Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘gitarr’

Ett inlägg om sommarens mänskliga plågor.


 

OBS! Det här inlägget är kategoriserat som trams och ironi. Ta därför nedanstående för vad det är. Eller, om du är humorlös, läs inte!

 

Så snart värmen, sommaren och semestern kommer dyker de upp. En masse! Jag talar om mänskliga sommarplågor. Semestertyper, det vill säga personer som, enligt Metro, skiftar personlighet och blir outhärdliga att umgås med. 

Precis som regniga dar dyker de upp, de mänskliga sommarplågorna. Enligt Metro finns det fyra typer som vi älskar att hata. Läs och gör din egen bedömning! Mina åsikter och spontana reaktioner finns förstås med!

  1. Strandskrålaren
    Strandskrålarens högsta dröm är att vara huvudattraktionen på en musikfestival. Men h*n är inte så musikalisk och får nöja sig med ett begränsat område, som till exempel en strand. Där plockar h*n fram en gitarr eller en musikanläggning.
    Min åsikt: Otroligt störande typ! Helt i klass med människor som skriker privata dialoger i sin mobil.
    Min spontana reaktion: Jag vill inte höra!
  2. Gnällspiken
    Personen hatar sommaren och värmen och semestrar helst i november. Håller sig gärna undan, men råkar du träffa på typen kan du förvänta dig en tirad om vädret (”det var mycket bättre förr”). Strandhäng och öl på uteserveringen är inget för typen.
    Min åsikt: Rätt vettig människa!
    Min spontana reaktion: Rain rules! Fast öl kan man dricka jämt, oavsett väder!
  3. Sportfånen
    Sportfånen passar in sin semester helt och hållet efter VM, EM, OS och allt vad det nu heter. Att umgås med typen innebär alltid nån form av sport.
    Min åsikt: Inte min typ!
    Min spontana reaktion: Uschaaan! På ren östgötska.
  4. Grillkungen
    Denna typ känns igen på lukt och rök som sprider sig i hans kvarter. H*n lagar inte mat i vanliga fall, men under sommaren blir h*n plötsligt expert på allt som har med grillning att göra. Det enda du kan göra är att hoppas på en regnig sommar…
    Min åsikt: Besserwissrar och skrytpell*r, har jag insett att grillkungar är.
    Min spontana reaktion: Regndans.

Så… Är DU nån av typerna och vilken typ tycker DU mest illa om??? Skriv några rader i en kommentar och berätta!

Grillen brinner

En grillkung in action.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en film.


 

Man kan nog säga att jag har undvikit Tusen bitar – en film om Björn Afzelius. Jag var rädd att den skulle göra för ont. På långfredagen visades den i SvT och av nån anledning ställde jag DVD-timern på inspelning här hemma. Nu har jag gjort nåt så ovanligt som tittat på film på eftermiddagen.

Björn Afzelius

Björn Afzelius. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


Titeln på filmen 
är förstås en låt som Björn Afzelius har spelat in. Min favoritlåt. Den som har följt mig genom åren. Den är en sån bra beskrivning av livet, det livet är. Att allt kan vara hur fint som helst och sen gå i tusen bitar i nästa sekund. Det där att man inte ska vara för kaxig och säker utan kanske ha ett ganska stort mått ödmjukhet inför livet.

I filmen får jag förstås höra flera favoritlåtar. Jag sjunger duett i Så vill jag bli, texterna till Sång till friheten, Två ljus och Älska mej nu sitter fortfarande kvar. Jag vet att jag aldrig lär tappa dem.

Men jag får en annan bild av ”Affe” under filmen. Jag ser en sexmissbrukande man, samtidigt den arga unga killen vars mamma var psykiskt sjuk, nåt som ledde till självmord. Kvinnorna som berättar om hur vacker och underbar och fullkomligt oförmögen han var till trofasthet. Vännerna och kollegorna, särskilt Åge Aleksandersen och Mikael Wiehe, berättar om samarbetet och rädslor. När döttrarna berättar om pappans tal till en av dem på studentdagen kommer mina tårar. Likaså när Mikael Wiehe säger att han fick ärva Björns gitarr…

[…] Och jag spelar fortfarande på den. […]

Den här dokumentärfilmen får högsta Toffelomdömet. Sen kan Göran Skytte bara gå och gömma sig.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Missade du filmen?
Se den här på SvT Play fram till den 30 september 2015!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett kulturellt inlägg.


 

valv

Valv. Detalj från Uppsala slott, nära Sturevalven.

På lördag går den årliga Kulturnatten i Uppsala av stapeln. Tyvärr åker jag inte in till stan den här gången – av flera skäl. Ett är att Fästmön jobbar så dumt i helgen, ett annat är att jag alltid brukar göra mig illa. Ett år lossnade en porslinslagning i en tand och förra året trampade jag i en grop och sträckte ett ledband i foten. Nä, jag vågar varken sätta fot eller tand på stan.

Men… OM jag hade vågat skulle jag kanske ha kollat in följande fem evenemang. (Nu tipsar jag i stället dig som läser om dem!):

  1. Stadsbiblioteket klockan 19: Uppsalaförfattare läser sina bidrag till Fredsåret 2014. Här kan man lyssna på Christina Wahldén och Mohamed Omar, vars böcker jag har recenserat här och här!
  2. Carolina Rediviva, samling vid trappan klockan 14.30: Pontus Wikner – kristen homosexuell i 1800-talets Uppsala. En vandring i Pontus Wikners fotspår i centrala Uppsala. Pris: 100 kronor, endast kontant betalning.
  3. Uppsala gamla kyrkogård klockan 11 – 12.15 eller 13 – 14.15: Kyrkogårdsvandring bland gravkonst och berömda personer. Samling vid Gamla kapellet. Pris: 50 kronor, endast kontant betalning.
  4. Pipes of Scotland, S:t Olofsgatan, klockan 20.30 – midnatt: Skotsk folkmusik med John Mitchell och Ann-Sofie Jonsson, en pubkväll med fiol, gitarr och sång.
  5. Vasaborgen, Uppsala slott klockan 20 – 21, 21 – 22 eller 22 – 23:  Bli vän med spökena på en historisk vandring i Vasaborgens 1500-talsruiner – där Sturemorden skedde…

Have fun!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett lite musikaliskt inlägg.


 

Fredag. Då brukar vi göra andra saker än rena Pride-aktiviteter. Igår ville vi gärna försöka besöka ABBA-museet på Djurgården. Det var hur krångligt som helst att beställa biljetter på nätet, så vi tog färjan ut på vinst och förlust för att kolla om vi kunde få köpa biljetter ändå. Det fick vi! Och jag kan säga att det var en upplevelse jag länge ska minnas. Biljettpriset må tyckas högt 195 kronor plus en serviceavgift på 20 kronor som jag inte fattar varför den tillkom. Men helt klart var museet värt 195 av de 215 kronorna. Notera att museet endast tar kortbetalning!!! Bilder finns förstås i bildspelet nedan.

På museet var vi några timmar, faktiskt. Därefter svalkade vi oss med ett par öl samt salt tilltugg. Färjan tillbaka tog vägen om Skeppsholmen. Det var en härlig dag för en tur på vattnet och både Fästmön och jag hade gärna åkt längre. Men vi klev av i Gamla Stan och gick för att äta på vårt stamlokus där. Jag köpte ett vykort till mamma som jag skrev efter middagen. Kvällen avslutades med tunnelbana hem, godisremmar och en Bondfilm. Såna är vi!

  • Vårt dagliga bröd: Kräftbrödet, kokostoppar och vitlöksbrödet
  • Bästa resan: Djurgårdsfärjan
  • Dagens bästa: ABBA-museet
  • Dagens klotter: Det tatuerade paret på O’Leary’s
  • Dagens megafon: Nytillskottet Bill
  • Dagens krämpor: Hälsporrar, en bruten nagel och en skinnflådd armbåge

 

Här kommer några bilder från vår fredag:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om gårdagskvällen och lite om idag.


Efter julmöblandet igår
var jag helt slut. Fredagen var en enda, jääättelååång arbetsdag. Först gick jag upp en kvart tidigare än vanligt, det vill säga klockan sex, och när jag sen äntligen var klar för dan med såväl jobb som hemarbete var klockan över 21. Det blev 15 timmars arbetsdag – med avbrott för en halvtimmes lunch och en liten Lucia-fika på förmiddagen, förstås.

ostbågar

Min middag.


I morse skrattade jag lite
när jag kollade in mitt diskställ – och nä, det blir ingen bild. Där stod en kaffemugg och en grön skål. Tro nu inte att jag hade haft sallad i skålen. Ingen risk – den hade härbärgerat en halv påse prästbågar. Nej, mina matvanor när jag är ensam har en del att önska…

Efter julmöblandet igår satt jag en stund vid datorn. Noterade då via Twitter att det pågick ett TV-program som lät intressant. Jag hällde ner mig i bäste fåtöljen och tittade och lyssnade. Och äntligen var det nåt sevärt en fredagskväll! Niklas Strömstedt var värd och tackade för musiken programmet Tack för musiken. Totalt ska det bli sex program, detta var det andra. Varje gång har Niklas Strömstedt besök av en artist. Igår var det Marie Fredriksson. Det tog en halv sekund, sen var jag fast i programmet! Såväl värd som artist var otroligt bra.

Ballader Marie Fredriksson

På den här, Ballader av Marie Fredriksson, finns mycket fint!


Ofta när sångare blir äldre
tappar de sina röster. Så är inte fallet – varken med Marie Fredriksson eller Agnetha Fältskog (tänk om Niklas Strömstedt fick henne som gäst…) eller Jessica Folcker heller, för den delen. Men Marie Fredriksson har ju dessutom gått igenom en del svårigheter i form av sjukdom (hjärntumör), så att ens se henne på en scen var som ett litet mirakel i sig.

Marie framförde, ibland tillsammans med bandet, ibland bara akustiskt med Niklas Strömstedt på gitarr, bland annat låtar som It must have been love, Sparvöga och Ännu doftar kärlek. Jag sjöng naturligtvis duett här i min ensamhet och tänkte att

Fasen, det var bättre förr – i alla fall med tanke på de låtar som skrevs då!

Timmarna gick och jag tvingade mig att stanna uppe så länge som möjligt, för jag ville inte vakna klockan sex idag. Det slutade med att jag glodde på American horror story på kanal 9. Det är en bisarr och läskig TV-serie och faktum är att jag inte har pallat att se många avsnitt av den. För läskiga, alltså… Men igår höll jag mig vaken – för att sen direkt efter programmet slockna som ett ljus.

I morse vaknade jag av att grannarna skrikande tycktes jaga varandra i en lägenhet nära min. Kände mig helt död och tänkte skrika nåt fult svärord åt dem. Men en blick på klockan sa mig att det ändå var dags att gå upp. Den var runt halv nio. Nu blir det lördagsfrukost och därefter dusch innan jag ger mig ut för att införskaffa föda julmat.

Om du vill se nåt riktigt sött föreslår jag att du tittar på Hagasessan när hon bakar pepparkakor. Det vill säga mest äter deg. Allra bäst är sortin, när hon tydligt visar att det är nog.

Vad händer hos dig idag??? Skriv gärna några rader och berätta!


Livet är kort.

Read Full Post »

I kväll var det dags för den andra hälften av första semins låtar i Eurovision Song Contest 2012 att presenteras, avlyssnas och kommenteras. Som vanligt skiter jag i Lena, Måns & co, även om jag höll med dem starkt i vissa lägen.

Så här tycker jag:

  1. Israels låt var nån sorts konstigt cirkusnummer med en massa hoppjerkor bland musikerna. Nej tack.
  2. San Marino – men vad är det här? Jo det ska jag berätta! Tysk töntpop på dålig engelska.
  3. Cypern och äntligen en låt jag gillar och vill dansa till. Fast jag gillar inte riktigt det där lallandet…
  4. Danmarks låt = tråkig. Låten framfördes av en Anna Bergendahlstrist tjej med gitarr.
  5. Ryssland – sex babusjkor (mer eller mindre) trallar fram en ganska enformig låt. Man blir lätt mållös. Låten lär man tröttna på ganska snart, men tanterna RULE!
  6. Ungern. Aha. En låt med ett budskap. Tråkig och entonig.
  7. Österrikes låt och jag utbrister NÄÄÄÄ så hemskt! Rap på österrikisk tyska. Jag får ont i huvet och blir trött.
  8. Moldaviens bidrag – hemsk scenklädsel, jobbiga hoppetossor, vidrig engelska, knäpp låt.
  9. Irland och åter igen Duracellkaninerna med tioliter spray i håren. Men låten är rätt OK och jag blir liiite danssugen ändå.

Njae, dagens halva av första semin var sämre än den första halvan – förutom Cypern som jag gillar starkt! Vad tyckte du???

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Read Full Post »

Nåt av det värsta jag vet är tjuriga ungar. De kan sprida sån OTROOOLIG atmosfär omkring sig att de förpestar hela luftrummet på flera kubikmil! Ändå kunde jag inte låta bli att le lite (igenkännande?) när jag såg den supersura treåringen på lokalblaskans förstasida i måndags. Han var sur, han! Han vill INTE bada i floden, nämligen. (Tyvärr finns inte bilden på tidningens hemsida.) För att ni ska få nåt roligt att skratta åt lägger jag ut en bild på mig själv, cirka fyra månader gammal och sur som ättika.


Redan fyra månader gammal kunde Tofflan sura. Notera den plutande läppen.

Både bilden på mig själv och bilden på den sura treåringen i lokalblaskan påminner starkt om minen på Hasse Alfredson i Dagens Nyheter. I samband med att han fyllde 80 år nu i veckan skickades en (stackars) reporter ut för att skriva en artikel om jubilaren. Jag menar, hur roligt är det att intervjua en farbror som är känd för att tillhöra Sveriges humorelit, men som ser ut så här när han tänker på sin födelsedag?..


Hasse kan pluta med med läppen, han. Uj, uj! (Bilden är lånad från Dagens Nyheters hemsida.)

Jag själv var i tidernas begynnelse ett snällt och glatt barn, men det skulle komma att förändras. Jag var framför allt inte förtjust i tanter när jag var liten, för jag tyckte de var så jobbiga och fjantiga. Jag föredrog farbröder som inte pratade med mig med larviga röster eller nöp mig i kinderna och sa nåt obegripligt på bebisspråk. Sen dess har jag gjort en pudel helt, som bekant.


Som ettåring avskydde Tofflan främmande tanter, vilket framgår av min pappas bildtext. Notera för övrigt att jag är FASTSPÄND i min vagn…

Så småningom förändrades Tofflans barndomsvärld i och med att Toffelmamman blev sjuk. Detta med en frånvarande mamma påverkar säkert alla barn, så jag är inget undantag. Och när den sjuka mamman sen periodvis kunde vistas hemma fick man tassa på tå och aldrig ta hem kompisar. Man lärde sig leka på egen hand. Det funkade, det med.

När jag var barn på stenåldern fick barn inte komma in på sjukhus – om de inte vara sjuka själva, förstås. Oändliga kändes de stunder jag fick vänta och vänta och vänta utanför på att mamma skulle orka komma ut en stund i parken eller så. Här är ett sånt tillfälle. Jag är fyra år och pappa och jag besökte mamma i Eksjö där hon låg på lasarett.


Här tyckte jag uppenbarligen att pappa var larvi. Att jag själv såg rätt larvig ut i min stickade utstyrsel och kalasbyxor tänkte jag inte på…

Lekskolefröken var en snäll dam som delvis klev in i mammas roll när mamma var borta. Fast inte ens när jag fyllt fem år var jag annat än en tjurig unge.


Jag är ungen i mitten, med den stirrande blicken. Här är det kanske inte så konstigt att jag ser sur ut, jag ska kläs ut till blåklocka…

Ett år senare flyttade vi till huset i Metropolen Byhålan. Mamma gjorde sin sista operation på ett tag i samma veva och sen var hon hemma i ungefär två år innan grundsjukdomen bröt ut och hon vistades halvårsvis på sjukhus, bland annat Karolinska. Min pappa, min ÄLSKADE pappa, fanns där så mycket han bara kunde, men han var ju samtidigt tvungen att dra in pengar till brödfödan. Som journalist arbetade han oregelbundna tider, men jag lärde mig att sysselsätta mig själv rätt bra. Böckerna blev tidigt ett sällskap jag sökte.

Men som liten överintelligent flicka (ja, jag har papper på det) förväntas man vara över medel även vad gäller det emotionella och det sociala och att vara lika smart på ”ALLA” områden. Som sjuåring började jag spela piano, fast jag ville spela gitarr. Ett halvår senare tvingades jag av min pianofröken att spela fyrhändigt – med mammas kusin som spelat piano i flera år. Jag var förstås värdelös – och fick smaka på ilskna rapp på fingrarna. Men värst var nog okvädningsorden…

Värdelös! Du är ju fullkomligt värdelös!

Tyvärr har jag burit detta ord med mig genom livet. Det har påverkat mig i många av mina livsval. Och än idag är jag en riktigt tjurig unge –  med plutande underläpp och allt.

To be continued…

Bilderna på mig i det här inlägget är tagna av min pappa förutom det när jag är fyra månader – då hette fotografen Helge Falk.

Read Full Post »

På uppdrag av Systerdyster, en mycket klok syster, kommer här nu en tacksamhetslista för dagen och stunden. Ingen ordning eller värdering i tacksamheten, bara en vanlig listjävel om 100 jävla tacksamma företeelser i mitt liv:

  1. Som sagt, vatten i kranen idag.
  2. Jag mår rätt bra trots infektion, brister och sånt.
  3. Jag kan se.
  4. Jag kan gå.
  5. Jag kan höra.
  6. Jag har en älskad vid min sida – OCH jag har fått en familj genom henne inklusive en pappa.
  7. Människor – såväl okända som kända –  är så snälla mot mig och skickar bokpaket och vykort.
  8. Många skriver så vänliga och rosande kommentarer här på bloggen.
  9. Min blogg är min räddning!
  10. Min mamma bryr sig om mig.
  11. Jag fick en jacka av Anna häromdan. En jacka som har hängt i hennes garderob ett tag och som var så gott som ny. Den räcker ända till dunjackan!
  12. Min bil startar varje dag.
  13. Jag slipper göra en stor service på bilen i år, vilket gör det lindrigare ekonomiskt.
  14. Jag hade pengar att unna mig lite naturgodis idag.
    Exotic snacks!          
  15. Jag har vänner som bryr sig.
  16. Jag fryser inte.
  17. Jag svälter inte.
  18. Jag har en älskad pappa i mitt minne.
  19. Jag kan känna.
  20. Jag har ännu en tid kvar på min prenumeration på lokalblaskan.
  21. NÅGRA grannar hälsar fortfarande på mig.
  22. Jag har en fin TV.
  23. Jag har en tejpad mobil, men den fungerar.
  24. Jag kan läsa.
  25. Jag har sköna tofflor att gå i inomhus.
  26. Idag har jag en vän att ringa till.
  27. Jag fick en skön promenad idag.
  28. Jag har fortfarande tak över huvudet.
  29. Jag har fortfarande pengar på banken.
  30. Jag kom ihåg att gratta en vän på namnsdagen idag.
  31. Idag har jag ingen värk.
  32. Det är tyst och skönt i huset.
  33. Mamma sa att jag får post från henne.
  34. Jag har inte skoskav.
  35. Min trasiga känga är lagad inför vintern.
  36. Jag har en hög med spännande böcker som jag inte har läst än.
  37. Vi hittade bra presenter till vårt födelsedagsbarn.
  38. Jag ser ett vackert träd utanför mitt fönster.
  39. Jag är fri att gå ut när jag vill.
  40. Jag har ingen chef.
  41. Jag fick en rabattkupong från ICA på 25 kronor idag.
  42. Jag kan använda skrivandet för att komma igenom svårigheter.
  43. Jag har överlevt en av de svåraste kriser jag gått igenom med exakt 21 månader idag.
  44. En före detta vän tog kontakt med mig härom dan och pratade med mig.
  45. Jag har modet att säga adjö till människor som jag inte vill ha i mitt liv längre.
  46. Jag har modet att höra av mig till vänner och bekanta som har mist en närstående.
  47. Jag har en säng.
  48. Jag har elektricitet.
  49. Jag har en dunjacka till vintern.
  50. Jag har fått ett mejl från en vän alldeles nu!
  51. Jag har tillgång till dator med internetkoppling.
  52. Jag kan ha mina kontaktlinser igen.
  53. Jag har humor.
  54. Det finns nåt gott i alla – även i mig.
  55. Jag blir rörd över omtänksamhet, känner att den alltid är lika oväntad.
  56. Jag väcktes med en puss i morse.
  57. Jag sover gott på natten.
  58. Onda Lårkan var bara en ytlig propp.
  59. Jag är en jävel på att skriva listjävlar.
  60. Jag kan blockera dem som får mig att djupdyka.
  61. Jag är känslig.
  62. Jag har många fina bilder på min familj – nu levande och inte längre levande personer.
  63. Jag minns hur man stämmer en gitarr.
  64. Det finns toalettpapper.
  65. Jag är inte rädd för poliser.
  66. Jag har Allhelgonahelgen i Stockholm att se fram emot tillsammans med Anna.
  67. Det går fler tåg.
  68. Jag behöver inte åka buss.
  69. Att skriva en tacksamhetslista är precis en sån utmaning jag behövde idag.
  70. Jag behöver inte sjukskriva mig om jag blir sjuk. Ingen bryr sig. Än så länge.
  71. Jag har sex år kvar och väldigt lite att betala på mitt bolån.
  72. Det är många jag ser fram emot att träffa, framför allt bekantskaper genom bloggen!
  73. Jag slipper DLF*.
  74. Jag har gjort en döskallelista som uppdateras löpande och som bara jag kan se.
  75. Jag kan skratta.
  76. Jag kan gråta.
  77. Jag kan säga TACK!
  78. Min fästmö förstår mig!
  79. Jag vågar knacka på stängda dörrar.
  80. SOS slapp bli en grönsak.
  81. Jag kan välja att blunda.
  82. Mitt horoskop sa att jag är en vinnare idag.
  83. Min mamma trivs i sitt nya hem.
  84. Idag var det INGEN räkning i postboxen!
  85. Det är roligt att twittra trots att det inte funkar att twittra från mobilen.
  86. Jag har gjort två människor glada idag har de sagt.
  87. Min lingonvecka slutade idag!
  88. Jag kan gå omkring i slafskläder på dagarna – ingen bryr sig.
  89. Jag har skrivit en halv bok. Ungefär.
  90. Där jag bor får jag uppleva fyra årstider.
  91. Jag har fått uppleva så mycket.
  92. Jag har lärt mig den hårda vägen att inte lita på människor, men också att tro dem om gott.
  93. Att lära sig ödmjukhet är en utmaning!
  94. Jag har snart skrivit etthundra saker/företeelser som jag är tacksam över.
  95. Jag har stora fötter och står stadigt.
  96. Jag kan fika när jag vill på dan utan att nån har synpunkter på när, var, hur och med vem. Eller vilka samtalsämnen som kommer upp.
  97. När jag hör vissa utbrott från underjorden är jag glad att jag inte har egna barn.
  98. Jag är inte fullkomlig men jag är utvecklingsbar!
  99. Jag behöver inte ägna timmar åt att sminka mig varje dag – inte för att jag är skitsnygg utan för att jag bara inte sminkar mig.
  100. Jag har klarat av den här uppgiften – och det trodde jag inte!


Belöningsdags!

Read Full Post »

Fästmön och jag slockande som två ljus när jag hade hämtat Elias och vi hade fikat. Två grisar låg och snarkade… Jag vaknade av mitt eget snark och Anna

gjorde ljud

så hon väckte sig själv. Frida och Elias satt oberörda och glodde på TV en stund, men sen kom Elias in i sovrummet och killade mig under foten.

Idag blev det kassler, kokt potatis och kantarellsås till middag – för min del blev det biffar på kycklingfärs i stället för kassler. Anna gör minst lika goda såna som min mamma och jag hade tur och hittade TVÅ lådor i frysen! En kvar, alltså!

Så nu sitter jag här och är proppmätt i köket. Lyssnar på diskmaskinens arbete och hör Elias busslek inne från vardagsrummet. Det känns gott att får vara här. För idag har jag haft en mejlväxling med en vän vars tankar och åsikter jag värderar HÖGT. Men det har varit några jobbiga påminnelser om min sorg.

Har haft lite sms-kontakt med en annan vän som jag är bekymrad och orolig för. Jag finns inte alls i närheten och kan hjälpa med nånting – varken praktiskt eller annat stöd. It sucks!

Vännen CL och jag föröker boka in en fikadejt nästa vecka och det gläder mig mycket! Det har gått för lång tid, en del beroende på Onda Lårkan, annat beroende på sommar och semester.

Ett års förnyat virusskydd har jag köpt till min lilla leksakslåda och innan middagen stämde jag Fridas gitarr. Blev glad åt att höra att det finns nån i plugget som det går att snacka med. Vänner är viktigt!

Slaktar-Pojken har också varit i plugget idag och fått uppgifter att utföra inom ämnet idrott. Nu ska han föra mat-, motion- och sömn-dagbok, som värsta Skalman!

Elias hade kommit ihåg att lämna in sin läxa i morse. Det gladde mig att se att han var ute och lekte när jag kom för att hämta honom. Igår var det strålande väder – men barnen i de två ettorna fick hålla till inne i gymnastiksalen för rastvakterna kunde inte ha för många barn ute på skolgården…

Har haft ett djupare och personligt samtal med Lillan och kan bara konstatera att livet inte alltid är så lätt. Och då blir man lite ”lissen”. Som jag är nu…


Lite ledsen, det vill säga ”lissen”, är jag just nu. Med betoning på lite.

Read Full Post »

En stressig eftermiddag med storhandling och lite annat innan vi for hem till Fästmön. Min kraft tog slut nånstans inne på Tokerian, så jag fick lägga mig raklång en stund och bara andas medan stackars Anna for omkring. Det är en del att fixa innan barnen ska komma.

Idag var det också sista dan för fri parkering här ute. Från och med i morgon kostar det tre spänn i timmen dygnet runt, sju dar i veckan – eller 30 spänn dygnet. Det blir ganska många pengar varannan vecka när jag och Clark Kent* är hos Anna… Därför anmälde Anna intresse för parkeringsplats för ett tag sen och nu fick vi besked om att vi har fått en plats från den 1 oktober. Det betyder att vi måste skramla ihop mynt den här veckan samt några dar den sista veckan i september. Sen blir det 153 spänn i månaden på Annas hyresavi. Toppen för oss som har så mycket pengar att rulla runt i (not…). Vi var och kollade på var parkeringsplatsen finns och den ligger hyfsat nära – alltid något.

Efter en soppmiddag åkte vi och hämtade barnen hos deras pappa. Och när vi kom tillbaka fanns det emellertid inte heller nån ledig besöksparkering nära, så jag fick släppa av Anna och de två av tre barn vi fick med oss hem (nummer tre kommer i morgon) och leta en ledig parkeringsplats på området bredvid. Suck… Men i vart fall fick jag då njuta av denna midnattsblå skönhet, ungefär dubbelt så lång som Clark Kent…


Undras hur många liter milen den här skönheten drar… Men vacker var hon!..

                                                                                                                                                Under kvällen har jag plinkat och plonkat lite på Fridas gitarr, men jag minns ju inga låtar längre – det var säkert tio år sen jag spelade sist. Det känner jag tydligt i vänsterhandens fingertoppar som ömmar ordentligt nu. Vi har också tittat i Uppsalaböckerna som Elias lånade på Stadsbibblan (dessa böcker som är skrivna av min före detta vikarierande mamma…) igår samt i 70-talsboken som Anna fyndade på bokbordet på gågatan igår kväll. Spännande läsning!

Anna nattar grabben – jag misstänker starkt att de har somnat båda två. Frida har letat och funnit en frukt, Slaktar-Pojken har sagt god natt och sitter och spelar nätspel med kompisarna och jag sitter här och hamrar lite på datorn, trött som tusan och ledsen ända in i själen. Det gör ont som f*n och jag vill inte tala om varför. Inte här, inte inför öppen ridå. Allt kan man inte skriva om i sin blogg…

                                                                                                                                                 *Clark Kent = min lille bil

Read Full Post »

Older Posts »