingen som stod upp för mig heller när det var min tur, för fyra år sen.

Det hela hade föregåtts av systematisk utfrysning av mig. Jag var inte vatten värd. Jag blev åthutad på möten när jag bad oss tala en i taget. Chefen talade inte med mig, utan mejlade. Eller skrek. Och smällde igen min dörr. Jag fick förnedrande arbetsuppgifter. Jag, som var senior, skulle plötsligt assistera en junior kollega. Jag stod nästan inte ut, men jag utförde mina arbetsuppgifter. Jag borde som sagt ha gått till facket. När jag till sist gjorde det var den enda hjälpen jag fick den av ett trött ombud som skulle gå i pension ett par månader senare. Jag fick ett bra avtal. Men jobbet kunde jag se mig i stjärnorna efter.

Mina så kallade kollegor höll käften. Trots att flera av dem visste att chefen hade planerat detta i åtminstone ett par månaders tid. Den kollega jag tyckte bäst om var den som hela tiden visste om vad som skulle ske – inte bara med mig utan även med de två medarbetarna som först blev av med sina jobb. Men det var jag som ansågs vara Förrädaren – för att jag var så blåögd i början. Jag var inte särskilt omtyckt bland kollegorna, bland annat för att jag ansågs vara Förrädaren. Naturligtvis handlade det också om att jag och chefen hade en bra kontakt i början. Men ett tredje skäl var också att jag ansåg att man är på jobbet för att jobba, inte för att umgås och leka.

Det sista halvåret på det jobbet var jag inte särskilt glad. Jag grät nästan varje dag, jag förstod inte varför just jag skulle frysas ut. Nog insåg jag att jag inte var Guds bästa barn, men jag hade baske mig inte begått nåt tjänstefel, snott pengar, varit full på jobbet, ”skolkat” etc. Det var jag å andra sidan inte heller anklagad för. Jag får aldrig veta varför jag inte dög längre.

Så här efteråt kan jag bara spekulera i vad skälen var. Troligen visste jag för mycket som kunde bli farligt och obekvämt. Som detta med frånvaron. Frånvaron, som ibland berodde på utlandsvistelse för kurs, betald av arbetsgivaren, men en utbildning som inte hade med somligas tjänst att göra. Eller fastighetsaffärerna eller de privata upphandlingarna, bilaffärerna – allt skött på arbetstid.

Det var i chock jag sa till en person jag trodde var min vän innan några papper var påskrivna att jag trodde att jag höll på att förlora jobbet. Denne ”vän” gick i sin tur och berätta för en klunga dåvarande vänner om mitt elände. Jag hade inte en tanke på att vännen bara skvallrade. Men jag insåg snart att de så kallade vännerna var som pappfigurer – platta och innehållslösa. Inte en enda av dem hörde på nåt sätt av sig för att fråga om läget.

Jag hämnades med ord. Orden gick rätt in som nålar. Orden ledde till en hel del förändringar – och jag tror inte att alla förändringarna var av ondo. Det blev tystare omkring mig, men vad skulle jag med vänner till som inte var vänner?

När förhållanden tar slut väljer vänner sida. Det gör även jag, det är svårt att inte göra. Man sluter upp bakom den förfördelade parten – eller den man anser mest uppriktig. Eller vilka andra skäl som helst. Det är åtskilliga så kallade vänner som har försvunnit i och med separationer. Nästa gäng försvann när jag slutade arbeta – ingen vill umgås med en loser. Jag undrar hur många som har försvunnit nu när jag har varit sjuk – nej, varken Cancer eller cancer smittar. Men det har också tillkommit ett gäng människor som har visat sig vara riktigt omtänksamma under särskilt min sjukdom och konvalescens.

Så ursäkta mig om jag är lite kärv ibland. Jag har till exempel svårt att ta oombedda råd – för jag tror att syftet är att sätta dit mig, att håna mig för att jag inte har tänkt till ordentligt eller nånting ditåt. Även om jag har lätt att få nya vänner,  gör jag misstag och bedömer människor helt galet. Av tio gamla vänner finns kanske två kvar. Resten har inte agerat som vänner och är antingen borta ur mitt liv eller har fått en mindre framträdande betydelse och roll för mig. Jag håller på att lära mig att inte vara så godtrogen. Det är en lång och svår process. Vänskap är inte lätt! Det är betydligt lättare att svika.

Idag är jag på en arbetsplats där vi medarbetare och chefer bryr oss om varandra. Vi frågar varandra hur vi mår, vi backar inte i riktigt svåra stunder. Det finns hopp! Alla arbetsplatser är inte lika ruggiga som den jag var på i mitt förra arbetsliv. Alla kollegor är inte lika tigande – och bakomryggensladdrande – som de som jobbar/jobbade där. Och alla människor jag känner är inte mina vänner, bara ett fåtal. Dessa gömmer jag i hjärtat. Jag har en eller två vänner som jag faktiskt kan ringa mitt i natten.


Livet är kort. Vänskap är svårt. Alla som är chef är inte chefsämnen.

Read Full Post »

Varning för troschock!


Den här dan
började med att jag realiserade det brittiska uttrycket

get your knickers in a twist.

Jag var väl så snurrig i skallen av all gråt och sömnbrist att jag faktiskt satte på mig trosorna – bak- och fram.

1 Trosorna bakofram

Posten fram!


Ja, jag är otroligt pinsam
som lägger ut den här bilden, men det skiter jag i. Jag kan bjussa rätt rejält på mig själv och mina klanterier.

Äta nånting har jag ännu inte gjort. Jag vågar inte, för jag mår illa direkt. Men jag ska göra ett nytt, försiktigt försök med lite julmat senare. Jag vill så gärna!

Jag har fått sms från äldsta bonusdottern idag. Det var roligt att få tramsa lite. Lite skitsnack gör mig genast på bättre humör!

Bäst som jag satt här vid datorn och ordnade lite nyårsprylar till somliga ringde telefonen. Det var Fästmöns snälla mamma som undrade om jag ville ha kaffegäster i eftermiddag. Och det ville jag – fast jag hade ju inte mycket till kaffet att bjuda på…

Ischoklad pepparkakor o ädelost t kaffet

Det fick bli lite ischoklad, pepparkakor och ädelost.


Det var så trevligt
med besök och en stunds småprat om allt och inget, framför allt nästan inget om sjukdom, operationer, sår, sprutor och sånt skit! Mamma, som hann ringa en stund innan, blev också glad för min skull. Jag tror att hon kände på sig att det hade varit jobbigt och ensamt för mig igår. Annas mamma har varit så snäll och skjutsat mig till och hämtat mig från sjukhuset flera gånger. Framöver hoppas jag kunna återgälda detta – även om det blir till Enköping där Annas mamma väntar på sin tur.

Jag har inte gjort så mycket annat idag, försökt tagit det lugnt och inte vara ledsen eller må illa. Det gör ont på en punkt till vänster om operationsärret, det liksom bränner och värker, vilket oroar mig lite. Annars mår jag OK. Jag har pysslat lite med mina blombuketter och jag ska strax vila mig en stund med min bok på gång. Ladda inför att äta…

Blommorna fr jobbet

Blommorna från jobbet är verkligen häftiga!


Jag har ställt DVD-hårddisken
för inspelning av Palme-dokumentären på SvT, för jag ska försöka palla att se Änglagårdsfilmen på TV4, som delvis går samtidigt. Och vad gör det om jag somnar under pläden i min älskade fåtölj..?


Livet är kort. Sällskap är gott.

Read Full Post »

Older Posts »