Skål igår, surt idag

Ett lite halvsurt jävligt grinigt inlägg.

---

 

Vi skålade igår!

Jag var på ett väldigt trevligt kalas igår. Vi firade en familjemedlem som har födelsedag idag, egentligen, men eftersom vi är många delas firandet upp. Fästmön och jag hade fått instruktioner om att inte ta bilen, så vi gick. Det var en alldeles lagom promenad, men lite kylig. Mina öron var illröda en lång stund efter att vi anlänt till målet. Vi hade ett lätt paket med oss som vi hoppas ska komma till användning och glädje framåt sommaren. Det såg inte mycket ut i ”omonterad” form, tyvärr. Efter att ha skålat i bubbelvatten med alkohol i och väntat in övriga gäster bjöds vi på två sorters smörgåstårta, många sorters kakor, två sorters vin och två sorters tårtor. En kan säga att vi rullade hem under kvällen efter en gott och varmt firande – och ätande. Då hade vinden stillnat och det blev en ännu skönare promenad.

Innan vi knoppade in kollade vi en nygjord dokumentär om Ted Gärdestad med anledning av att han skulle ha fyllt 60 år i förra veckan. Vad jag tyckte om den kan du läsa här. Jag tror att filmen påverkade mig, för jag drömde att jag var en sökare på väg hem. Och just som mobilen larmade att det var dags att vakna hade jag kommit fram. Dessvärre sov mina händer fortfarande, så det tog en stund att stänga av oljudet.

Snögubben vi passerade igår kväll såg rätt sur ut. Och det var kanske inte så konstigt med tanke på temperaturen…

Att säga jag var på glatt humör idag vore att ljuga. Jag jobbar på efter de prioriteringar jag har fått och försöker göra mitt bästa för att författarna ska vara nöjda. Det är de, tack och lov! Med mina insatser, det vill säga. Med situationen är ingen av oss nöjd. Det handlar om att utnyttja och att utnyttjas. Jag kände hur hornen i pannan växte ut när till och med tidsrapporteringen krånglade. Uppenbarligen var jag inte tyst, för jag fick fnissiga korridorkommentarer. Jag hade gärna fnissat med – och jag varit på fnissigt humör. Men jag var sur. Som ättika! Eller som snögubben vi passerade igår kväll…

 

Temperaturen har legat runt nollan eller strax däröver igår och idag. Under dan snöade det, men det var blandat med regn och la sig tack och lov inte. Jag blev tvungen att ta en liten promenad även i kväll, för i helgen kom nya och korrekta lappar med frågor fönster och persienner. Eventuella fel ska anmälas skriftligt och lämnas in före onsdag, för nu går garantin snart ut. Och jag har massor av fel – allt från otäta ventiler med is på insidan som följd till halvtrasiga persienner. För ett tag sen delades en enkät ut där en uppenbarligen skulle vara anonym. Efter att ha undrat hos BRF-ordföranden hur h*n tänkte (inte om h*n tänkte, men…) gjordes lapparna alltså om. Nåja, eftersom jag gav mig ut till styrelsebrevlådan kunde jag också ta med mig några soppåsar till soprummet. Till skillnad från somliga ställer jag nämligen inte mitt stinkande avfall i trappuppgången, jag behåller det inne hos mig eller går ut med det och lämnar det där det ska lämnas.

Tidigare idag fick jag ringa ordföranden också. Ja, jag hörde att jag störde, men om det nu är besvärligt att folk ringer får h*n väl införa telefontider. I helgen kom det upp lappar på våra portar om ett informationsmöte. Jag ville veta om det var ett möte kring en tvingande sak eller om det var ett säljmöte. Det var det senare, alltså ett möte där ett företag vill sälja på oss boende nånting. Då tycker jag att det ska stå på lapparna. Det ska vara tydligt att det inte är nåt informationsmöte från BRF-styrelsen utan ett säljmöte i regi av ett företag. Som det är utformat nu är det inte tydligt. Kommunikation och information är svårt. Det irriterar mig att såna som inte är proffs på det ägnar sig åt det i stället för att ta hjälp – hjälp, som uppenbarligen behövs. Hoppas fler än jag ringer och ”stör”!

Jag tror bestämt att mitt blodsocker är nere vid fotknölarna. Blodet mitt är inte sött utan surt, vilket betyder att jag behöver äta nåt. Förhoppningsvis jämnar det ut humöret tills jag ska ut och åka och hämta en och annan senare i kväll.

Inte vet jag om jag kan se ljust på framtiden, men en kan ju alltid Photoshoppa…

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tjuriga ungar och gamla gubbar av frk Sur Puppa

Nåt av det värsta jag vet är tjuriga ungar. De kan sprida sån OTROOOLIG atmosfär omkring sig att de förpestar hela luftrummet på flera kubikmil! Ändå kunde jag inte låta bli att le lite (igenkännande?) när jag såg den supersura treåringen på lokalblaskans förstasida i måndags. Han var sur, han! Han vill INTE bada i floden, nämligen. (Tyvärr finns inte bilden på tidningens hemsida.) För att ni ska få nåt roligt att skratta åt lägger jag ut en bild på mig själv, cirka fyra månader gammal och sur som ättika.

Redan fyra månader gammal kunde Tofflan sura. Notera den plutande läppen.

Både bilden på mig själv och bilden på den sura treåringen i lokalblaskan påminner starkt om minen på Hasse Alfredson i Dagens Nyheter. I samband med att han fyllde 80 år nu i veckan skickades en (stackars) reporter ut för att skriva en artikel om jubilaren. Jag menar, hur roligt är det att intervjua en farbror som är känd för att tillhöra Sveriges humorelit, men som ser ut så här när han tänker på sin födelsedag?..

Hasse kan pluta med med läppen, han. Uj, uj! (Bilden är lånad från Dagens Nyheters hemsida.)

Jag själv var i tidernas begynnelse ett snällt och glatt barn, men det skulle komma att förändras. Jag var framför allt inte förtjust i tanter när jag var liten, för jag tyckte de var så jobbiga och fjantiga. Jag föredrog farbröder som inte pratade med mig med larviga röster eller nöp mig i kinderna och sa nåt obegripligt på bebisspråk. Sen dess har jag gjort en pudel helt, som bekant.

Som ettåring avskydde Tofflan främmande tanter, vilket framgår av min pappas bildtext. Notera för övrigt att jag är FASTSPÄND i min vagn…

Så småningom förändrades Tofflans barndomsvärld i och med att Toffelmamman blev sjuk. Detta med en frånvarande mamma påverkar säkert alla barn, så jag är inget undantag. Och när den sjuka mamman sen periodvis kunde vistas hemma fick man tassa på tå och aldrig ta hem kompisar. Man lärde sig leka på egen hand. Det funkade, det med.

När jag var barn på stenåldern fick barn inte komma in på sjukhus – om de inte vara sjuka själva, förstås. Oändliga kändes de stunder jag fick vänta och vänta och vänta utanför på att mamma skulle orka komma ut en stund i parken eller så. Här är ett sånt tillfälle. Jag är fyra år och pappa och jag besökte mamma i Eksjö där hon låg på lasarett.

Här tyckte jag uppenbarligen att pappa var larvi. Att jag själv såg rätt larvig ut i min stickade utstyrsel och kalasbyxor tänkte jag inte på…

Lekskolefröken var en snäll dam som delvis klev in i mammas roll när mamma var borta. Fast inte ens när jag fyllt fem år var jag annat än en tjurig unge.

Jag är ungen i mitten, med den stirrande blicken. Här är det kanske inte så konstigt att jag ser sur ut, jag ska kläs ut till blåklocka…

Ett år senare flyttade vi till huset i Metropolen Byhålan. Mamma gjorde sin sista operation på ett tag i samma veva och sen var hon hemma i ungefär två år innan grundsjukdomen bröt ut och hon vistades halvårsvis på sjukhus, bland annat Karolinska. Min pappa, min ÄLSKADE pappa, fanns där så mycket han bara kunde, men han var ju samtidigt tvungen att dra in pengar till brödfödan. Som journalist arbetade han oregelbundna tider, men jag lärde mig att sysselsätta mig själv rätt bra. Böckerna blev tidigt ett sällskap jag sökte.

Men som liten överintelligent flicka (ja, jag har papper på det) förväntas man vara över medel även vad gäller det emotionella och det sociala och att vara lika smart på ”ALLA” områden. Som sjuåring började jag spela piano, fast jag ville spela gitarr. Ett halvår senare tvingades jag av min pianofröken att spela fyrhändigt – med mammas kusin som spelat piano i flera år. Jag var förstås värdelös – och fick smaka på ilskna rapp på fingrarna. Men värst var nog okvädningsorden…

Värdelös! Du är ju fullkomligt värdelös!

Tyvärr har jag burit detta ord med mig genom livet. Det har påverkat mig i många av mina livsval. Och än idag är jag en riktigt tjurig unge –  med plutande underläpp och allt.

To be continued…

Bilderna på mig i det här inlägget är tagna av min pappa förutom det när jag är fyra månader – då hette fotografen Helge Falk.

Read Full Post »