Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘okvädningsord’

Ett lite halvfilosofiskt vardagsinlägg om människor och vad de kan hitta på.

 

Robert Aschberg

Robert Aschberg, trolljägare på TV3. (Bilden är lånad från kanalens webbplats.)

Onsdagskvällen tillbringade jag som vanligt med att se När livet vänder på SvT2. Det är inte alltför ofta jag följer en TV-serie som är rätt igenom bra. Lite senare på kvällen noterade Fästmön att det gick en repris av Trolljägarna, en annan TV-serie,  på en reklamfinansierad kanal. Det blev lite av en kontrasternas TV-afton, kan man säga. Medan När livet vänder porträtterar en samling människor som alla i mina ögon ter sig väldigt ödmjuka, porträtterar Trolljägarna bland annat människor som har ett ganska sjukt beteende: så kallade webbtroll. Men naturligtvis fick vi tittare också möta trollens offer. De som är utsatta.

Det var en del ganska hemska historier som presenterades. Många omfattade, förutom rejäla haranger av okvädningsord, också rena dödshot. Fruktansvärt! Jag tycker att det är viktigt att man diskuterar och vågar prata om sånt här. För det tangerar ju också vår grundlagsstiftade yttrandefrihet. Alltså, hur mycket får man sticka ut hakan innan det blir brottsligt/hot/kränkning/hemskt? För de flesta av oss är det givet att man håller sig inom vissa ramar. Självklart kan man balla ur ibland och göra fel och dumt, men att gå så långt som till dödshot är för jävligt, på ren svenska.

Problemet med den här sortens program, liksom även Stalkers, är emellertid att de kan locka fram förföljare och troll ur sina hålor och gömmor så att det får mindre bra konsekvenser för de utsatta. Jag hoppas verkligen att de som utsätts/utsatts för troll och som ställde upp i premiärprogrammet av Trolljägarna inte får det ännu värre nu efteråt. Som jag ser det är det en ganska stor risk för det, tyvärr. Visserligen sägs det att troll spricker i ljuset, men… Den som har råkat ut för förföljare eller troll vill för det mesta bara ett enda: att förföljelserna och hoten upphör. Genom att lyfta fram dessa ljusskygga individer får de emellertid ”publicitet” och uppmärksamhet – och DET tror jag är just det de flesta av dem är ute efter, inte bara att såra och göra illa andra, utan att få sin stund i strålkastarljuset. Vad tror du???

Ett kex kvar

Ett kex i kexfabriken?

I min egen lilla värld, på jobbet på kexfabriken/i besticklådan, finns det inga troll. Men som i alla världar finns det människor man tycker om och människor man… tycker lite mindre om. Idag fick jag efter lunch en hastig, men varm kram på kontoret av en person som jag träffade i ett helt annat sammanhang för några år sen. Jag är urdålig på ansikten och kände inte igenom honom, pinsamt nog. Men det var väldigt, väldigt bra med såväl besöket som kramen för nu vet jag hur mannen jag har en lunchdejt med i morgon ser ut. Det glömmer jag inte i första taget! För övrigt var det inte bara kramen som gör att han blir ihågkommen. Han sa:

Va smaaal du har blivit!

(Jag tycker ju själv att jag har blivit så tjock, men eftersom jag är fåfäng fann jag mig snabbt och sa nåt om att jag ju är minus några tumörer nu, så…)

Visst låter det väl som om jag nog får en ganska fin lunch i morgon???


Livet är kort. I morgon är det fredag. Då kan det bli ”sipps”. (Inblandade individer förstår exakt vad jag menar.)

Read Full Post »

Att skriva om näthat är väldigt inne just nu. Det verkar som om varenda kotte – utom jag – kollade på Uppdrag Granskning igår. Ett skäl av flera till att jag inte tittade är att jag har otroligt svårt för Janne Josefsson. Jag kan inte påstå att jag känner honom särskilt väl, men de gånger jag har träffat honom, bland annat på en middag, en konferens och några föreläsningar har han varit på urdåligt humör och inte gjort nåt särskilt gott intryck. Hur han är alla andra dagar vet jag förstås inte.

Eftersom jag inte tittade på programmet som ”alla” skriver om hade jag inte heller tänkt blogga om näthat. Ett skäl till det är att jag själv anses vara en sån som håller på med näthat. Och till följd av det har jag blivit utsatt för IRL-hat och dito -hot. Du kan inte ens gissa dig till hälften.

Att blogga om sina känslor och åsikter är inte brottsligt. När jag började blogga var jag en riktig elefant i en glasbutik och jag skrev många fula saker om många människor. Jag kände mig misslyckad och frustrerad och samtidigt sviken och baktalad av så kallade vänner. Då bloggade jag om dem för att ge igen. Det var dumt. Jag skulle aldrig ha sänkt mig till samma låga nivå. Inte heller trodde jag att min nystartade blogg skulle bli så läst. (Folk är verkligen hungriga att läsa om sig själva – eller åtminstone tolka in sig själva i mina inlägg. Ja jisses!..)

Men eftersom jag inte hatar människor, inte ens mina förföljare, mobbare och alla andra som hatar och avskyr mig, skulle jag aldrig hota människor. Jag skulle till exempel aldrig hota att skada eller döda nån eller på annat sätt våldföra mig på nån. För såna skriverier – när dessa förekommer i bloggar, kommentarer, chattar, på Fejan etc – det är näthat, det, tycker jag.

Så här säger kammaråklagare Helene Gestrin om att uttrycka åsikter bland annat:

[…] Att uttrycka en åsikt är inte straffbart, även om det kan vara otrevligt. Allt  otrevligt mellanmänskligt beteende går inte att lags[t]ifta bort, det är väl heller inte önskvärt. Men ibland är det svårt att dra gränsen för vad som är otrevligheter och vad som är hot. […]

[…] Problemet med näthat är snarast att det ofta består av förtal och förolämpning. Sådana brott har lagstiftaren beslutat att den utsatta personen i normalfallet ska åtala själv. […]

Hon säger också att man är modigare på nätet när man inte möter folk i verkliga livet. Det håller jag med om – delvis. Jag tycker att man är bra mycket modigare om man vågar kritisera – och då menar jag kritisera, inte hota! – i sin blogg eller i en kommentar på nätet där vem som helst kan läsa än när man baktalar nån eller sprider skvaller på sånt sätt att berörd person inte kan bemöta kritiken.

[…] Det är lättare att kritisera någon när man inte står öga mot öga och när det är så lätt som att trycka ner några tangenter framför sig för arr [att] uttrycka åsikter. […]

På en fråga om det är brottsligt att kalla nån för hora på nätet, svarar Helene Gestrin så här:

[…] Oftast är det det, om det inte är en ton de två personerna – den som säger hora och den som kallas hora – brukar ha mot varandra […]

På en annan fråga om det är brottsligt att kalla nån psykisk sjuk på nätet, svarar hon:

[…] Inte alltid, det beror på hur det uttalats och hur samma[n]hanget ser ut. Otrevliga uttryck är inte alltid straffbara. Man får se på ordalydelsen och sammanhanget, men man kan vara ganska otrevlig utan att begå brott. Ibland kan sådana uttalanden utgöra förolämpning, men det är ett brott som staten inte utreder. Lagen är uppb[y]ggd så att den som ansett sig bli förolämpad själv ska väcka åtal. […]

Så det är alltså skillnad på att bli kallad hora och att bli kallad psykiskt sjuk. Nu har jag inte problem med varken horor eller psykiskt sjuka, men jag är inget av dem själv, trots att jag har blivit beskylld för det. Men varför är det mer brottsligt att kalla nån hora än psykiskt sjuk? Och är det inte snäppet värre när den som sprider rykten om psykisk sjukdom är en person som arbetade/arbetar inom sjukvården? Jag bara undrar. Och jag tycker faktiskt att det båda tillmälena är lika idiotiska om de inte har ett uns av sanning i sig. Ett uns.Typ en diagnos.

Helene Gestrin säger också:

[…] Allt otrevligt beteende när man står öga mot öga är inte straffbart . Allt näthat är inte heller straffbart och det är förmodlige[n] inte heller önskvärt att det är det. Det måste i en allmän debatt finnas möjlighet att vara både trevlig och mindre trevlig och ibland till och med otrevlig. Det kan aldrig vara OK med olaga hot. […]

Nån undrade hur det är med namngivna personer, om det är brottsligt att kalla dem fula saker:

Är det brottsligt att på nätet kalla psykiatrikern Ola Gefvert från SRs radiodokumentär för en arrogant skitstövel (det var ju faktiskt exakt det han var)?

Helene Gestrin svarar:

[…] Att uttrycka åsikter av det slaget är sällan straffbart. Det är inte ord som brukar kvala in som förtal eller förolämpning i lagens mening. […]

Så där kan vi hålla på, att bolla okvädningsord och otrevligheter oss emellan, på nätet. Eller kort sagt ha åsikter Men det är aldrig, aldrig OK… och försök läs vad jag skriver nu… 

DET ÄR ALDRIG OK ATT HOTA ELLER FÖRFÖLJA NÅN
– VARKEN PÅ NÄTET ELLER I VERKLIGA LIVET.

Ibland, ibland kan jag också tycka att det är snäppet värre när hot och förföljelser sker utanför nätet. Alltså i det vi kallar IRL – In Real Life. För det är ganska ofta hot som den utsatta får försöka leva med. Det handlar om åratal för många. Åratal. Och för övrigt kan jag inte gå med på att det så gott som uteslutande är män som näthatar och näthotar kvinnor. Det köper jag inte!

Citaten ovan är från en chatt på Svenska Dagbladet.


Livet är kort.

Read Full Post »

Nåt av det värsta jag vet är tjuriga ungar. De kan sprida sån OTROOOLIG atmosfär omkring sig att de förpestar hela luftrummet på flera kubikmil! Ändå kunde jag inte låta bli att le lite (igenkännande?) när jag såg den supersura treåringen på lokalblaskans förstasida i måndags. Han var sur, han! Han vill INTE bada i floden, nämligen. (Tyvärr finns inte bilden på tidningens hemsida.) För att ni ska få nåt roligt att skratta åt lägger jag ut en bild på mig själv, cirka fyra månader gammal och sur som ättika.


Redan fyra månader gammal kunde Tofflan sura. Notera den plutande läppen.

Både bilden på mig själv och bilden på den sura treåringen i lokalblaskan påminner starkt om minen på Hasse Alfredson i Dagens Nyheter. I samband med att han fyllde 80 år nu i veckan skickades en (stackars) reporter ut för att skriva en artikel om jubilaren. Jag menar, hur roligt är det att intervjua en farbror som är känd för att tillhöra Sveriges humorelit, men som ser ut så här när han tänker på sin födelsedag?..


Hasse kan pluta med med läppen, han. Uj, uj! (Bilden är lånad från Dagens Nyheters hemsida.)

Jag själv var i tidernas begynnelse ett snällt och glatt barn, men det skulle komma att förändras. Jag var framför allt inte förtjust i tanter när jag var liten, för jag tyckte de var så jobbiga och fjantiga. Jag föredrog farbröder som inte pratade med mig med larviga röster eller nöp mig i kinderna och sa nåt obegripligt på bebisspråk. Sen dess har jag gjort en pudel helt, som bekant.


Som ettåring avskydde Tofflan främmande tanter, vilket framgår av min pappas bildtext. Notera för övrigt att jag är FASTSPÄND i min vagn…

Så småningom förändrades Tofflans barndomsvärld i och med att Toffelmamman blev sjuk. Detta med en frånvarande mamma påverkar säkert alla barn, så jag är inget undantag. Och när den sjuka mamman sen periodvis kunde vistas hemma fick man tassa på tå och aldrig ta hem kompisar. Man lärde sig leka på egen hand. Det funkade, det med.

När jag var barn på stenåldern fick barn inte komma in på sjukhus – om de inte vara sjuka själva, förstås. Oändliga kändes de stunder jag fick vänta och vänta och vänta utanför på att mamma skulle orka komma ut en stund i parken eller så. Här är ett sånt tillfälle. Jag är fyra år och pappa och jag besökte mamma i Eksjö där hon låg på lasarett.


Här tyckte jag uppenbarligen att pappa var larvi. Att jag själv såg rätt larvig ut i min stickade utstyrsel och kalasbyxor tänkte jag inte på…

Lekskolefröken var en snäll dam som delvis klev in i mammas roll när mamma var borta. Fast inte ens när jag fyllt fem år var jag annat än en tjurig unge.


Jag är ungen i mitten, med den stirrande blicken. Här är det kanske inte så konstigt att jag ser sur ut, jag ska kläs ut till blåklocka…

Ett år senare flyttade vi till huset i Metropolen Byhålan. Mamma gjorde sin sista operation på ett tag i samma veva och sen var hon hemma i ungefär två år innan grundsjukdomen bröt ut och hon vistades halvårsvis på sjukhus, bland annat Karolinska. Min pappa, min ÄLSKADE pappa, fanns där så mycket han bara kunde, men han var ju samtidigt tvungen att dra in pengar till brödfödan. Som journalist arbetade han oregelbundna tider, men jag lärde mig att sysselsätta mig själv rätt bra. Böckerna blev tidigt ett sällskap jag sökte.

Men som liten överintelligent flicka (ja, jag har papper på det) förväntas man vara över medel även vad gäller det emotionella och det sociala och att vara lika smart på ”ALLA” områden. Som sjuåring började jag spela piano, fast jag ville spela gitarr. Ett halvår senare tvingades jag av min pianofröken att spela fyrhändigt – med mammas kusin som spelat piano i flera år. Jag var förstås värdelös – och fick smaka på ilskna rapp på fingrarna. Men värst var nog okvädningsorden…

Värdelös! Du är ju fullkomligt värdelös!

Tyvärr har jag burit detta ord med mig genom livet. Det har påverkat mig i många av mina livsval. Och än idag är jag en riktigt tjurig unge –  med plutande underläpp och allt.

To be continued…

Bilderna på mig i det här inlägget är tagna av min pappa förutom det när jag är fyra månader – då hette fotografen Helge Falk.

Read Full Post »

Bara för Inna och för alla andra turkos-förvirrade själar. Här kommer några glimtar från ett smakfullt och sniggt inrett hem – i orange, såklart!

Kökshanddukar ska naturligtvis vara i orange.


Kökshanddukar ska naturligtvis vara i orange. Men det där emellan, i gult som är så fult, det måste ha slunkit igenom kvalitetskontrollen.

                                                                                                                                                            Vi tar en titt på Tofflans skrivbord. Här sitter hon till exempel med sin ekonomi och gråter försöker räkna ut vad hon kan dra ner på. Anteckningspappret är förstås – orange.


Ekonomiska anteckningar blir så mycket roligare – på orange lappar!  (Nåja…)

                                                                                                                                                          En titt ute i hallen visar att man handlar från ett apotek med orange påsar, förstås.


Mediciner från ett apotek med orange påsar, förstås!

                                                                                                                                                       När man känner sig lite… ehum… politisk… eller stolt eller så, viftar man med en regnbågsflagga i det här hemmet. Gärna så att fältet med orange syns ordentligt.


Regnbågsflaggan har ett orange fält som är mycket prominent i det här hemmet. Kryckan slår man turkosklädda tanter med.

                                                                                                                                                    Slutligen, när man blir bombarderad av okvädningsord från sina så kallade vänner om sin favoritfärg, ber man Madonnan om hjälp. Madonnan är förstås… orange.


Den orangea Madonnan hjälper förstås mot vänner som inte har nån smak.

                                                                                                                                                         Nu är det väl baske mig minst TIO – noll, eller hur??? 😆

Read Full Post »