Klämdag, störande element och fint besök

Nu du! Jag var skittidigt på jobbet för att arbeta med lite webbproduktion. Tänkte hinna massor idag eftersom det är så lite störande element här en klämdag. HA! Gick det bra? Nej. Jobbets webbläsare vägrar att låta mig ladda upp bilder. När jag använder en annan webbläsare, som jag har laddat ner på eget bevåg, går det hur bra som helst. Fast så får vi inte jobba. Så då gjorde jag bara det mest akuta i

fel

webbläsare och sen ringde jag IT och felanmälde. Nån hjälp kan jag inte räkna med att få idag, för det är ju klämdag och då ska det inte förekomma några störande element. Jag sa det själv.

Nu funderar jag på att börja packa ihop i stället. Kanske ta en tur till Blomsterlandet för att kolla på växter till mitt kontor. Måste ju pimpa lite jag också, jag blev inspirerad i onsdags!

I kväll får jag sen fint besök, en av mina äldsta vänner kommer på besök och ska stanna hela helgen. Konstigt nog är det första gången hon kommer hit. Jag har bott här i 30 år… När vi ses brukar det vara i Metropolen Byhålan eller i Stockholm. Och det är för det mesta så bråttom. Nu har vi en helg på oss att prata minnen, skena på stan och… blogga. Ja, för min vän FEM ska gästblogga hos mig, tänkte jag – om hon nu vågar efter allt rabalder. Jag hade hoppats kunna visa henne de fina sidorna av bloggning, inte en massa upprörda och/eller arga och/eller hånfulla människor. Samtidigt är det bra att FEM får se baksidan av saken också. Att det inte är nån skön, ny värld utan ganska tuffa ordalag här ute.

Två coola brudar från 1978. Tofflan, som då hette Gösta, till vänster och FEM till höger. FEM hette FEM redan då. 

När FEM och jag lärde känna varandra var vi åtta år. Jag kom till hennes klass 3D på Norra skolan från klass 2D på Lyckornaskolan, där jag hade gått i två månader. Allt medan jag skulle testas för att se om det gick bra för mig att hoppa över andra klass. Det gjorde det, så åtminstone som åttaåring var jag överintelligent. Sen har det förstås gått utför. Jag tror att det var först på vårterminen i trean som vi blev kompisar. Och det starkaste skälet till det var att vi samlade på frimärken (Ja det är sant!). Under åren som gick kom vi på att vi hade massor av gemensamma intressen, till exempel att läsa böcker och att skriva berättelser. Och just för att jag vet att FEM är så duktig på att skriva ska det bli mig ett sant nöje att få hälsa henne välkommen som gästbloggare här! KÄNN PRESSEN, FEM! 😛

FEM i skotsk tappning.

Nej, nu tror jag att jag ska åka och titta på lite fina blommor innan jag åker hem och fixar fint där hemma till FEMs ankomst. Jag ska möta upp i kväll på en förbestämd mötesplats, som jag tror att det är jättelätt att hitta till. Kör försiktigt, FEM!!!

Read Full Post »

Tjuriga ungar och gamla gubbar av frk Sur Puppa

Nåt av det värsta jag vet är tjuriga ungar. De kan sprida sån OTROOOLIG atmosfär omkring sig att de förpestar hela luftrummet på flera kubikmil! Ändå kunde jag inte låta bli att le lite (igenkännande?) när jag såg den supersura treåringen på lokalblaskans förstasida i måndags. Han var sur, han! Han vill INTE bada i floden, nämligen. (Tyvärr finns inte bilden på tidningens hemsida.) För att ni ska få nåt roligt att skratta åt lägger jag ut en bild på mig själv, cirka fyra månader gammal och sur som ättika.

Redan fyra månader gammal kunde Tofflan sura. Notera den plutande läppen.

Både bilden på mig själv och bilden på den sura treåringen i lokalblaskan påminner starkt om minen på Hasse Alfredson i Dagens Nyheter. I samband med att han fyllde 80 år nu i veckan skickades en (stackars) reporter ut för att skriva en artikel om jubilaren. Jag menar, hur roligt är det att intervjua en farbror som är känd för att tillhöra Sveriges humorelit, men som ser ut så här när han tänker på sin födelsedag?..

Hasse kan pluta med med läppen, han. Uj, uj! (Bilden är lånad från Dagens Nyheters hemsida.)

Jag själv var i tidernas begynnelse ett snällt och glatt barn, men det skulle komma att förändras. Jag var framför allt inte förtjust i tanter när jag var liten, för jag tyckte de var så jobbiga och fjantiga. Jag föredrog farbröder som inte pratade med mig med larviga röster eller nöp mig i kinderna och sa nåt obegripligt på bebisspråk. Sen dess har jag gjort en pudel helt, som bekant.

Som ettåring avskydde Tofflan främmande tanter, vilket framgår av min pappas bildtext. Notera för övrigt att jag är FASTSPÄND i min vagn…

Så småningom förändrades Tofflans barndomsvärld i och med att Toffelmamman blev sjuk. Detta med en frånvarande mamma påverkar säkert alla barn, så jag är inget undantag. Och när den sjuka mamman sen periodvis kunde vistas hemma fick man tassa på tå och aldrig ta hem kompisar. Man lärde sig leka på egen hand. Det funkade, det med.

När jag var barn på stenåldern fick barn inte komma in på sjukhus – om de inte vara sjuka själva, förstås. Oändliga kändes de stunder jag fick vänta och vänta och vänta utanför på att mamma skulle orka komma ut en stund i parken eller så. Här är ett sånt tillfälle. Jag är fyra år och pappa och jag besökte mamma i Eksjö där hon låg på lasarett.

Här tyckte jag uppenbarligen att pappa var larvi. Att jag själv såg rätt larvig ut i min stickade utstyrsel och kalasbyxor tänkte jag inte på…

Lekskolefröken var en snäll dam som delvis klev in i mammas roll när mamma var borta. Fast inte ens när jag fyllt fem år var jag annat än en tjurig unge.

Jag är ungen i mitten, med den stirrande blicken. Här är det kanske inte så konstigt att jag ser sur ut, jag ska kläs ut till blåklocka…

Ett år senare flyttade vi till huset i Metropolen Byhålan. Mamma gjorde sin sista operation på ett tag i samma veva och sen var hon hemma i ungefär två år innan grundsjukdomen bröt ut och hon vistades halvårsvis på sjukhus, bland annat Karolinska. Min pappa, min ÄLSKADE pappa, fanns där så mycket han bara kunde, men han var ju samtidigt tvungen att dra in pengar till brödfödan. Som journalist arbetade han oregelbundna tider, men jag lärde mig att sysselsätta mig själv rätt bra. Böckerna blev tidigt ett sällskap jag sökte.

Men som liten överintelligent flicka (ja, jag har papper på det) förväntas man vara över medel även vad gäller det emotionella och det sociala och att vara lika smart på ”ALLA” områden. Som sjuåring började jag spela piano, fast jag ville spela gitarr. Ett halvår senare tvingades jag av min pianofröken att spela fyrhändigt – med mammas kusin som spelat piano i flera år. Jag var förstås värdelös – och fick smaka på ilskna rapp på fingrarna. Men värst var nog okvädningsorden…

Värdelös! Du är ju fullkomligt värdelös!

Tyvärr har jag burit detta ord med mig genom livet. Det har påverkat mig i många av mina livsval. Och än idag är jag en riktigt tjurig unge –  med plutande underläpp och allt.

To be continued…

Bilderna på mig i det här inlägget är tagna av min pappa förutom det när jag är fyra månader – då hette fotografen Helge Falk.

Read Full Post »