Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘ungdomsböcker’

Ett mordiskt inlägg.


 

Mordvandring i Nora

Sommarens tider för mordvandringar i Nora.

Den som känner mig känner också till min kärlek för Maria Langs författarskap. Hennes deckare, inklusive två av fyra ungdomsböcker (två fattas för att samlingen ska bli komplett, irriterande nog. Och tyvärr har jag inte heller hennes avhandling om Pontus Wikner), inryms i min nya deckarhörna inredd i min hall. Självklart har jag de nyproducerade filmerna på DVD också och jag har i alla fall sett de två äldre filmerna som gjorts. Men jag har aldrig besökt Skoga, jag menar Nora och därmed har jag heller aldrig deltagit i nån mordvandring där. Tyvärr, för detta är nånting jag innerligt skulle vilja göra.

Mordvandringarna är guidadade turer där Ove Hoffner, systerson till Maria Lang, berättar om sin moster samt spelar upp en del av hennes karaktärer i böckerna. I år startade vandringarna redan i maj och nu i juni kan man delta på torsdagar klockan 18.30 och lördagar klockan 11.30. Under juli månad är det mordvandringar alla dar i veckan utom söndagar. Faktum är att du kan mordvandra ända in i september månad, men då mot slutet är det bara lördagar som gäller. Det kostar bara en hundring att mordvandra (betalas kontant på plats före vandringen) och man samlas vid fontänen på Nora torg. Det finns även temavandringar i trakten för grupper och aftonvandringar… Visst låter det väl härligt?! Det tycker jag, i alla fall!

Förra året gick Kommunalrådet en mordvandring. Med sig hem till mig hade hon en Maria Lang-bok med en hälsning från Ove Hoffner. Det var nästan lika bra som att ha vandrat själv!

Hälsning fr Maria Langs systerson

En hälsning till mig från Ove Hoffner, Maria Langs systerson!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Akta dej KatjaAtt jag är Maria Lang-fan vet kanske de flesta som läser min blogg. I mitt eget bibliotek finns alla hennes böcker – förutom några av ungdomsböckerna. Men Akta dej Katja hittade jag i min barn- och ungdomslitteraturhylla i lägenhetsförrådet. Eftersom jag i somras fick tag i uppföljaren till den, bestämde jag mig för att läsa om båda böckerna. Just Akta dej Katja var för övrigt min nittiotredje bok (!) som ung. Troligen fick jag den av min morfar strax efter att den kom ut 1971.

Sveriges deckardrottning skrev alltså fyra ungdomsböcker. Det här är den första av dem. Katja är 16 år och har just slutat skolan. Hon åker till Skoga där hon ska tillbringa sommaren hos farmor och farfar. Men vistelsen börjar inte alls bra – farfar möter henne inte vid bussen och huset är tomt. Så småningom kommer förklaringen. Fast då har förstås Katja själv försvunnit…

Alltså den här boken har 43 år på nacken – och ändå håller den som ungdomsdeckare! De cirka 150 sidorna är fyllda av spänning. Det enda man kan märka dess ålder på är avsaknaden av datorer och mobiler samt att bilarna har skyltar som visar från vilket län de kommer. Och naturligtvis vissa uttryck såsom ”du är väldigt raff”, ”hur många har du ballrat för?”, ”jag är ruskigt varm”, ”göra intjack”, ”håll babblan” med flera. Men det är samtidigt lite kult!

Toffelomdömet blir det högsta!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Maria Lang vår första deckardrottningEn av dem jag följer på Twitter är Maria Lang (@DagmarMariaLang ). Men det är naturligtvis inte hon som döljer sig bakom kontot, utan jag misstänker att hennes systerson Ove kan ha något med det hela att göra… I år skulle hans moster ha fyllt 100 år. Ove har berättat att han, tillsammans med nån mer, arbetade på en biografi om mostern. Men sen hann Lena Lundgren och Lisbet Wikner före med sin bok Maria Lang: vår tids deckardrottning. Ove Twitter-Maria har varit ganska kritisk mot den boken. Ett skäl kan förstås vara att den satte stopp för utgivningen av Oves och hans författarpartners bok. Det skäl som Ove Twitter-Maria anger är att Lundgrens och Wikners bok är så full av faktafel. Hur det står till med det senare kan ju inte jag avgöra. Jag har bara läst Maria Langs böcker, jag kände henne inte. Men Oves Twitter-Marias kritik gjorde mig nyfiken. Därför köpte jag boken och lät födelsedagspengen från mamma betala fakturan. Tack, mamma!

När jag börjar läsa den här boken är jag alltså påverkad av Ove Hoffners Twitter-Marias kritik. Det kan jag inte bortse ifrån. Ove Twitter-Maria har, som sagt, gjort mig nyfiken, men också lite irriterad. Varför är han hon så kritisk? Det är ju svårt att avgöra för mig som läsare vad som är korrekta fakta och vad som är rena fel. Men jag upptäcker saker som jag också retar mig på.

En bra biografi ska beskriva en viss person och hans/hennes verk, tycker jag. En av den här bokens styrkor ligger främst i när författarna skriver om Maria Langs böcker. Det märks tydligt att de är litteraturvetare! Däremot gillar jag inte att de spoilar, det vill säga avslöjar vem mördaren är. Det är bara dumt, tycker jag.

Men det som blir ännu dummare är det faktum att det så tydligt märks att boken är skriven av två olika pennor. Och det verkar som om de två författarna inte ens har läst varandras kapitel. Belägg för detta anser jag alla upprepningar vara. Upprepningar av fakta som en gång berättats och som senare återkommer i boken och berättas som nya fakta. Det händer flera gånger och handlar till exempel om att systern Ingrid benämns som Dagmars (Maria Langs) bästa vän, att Dagmar flyttade tillbaka till Nora efter pensioneringen, att Dagmar helst drack whisky – även till måltiderna etc. Vidare blir jag förvånad över illa skriven svenska på vissa ställen, som när det skrivs att Dagmar tar hjälp av någon expert för att få hjälp med ekonomin…

Inte heller är jag särskilt förtjust i spekulationerna kring Maria Langs sexualitet. Visst kan man nämna att det gick vissa rykten, men att ägna minst ett kapitel åt att spåna kring hennes eventuella lesbiskhet känns onödigt. Vidare blir jag ganska illa berörd av det avslutande kapitlet som enligt rubriken ska handla om författarens sista tid. Där behandlas i stället hennes ekonomi och dödsboets skulder. Det känns lite osmakligt.

Jag saknar i stället att författarna inte mer lyfter fram att hon var nåt så ovanligt som en disputerad kvinna redan på 1940-talet och tillika rektor. Vidare hade jag gärna läst mer om hennes litteraturforskning kring Pontus Wikner.

Kort sagt, det finns en hel del att racka ner på här och jag skulle verkligen kunna dissekera. Ändå tycker jag att boken helt klart är läsvärd och intressant – men jag är ju ett Maria Lang-fan av stort format: jag äger till exempel ett exemplar av var och en av hennes 43 vuxenböcker (42 romaner och en novellsamling) samt två av hennes ungdomsböcker.

Det slutgiltiga Toffelomdömet blir trots allt medel. Det grämer mig, därför att en biografi över en av mina favoritförfattare borde ha fått högsta betyg.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Det är inte mycket man pallar så här på fredagskvällen. Men jag stod faktiskt inte ut med mina dammiga golv. Kom ju på att jag har en alldeles underbar tingest i mitt städskåp – en swiffer! Jorå, även Tofflan kunde förr i tiden gå på TV-reklam. Det här städredskapet är emellertid toppen mot damm – själva tingesten är lätt, man kommer åt på såna där jobbiga ställen som under och bakom soffan och framför allt: den är tyst!

En swiffer.


Jag köpte min swiffer
för ganska många år sen och jag vet inte om den fortfarande finns att få tag på ute i handeln. Men bra är den och underskattad av mig! Nu har jag emellertid återfunnit i gömmorna och nu ska den få tjänstgöra ända tills trasorna tar slut. För frågan är ju om det finns nya trasor att köpa…

Ett annat favoritstädredskap jag har är den mindre dammsugaren som jag fick av mamma. Den älskar jag! Om swiffern fixar de dammiga golven, fixar dammsugaren de smuliga golven.

Ett favoritredskap.


Men…
och det är nu snart jag kommer till poängen med det här inlägget… Så här på fredagskvällen är man ibland så trött att man bara vill grina. Då plockar jag fram en Snickers och…


Nej det gör jag INTE! Jag tog mig i kragen och gick ut med sopor. Som belöning skulle jag hämta in ett par starköl för att ställa på kylning. Det var då jag insåg att jag verkligen inte är städmanisk – trots att jag försöker ge sken av det. Ölplattan står nämligen i förrådet. Och i förrådet är det så fullt att det bara finns en ruta om typ 30 cm² att stå på. Resten är belamrat. Från golv till tak, till och med på väggarna.

Nu ska du faktiskt inte få se eländet, men däremot denna påse som grannen, som jag delar förrådsrum med, har ställt utanför sitt förråd. Jag fick mig ett gott, internt skratt när jag såg texten, för mitt förråd ser allt annat än GREAT ut…

”You look great…” OBS! Det är grannens påse och grejor runt om som faktiskt står på gemensamt utrymme i förrådsrummet. Men med tanke på att de är fyra och jag en tycker jag att det faktiskt är OK om de tar det utrymmet… 


Kanske borde jag ställa mig
på nån bakluckeloppis nånstans nån gång och försöka kränga en del saker. Mycket är det nämligen inte fel på. Jag har till exempel

  • gamla vinterjackor (för små/trasiga dragkedjor)
  • ett par mattor (fel färger för mitt hem)
  • uppslagsverk (från 1800 kallt)
  • blomkrukor (till förbannelse…)
  • en massa ungdomsböcker, typ Kitty, Tvillingdeckarna, Fem med mera (och till och med mammas gamla Kulla-Gulla och pappas Bill-böcker…)
  • delar från ett par tidigare perkolatorer (reservdelar!)
  • en gammal dator (jag orkar inte bära ut den till kärlet för elektronikskrot)
  • pärmar från studietiden (massor av bra papper om krukskärvor från Kreta och Gustaf Fröding, för att ge dig ett hum om bredden)
  • leksaker (som jag av nåt skäl skaffat mig som vuxen – förutom den gamla Televinkendockan från 1960-talet)
  • bordtennisracketar (spelar jag nu för tiden? Nej.)
  • badmintonracketar (spelar jag nu för tiden? Nej.)’
  • lovikkavantar (jepp, hemstickade, som mammakusinen B:s mamma har stickat. Tyvärr är det hål i samtliga…)

… med mera. Ja jisses… Bakluckeloppis var det. Och ”you look great”… Handlar inte om mitt förråd, inte…


Livet är kort.

Read Full Post »

Idag är det Världsbokdagen. Jag vet att många gnäller och klagar om alla Dagar som uppstår. Själv förstår jag inte varför man ska gnälla om det, det är väl bara att ”fira” eller uppmärksamma om det är en bra dag. Om inte, strunta i dagen.

En del av mina böcker.


Världsbokdagen instiftades av Unesco 1995.
Tanken var att dagen skulle vara en firardag för författare, böcker, läsning, värnandet om upphovsrätt och människors fria tillgång till information.

Att läsa böcker är roande, stimulerande och lärorikt. Jag lärde mig tidigt att läsa och det en fantastisk värld som öppnade sig för ett ganska ensamt ensambarn… Idag har jag alltid en bok på gång. Tack vare böckernas värld fick jag sällskap, men jag lärde mig också läsa, stava och en massa, massa annat förstås. Så jag är en av dem som firar Världsbokdagen, men jag gör det som vanligt i min ensamhet hemma, genom att läsa en bok och genom att blogga om dagen!

Den som vill fira Världsbokdagen med andra i Uppsala kan till exempel

Bara några tips…

Och by the way… Birgitta Stenberg och jag fyller jämnt samma dag den här veckan! En av mina favoritförfattare! Grattis till oss!

Read Full Post »

Läser i fredagens UppsalaTidningen, sidan sex, som irriterande nog inte landade i min postbox förrän igår (har ni problem, eller?..), om att upplänningarna läser mest av alla svenskar. Men jag tycker att de 23,6 minuter som upplänningarna ägnar sig åt att läsa låter lite.

Det är TNS Sifo som har gjort undersökningen på uppdrag av Sveriges Annonsörer. Den genomsnittlige svensken läser nästan 20 minuter om dan, så upplänningens 23,6 minuter är ju inte mycket mer. Men mest! Minst läser gävleborgarna, bara 14,1 minuter per person och dygn.


Tofflans bok har ingen läst ännu…

                                                                                                                                                            Att upplänningarna toppar beror nog delvis på att Uppsala har flera universitet. Men butikschefen på en av de stora bokhandlarna i stan tycker att Uppsalaborna generellt sett har ett stort intresse för böcker. De läser recensioner och är intresserade av lokala författare.

På listan över de mest utlånade skönlitterära böckerna i Uppsala noterar jag att jag har läst sex av tio, att jag har läst en av tio på den så kallade facklitteraturlistan (där jag emellertid har ett par, tre stycken på min önske-/inköpslista och att jag har läst en av tio på ungdomslistan, Cirkeln!

helt ute är jag inte. Men jag läser nog mer än 23,6 minuter per dygn… Hur mycket läser du per dygn, böcker, alltså?

Read Full Post »

Gay. Det betydde ursprungligen glad, lycklig. Tills vi homosexuella – moahahahahaaaa – tog över ordet och gjorde det till vårt. Eller det kanske var bögarna. Hur som helst, Lennart Kuick skriver en intressant artikel om ung gaylitteratur (läs: böglitteratur) och han är glad! Glad att dessa böcker har blivit… gladare.

Ett av exemplen Lennart Kuick lyfter fram är David Levithans och John Greens gemensamma bok Den andre Will Grayson. Boken innehåller en hel del depp, men är ändå lättsamt skriven och i en hoppfull ton, anser Lennart Kuick.

Annars innehåller ungdomsböcker mycket idyllofobi, anser Lennart Kuick och begreppets myntare, en av Svenska barnboksinstitutets tidigare chefer, Sonja Svensson. Misär ska det vara och ältande av detta. Gärna droger och incest. Men som sagt, nu skymtar nya och gladare tider, åtminstone i gaykillarnas litterära värld!

David Levithan har skrivit flera böcker om unga bögar. Och trots att böckerna tar upp en del typiska problem är de inga eländesskildringar. Den första vågens komma ut-böcker, menar Lennart Kuick, har ofta en käck idrottskille som huvudperson. De är en i laget, så att säga, och skildras som väldigt vanliga – de kan ju hantera en hockeyklubba eller vad det nu är.

Parallellt kom en del svarta skildringar om medelklasskillar med en massa problem, det största av allt kanske att de inte vill leva. Sexet med andra killar verkar inte vara nåt av deras större problem. Och det är den här typen av böcker Lennart Kuick vill se mer av. En typ där homosexualiteten i sig finns, men är inte i fokus och framför allt inte nåt svårt. Böcker skrivna av Dennis Cooper. Eller Eli Levéns debut från förra året,  Du är rötterna…

Håkan Lindqvist är en av dem som har bestämt sig för att skriva om glada gaykillar. Den nyutkomna Regn och Åska innehåller en positiv kärlekshistoria om två killar som blir kära i varandra, med hela Östersjön emellan sig. Tyvärr blir historien trivial, tycker Lennart Kuick.

I höst kommer två nya böcker av David Levithan på svenska, Dash och Lilys utmaningsbok, skriven tillsammans med Rachel Cohn och En bit av mig fattas.

En intressant trend, noterar jag och tycker också att det är skönt att man går bort från det traumatiska ältandet av komma-ut-processen. Men frågan är om den unga gaylitteraturen blir urvattnad och just trivial. Några lästips fick jag i alla fall ut av artikeln!

Read Full Post »

Older Posts »