Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘tyngdlagen’

Idag säger almanackan att det är vårdagjämning (och min gamla kompis Mjölkis fyller… 49 idag, tror jag). Det har varit ljusare ute ganska länge nu. Självklart hjälper sånt upp humöret, den del av det som finns inuti mig som jag kan påverka. Jag försöker vara ute en stund varje dag, vanligen kring lunch, för att få just det här goda ljuset, det som lyfter mig nån centimeter i alla fall. Annars är det tyngdlagen som gäller här, på många sätt. Och att det snöar och blåser nordliga vindar gör inte saken bättre. En annorlunda bild fick jag i alla fall i morse på väg till garaget. Det ser nästan ut som spöken som dansar där solens strålar bryts i marken genom snöflingorna.

snön blåser omkring vårdagjämning 2013
Spöken bland solstrålarna och snöflingorna som yr omkring?


Tillvaron är så skakigare nu igen och jag försöker ta hjälp och hitta styrka där jag kan. Jag ber om överseende för att jag inte skriver ut allting här i bloggen, men du måste förstå att jag inte är min blogg. Min blogg är EN del av mig. I vissa frågor delar jag gärna med mig här, andra frågor vill jag kanske hålla helt för mig själv eller åtminstone hålla borta från bloggen. Ibland känner mig som en hovnarr, som min Sister uttryckte det i telefonen igår, alltså nån som ”roar” andra. För jag noterar ett stigande besökarantal de gånger jag skriver om att jag har det tufft… Men jag är ingen hovnarr, jag är en rätt vanlig människa av kött och blod som försöker få ett normalt, vanligt liv med grunderna – bostad, jobb, kärlek, familj, vänner. Jag låter hård ibland här. Jag inser att jag ställer krav på dig som läsare. Jag skriker att jag vill att du ska bry dig, fråga hur det gick – utan att jag först måste blogga om det. En del läsare känner mig ju privat och har dessutom andra vägar att kommunicera med mig än via bloggen där ”alla”, även mina stalkers, kan läsa. (Jo, det var nog bara ett tillfälligt uppehåll från Somligas sida…)

Och jag har fått sms och telefonsamtal, från FEM, Rippe och min Sister! Jag har fått mejl. Jag har fått pepp från nyckelpersoner på jobbet som vill mig väl och som har lovat att stötta mig och göra vad de kan. Jag tar allt det här till mig, tackar er alla och sparar det i mitt för tillfället tomekande hjärta. Det känns verkligen som om hjärtat är tomt och ekande. Det skramlar till ibland där inne, men det här sista tog liksom all must och kraft ur mig. Jag bröt ihop igår på väg hem från jobbet och det var nog bra att få ur sig det onda genom tårar. Men idag känner jag mig underligt, underligt tom. Förutom då förstås min kärlek till Anna. Den finns där alltid, den är liksom inbyggd i en egen kammare för sig i mitt hjärta. Älskade Anna, vars tillvaro också gungar extra just nu och vars kropp har börjat säga ifrån väldigt konkret.

Igår fann jag också tröst och kraft i att gå in till Ludmillas blogg och tända ett ljus. Jag gör det ibland när saknaden efter vissa människor blir för stor. Rekommenderas!

Onsdagsagendan på jobbet är av varierande art. Och tur är väl det så att jag slipper tänka. Men det klart att jag stannar upp ibland och funderar varför jag överhuvudtaget gör vissa saker. Förmiddagen blir det en del webberier, mest på institution 2:s intranätsidor. När det gäller Husbygget börjar det bli klart, men i skrivande stund väntar jag på underlag och kan inget göra förrän jag har fått det. Till lunch träffar jag ”Lisbeth”, som har gått från att ha blivit en rolig före detta kollega till en mycket god vän. Efter lunch idag blir jag intervjuad av personaltidningen på grund av min roll som den enda professionella, renodlade kommunikatören på institutionsnivå inom fakulteten. Mitt huvudbudskap lär bli nåt i stil med

Det är här de konkreta behoven finns och vi kommunikatörer med bred kompetens behövs. Centralt och på fakultetsnivå behövs kommunikatörer med mer riktade spetskompetenser. 

Vad tror du om det???


Livet är kort.

Read Full Post »

Ännu en dag är till ända. Jag känner mig mycket nöjd med min dag, jag har uträttat det jag hade tänkt uträtta – och lite till! Så klart var det inte roligt att städa när det var soligt och varmt. Tror nästan att det var semesterns hittills finaste dag, men… Det fanns liksom inte så mycket att välja på. Och nu när det är gjort känns det skönt.

När hemmet var fejat och klart tuffade Clark Kent* och jag iväg så han skulle få duscha**. Efteråt polerade jag honom torr med trassel och pysslade om hans ärr***. Nej, det ser inte alls snyggt ut och jag ångrar att jag inte anmälde skadan. Nu känns det lite försent…

Somliga var visst ute på utflykt i eftermiddags bland bollar och regndroppar, medan andra slet  och svettades. Kände mig lite ensam ett tag, men det var nog bra att jag inte dök upp på utflykten för jag hade som vanligt inte kunnat hålla käften när föräldrar inte uppfostrar sin avkomma. Det är faktiskt ganska effektivt att högt väsa

SCH!!!

till en unge som gapar i till exempel en affär. I nio och ett halvt fall av tio tystnar ungen. Den blir väl så paff att en elak tant vågar säga ifrån att den helt enkelt lyder.

Elak ja… Jaa, det är jag ju. Jag är till exempel så elak att jag var till Himlen i kväll och hämtade ytterligare en födelsedagspresent till min mamma. Nu får hon fem stycken och förhoppningsvis duger väl nån av dem. Trots att det är en elak som har köpt allihopa.

Presenter till mor.


Tänk jag är såå elak
att jag ska köra 120 mil för att min mamma ska få slippa vara ensam i en och en halv vecka under min fyra veckor långa semester. Så elak är jag att jag hämtar hit henne och skjutsar hem henne, från dörr till dörr. Jaa, så elak jag är.

Nu är jag övertydlig, men som du kanske kan utläsa av detta är jag jävligt trött på att bli kallad elak. Visst, jag är elak ibland, men jag är en massa annat också. Bakslug, till exempel. För eftersom presenten var hos Fästmön passade jag på att få en puss eller två också. Tänk att hon vill ha det av en som är så eeelak – och gammal! Men inte så gammal att vi kan leka mor och dotter, det får andra göra. Hujedamig! Jag är så glad att Anna tyckte att… min nya BH såg ut att göra underverk med mina behag, för att uttrycka mig omständligt, men moraliskt. Tyngdlagen har ju, som du förstår, trätt i kraft på denna min kropp. Men ååå så skönt det är att vara vuxen!!!


*Clark Kent = min skadade lille bilman
**duscha avser i detta sammanhang tvättas med högtryckstvätt
*** ärr i detta sammanhang avser en ful repa

Read Full Post »

En del par brukar man ge omdömet

De har äktenskapstycke!

Det skulle man kunna säga om Fästmön och mig också. Vi är i alla fall i stort sett lika snigga och har nästan lika god klädsmak.

En av oss iförd shorts och klackskor, en fantastisk kombination.


När vi kommer hem
åker jobbkläderna av och vi ikläder oss var sin onepiece NOT!!! Däremot åker ofta en mjukisbralla på, men den ska vara svart för jag har en fet röv. Onepiece är inte bara skitfult, tycker jag. Det är synnerligen opraktiskt också när man är en kisslisa som jag. (Tänk själv vad jag menar.)

Nån av oss har svårt att matcha ens tofflorna.


Klädseln för kvällen
är för en av oss t-shirt, shorts och ullstrumpor, för den andra grafitgrå mjukisbralla som ständigt åker ner i brist på resår, oformligt tjockis-svart linne och ingen BH (tyngdlagen gör sig starkt gällande).

Kort sagt, man kan verkligen säga att vi är det perfekta paret. Eller vad tycks???

Det perfekta paret?!

Read Full Post »

Allvarligt talat börjar det bli lite för allvarligt att bo där jag bor. Trist. Tråkigt. Ett kungarike styrt av en despot och hans HIMSKA hustru som inte kan säga en mening utan att svära. Har jag hört. Länge. Fast nu sist ryktesvägen. Och rykten, liksom det skrivna ordet, är ju sanningar, eller vad säger Ruggugglorna? Så ledsamt att vi är så dumma i våra huven här, men å vilken tur att det finns räddande änglar med vingar vita som snö.


DAMNATION! Jag sa RUGGUGGLOR, inte Bajsugglan. Hon är ju en klok skit!

                                                                                                                                                           Ja kära nån! Det roligaste som har hänt här i veckan är att Stepfordfruarna for sin kos. Inte till Kos, men sin kos. Hur ska Stepfordmannen klara sig nu? Tur att han har så raska hjälpredor (NOT…) Kanske han tar tillfället i akt och startar lite bus i hus, kanske med mus – för det händer väl inte alltför ofta. Jag menar, hans fru är ju en riktig katta, har jag hört. Ryktesvägen.

Alltså när jag begrundar ovanstående förstår jag så väl den fäbless för Uppsala och Petite Moi som La Magica de las Intrigas söder om söder uppvisar genom sina täta visiter och den senaste alliansen.

Alliansen, var ordet!

sa Bull. (Eller var det Bill? Jag har lite svårt att skilja dem åt.)

Å, det enda som emellertid skjuter i höjden vid besöken är mina siffror, allt annat… Tja du fattar, tyngdlagen tar ut sin rätt.

Nu ska jag sova. Och förhoppningsvis vakna lite go o gla´, kexchokla´ i morgon och kanske busa genom att sno sensorerna till trapphusens lampor eller möblera om bland Svenssönerna, ungefär som när man busade med magistern som tillfälligt var ute: man spegelvände klassrummet. Typ.

Tjolahopp!

Read Full Post »