Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘bebisspråk’

Ett resande inlägg.


 

Adidassko på min fot

På resande fot…

Ja jag har varit på resande fot. Det är därför jag inte har bloggat. Jag ser ju att både troll och vänner oroligt/nyfiket besöker min blogg, men jag skrev att du skulle slippa mig resten av dan igår efter det enda inlägget – och det gjorde du! Jag försöker att hålla det jag lovar, även om jag inte alltid klarar att infria DET löftet (att hålla vad jag lovar, alltså).

Hur som helst, resan gick bra på ett fullsmockat morgontåg. Vankade runt på Östermalm i Stockholm i ösregn och det är inte så mycket mer att säga om det. Jag värmde mig med en surdegsbulle och nybryggt kaffe innan jag skred till verket, det vill säga jag skred inte till nåt ställverk eller patentverk eller ens en verkstad eller huvudvärk utan till ett medieföretag.

Under kaffekvarten smyglyssnade jag intresserat till en mormor med liten dotterdotter som fikade vid bordet bredvid. Mormor använde inte nåt bebisspråk. I stället anade jag en svag accent av östgötska. Den lilla flickan, glasögonprydd, satt med dinglande ben och åt sin bulle utan att slafsa och spilla. Det var en sån connection mellan de två att jag kände mig extra ensam. Och tänkte på min egen mormor, som gick bort alldeles för tidigt. Men jag mindes också att mormor och jag brukade gå på konditori då och då. En del saker förändras uppenbarligen inte – och när det gäller somt är det inte så dumt.

Men det var alltså efter kaffekvarten jag skred till verket uppför en backe. Vad som hände där tänker jag inte skriva så mycket mer om, för…

it’s for me to know and for you to find out.

Ett och annat ytterligare ord släpps i ett lösenskyddat inlägg senare. Jag kan emellertid avslöja att Arne Anka var med mig på toa.

Presskort och bok

Mitt presskort och min bok behövdes båda två igår.

Tunnelbanebiljetten krånglade när jag skulle hemåt igen. Hade det inte ösregnat skulle jag självklart promenerat och gjort som alla andra som är i Stockholm just nu: fotat körsbärsträden i Kungsan. Men det regnade fortfarande och jag ville komma hem. Den nitiska spärrvakten tog god tid på sig att ringa efter hjälp. Kön bakom mig växte. För en enda hållplats resa. Till sist tror jag att vakten insåg hur befängt det var och släppte igenom mig. Och min biljett var naturligtvis helt OK, jag är inte en sån som förfalskar saker!!!

På tåget blev jag smått illamående, men jag kom långt i min bok på gång trots åksjukan. Den är riktigt spännande och jag kan inte förstå att jag har fått för mig att nån av författarnas andra böcker var dålig. Inte heller hittar jag nåt jag har skrivit om nån annan av deras böcker. Kanske har jag drömt?

Bussresan hem gjorde mig inte mindre illamående, så jag slängde om kläder och tog mig ett par mackor. Tänkte att det kanske var lunch som fattades. Nja, det hjälpte inte mycket. Jag hann i all fall att hämta Fästmön när hon slutat jobba. Vi for till Morgonen och sen till Himlen där vi fikade och jag åt en banan. Sen slängde vi sopor och for in till Tokerian för att köpa middag. Träffade Trevlige F bland alla trötta fredagsshoppare. Hemma i New Village damp vi sen ner på våra rumpor och blev sittande – först i köket, sen i soffa respektive bästefåtölj. Lite läsning och The Team på TV fick avsluta fredagskvällen. Mina ögonlock var tunga som bly, tankarna snurrade emellertid efter dagens intryck och nånting har börjat gro inuti.

Här är några bilder från min gårdag:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Idag är det strålande väder i Uppsala!
Himlen är blå och bara några få lätta moln finns att skåda. Aprilsolen har hittat hit igen och vi ska åka på en loppistur för att titta på grejor, inte köpa nåt.

Men vad ska DU göra idag??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta! Som vanligt svarar jag på alla publicerade kommentarer!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Nåt av det värsta jag vet är tjuriga ungar. De kan sprida sån OTROOOLIG atmosfär omkring sig att de förpestar hela luftrummet på flera kubikmil! Ändå kunde jag inte låta bli att le lite (igenkännande?) när jag såg den supersura treåringen på lokalblaskans förstasida i måndags. Han var sur, han! Han vill INTE bada i floden, nämligen. (Tyvärr finns inte bilden på tidningens hemsida.) För att ni ska få nåt roligt att skratta åt lägger jag ut en bild på mig själv, cirka fyra månader gammal och sur som ättika.


Redan fyra månader gammal kunde Tofflan sura. Notera den plutande läppen.

Både bilden på mig själv och bilden på den sura treåringen i lokalblaskan påminner starkt om minen på Hasse Alfredson i Dagens Nyheter. I samband med att han fyllde 80 år nu i veckan skickades en (stackars) reporter ut för att skriva en artikel om jubilaren. Jag menar, hur roligt är det att intervjua en farbror som är känd för att tillhöra Sveriges humorelit, men som ser ut så här när han tänker på sin födelsedag?..


Hasse kan pluta med med läppen, han. Uj, uj! (Bilden är lånad från Dagens Nyheters hemsida.)

Jag själv var i tidernas begynnelse ett snällt och glatt barn, men det skulle komma att förändras. Jag var framför allt inte förtjust i tanter när jag var liten, för jag tyckte de var så jobbiga och fjantiga. Jag föredrog farbröder som inte pratade med mig med larviga röster eller nöp mig i kinderna och sa nåt obegripligt på bebisspråk. Sen dess har jag gjort en pudel helt, som bekant.


Som ettåring avskydde Tofflan främmande tanter, vilket framgår av min pappas bildtext. Notera för övrigt att jag är FASTSPÄND i min vagn…

Så småningom förändrades Tofflans barndomsvärld i och med att Toffelmamman blev sjuk. Detta med en frånvarande mamma påverkar säkert alla barn, så jag är inget undantag. Och när den sjuka mamman sen periodvis kunde vistas hemma fick man tassa på tå och aldrig ta hem kompisar. Man lärde sig leka på egen hand. Det funkade, det med.

När jag var barn på stenåldern fick barn inte komma in på sjukhus – om de inte vara sjuka själva, förstås. Oändliga kändes de stunder jag fick vänta och vänta och vänta utanför på att mamma skulle orka komma ut en stund i parken eller så. Här är ett sånt tillfälle. Jag är fyra år och pappa och jag besökte mamma i Eksjö där hon låg på lasarett.


Här tyckte jag uppenbarligen att pappa var larvi. Att jag själv såg rätt larvig ut i min stickade utstyrsel och kalasbyxor tänkte jag inte på…

Lekskolefröken var en snäll dam som delvis klev in i mammas roll när mamma var borta. Fast inte ens när jag fyllt fem år var jag annat än en tjurig unge.


Jag är ungen i mitten, med den stirrande blicken. Här är det kanske inte så konstigt att jag ser sur ut, jag ska kläs ut till blåklocka…

Ett år senare flyttade vi till huset i Metropolen Byhålan. Mamma gjorde sin sista operation på ett tag i samma veva och sen var hon hemma i ungefär två år innan grundsjukdomen bröt ut och hon vistades halvårsvis på sjukhus, bland annat Karolinska. Min pappa, min ÄLSKADE pappa, fanns där så mycket han bara kunde, men han var ju samtidigt tvungen att dra in pengar till brödfödan. Som journalist arbetade han oregelbundna tider, men jag lärde mig att sysselsätta mig själv rätt bra. Böckerna blev tidigt ett sällskap jag sökte.

Men som liten överintelligent flicka (ja, jag har papper på det) förväntas man vara över medel även vad gäller det emotionella och det sociala och att vara lika smart på ”ALLA” områden. Som sjuåring började jag spela piano, fast jag ville spela gitarr. Ett halvår senare tvingades jag av min pianofröken att spela fyrhändigt – med mammas kusin som spelat piano i flera år. Jag var förstås värdelös – och fick smaka på ilskna rapp på fingrarna. Men värst var nog okvädningsorden…

Värdelös! Du är ju fullkomligt värdelös!

Tyvärr har jag burit detta ord med mig genom livet. Det har påverkat mig i många av mina livsval. Och än idag är jag en riktigt tjurig unge –  med plutande underläpp och allt.

To be continued…

Bilderna på mig i det här inlägget är tagna av min pappa förutom det när jag är fyra månader – då hette fotografen Helge Falk.

Read Full Post »

Varning! Detta inlägg KAN innehålla ironi… Och ett och annat snuskigt ord förekommer nog också, när jag tittar ordentligt…

Framåt kvällningen blev det en tur ut till Himlen. Först var tanken att kanske besöka Slottet, men värmen gör att både barn och vuxna blir trötta, griniga, veliga och ovilliga att röra på sig så mycket. Vissa datorer fick också värmeslag, irriterande nog.

Därför packade jag in mig och mina sommarbär i Clark Kent*. Stannade till vid infarten till Gamlis och inhandlade ytterligare en liter jordgubbar (framåt kvällen prissänkt till 20 kronor!). Tänkte att även barna kanske villa smaka på bären. Kan verkligen rekommendera det lilla ståndet där vid infarten! Där säljer en trevlig tjej jordgubbar, bigarråer, blåbär, potatis, lök och lite diverse till bra priser. Och i alla fall jordgubbarna och bigarråerna var supergoda!!!

Fästmön och jag satt på ballen** medan solen sjönk. Det var ändå typ 28 grader och man kan inte tänka klara tankar, riktigt. I alla fall inte såna som är blonda, det vill säga Petite Moi, dårå. Anna förevisade en insulinkylare som var otroligt smart och som anlände i perfekt till inför hennes och Fridas Tysklandsresa på måndag. Jag hade för övrigt skrivit ut deras biljetter och levererade dem. Sen kom vi på att väska på hjul behövs – och faktum är att jag råkar ha en sån som kanske kunde klassas som handbagage. Jag lovade att kolla måtten när jag kom hem och det visade sig att väskan funkar! Messade Anna och fick sen ett svar som jag var så blond att jag inte fattade vad som avsågs med så jag fick be om en förklaring. Sen trillade poletten ner. Ja, ja, det är jobbigt för hjärncellen i värmen…

Min kära fästmö är inte bara söt, hon är snäll också. Hade släpat hem en STOOOR koschelad*** till mig! Himla gölligt, då! Sött från Himlen, så att säga.


En stooor koschelad till mig!

                                                                                                                                                                Så nu tror jag faktiskt att jag ska slå mig ner i favvo-fåtöljen med Sockerdöden (lämpligt!) och goffa lite – så att jag får ÄNNU fetare hår och ÄNNU fler finnar eftersom jag ju vill se så ungdomlig ut som möjligt på fredagsmötet. (Det där VET jag inte själv om det var ironiskt eller inte…)

                                                                                                                                                            *Clark Kent = min lille bil-man
**ballen = balkongen
***koschelad = choklad på bebisspråk

Read Full Post »

Finns det nåt tramsigare än vuxna som pratar bebisspråk med varandra? Nej. Jag är en av dem. När jag larvar mig. Med Kickan, aka Fästmön. Tillsammans bildar vi paret Kickorna. Anna är Lill-Kickan och jag, som är fem år äldre, är Stor-Kickan. Men på sista tiden har jag kallat Anna för Kicko. Och i kväll i garaget (just DÄR!) döpte hon mig till… Kacko. Gissningsvis behöver jag inte beskriva varför. De flesta vet väl vad ”kacka” betyder..? Skälet till namnet är att jag åt för mycket hos Annas mamma. Hon lagar så god mat att jag till och med åt morötterna med glädje! Och det vill inte säga lite…


Morötter har jag vanligen INTE på tallriken, men på fötterna. Idag, till exempel, har jag morötter som blir rivna på mina strumpor.

                                                                                                                                                         Vi fick inget ha med oss till Annas mamma, men det struntade vi i och överräckte en bukett gula tulpaner. Man SKA ha nånting med sig när man blir bortbjuden på mat, så är det bara. Och Annas mamma tycker verkligen om tulpaner, så valet var enkelt.

Gult är ju som bekant fult, men idag blev det lite mycket av den färgen och jag kanske skulle ha gjort bloggen gul i stället för NYANSEN turkos..? Ja ja, även en Toffla har sina gränser. Men när vi var på presentuppköpsrunda hade vi tur idag och hittade ALLT vi förutsatt oss att komma hem med. Så nu får den blivande 20-åringen snart nåt GULT att kjamas med! Hu hu, tror inte det va, men visst är de här fulsnygga?


Fulagula kuddaj att kjamas med, det äj gjejej, det föj en tjugoåjing! Nähä, inte det…

                                                                                                                                                      Och nu har jag just telefonerat med kusin B… Ja inte MIN kusin B för jag har ingen kusin alls, utan mammas kusin B. Och plötsligt har skaran som ska delta i begravningen i februari nu utökats med ytterligare två kusiner, kusin A och kusin M, samtliga från Stockholm. Så nu får vi hoppas att TÅGEN GÅR SOM DE SKA *ger SJ Onda Ögat, nästa steg blir Svarta Baken*, för trion tänkte nämligen ”tåga”, inte bila och jag ska möta damerna på centralen i Uppsala med min smutsiga Clark Kent* som naturligtvis MÅSTE tvättas innan dess! Svarta klädedräkter mot smutsig bil, nej fy! Då får en skämmes!

I morgon ska jag träffa vännen R på jobbet medan Anna är på viktigt möte på eftermiddagen i huset bredvid och det ska bli så kul att träffas igen – det var liksom MINST ett par år sen…

NU ska jag strax bänka mig framför Antikrundan från Sigtuna!

                                                                                                                                                       *Clark Kent = min lille smussegjisbil

Read Full Post »