Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘nyckelpersoner’

Idag säger almanackan att det är vårdagjämning (och min gamla kompis Mjölkis fyller… 49 idag, tror jag). Det har varit ljusare ute ganska länge nu. Självklart hjälper sånt upp humöret, den del av det som finns inuti mig som jag kan påverka. Jag försöker vara ute en stund varje dag, vanligen kring lunch, för att få just det här goda ljuset, det som lyfter mig nån centimeter i alla fall. Annars är det tyngdlagen som gäller här, på många sätt. Och att det snöar och blåser nordliga vindar gör inte saken bättre. En annorlunda bild fick jag i alla fall i morse på väg till garaget. Det ser nästan ut som spöken som dansar där solens strålar bryts i marken genom snöflingorna.

snön blåser omkring vårdagjämning 2013
Spöken bland solstrålarna och snöflingorna som yr omkring?


Tillvaron är så skakigare nu igen och jag försöker ta hjälp och hitta styrka där jag kan. Jag ber om överseende för att jag inte skriver ut allting här i bloggen, men du måste förstå att jag inte är min blogg. Min blogg är EN del av mig. I vissa frågor delar jag gärna med mig här, andra frågor vill jag kanske hålla helt för mig själv eller åtminstone hålla borta från bloggen. Ibland känner mig som en hovnarr, som min Sister uttryckte det i telefonen igår, alltså nån som ”roar” andra. För jag noterar ett stigande besökarantal de gånger jag skriver om att jag har det tufft… Men jag är ingen hovnarr, jag är en rätt vanlig människa av kött och blod som försöker få ett normalt, vanligt liv med grunderna – bostad, jobb, kärlek, familj, vänner. Jag låter hård ibland här. Jag inser att jag ställer krav på dig som läsare. Jag skriker att jag vill att du ska bry dig, fråga hur det gick – utan att jag först måste blogga om det. En del läsare känner mig ju privat och har dessutom andra vägar att kommunicera med mig än via bloggen där ”alla”, även mina stalkers, kan läsa. (Jo, det var nog bara ett tillfälligt uppehåll från Somligas sida…)

Och jag har fått sms och telefonsamtal, från FEM, Rippe och min Sister! Jag har fått mejl. Jag har fått pepp från nyckelpersoner på jobbet som vill mig väl och som har lovat att stötta mig och göra vad de kan. Jag tar allt det här till mig, tackar er alla och sparar det i mitt för tillfället tomekande hjärta. Det känns verkligen som om hjärtat är tomt och ekande. Det skramlar till ibland där inne, men det här sista tog liksom all must och kraft ur mig. Jag bröt ihop igår på väg hem från jobbet och det var nog bra att få ur sig det onda genom tårar. Men idag känner jag mig underligt, underligt tom. Förutom då förstås min kärlek till Anna. Den finns där alltid, den är liksom inbyggd i en egen kammare för sig i mitt hjärta. Älskade Anna, vars tillvaro också gungar extra just nu och vars kropp har börjat säga ifrån väldigt konkret.

Igår fann jag också tröst och kraft i att gå in till Ludmillas blogg och tända ett ljus. Jag gör det ibland när saknaden efter vissa människor blir för stor. Rekommenderas!

Onsdagsagendan på jobbet är av varierande art. Och tur är väl det så att jag slipper tänka. Men det klart att jag stannar upp ibland och funderar varför jag överhuvudtaget gör vissa saker. Förmiddagen blir det en del webberier, mest på institution 2:s intranätsidor. När det gäller Husbygget börjar det bli klart, men i skrivande stund väntar jag på underlag och kan inget göra förrän jag har fått det. Till lunch träffar jag ”Lisbeth”, som har gått från att ha blivit en rolig före detta kollega till en mycket god vän. Efter lunch idag blir jag intervjuad av personaltidningen på grund av min roll som den enda professionella, renodlade kommunikatören på institutionsnivå inom fakulteten. Mitt huvudbudskap lär bli nåt i stil med

Det är här de konkreta behoven finns och vi kommunikatörer med bred kompetens behövs. Centralt och på fakultetsnivå behövs kommunikatörer med mer riktade spetskompetenser. 

Vad tror du om det???


Livet är kort.

Read Full Post »

Nån bra dag kan man väl inte säga att det har varit idag. Men jag har mobiliserat mina sista (?) krafter och talat med nyckelpersoner. Och jag bröt inte ihop förrän jag kom hem. Ingen duettsång med Sarah Dawn Finer i bilen i morse – jag kom mig inte ens för att sätta på stereon. På hemvägen satte jag på den, men jag sjöng inte. Som det känns just nu undrar jag om jag nånsin sjunger igen. Sjunger gör emellertid med all säkerhet en hel radda folk som biter sig fast vid mig och det jag skriver här. Människor vars namn jag är millimeter från att droppa  här och nu. Bara det att jag inte vill besudla min fina blogg med avskums namn.

Jag har kladdat i mig grillad kyckling. Hade inte ätit sen lunchen igår. Och utan mat – inga krafter. Vad jag nu ska med krafter till. Jag orkar inte slåss mer mot några väderkvarnar. Jag lägger mig ner och låter mig bryta ihop nu, när ingen ser. Hela dan har jag hållit samman. Hela dan.

20091122751.jpg
Här är jag nu i tanken.


I morgon har jag bett ”Lisbeth”
om en spy-lunch och hon har accepterat. Efter lunch ska jag bli intervjuad av personaltidningen. Så nu ska jag strax in i duschen, för renhårig vill jag vara på eventuell bild.

Funderar på att ställa in publiceringen av veckans lista över höjdpunkter och lågvattenmärken, den lista jag brukar sammanställa varje onsdagskväll och tidsinställa för publicering torsdag morgon. Veckans dalgång känns nämligen för djup och överskuggar allting annat, nästan. Tänk att en enda person kan ha en sån effekt… Frågan är bara vad jag ska göra sen när jag inte får göra det jag älskar att göra. Jag vet inte om jag överlever det. Det känns… oöverstigligt.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ursäkta mig, men det har verkligen inte varit nån bra dag idag. Tofflan kan därför uppfattas som…  PMS:ig/frustrerad/lite grinig.  Dan började så bra med att jag kom ihåg att ta med två soppåsar till soprummet på väg till garaget. Sen var det inga bilköer alls till jobbet – ännu bättre! Men sen…

Fast jag tror nog att den här listan kan få vem som helst att känna sig… PMS:ig/frustrerad/lite grinig. ODER WAS???

  • Flera nyckelpersoner i min arbetstillvaro hade tagit sportlov idag. Vad är det MED vuxna? Sportlov? Det är väl nåt för skolbarn?! Orsakade: stopp i vissa arbetsuppgifter
  • Sen till lunch och jag fick därför gå ensam. När jag kom fram fanns det inget annat än kall sallad att äta och kollegor på väg tillbaka till jobbet. Orsakade: ännu mer kyla i kylan och ensamhet
  • Förlorade dagens Wordfeudmatch mot Fästmön. Orsakade: mindervärdeskomplex
  • Åter igen nekades jag tillträde till de intranätsidor jag skulle jobba med. Jag kunde inte ens titta på dem! Min felanmälan angående intranätsidorna åtgärdades ej under dagen. Orsakade: förseningar i arbetet, frustration och funderingar på om jag överhuvudtaget ska åka till jobbet i morgon.
  • Krångel med vissa komponenter i den nya webbplatsen på intranätet jag ska bygga – på grund av alltför många kockar inblandade samt att jag fått felleverans. Orsakade: mejlerier kors och tvärs som tog en massa tid samt svårigheter att kommunicera med ansvariga eftersom de antingen var på sportlov eller på grund av att nån annan svarade. Kort sagt – allmän förvirring.
  • Under eftermiddagsfikat (intogs vid datorn) fick jag telefonsamtal från en entusiastisk kollega med en bra idé. Kunde tyvärr inte hjälpa kollegan – eftersom ansvariga är… på sportlov. Orsakade: frustration och känsla av vanmakt.
  • Mitt trådlösa tangentbord hängde sig. Lyckades få det att fungera efter en stund, men enbart genom att ta ur batterierna och stoppa i dem igen. Orsakade: svettningar.
  • Mejl med en webbteknisk fråga jag inte kunde lösa. Nu är jag visserligen inte tekniker, webbstrateg eller expert på verktyget utan kommunikatör, men… Orsakade: irritation över min arbetssituation och att personer inte vet vad jag jobbar med.
  • Mejl med en fråga i ett långbänksärende. Detta jobb är ungefär ett år gammalt och borde inte hanteras alls av mig. Men jag blir så förb. på att ingen gör det så dum som jag är åtog jag mig att vara kontaktperson mellan extern konsult och representanter från företaget. Varpå typ ”alla på hela företaget” ringer/mejlar och frågar om ”allt”. Orsakade: stress över att alla inblandade utom jag… är på sportlov…
  • Ringde min optiker. Inget svar IGEN. Frågan är om de vill ha några kunder alls på Synoptik i Gränby centrum. (Nej, det går inte att boka via nätet eftersom det gäller både linser och brillor!) Orsakade: stor irritation och snart blindhet eftersom varken linsstyrka eller glasögonstyrka räcker till.
  • Ont i operationsärret och skavigt värre. Jag är väl för fet eller nåt. Men faktum är att jeansen ramlar av mig, så… Orsakade: sveda och tidsåtgång för att hela tiden dra upp jeansen.
  • Det kliar i arslet. Orsakade

Nej, nu ORKAR jag inte mer! Nu ska jag försöka öva mig i lite positivt tänkande, men kanske först ta en knäckemacka (gissar på lågt blodsocker). Jag hoppas att din dag har varit bättre än min – skriv gärna några rader och berätta!


Livet är kort.

Read Full Post »

Redan innan svininfluensehysterien bröt ut förra året var jag skeptisk. Skeptisk mot vaccinering, mot massvaccinering. Och alla märkliga regler och framför allt, konstig information.

Det började med en debatt redan på sommaren om huruvida vaccinet skulle vara gratis eller inte. Politikerna i riksdagshuset ville INTE betala för gemene mans vaccin. I augusti började man diskutera hur farlig svininfluensan var egentligen och om det verkligen var nödvändigt att vaccinera sig. Så småningom kom vaccinet. Och först ut var den enda av Socialstyrelsen prioriterade gruppen, den svårt sjuka gruppen… vårdpersonal..? Men..? Politikerna på riksnivå började ge med sig och bestämde sig för att ge lite ”fickpengar” till länens vaccin.

Men så dröjde vaccinet och det dröjde med information om vaccinet. En person avled och nu började allmänheten bli orolig. Men var var informationen? När vaccinet väl kom köade folk flera kvarter för att få ”en spik i armen”. Då skedde det märkliga att man i vårt län införde en förunderlig gräddfil av personer som gick före i vaccinationskön: politiker och ”nyckelpersoner” bland dem som arbetar administrativt med vård i vårt län. Jag trodde inte det var sant när jag läste om det, men det var det. Folk vaccinerade sig till exempel av det skälet att de har småbarn. Men hallå! Är småbarn en svår och/eller kronisk sjukdom? För en sån prioritering – att de med vissa svåra och/eller kroniska sjukdomar skulle få vaccin först – vore ju den rimliga – när man nu insåg att vaccinet inte skulle räcka. Efter en del debatt i lokal media gjordes en omprövning av det lokala beslutet, men då var det ju massor av de tidigare prioriterade, typ småbarnsföräldrar, som hade hunnit få vaccin…


Gräddfil har jag i matlagningen. Andra typer av gräddfiler avskyr jag.

                                                                                                                                                       Sen insåg man plötsligt att man kanske skulle informera allmänheten om vaccinationen. För kanske var det så att de allra flesta, inklusive mig själv, ganska snabbt insåg att man faktiskt inte behövde ta vaccinet. Är man normalt sett fullt frisk för övrigt, så… I vart fall kom märkliga annonser i stort format. Själv blev jag bara förvirrad när jag läste. Och när jag, som omfattades av gruppen ”alla”, fick möjlighet att vaccinera mig var det inte särskilt svårt att avstå. Vaccinet tog ju slut då, dessutom. (Och gräddfilen till vaccinet kunde inte utredas på grund av lagen om kommunalt självstyre. Men gräddfilen BLEV ändå anmäld.)


Okejrå, jag ÄR rädd för nålar, men varför ska en fullt frisk Toffla vaccinera sig när det finns människor med svåra och/eller kroniska sjukdomar som bättre behövde vaccinet?!

                                                                                                                                                           Efter allt detta ståhej kring nåt som mig veterligen aldrig blev nån pandemi (och jag vägrar att tro att detta beror på att man vaccinerade sig, jag känner faktiskt ingen som vaccinerade sig förutom mamma och Fästmön, båda med kroniska sjukdomar) blir jag därför beklämd när jag läser några föräldrars insändare i Svenska Dagbladet. Ett gäng föräldrar, som lät vaccinera sina barn. Barn, som nu drabbats av narkolepsi – en livslång plåga. Hos Läkemedelsverket finns ett femtiotal anmälningar om narkolepsi som biverkning till vaccinet. Föräldrarna, som känner sig lurade av informationen – eller ska vi nu inte enas om att det var desinformation? – kring vaccinationerna och kräver att staten som ansvarig ser till att barnen får hjälp. Problemet är tyvärr att några biverkningar räknade man inte med och därför kan föräldrarna/barnen inte heller räkna med skadestånd för livslångt elände. Kan de räkna med annan hjälp, tro???

Personligen är jag glad att jag inte vaccinerade mig. Jag är trött ändå, men av andra orsaker. Och myndigheters dumheter, gräddfiler och diverse annat krångel gör mig inte direkt piggare…

Read Full Post »