Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Hans Alfredson’

Ett inlägg om en bok.


 

En yxa i nackenHasse Alfredson ser väl många som en komiker, en rolig man som gjorde humoristiska saker (filmer, pjäser, shower etc) – om än med en del allvar i det hela – tillsammans med Tage Danielsson. Men han är också författare, bland annat till ett antal deckare. Nu har jag läst en av dem, En yxa i nacken. Tack vännen Agneta, som skänkte boken till mig i stället för att ge den till nån annan!

Berättare i boken är författaren själv, men huvudperson är den pensionerade polisen Albin Winkelryd. Albin blir inblandad i ett mord på en en kvinna. Hon hittas i sitt ensligt belägna fritidshus där hon har blivit yxmördad. Eftersom hon var väldigt rik utgår alla från att det handlar om pengar. Men spåren efter mördaren leder åt olika håll – undre världen, en rymling från Säter, den rullstolsburne pojkvännen, en kvinna den döda haft sex med (ja, ett litet HBTQ-tema, alltså!), den döde makens son… Kort sagt är det ett virrvarr av trådar att dra i. Till sist inser Albin sanningen – och då skjuts han av mördaren.

Nä, nån bok i Nobelprisklass är väl inte detta. Bitvis tycker jag inte den håller så särskilt hög klass alls. Men se slutet gör att totalomdömet höjs något. Mina misstankar stämmer visserligen och det brukar jag se som ett litet misslyckande av författaren. Här blir det emellertid tvärtom, för det blir riktigt klurigt.

Toffelomdömet hamnar emellertid inte högre än på medel.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Nåt av det värsta jag vet är tjuriga ungar. De kan sprida sån OTROOOLIG atmosfär omkring sig att de förpestar hela luftrummet på flera kubikmil! Ändå kunde jag inte låta bli att le lite (igenkännande?) när jag såg den supersura treåringen på lokalblaskans förstasida i måndags. Han var sur, han! Han vill INTE bada i floden, nämligen. (Tyvärr finns inte bilden på tidningens hemsida.) För att ni ska få nåt roligt att skratta åt lägger jag ut en bild på mig själv, cirka fyra månader gammal och sur som ättika.


Redan fyra månader gammal kunde Tofflan sura. Notera den plutande läppen.

Både bilden på mig själv och bilden på den sura treåringen i lokalblaskan påminner starkt om minen på Hasse Alfredson i Dagens Nyheter. I samband med att han fyllde 80 år nu i veckan skickades en (stackars) reporter ut för att skriva en artikel om jubilaren. Jag menar, hur roligt är det att intervjua en farbror som är känd för att tillhöra Sveriges humorelit, men som ser ut så här när han tänker på sin födelsedag?..


Hasse kan pluta med med läppen, han. Uj, uj! (Bilden är lånad från Dagens Nyheters hemsida.)

Jag själv var i tidernas begynnelse ett snällt och glatt barn, men det skulle komma att förändras. Jag var framför allt inte förtjust i tanter när jag var liten, för jag tyckte de var så jobbiga och fjantiga. Jag föredrog farbröder som inte pratade med mig med larviga röster eller nöp mig i kinderna och sa nåt obegripligt på bebisspråk. Sen dess har jag gjort en pudel helt, som bekant.


Som ettåring avskydde Tofflan främmande tanter, vilket framgår av min pappas bildtext. Notera för övrigt att jag är FASTSPÄND i min vagn…

Så småningom förändrades Tofflans barndomsvärld i och med att Toffelmamman blev sjuk. Detta med en frånvarande mamma påverkar säkert alla barn, så jag är inget undantag. Och när den sjuka mamman sen periodvis kunde vistas hemma fick man tassa på tå och aldrig ta hem kompisar. Man lärde sig leka på egen hand. Det funkade, det med.

När jag var barn på stenåldern fick barn inte komma in på sjukhus – om de inte vara sjuka själva, förstås. Oändliga kändes de stunder jag fick vänta och vänta och vänta utanför på att mamma skulle orka komma ut en stund i parken eller så. Här är ett sånt tillfälle. Jag är fyra år och pappa och jag besökte mamma i Eksjö där hon låg på lasarett.


Här tyckte jag uppenbarligen att pappa var larvi. Att jag själv såg rätt larvig ut i min stickade utstyrsel och kalasbyxor tänkte jag inte på…

Lekskolefröken var en snäll dam som delvis klev in i mammas roll när mamma var borta. Fast inte ens när jag fyllt fem år var jag annat än en tjurig unge.


Jag är ungen i mitten, med den stirrande blicken. Här är det kanske inte så konstigt att jag ser sur ut, jag ska kläs ut till blåklocka…

Ett år senare flyttade vi till huset i Metropolen Byhålan. Mamma gjorde sin sista operation på ett tag i samma veva och sen var hon hemma i ungefär två år innan grundsjukdomen bröt ut och hon vistades halvårsvis på sjukhus, bland annat Karolinska. Min pappa, min ÄLSKADE pappa, fanns där så mycket han bara kunde, men han var ju samtidigt tvungen att dra in pengar till brödfödan. Som journalist arbetade han oregelbundna tider, men jag lärde mig att sysselsätta mig själv rätt bra. Böckerna blev tidigt ett sällskap jag sökte.

Men som liten överintelligent flicka (ja, jag har papper på det) förväntas man vara över medel även vad gäller det emotionella och det sociala och att vara lika smart på ”ALLA” områden. Som sjuåring började jag spela piano, fast jag ville spela gitarr. Ett halvår senare tvingades jag av min pianofröken att spela fyrhändigt – med mammas kusin som spelat piano i flera år. Jag var förstås värdelös – och fick smaka på ilskna rapp på fingrarna. Men värst var nog okvädningsorden…

Värdelös! Du är ju fullkomligt värdelös!

Tyvärr har jag burit detta ord med mig genom livet. Det har påverkat mig i många av mina livsval. Och än idag är jag en riktigt tjurig unge –  med plutande underläpp och allt.

To be continued…

Bilderna på mig i det här inlägget är tagna av min pappa förutom det när jag är fyra månader – då hette fotografen Helge Falk.

Read Full Post »

Varför är det så ont om Q? var titeln på en bok av Hasse Alfredson. Boken kom ut redan 1968 och klassas av vissa som en barnbok. Jag tycker att den är en bok för lite äldre. Men den handlar om en pojke, en bov och en hund som ger sig ut för att stjäla bokstäver. Och svaret på boktiteln är att hunden har ätit upp alla Q:n eftersom de ser ut som katter bakifrån, så när bokstäverna lämnas tillbaka finns det knappt några Q:n kvar.


Svaret på frågan är att Q-hunden har ätit upp dem!

                                                                                                                                                            I dagens lokalblaska skriver språkvårdaren Lars Wittensten om bokstaven Q. Han menar bokstavens öde var beseglat redan i den sjätte upplagan av Svenska Akademiens ordlista 1889. Där klargjordes att k skulle avändas i stället för q i ord som kvarn, qvinna och sqvaller. Svenskan har ju liksom inget behov av q. Vi behöver ett k-ljud och det har vi i och med just den bokstaven. Och redan Urban Hiärne hade 1717 sagt samma sak. Idag har bokstaven Q bara 18 uppslagsord och är därmed den minsta bokstaven i ordlistan.

Men i Uppsala finns rätt många Q:n kvar, menar Lars Wittensten: kurator vid en nation förkortas Q, vissa nationsfester kallas gasquer och så har vi ju anrika Lundequistska bokhandeln, länge kallad Lundeq. Eller LundeQ, som det stavas på logotypsvenska, muttrar språkvårdaren Wittensten. (Jag fnittrar förtjust åt Wittenstens ord ”logotypsvenska”.) Ett annat känt företag här i stan är Q-Med. Q-märkning är ett sätt att markera kulturhistoriska värdefulla byggnader. Och förra året fick man namnge ett pojkbarn Q. Signaturen Q var också, enligt Lars Wittensten, en polisreporter vid lokalblaksan i över 40 år.

Så nog finns det Q. I alla fall i Uppsala! Rolig och intressant Qrönika på ledarsidan idag! Tacq, Lars Wittensten!

Read Full Post »