Ett inlägg om en bok.
En av dem jag följer på Twitter är Maria Lang (@DagmarMariaLang ). Men det är naturligtvis inte hon som döljer sig bakom kontot, utan jag misstänker att hennes systerson Ove kan ha något med det hela att göra… I år skulle hans moster ha fyllt 100 år. Ove har berättat att han, tillsammans med nån mer, arbetade på en biografi om mostern. Men sen hann Lena Lundgren och Lisbet Wikner före med sin bok Maria Lang: vår tids deckardrottning. Ove Twitter-Maria har varit ganska kritisk mot den boken. Ett skäl kan förstås vara att den satte stopp för utgivningen av Oves och hans författarpartners bok. Det skäl som Ove Twitter-Maria anger är att Lundgrens och Wikners bok är så full av faktafel. Hur det står till med det senare kan ju inte jag avgöra. Jag har bara läst Maria Langs böcker, jag kände henne inte. Men Oves Twitter-Marias kritik gjorde mig nyfiken. Därför köpte jag boken och lät födelsedagspengen från mamma betala fakturan. Tack, mamma!
När jag börjar läsa den här boken är jag alltså påverkad av Ove Hoffners Twitter-Marias kritik. Det kan jag inte bortse ifrån. Ove Twitter-Maria har, som sagt, gjort mig nyfiken, men också lite irriterad. Varför är han hon så kritisk? Det är ju svårt att avgöra för mig som läsare vad som är korrekta fakta och vad som är rena fel. Men jag upptäcker saker som jag också retar mig på.
En bra biografi ska beskriva en viss person och hans/hennes verk, tycker jag. En av den här bokens styrkor ligger främst i när författarna skriver om Maria Langs böcker. Det märks tydligt att de är litteraturvetare! Däremot gillar jag inte att de spoilar, det vill säga avslöjar vem mördaren är. Det är bara dumt, tycker jag.
Men det som blir ännu dummare är det faktum att det så tydligt märks att boken är skriven av två olika pennor. Och det verkar som om de två författarna inte ens har läst varandras kapitel. Belägg för detta anser jag alla upprepningar vara. Upprepningar av fakta som en gång berättats och som senare återkommer i boken och berättas som nya fakta. Det händer flera gånger och handlar till exempel om att systern Ingrid benämns som Dagmars (Maria Langs) bästa vän, att Dagmar flyttade tillbaka till Nora efter pensioneringen, att Dagmar helst drack whisky – även till måltiderna etc. Vidare blir jag förvånad över illa skriven svenska på vissa ställen, som när det skrivs att Dagmar tar hjälp av någon expert för att få hjälp med ekonomin…
Inte heller är jag särskilt förtjust i spekulationerna kring Maria Langs sexualitet. Visst kan man nämna att det gick vissa rykten, men att ägna minst ett kapitel åt att spåna kring hennes eventuella lesbiskhet känns onödigt. Vidare blir jag ganska illa berörd av det avslutande kapitlet som enligt rubriken ska handla om författarens sista tid. Där behandlas i stället hennes ekonomi och dödsboets skulder. Det känns lite osmakligt.
Jag saknar i stället att författarna inte mer lyfter fram att hon var nåt så ovanligt som en disputerad kvinna redan på 1940-talet och tillika rektor. Vidare hade jag gärna läst mer om hennes litteraturforskning kring Pontus Wikner.
Kort sagt, det finns en hel del att racka ner på här och jag skulle verkligen kunna dissekera. Ändå tycker jag att boken helt klart är läsvärd och intressant – men jag är ju ett Maria Lang-fan av stort format: jag äger till exempel ett exemplar av var och en av hennes 43 vuxenböcker (42 romaner och en novellsamling) samt två av hennes ungdomsböcker.
Det slutgiltiga Toffelomdömet blir trots allt medel. Det grämer mig, därför att en biografi över en av mina favoritförfattare borde ha fått högsta betyg.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 