Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘lyfta mig’

Ett överraskande inlägg.


 

frågeteckenÖverraskningar… De kan ju vara av den trevliga arten och den mindre trevliga arten. I mitt nuvarande jobb är de dessutom av den vanliga arten. Det vill säga, det går inte att planera nästan nånting utan att planera att planeringen ska falla. Den här måndagen var inget undantag. Jag hade just skrivit ut veckans planering för vårt intranät, när det trillade in en krav-nyhet.

Nånting som händer här just nu är att det vimlar av nyanställda människor. Bara den här veckan ska fem personer presenteras på intranätet. Låter väl enkelt, tänker du, och föreställer dig en person per arbetsdag. HA! Det finns lite andra nyheter att lägga ut också, liksom…

Vidare inträffade en något ironisk överraskning: i morse ringde en kvinna, vars namn jag inte minns, och presenterade sig som min nya handläggare på Arbetsförmedlingen. Hon frågade om läget och jag berättade att jag har cirka en och en halv månad kvar på min nuvarande visstidsanställning.

Jag har nog aldrig i hela mitt arbetslösa liv varit med om att en handläggare på Arbetsförmedlingen hör av sig innan jag blir arbetslös. Antingen var hon synsk eller också hoppades hon på att få stryka mig ur rullorna. Tyvärr fick jag göra henne besviken och meddela att jag tänker inställa mig på det där hemska stället, Den Förnedrande Glaskupan, den 1 juli. Om nu inget mirakel inträffar. Och mirakel tror jag inte längre på. Har för mycket i bagaget för att kunna tänka positivt och hoppfullt kring detta. Jag berättade lite om min situation och om förra handläggaren som dabbat sig med både på- och avanmälan till a-kassan, vilket fördröjde utbetalningen av ersättning med två månader, nästan.

Så frågade jag hur hon vill ha kontakt med mig i fortsättningen, om vi ska träffas och så. Jag tror inga personer är så ovilliga att träffa sina ”kunder” som handläggarna på Arbetsförmedlingen! I stället hänvisade hon mig till Kundtjänst, dit jag kan ringa och bli peppad. Jo det vet jag, de flesta som jobbar i Kundtjänst är riktigt bra på sina jobb. Men de kan ju bara lyssna, inte fixa nåt jobb. Fortfarande har jag emellertid Ingmari i färskt minne, hon i Kundtjänst som lyfte mig den där dan när tillvaron var totalsvart. Tänk om alla vore som hon! Nej, hon fixade inte heller nåt jobb åt mig, men hon bemötte mig som en människa som faktiskt vill ha ett nytt jobb, inte bara lura till sig ersättning.

Eftersom jag sitter i kontorslandskap gick jag ut ur rummet när handläggaren ringde. Man vill ju inte att alla ska höra, precis. Jag hade därför inget att anteckna på, så vi kom överens om att min nya handläggare skulle mejla sina kontaktuppgifter till mig. Det har nu gått flera timmar och något mejl har ännu inte kommit. Så… det i sig överraskande samtalet från Arbetsförmedlingen innebar bara en vanlig överraskning. Igen.

Vidare har även ryggen kommit med sin vanliga överraskning också: den gör ont. Igen.

Har du råkat ut för några överraskningar idag??? Skriv gärna några rader och berätta!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Idag säger almanackan att det är vårdagjämning (och min gamla kompis Mjölkis fyller… 49 idag, tror jag). Det har varit ljusare ute ganska länge nu. Självklart hjälper sånt upp humöret, den del av det som finns inuti mig som jag kan påverka. Jag försöker vara ute en stund varje dag, vanligen kring lunch, för att få just det här goda ljuset, det som lyfter mig nån centimeter i alla fall. Annars är det tyngdlagen som gäller här, på många sätt. Och att det snöar och blåser nordliga vindar gör inte saken bättre. En annorlunda bild fick jag i alla fall i morse på väg till garaget. Det ser nästan ut som spöken som dansar där solens strålar bryts i marken genom snöflingorna.

snön blåser omkring vårdagjämning 2013
Spöken bland solstrålarna och snöflingorna som yr omkring?


Tillvaron är så skakigare nu igen och jag försöker ta hjälp och hitta styrka där jag kan. Jag ber om överseende för att jag inte skriver ut allting här i bloggen, men du måste förstå att jag inte är min blogg. Min blogg är EN del av mig. I vissa frågor delar jag gärna med mig här, andra frågor vill jag kanske hålla helt för mig själv eller åtminstone hålla borta från bloggen. Ibland känner mig som en hovnarr, som min Sister uttryckte det i telefonen igår, alltså nån som ”roar” andra. För jag noterar ett stigande besökarantal de gånger jag skriver om att jag har det tufft… Men jag är ingen hovnarr, jag är en rätt vanlig människa av kött och blod som försöker få ett normalt, vanligt liv med grunderna – bostad, jobb, kärlek, familj, vänner. Jag låter hård ibland här. Jag inser att jag ställer krav på dig som läsare. Jag skriker att jag vill att du ska bry dig, fråga hur det gick – utan att jag först måste blogga om det. En del läsare känner mig ju privat och har dessutom andra vägar att kommunicera med mig än via bloggen där ”alla”, även mina stalkers, kan läsa. (Jo, det var nog bara ett tillfälligt uppehåll från Somligas sida…)

Och jag har fått sms och telefonsamtal, från FEM, Rippe och min Sister! Jag har fått mejl. Jag har fått pepp från nyckelpersoner på jobbet som vill mig väl och som har lovat att stötta mig och göra vad de kan. Jag tar allt det här till mig, tackar er alla och sparar det i mitt för tillfället tomekande hjärta. Det känns verkligen som om hjärtat är tomt och ekande. Det skramlar till ibland där inne, men det här sista tog liksom all must och kraft ur mig. Jag bröt ihop igår på väg hem från jobbet och det var nog bra att få ur sig det onda genom tårar. Men idag känner jag mig underligt, underligt tom. Förutom då förstås min kärlek till Anna. Den finns där alltid, den är liksom inbyggd i en egen kammare för sig i mitt hjärta. Älskade Anna, vars tillvaro också gungar extra just nu och vars kropp har börjat säga ifrån väldigt konkret.

Igår fann jag också tröst och kraft i att gå in till Ludmillas blogg och tända ett ljus. Jag gör det ibland när saknaden efter vissa människor blir för stor. Rekommenderas!

Onsdagsagendan på jobbet är av varierande art. Och tur är väl det så att jag slipper tänka. Men det klart att jag stannar upp ibland och funderar varför jag överhuvudtaget gör vissa saker. Förmiddagen blir det en del webberier, mest på institution 2:s intranätsidor. När det gäller Husbygget börjar det bli klart, men i skrivande stund väntar jag på underlag och kan inget göra förrän jag har fått det. Till lunch träffar jag ”Lisbeth”, som har gått från att ha blivit en rolig före detta kollega till en mycket god vän. Efter lunch idag blir jag intervjuad av personaltidningen på grund av min roll som den enda professionella, renodlade kommunikatören på institutionsnivå inom fakulteten. Mitt huvudbudskap lär bli nåt i stil med

Det är här de konkreta behoven finns och vi kommunikatörer med bred kompetens behövs. Centralt och på fakultetsnivå behövs kommunikatörer med mer riktade spetskompetenser. 

Vad tror du om det???


Livet är kort.

Read Full Post »

Det här året har inte precis varit mitt bästa. Jag hade ett delmål som jag lyckades uppfylla. Jag fick förhoppningar… som sen grusades. Snart har mitt helvete pågått i tre år. Tre jävla år förstörda. Egentligen är det längre tid eftersom det föregicks av trakasserier och kränkningar dagligen.

Jag vill tro att 2012 blir ett bättre år. Eller snarare, det kan knappt bli mycket sämre. Men det kan det! Det allra värsta som kan hända är att jag förlorar min familj och mitt hem – det är mina största rädslor.

Lite grann är jag nog som en sån där leksaksgubbe med rund botten, en sån som man petar omkull gång efter annan men som aldrig riktigt faller. Men jag ser mig faktiskt också lite som en amaryllis – fast inte lika snygg, dårå.


Amaryllisen jag fick av Fästmön dan före julafton.


Jag fick en amaryllis
av Anna dan före dopparedan. Det är ett enkelt, men vackert arrangemang där blomman är satt i mossa i en glasvas. Ibland känns det som om jag är den där knölen i glasvasen. Knölen som vill upp, upp…

Igår fick jag årets andra amaryllis, av mammas kusin Barbro. Hon har drivit upp den själv. Eller dem. För det är två.   Barbro har drivit upp dessa amaryllisar själv. 


Jag försöker att vara lik en amaryllis.
Att växa och växa för att sen blomma. Naturligtvis blir jag aldrig lika vacker som blomman som sen exploderar. Men nån gång, nån gång vill jag tro att det är min tur att… lyckas?

Det är inte så att jag tror på mirakler längre. Jag tror på tur och kontakter och idoga försök. Vissa dar vet jag att jag inte orkar, vissa dar vill jag bara lägga mig ner och ge upp, helst dö. Men jag har insett att det finns människor runt omkring mig som bryr sig, som tycker om mig som jag är – med fel och brister – och som jag duger för. Och de lyftter mig! Var och en på sitt sätt. Ett varmt TACK till alla er!

Slutlingen önskar jag alla läsare ett gott slut på det gamla året och ett riktigt gott nytt år! Och du som ska smälla av raketer i kväll – var försiktig, för fan!!! Akuten är ingen roll plats att vara på en nyårsafton! /Morsan Tofflan

Read Full Post »