Nåt av det värsta jag vet är tjuriga ungar. De kan sprida sån OTROOOLIG atmosfär omkring sig att de förpestar hela luftrummet på flera kubikmil! Ändå kunde jag inte låta bli att le lite (igenkännande?) när jag såg den supersura treåringen på lokalblaskans förstasida i måndags. Han var sur, han! Han vill INTE bada i floden, nämligen. (Tyvärr finns inte bilden på tidningens hemsida.) För att ni ska få nåt roligt att skratta åt lägger jag ut en bild på mig själv, cirka fyra månader gammal och sur som ättika.
Redan fyra månader gammal kunde Tofflan sura. Notera den plutande läppen.
Både bilden på mig själv och bilden på den sura treåringen i lokalblaskan påminner starkt om minen på Hasse Alfredson i Dagens Nyheter. I samband med att han fyllde 80 år nu i veckan skickades en (stackars) reporter ut för att skriva en artikel om jubilaren. Jag menar, hur roligt är det att intervjua en farbror som är känd för att tillhöra Sveriges humorelit, men som ser ut så här när han tänker på sin födelsedag?..
Hasse kan pluta med med läppen, han. Uj, uj! (Bilden är lånad från Dagens Nyheters hemsida.)
Jag själv var i tidernas begynnelse ett snällt och glatt barn, men det skulle komma att förändras. Jag var framför allt inte förtjust i tanter när jag var liten, för jag tyckte de var så jobbiga och fjantiga. Jag föredrog farbröder som inte pratade med mig med larviga röster eller nöp mig i kinderna och sa nåt obegripligt på bebisspråk. Sen dess har jag gjort en pudel helt, som bekant.
Som ettåring avskydde Tofflan främmande tanter, vilket framgår av min pappas bildtext. Notera för övrigt att jag är FASTSPÄND i min vagn…
Så småningom förändrades Tofflans barndomsvärld i och med att Toffelmamman blev sjuk. Detta med en frånvarande mamma påverkar säkert alla barn, så jag är inget undantag. Och när den sjuka mamman sen periodvis kunde vistas hemma fick man tassa på tå och aldrig ta hem kompisar. Man lärde sig leka på egen hand. Det funkade, det med.
När jag var barn på stenåldern fick barn inte komma in på sjukhus – om de inte vara sjuka själva, förstås. Oändliga kändes de stunder jag fick vänta och vänta och vänta utanför på att mamma skulle orka komma ut en stund i parken eller så. Här är ett sånt tillfälle. Jag är fyra år och pappa och jag besökte mamma i Eksjö där hon låg på lasarett.
Här tyckte jag uppenbarligen att pappa var larvi. Att jag själv såg rätt larvig ut i min stickade utstyrsel och kalasbyxor tänkte jag inte på…
Lekskolefröken var en snäll dam som delvis klev in i mammas roll när mamma var borta. Fast inte ens när jag fyllt fem år var jag annat än en tjurig unge.
Jag är ungen i mitten, med den stirrande blicken. Här är det kanske inte så konstigt att jag ser sur ut, jag ska kläs ut till blåklocka…
Ett år senare flyttade vi till huset i Metropolen Byhålan. Mamma gjorde sin sista operation på ett tag i samma veva och sen var hon hemma i ungefär två år innan grundsjukdomen bröt ut och hon vistades halvårsvis på sjukhus, bland annat Karolinska. Min pappa, min ÄLSKADE pappa, fanns där så mycket han bara kunde, men han var ju samtidigt tvungen att dra in pengar till brödfödan. Som journalist arbetade han oregelbundna tider, men jag lärde mig att sysselsätta mig själv rätt bra. Böckerna blev tidigt ett sällskap jag sökte.
Men som liten överintelligent flicka (ja, jag har papper på det) förväntas man vara över medel även vad gäller det emotionella och det sociala och att vara lika smart på ”ALLA” områden. Som sjuåring började jag spela piano, fast jag ville spela gitarr. Ett halvår senare tvingades jag av min pianofröken att spela fyrhändigt – med mammas kusin som spelat piano i flera år. Jag var förstås värdelös – och fick smaka på ilskna rapp på fingrarna. Men värst var nog okvädningsorden…
Värdelös! Du är ju fullkomligt värdelös!
Tyvärr har jag burit detta ord med mig genom livet. Det har påverkat mig i många av mina livsval. Och än idag är jag en riktigt tjurig unge – med plutande underläpp och allt.
To be continued…
Bilderna på mig i det här inlägget är tagna av min pappa förutom det när jag är fyra månader – då hette fotografen Helge Falk.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan var, är och förblir söt. Det finns det bildbevis för. ^w^
Korkad pianolärarinna. Hon borde fått ett par rejäla rapp över både fingrar och bak för vad hon sa. ”Sticks and stones may break my bones but your words forever scar me” som någon så vist ändrade den gamla felaktigheten att ord inte skadar.
Njaaaaeee… Jag var möjligen söt som barn.
Den tanten var de flesta livrädda för. Hon spelade fiol också. Och om hon råkade öva när man kom för sin pianolektion – hölls hemma hos henne – fick man vänta utanför hennes ytterdörr till villan tills hon dragit sista draget med stråken innan man fick ringa på dörren. Jag var livrädd för henne!
Ojojoj ,vad många i stunden kanske förflugna ord gjort oss ledsna och delvis skapat den person vi är idag.Självklart har jag sagt mycket dumt till mina barn och till vissa herrbekanta,men fel ord till mina barn,trots att det är mycket mänskligt SVIDER och gör ont fortfarande.
När samma ord upprepas blir det som ett mantra man hummar på själv…
VilkA härliga bildet så sööööt! Dom bilderna säger allt
Så suuur, skulle jag vilja säga! Vilken tur att jag är en sån solstråle numera! 😛
Får man höra att man är värdelös så tror man ju det till slut (vet av egen erfarenhet..) och jag är så noga med att tala om för mina nära och kära att de är bäst!
Att de duger med fel och brister, för trots allt så har vi ju sådana allihop..
Jättesöt liten Toffla och vet du…du är fortfarande söt så dé så!
Har förstått att du och din pappa stod varandra väldigt nära och att din saknad är stor, det förstår man ju när du berättar hur din barndom var, med en ”sjuklig” mamma och med allt hänsynstagande det måste ha varit..
Tycker att du är fantastisk som ställer upp som du gör för din mamma, det skulle ju varit lätt att det hade varit tvärtom.
Pianolärarinnor tycks varit riktiga satmaror, kommer ihåg en som min kompis gick hos (jag ville spela trummor, men det fick jag inte eftersom jag var flicka!)…och den lärarinnan var så jäkla elak att min kompis kräktes ibland när hon skulle dit!
Så jäkla sjukt!
Ja, inte det att min kompis var sjuk..
Ha dé!/Kram
Vissa såna där ord hänger kvar och följer med en genom livet. Tyvärr, i detta sammanhang. Men pianofröken var gatans skräck – hon bodde i en villa på en tvärgata till gatan där vi bodde.
Jag har haft en bra barndom med två föräldrar som har älskat mig och som har brytt sig om mig. Då är det inte svårt att vara snäll tillbaka – även om jag måste gnälla ibland.
Det var lite samma för mig – jag ville spela gitarr, men piano skulle det vara för jag var ju en liten flicka. Senare fick jag en ny pianofröken som var snäll, fast det hjälpte inte. Jag vågade ALDRIG vara med på uppspelningar och avslutningar – då blev jag alltid sjuk…
Kram!
Jag förstår inte varför Hasse är sur ? Han har grundat Schackakademien (tillsammans med Harry Schein) och det har skett revolution i schack – och vetenskapliga tänkandet: Schack har blivit ett geometriskt språk (han älskar ju språk) och han kommer säkert ihåg den första händelsen som skedde i spelets historia i Indien …(Varje Schack-4… ”världens största S.tävling ” … elev gör det) kungen drabbades av samma åkomma som Hasse !
Vad gäller vetenskap så har Nobelstiftelsen erkänt livets lagar: Bärare=den största lagen i universum m i RNA Npris 2006 och ”omvandling” den mest fantastiska lagen i naturen Npris i kemi 2008 !
Nej inte jag heller, riktigt… Att fylla år och bli uppvaktad är väl roligt?! Men det handlar kanske om åldern, ork, krämpor etc. Orken blir ju inte större med åren, vilket antalet krämpor däremot ofta blir. Ja, ja…