Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘skärpning’

Ett dessvärre icke turkosfritt inlägg.


 

Den som läser min blogg vet att jag har problem med turkos. Det är, i mitt tycke, ingen färg, utan en nyans. En skitful nyans. Så igår vid lunchtid när jag anlände till Himlen blev jag turkoschockad på riktigt. Jag började se mig om i Fästmöns hem och insåg att det är nån som är ute efter att jävlas med mig. Eller skoja. Eller nåt. Kanske bara nån som råkar gilla turkos..? Det kanske var Fågelmörderskan a k a Katt. Ja jag har alltid sagt att katter är rovdjur. Jag är helt klart en hundmänniska. Det är väl tur, dårå, att jag inte bor med Katt Fågelmörderska.

Turkoschock

Vilken turkoschock!


Anna har haft sin äldsta dotter hos sig
i sommar. Men igår var det dags för min bonusdotter att fara hem till sitt. Eftersom jag visste att det skulle medföras ett antal resväskor erbjöd jag mig att föra den unga damen med såväl packning som moder till centralen i Uppsala och tåget.

Väskor

Två resväskor, en bag och en rygga skulle in i bilen – förutom äldsta bonusdottern, dess moder och jag själv.

Jag infann mig på överenskommet klockslag en timme före tågets avgång. När jag såg packningen i hallen – en stor resväska, en liten resväska, en bag och en ryggsäck – började jag fundera på hur det skulle få plats i min lille bil. Jag har nämligen ingen stor bil, om nån nu trodde det. Men med halva baksätet fällt fick vi in allt, inklusive oss själva.

Det skulle handlas matsäck på vägen, så det var bra att jag kom i god tid. Sen blev det mindre bra. Efter att ha svängt ut från Förorten, rundat rondellen blev det plötsligt tvärstopp. Jag kunde se en lång radda bilar framför oss i vårt körfält. Uppenbarligen hade det hänt nåt. Bonusdotterns pappa messade (inte mig som körde bil utan Anna) om en försvunnen gympapåse i samma veva och kunde upplysa oss om att det skett en olycka. Två bilar inblandade, fyra skadade. Ruggigt! Jag hade ju liksom åkt där typ 40 minuter tidigare. Senare på kvällen läste jag hos lokalblaskan att det var fyra personer totalt som färdats i bilarna och att en förts skadad till sjukhus. Jag hoppas att det blev lindriga skador!

Men detta satte en stor käpp i våra hjul. Bonusdottern hade ett tåg att passa. Vi fick helt enkelt göra helt om – varpå en idiot i bilen bakom mig körde fram så jag höll på att backa in i hans fula Volvo på den smala vägen. Nån ytterligare olycka skedde emellertid inte och vi körde på en slingrig bakväg och därefter gamla E4:an i stället för nya in till stan. Vi hann! Dessutom var tåget naturligtvis försenat, men inte mer än sju minuter.

Efter det stora kramkalaset och en och annan tår for vi tillbaka ut till Förorten via samma bakväg. Anna bjöd på kaffe, glass och hallon och Jerka och yngsta bonussonen anslöt. Jag fick ett uppdrag och gav mig av hemåt för att utföra det. Hade just satt punkt när telefonen ringde. Det var lilla mamma som ville tacka för kortet från Stockholm, postat för en vecka sen… Men hallå, posten!!! Ska det ta en vecka för ett vykort att nå fram från Stockholm till Metropolen Byhålan??? Inte konstigt att folk slutar använda snigelpost. Skärpning!!! I vart fall fick jag min bensinräkning idag, vilket är i rimlig tid. Förra månaden tog den nästan två veckor på sig att hitta hit… Jag undrar vad vi betalar för när vi frankerar våra kort och brev…

I övrigt funderar jagdet jag skrev om i helgen, utrymmet. Jag har ännu inte fattat nåt beslut. Men faktum kvarstår – och bara tio procent…

Min kväll avslutades med att uppdatera min mobils systemversion och äta rester från igår, nersköljda med ett glas rött samt Broadchurch! Hur hade DU det igår? Skriv gärna några rader och berätta!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett förundrat inlägg.


 

Uppdaterat inlägg: Den danske utrikesministern har deklarerat på Fejan att han är glad att han inte bor i Sverige och att han föredrar att bo i ett land där viktigare saker diskuteras. En statsvetarprofessor vid Stockholms universitet, av dansk härkomst, förfasar sig över detta uttalande och menar att utrikesministern spottar på hela svenska folket. Eh… jag känner mig inte alls spottad på. Jag tror att jag förstår vad utrikesministern menar – det är en form av kommentar som man slänger ur sig när man tycker att nåt är korkat. Personligen tycker jag att hela den här debatten är korkad. Om man vill hittar man rasism, homofobi, religionsfientlighet, åldersdiskriminering etc överallt. Men det gäller att ta tag i sånt på de rätta ställena. Att hävda att beige plåster är rasism köper jag inte!
 



Nyhetstorkan tycks fortsätta 
trots att De Arbetandes Skara så smått börjar återgå till sina grottekvarnar. Jag är fortfarande urless på att höra deras klagan över detta, särskilt de arbetare som har haft minst en månads betald ledighet.

Men åter till nyhetstorkan. Och kränkthet. I förrgår läste jag om plåster. Ja, de där hudfärgade plåstren som P3 tog upp. Nu är nån/några kränkt(a) för att de bara finns i beigeMen hallå! Det finns faktiskt Bamseplåster, Hello Kittyplåster, Batmanplåster etc etc. De är väl allt annat än beige? Skärpning nu! Vad spelar ett plåsters färg för roll? Även ett beige plåster syns på min hud – trots att jag/min hud klassas som beigefärgad. Det är ju inte så att ett sånt plåster smälter in perfekt i huden, precis… Löjligt! Ännu värre blir det när jag läser att ett av stans apotek har hittat leverantörer av plåster för flera typer av hudtoner och ska nu anskaffa såna plåster.

Sånt här gör att jag överväger att bli kränkt över att det bara är svarta människor på våra vägmärken. Men jag då? Jag är ju beige! Varför finns det inga beige människor på vägmärkena i Sverige? (<== ironi)

Varning för skateboardåkare

En gråfärgad människa med skateboard hoppar över en svart bula. Fasa!


Huruvida Arbetsförmedlingen förmedlar jobb eller inte 
råder det delade meningar om. Men borde man inte åtminstone kunna förvänta sig nån form av kontroll av de tjänster som publiceras i dess Platsbank? I förrgår läste jag att ett företag söker häxor till Sundsvall, Gävle och Skellefteå. Den som är duktig på tarotkort, pendel och kanalisering och kan vägleda kunder per telefon har större chans att få jobbet. Inget krav, alltså, med vissa färdigheter. Knappt 30 personer har sökt jobbet. Maj gadd… Ska jag bli kränkt nu för att ingen har ringt och erbjudit mig jobbet??? Jag hittade ju till och med den perfekta häxhatten häromdan…

Häxhatt

En häxhatt finns hos Helping Hand i Boländerna i Uppsala för endast 25 kronor.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan uppmanar sig själv att skärpa till sig.


 

Tre hål i strumpan

Tre hål i strumpan, det största vid stortån.

Jag vet inte varifrån ordet/uttrycket

Skärpning!

kommer, men jag gissar att det handlar om att göra sig skarpare. Och det är ordet för dagen till mig själv! Det faktum att jag nyss upptäckte att jag har satt på mig en strumpa med tre hål var det som utlöste min personliga åthutning. Det är hög tid att skärpa till sig. Vem, mer än jag, skulle gå med tre hål i strumpan när det ligger nya, oanvända – och garanterat hålfria! – par i strumplådan?! En får ju skämmes!!!

Det är dags att ta nya tag här, komma vidare. Inte dega ner sig och gå omkring i trasiga slafskläder och göra… next to nothing. Igår tror jag att det var Världens Tråkigaste Dag. Det var grått och trist och regnigt. Jag läste ut en bok och började på en ny. Den nya är riktigt spännande och jag plöjde över 100 sidor, vilket är mer än en fjärdedel av boken. Det var roligt i sig, men jag vill nåt mer. Och den enda som kan göra min dag roligare är jag själv.

Airwickljus silhouettes

Airwickljuset silhouettes doftade inte alls lika gott som black edition.

För att sätta lite piff på gårdagen dukade jag fram de goda ostarna vi inte åt i helgen. Kex och fikonmarmelad till mig, Fästmön fick ett par finncrisp. Vi delade systerligt på de två vinslattar som fanns kvar – en skvätt Amarone och ett halvt glas hemtrampat rött var blev det. Och så tände jag ett nytt Airwickljus, denna gång nån vinterdoft av silhouettes som inte alls doftade lika gott som black edition (crackling fire and cinnamon spice ska det vara!). Men ljuset i sig var vackert att titta på. Det blev ett riktigt måndagsmys som fick avsluta den tråkigaste dagen på länge. Och tänk… Det behövdes inte så mycket, mest några goda ostar, ett ljus och trevligt sällskap…

Under natten har jag funderat på hur jag ska gå vidare. Jag tror inte att det är så mycket att be för utan det gäller att skramla ihop energi för att börja skriva del två i min trilogi, helt enkelt. Delen i sig är ju påbörjad. Precis som i arbetet med den första delen gäller det att fylla luckorna mellan texterna. Vidare måste jag sätta ett startdatum – och, för mig själv, ett slutdatum…

Livet går vidare även om jag tycker att jag står och stampar på samma fläck. Jag körde igång en maskin tvätt så snart jag kunde i morse, det vill säga klockan sju. Den är klar att hängas nu. Det är lite sol idag och det ljuset ska jag ta vara på genom att hasa över till Tokerian och handla mat. Anna har gått in i en riktigt tung arbetsvecka, så jag tycker att det minsta jag kan göra är att skjutsa henne till och hämta henne från jobbet samt laga mat. Idag bjuder New Village-köket på Korv Stroganoff. Men det blir två pannor eftersom Anna äter griskorv och jag kycklingkorv.

Jag drömmer fortfarande om den där rödbruna Billybokhyllan för en hundring jag såg på Återbruket förra veckan. Den finns säkert inte kvar och om den skulle göra det kan jag inte få hem dem själv. Anna jobbar extra långa dagar och vi hinner inte dit till klockan 17 när de stänger. Och skulle den ens få plats i min lille bilman? Nej, jag får fortsätta drömma om hyllan och sen får jag skärpa till mig med resten.

Har DU nåt som du behöver skärpa till hos dig själv??? Kom igen och berätta!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om hur jag flyr verkligheten och om att ensam inte alltid är så stark.


Idag ska jag fly verkligheten.
Men nej, det är inte så högtravande som det låter. Jag ska städa bort lite negativa energier. Städning är en utmärkt sysselsättning på alla sätt och vis: man jobbar bort smuts och damm, men man jobbar också bort sånt som är mindre bra inuti en själv.

Sepiahimmel

Verklighetsflykt…


Det är skitkallt idag,
kallare än sex minusgrader. Jag tänker på Prinskorven och undrar om hans mamma hittade nån vinterjacka till honom igår när hon gick in i garderoben, så att säga. Jag var så frusen igår kväll, men som tur var hade jag kyckling som skulle tillagas i ugnen och av ugnsvärmen blir det varmare – i alla fall i köket. Dessutom tog jag ett glas rött till maten.

Kvällen tillbringades med en god och klok vän i örat samt Bron på TV därefter. Jag är så tacksam att det finns vänner som är smartare än jag och som ändå kan tänka sig att prata med Bebis-Tofflan, typ. Jag hade därför inga problem sen att koncentrera mig på Bron – det var riktigt spännande igår och slutade, förstås, med en cliffhanger… Nu har hälften av denna säsongs avsnitt visats och serien blir bara bättre och bättre och än mer spännande från avsnitt till avsnitt.

Men nu är det idag. Och jag ska inte hänga vid datorn nån lång stund. För tillfället blir det lite paus från jobbsökeri och annat, för nu ska jag som sagt greppa trasor och dammsugare. Jag har nån idé om att jag skulle vilja storstäda ett rum i taget så att det blir riktigt rent – typ vika en dag för badrummet och duschrummet/toan, en för köket, en för smårummen och hallen, en för vardagsrummet och en för sovrummet. Men idag blir det vanlig veckostädning. Det är inte helt fel att dröja sig kvar inomhus tills termometern klarar sig över nollan, i alla fall. För lite senare blir det en promenad. Jag har slarvat med dessa i veckan som gick. Nu är det skärpning som gäller!

Löv på fönsterblecket

Ett ensamt löv.


I skrivande stund
känner jag mig omsluten av värme och av nån som vill mig väl, skydda mig. Det är gott! Tillsyn och omtanke är inte alltid fel, för man kan inte jämt och samt vara stark när man är ensam. Det påminns jag om varje gång jag ser och känner av ärret på utsidan, om inte annat. Det är allt annat än vackert, men faktum är att jag lever och mår ganska bra. Idag fick jag mig tillsänt via e-post ett erbjudande om plastikoperation. Mer än hälften skulle jag få i rabatt. Men slutnotan skulle ändå bli över 17 papp. Då behåller jag hellre mitt ärr och funderar på om jag så småningom ska ta hjälp för att få bukt med musklerna runt omkring det genom nån form av träning. Det tar visserligen inte bort det fula, men bättre muskler skulle ta bort onda muskler på annat ställe i kroppen. Ärret får vara kvar som en påminnelse om att livet faktiskt är en gåva.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om Tofflans vanor. Eller snarare ovanor. Och hjälpbehov Bland annat.


En gång sa Fästmön till mig:

Du behöver en fru!

Med det menade hon inte att hon ville tvinga sig till giftermål utan att jag behöver nån som lite grann

ser till mig.

Ser till mig så att jag sköter mig. Sköter om, kanske..? Jag klarar städning och tvätt galant, men är fullt medveten om att jag skulle behöva nån som valde och köpte kläder åt mig. Nu har ingen gjort det på väldigt, väldigt länge. Stenåldern, minst. Min mamma gav tidigt upp, för jag hade så bestämda åsikter om framför allt kjoltyg:

Inga klänningar eller kjolar får följa med hem till min garderob, tack!

Nej, jag var aldrig den söta lilla flicka som mamma och pappa ville ha. Sist jag bar kjol var vid min konfirmation. Eftersom jag konfirmerade mig i Metodistkyrkan hade vi inga kåpor utan jag skulle ha vita kläder. Jag var nyss fyllda 14 år och tvingade mig själv att bära vit kjol. Sen dess – aldrig mer. Och du som vet hur gammal jag är och kan räkna, fattar att detta var för många, många år sen.

Tofflan i klänning

För liten för att protestera mot klädesplagget klänning.


Det jag ville komma fram till
när det gäller kläder är att jag inte är ett dugg intresserad. Kläder köper jag för att inte gå naken i tillvaron eller för att inte frysa – eller vara för varm. Det är sällan snygga kläder, de är snarare praktiska, och de är allt som oftast svarta till färgen, utom jeansen som är blå. Tjockis-svarta. Jag har nämligen gått på det där om att svart gör en smalare. Det hjälper inte ett dugg på mig, kan jag tala om, fast jag känner mig bekvämare. Efter en kort fling med en ganska… omfångsrik kvinna med en fäbless för rosa pikétröjor, bär jag alltid svart. Nån annan får se ut som en gullegris, jag föredrar att se ut som en smutsgris.

Sen är det här med mat. Jag har fått för mig att jag inte kan laga mat. Anna säger att jag kan, men det är många som har sagt att jag inte kan. Eller många och många, Några Fler Än En. Och idiot som är jag väljer jag att tro på

Några Fler Än En.

Mitt förhållande – eller snarare oförhållande till mat – är säkert skälet till att jag hade magproblem (snygg omskrivning) igår förmiddag och väldigt ont i magen idag. Här kan du se gårdagens meny så förstår du kanske varför jag har ont idag:

Frukost:
Ostsmörgås med saltgurka, fil med müsli, kaffe, Pro Viva (Bra start, va?! Men sen…)

Förmiddag:
Fyra senapsmuggar kaffe

Lunch:
Två koppar kaffe, en bulle, en medelstor bit jordgubbspaj med grädde, ett par nyplockade hallon

Förrätt kvällsmat:
Två kanelbullar

Kvällsmat:
En skål popcorn med salt, en starköl

Kvällsfika:
En 200 grams schweizernöt

Ja, det är inte konstigt, som sagt. Jag inser det själv. Så idag blir det skärpning! Men det handlar mest om att Anna kommer till mig. Framåt seneftermiddagen, när Prinskorven har förts i sin faders ömma vård, ska vi på en utflykt som eventuellt får som resultat kläder, bad och ordentlig mat. I will say no more, utan den som lever får se. Eller möjligen läsa en rapport på en blogg nära sig.

Kanelbulle

Kanelbullar till förrätt är gott. Men inte särskilt bra för magen…


Dåligt med sömn i natt.
Ältar. Ont i magen. Somnade runt två, vaknade halv sex. Somnade om. Vaknade vid nio. Ständig oro.

Har varit lite duktig i alla fall och lyckats hitta ett telefonnummer till företaget som bytte fönstren här i höstas, Dalkarlarna. Har ringt och reklamerat ett antal av mina nya persienner. Jag är allt annat än nöjd med dem! Men det är semestertider och tidigast i september kan jag få hjälp. Jag lovade att försöka överleva till dess.


Livet är kort. Man vet aldrig när det tar slut.

Read Full Post »

Ett inlägg om den gångna veckans plus och minus – enligt Tofflan.


Det är torsdag
och dags att summera den gångna veckan i plus (bulle) respektive minus (balle – och då menar jag inte balkong). Enligt mig är det inte svårare än så här:

Bulle


Balle


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en dejt.


Idag ordnade jag till det
så att jag fick en liten dejt på eftermiddagen i stan. Och för att du ska sluta undra vem jag dejtade får du här facit:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Det primära syftet
var att gå och kika på Kitty Lindstens utställning på Galleri Upsala 1810 på Svartbäcksgatan. Men först skulle jag bussa mig in till stan. Det är inte nåt jag gillar. Jag blev snabbt åksjuk, det vill säga illamående och yr. Och förbannad! Jag såg nämligen inte mindre än tre VUXNA personer som satt med fötterna – och skorna på, förstås! – upp på sätet mitt emot! Hur jävla kul är det att får er skit på kläderna? Inte gör ni väl så hemma? Skärpning, idioter! En av dem satt dessutom och pratade om att h*n skulle hämta sina barn. Gör h*n så i barnens sällskap också ger jag inte mycket för den vuxliga förebilden. Skäms!

Fötterna på sätet

Fin förebild den här vuxna är för sina barn.


Fästmön
hade redan anlänt
till vår mötesplats och stod och väntade på mig. Inte nog med att de här jävla Uppsalabussarna gör mig sjuk, det här med sommartidtabeller gör mig galen också – av irritation. Annas buss, till exempel, gick det bara en i timmen av ett tag på dan.

Men på galleriet var den lilla Kitty-fågeln utflugen. Vi hittade Hortellskan där och det var inte fy skam det heller. Fast sen dök konstnären själv upp, lika färgrik som alltid! Jag känner mig alltid så tråk-svart bredvid Kitty…

Kitty Lindsten på Galleri Upsala 1810

Konstnären Kitty Lindsten är alltid så färgrik! Här står hon bland några av sina utställda verk på Galleri Upsala 1810.


Jag kunde inte låta bli att fråga
hur det hade gått, underförstått om hon hade fått sälja något. Och det hade hon! Men inte till några

främlingar

utan mest till bekanta och bekantas bekanta, typ. Tillräckligt i alla fall för att det har blivit en vinst. Det gladde mig!!!

Kitty Lindstentavlor

Några verk var ännu inte sålda.


Innan vi gick
blev det förstås en gruppbild, om än en lite suddig sådan. Jag skyller på min yrsel, som faktiskt fortfarande sitter i.

Monica Anna Kitty

Hortellskan var gallerivakt medan Anna presumtiv kund som konverseras av konstnären Kitty.


Vi strosade gågatan framåt
och jag passade på att hoppa in till Teliabutiken i en av gränderna för att kolla mobiler. Men där var så mycket folk att jag inte orkade vara kvar. Mobilshopping får det bli en annan dag.

Vi tog oss i stället till Thai Village där vi åt en väldigt god buffé. Godast var nog den heta kycklinggrytan med gul curry. Och sesambollarna!

Thaimat med Singhaöl

Min första portion samt en Singhaöl till.


Det friterade undvek jag
i det längsta. Det blev bara en friterad kycklingbit och en liten friterad banan med glass och frukt till dessert. Sen tackade vi gudomen för maten!

Gudom

Tack, buddhistiska gudom, för maten!


Vi följdes åt ner till centralen,
men sen blev det ett hastigt farväl eftersom min buss stod inne. Vi ses redan på fredag igen, fast det hjälper inte när man redan längtar och saknar…


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »