Pippi och Mein Kampf – hur är det möjligt?

Ett förbannat inlägg.

---

 

Det här har inget med inlägget att göra, men visste du att jag kan sjunga Pippi Långstrump på finska? I alla fall första versen och refrängen…

Jag tillhör dem som faktiskt inte gillar ingrepp i äldre, litterära verk. Jag står för det. Det gör mig inte till rasist. Jag tycker att man ska se böcker genom det timglas när de skrevs. Som Pippi Långstrump. Nu har man gått in och retuscherat originalet, för Pippis pappa kan år 2015 inte ha den titel han innehade när boken skrevs (1940-talet). Hos mig väcker det ett löjets skimmer.

MEN… jag vet att just n-ordet gör en massa människor illa nu för tiden och naturligtvis använder jag inte ordet när jag pratar eller skriver. Det jag vänder mig mot är att man gör just ingrepp i ett redan skrivet verk – ett verk, som var en bild av sin tid. Idag, nu, är en annan tid. Kan vi inte nöja oss med det?

Det här har skapat ett ganska stort rabalder i Sverige. Det blev rabalder för ett tag sen (hösten 2012) om en Tintinbok också. Därför är jag just nu väldigt, väldigt förvånad. Häromdan läste jag nämligen i Dagens Nyheter att Mein Kampf ska ge ut igen i Tyskland – och alla är så jävla tysta!!! Jag har inte hört en käft protestera. Har du??? Ja, Tyskland är ett annat land än Sverige, men…

Det är en kommenterad upplaga som ska ges ut och den kommer ut 70 år efter krigsslutet. För den som inte vet det är Mein Kampf den bok i vilken Adolf Hitler nedtecknade sin politik och sin syn på historien. Den består också av en självbiografisk del. Men nu är det även 70 år sen författaren dog och därmed slutar upphovsrätten att gälla. Och då vill Institut für Zeitgeschichte, ett historiskt forskningsinstitut i München, ge ut en kritisk upplaga av Mein Kampf.

Förra året, inför att upphovsrätten skulle sluta gälla, enades de tyska delstaternas justitieministrarna om att Mein Kampf inte ska kunna kunna ges ut i Tyskland i fortsättningen heller. Skälet är att boken strider mot lagar eftersom den innehåller hets mot folkgrupp. Men frågan är om detta gäller enbart för utgåvor som inte är kommenterade..?

Det här tycker jag är riktigt förskräckligt! Riktigt FÖRBASKAT förskräckligt!!! Boken är ett historiskt litterärt verk, men några nyutgåvor – med eller utan kommentarer – ska inte ges ut, enligt min mening. Kan du käbbla om Pippis pappa så borde du SKRIKA nu när du har läst detta. Det blir en rejäl, fet svart bak!

Nej! Beslutet att ge ut Mein Kampf får en rejäln fet och svart Toffelbak!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Maria Lang: vår tids första deckardrottning

Ett inlägg om en bok.

---

 

En av dem jag följer på Twitter är Maria Lang (@DagmarMariaLang ). Men det är naturligtvis inte hon som döljer sig bakom kontot, utan jag misstänker att hennes systerson Ove kan ha något med det hela att göra… I år skulle hans moster ha fyllt 100 år. Ove har berättat att han, tillsammans med nån mer, arbetade på en biografi om mostern. Men sen hann Lena Lundgren och Lisbet Wikner före med sin bok Maria Lang: vår tids deckardrottning. Ove Twitter-Maria har varit ganska kritisk mot den boken. Ett skäl kan förstås vara att den satte stopp för utgivningen av Oves och hans författarpartners bok. Det skäl som Ove Twitter-Maria anger är att Lundgrens och Wikners bok är så full av faktafel. Hur det står till med det senare kan ju inte jag avgöra. Jag har bara läst Maria Langs böcker, jag kände henne inte. Men Oves Twitter-Marias kritik gjorde mig nyfiken. Därför köpte jag boken och lät födelsedagspengen från mamma betala fakturan. Tack, mamma!

När jag börjar läsa den här boken är jag alltså påverkad av Ove Hoffners Twitter-Marias kritik. Det kan jag inte bortse ifrån. Ove Twitter-Maria har, som sagt, gjort mig nyfiken, men också lite irriterad. Varför är han hon så kritisk? Det är ju svårt att avgöra för mig som läsare vad som är korrekta fakta och vad som är rena fel. Men jag upptäcker saker som jag också retar mig på.

En bra biografi ska beskriva en viss person och hans/hennes verk, tycker jag. En av den här bokens styrkor ligger främst i när författarna skriver om Maria Langs böcker. Det märks tydligt att de är litteraturvetare! Däremot gillar jag inte att de spoilar, det vill säga avslöjar vem mördaren är. Det är bara dumt, tycker jag.

Men det som blir ännu dummare är det faktum att det så tydligt märks att boken är skriven av två olika pennor. Och det verkar som om de två författarna inte ens har läst varandras kapitel. Belägg för detta anser jag alla upprepningar vara. Upprepningar av fakta som en gång berättats och som senare återkommer i boken och berättas som nya fakta. Det händer flera gånger och handlar till exempel om att systern Ingrid benämns som Dagmars (Maria Langs) bästa vän, att Dagmar flyttade tillbaka till Nora efter pensioneringen, att Dagmar helst drack whisky – även till måltiderna etc. Vidare blir jag förvånad över illa skriven svenska på vissa ställen, som när det skrivs att Dagmar tar hjälp av någon expert för att få hjälp med ekonomin…

Inte heller är jag särskilt förtjust i spekulationerna kring Maria Langs sexualitet. Visst kan man nämna att det gick vissa rykten, men att ägna minst ett kapitel åt att spåna kring hennes eventuella lesbiskhet känns onödigt. Vidare blir jag ganska illa berörd av det avslutande kapitlet som enligt rubriken ska handla om författarens sista tid. Där behandlas i stället hennes ekonomi och dödsboets skulder. Det känns lite osmakligt.

Jag saknar i stället att författarna inte mer lyfter fram att hon var nåt så ovanligt som en disputerad kvinna redan på 1940-talet och tillika rektor. Vidare hade jag gärna läst mer om hennes litteraturforskning kring Pontus Wikner.

Kort sagt, det finns en hel del att racka ner på här och jag skulle verkligen kunna dissekera. Ändå tycker jag att boken helt klart är läsvärd och intressant – men jag är ju ett Maria Lang-fan av stort format: jag äger till exempel ett exemplar av var och en av hennes 43 vuxenböcker (42 romaner och en novellsamling) samt två av hennes ungdomsböcker.

Det slutgiltiga Toffelomdömet blir trots allt medel. Det grämer mig, därför att en biografi över en av mina favoritförfattare borde ha fått högsta betyg.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Kinsey. Let’s talk about sex

Hur gammal var du när du onanerade första gången?

Det var en av frågorna i intervjuerna med tusentals amerikanska män och kvinnor som professor Kinsey gjorde. Jag köpte en DVD-film med en dramatisering av Kinseys liv för länge sen. Igår kväll, mätta efter lördagsmiddagen, slog vi oss ner för att titta, Fästmön och jag, på Kinsey. Let’s talk about sex (2004).

En film om en sex-professor.

Professorn Kinsey forskade egentligen på en viss insekt. Han växte upp i ett hem där fadern var fruktansvärt elak mot både fru och barn och naturen och studierna blev ett sätt för Kinsey att fly och att överleva. Han fick tidigt professorsgrad. Så småningom blev han mer och mer intresserad av människans sexualitet. Tiden var alltså 1940-talet och människans sexualitet var ett outforskat område. Det fanns till exempel fortfarande föreställningar om att oralsex minskade chanserna att bli gravid och att onani kunde göra en sinnessjuk.

Vi skrattade många gånger när vi såg filmen trots att den ju var allvarlig. Vi gissade dessutom att professorn måste ha haft nån sorts neuropsykiatrisk diagnos och han kan definitivt inte ha varit lätt att leva med. En del av sin forskning provade han inte bara i teorin och märkliga triangeldramor utspelade sig.

Filmen blev både Oscarsnominerad och Golden Globe-nominerad. När rapporten kom väckte den stor uppmärksamhet och förargade många. Men även när den här filmen kom, 2004,  blev den föremål för bojkotter och aktioner. Skådespeleriet i filmen är på topp och Liam Neeson, som spelar Kinsey, och Laura Linney, som spelar hans fru, gör otroligt fina prestationer.

Högsta betyg!

Read Full Post »