Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘muskler’

Ett läsande inlägg.


 

Ibland går tiden snabbt, ibland går den långsamt. Vissa dar önskar vi att dygnet hade flera timmar än 24. Och vissa företag önskar uppenbarligen att en del månader har flera dagar än vad de har på riktigt…

31 dagar i april

Eh… Lidbäcks Tak AB kan uppenbarligen inte almanackan. Och lokalblaskan var antingen också okunnig (eller helt enkelt ovillig?) eftersom man inte upplyste om att april bara har 30 dagar. Kundservice och korrekturläsning är sånt tidningar struntar i när det handlar om att dra in pengar på annonser och reklam. Journalistiken försvann liksom. Detta är en skärmdump från lokalblaskans webbplats igår.


Det har varit en av de sämre nätterna. 
En krampnatt. Ja, ska jag säga nåt positivt var det tack och lov inte magkramper utan kramper i vänster fot och ben. Sånt där som gör bara lite ont och som mest är irriterande och störande för sömnen med alla avbrott när en hoppar upp och ner och stretchar för att få ordning på musklerna.

Innan klockan hade slagit tio i morse hade mina grannar…

  • kastat elefanter i trappräcket cirka fem gånger
  • smällt i porten lika många gånger
  • möblerat om
  • grälat
  • dammsugit
  • börjat såga med motorsåg
  • skriklekt med barn (ungen måtte ha blivit hörselskadad av allt skrikande)
Bok och kaffe på sängen

Jag tog en lyxlördagsmorgon och låtsades att jag hade jobbat en hel vecka och därmed hade rätt till bok och kaffe på sängen.

Själv låg jag vaken sen klockan sex och försökte läsa. April, som ju har 30 dagar, är vikt för brittiska deckare i min läsvärld. Tack vare vännen Agneta har jag ett gott bestånd av såna böcker. Just nu är det Saknaden efter Josef av Elizabeth George jag plöjer. Elizabeth George är emellertid ingen brittisk författare hon heller – ännu mindre brittisk än Tana French, faktiskt, som jag läste före denna bok. Tana French är också amerikanska, fast uppvuxen och boende på Irland. Elizabeth George är född, uppväxt och har bott i USA hela sitt liv. MEN… hennes karaktärer, kriminalinspektören Thomas Lynley och hans assistent Barbara Havers, jobbar vid Scotland Yard – och ”Yarden” är ju väldigt brittisk i alla fall!!!

 

Knäckemackor bok o kaffe

Min helgfrukost var inte av det sedvanliga slaget idag. Men Boken var som så ofta mitt sällskap.

Även om jag inte har jobbat på över en vecka nu har jag haft kontakt med minst en före detta kollega varje dag. Då förstår du kanske att vi gillade att jobba tillsammans? Jag uppskattade mångas naturvetenskapliga, logiska sidor, medan jag tror att somliga estimerade mina mer… kulturflummiga sidor. Som när jag kom igång och  började prata böcker föreläste om litteratur… Nästa fredag ska jag träffa ett gäng, en konstellation, för att dricka öl och spela biljard. Måtte magen vara i skick till dess! Det blev inte nån sedvanlig helgfrukost med ägg och inlagd sill, rostat bröd och maremelad etc i morse på grund av magen. Nä, jag var nöjd och glad med kaffe och ett par knäckemackor med ost. Mackor, som jag doppade i kaffet, så där som pappa och jag brukade göra vissa helgmorgnar. Vi pratade inte under dessa stunder, pappa och jag, vi åt under tystnad, bara doppade och tuggade. Och i botten på våra koppar låg sen efteråt bitar av smält ost…

Det börjar bli dags att… läsa en stund till innan jag fräschar till mig och hasar över till Tokerian för att köpa filmjölk och kanske nån mumsig fiskgratäng att festa på i kväll.

Jag är inte så intresserad av vad DU har gjort och gör idag – det kan DU skriva om på DIN egen blogg – men berätta gärna i en kommentar vad DU läser/har läst idag i stället!!!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett luftigt inlägg.


 

Skogsttig fyrkantig

Söndagspromenad på stigarna i Förorten.

Det blev en helt underbar solig start på den här söndagen! Vi hade bestämt oss för en promenad redan igår, men så blir en (läs: jag!) alltid lite seg och bekväm och backar. Men… både Fästmön och jag sitter inne för mycket när vi är lediga och sen när vi jobbar… ja, då är vi förstås inomhus också. Så ut i septembersolen gick vi!

Stockros

Stockros på vår rutt. Årets sista?

Vi har en liten rutt i Förorten som vi brukar ta. Den är inte alls lika lång som vissa andras, som den däringa Morgontypen, som skenar en mil åt gången. Jag, som numera inte bara fortfarande har ont av en hälsporre, har fått mer ont upp i benet, i knäleden och upp i höften, bak i ryggen. Det är väl åldern och dess krämpor som gör sig påminda. Men det kan ju aldrig vara skadligt att röra lite på sig. Stärka skelettet, så att säga. Med tanke på min övervikt lär musklerna och lederna få jobba ganska bra också… Jag skäms för min lilla mamma, som är 27 år äldre än jag och dessutom handikappad, rör mer på sig än jag gör… Detta har bland annat fått till följd att hon har kunnat minska på en del mediciner! För egen del har jag inte så många mediciner att minska. Jag äter tre sorter och dem får jag äta livet ut – om nu inte kroppen lagar sår och bråck och plötsligt börjar tillverka röda blodkroppar lite snabbare.

PAUS FÖR ATT SKYFFLA IN EN PLÅT MED MAT I UGNEN!!!

Vi traskade på bortåt kolonilotterna. Ett tag tänkte vi gå ner till kvarnen, men där var så avstängt sist, så vi tog höger i stället. Lite synd, för det är vackert vid vattenfallet och bron. Samtidigt får en ju förstå folk som har flyttat in där eller har annan verksamhet i den gamla kvarnen och de tillhörande husen. Inte vill de ha en massa främlingar skenande över sina ägor, precis.

Nån mil gick vi som sagt inte, det blev bara 3,3 kilometer. Men det var alldeles lagom för min gamla kropp! Vi såg en del fina blommor, vi såg en nymålad garagelänga, vi såg två småtjejer som erbjöd

gratis cykeltvet

och jag blev så impad att de hade lyckats stava cykel rätt, men inte tvätt, fast jag vågade inte fota deras skylt. Vi såg en soffa, där nån uppenbarligen brukar sitta och dricka öl och röka cigarretter och en och annan riktigt snygg graffitimålning… Sen gick vi hem till Himlen.

Detta bildspel kräver JavaScript.


När molnen hade hopat sig
tog jag mitt pick och pack och tuffade hem till New Village. Mamma har fått sitt söndagssamtal och jag har rensat min mobil på foton och uppdaterat till iOS9. Det senare gick hur bra som helst, trots att jag bävade lite. Jag har ännu inte hunnit kolla in uppdateringen riktigt, men det som först slog mig som bra var den logiska numreringen av bildmapparna.

Och nu tjöt timern att min söndagsmiddag är färdig… snorrekorv och pommes! (Jaa, korven ser ut som nåt helt annat än kycklingkorv, som det är, i ugnen…)

Snorrekorv o pommes

Snorrekorv och pommes väntar på mig!


Och så avslutningsvis
– för jag vill inte lämna dig med en bild på min perversa mat – dagens kattungebild:

Kattungarna

Två gosungar.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett svullet inlägg.


 

Flodhäst

Jag. Fast utan slips, dårå.

Från fredag och till och med igår har jag ägnat mig mycket åt nåt jag inte borde: jag har svullat. Om du nånsin hör mig gnälla över att jag är tjock, ta mig då i örat och säg:

Men det är ju inte konstigt såsom du fullkomligt vräker i dig onyttigheter!

I fredags hade vi ju Hattarna här på besök. Då fikade jag med både macka och mjuk kaka med grädde. Framåt kvällen åt vi grekisk middag. Vem var den enda som tog förrätt? Jajamens, som Bosse Jerrevång, brukade säga, det var jag, det. Jag! Som allt mer börjar likna en flodhäst.

I lördags var det ju lite synd om mig, för jag var ju ensam eftersom Fästmön jobbade. Vad stoppade jag i kakhålet då? Tja, det var glass på eftermiddagen och pizza till middag. Och på kvällen, när Anna hade kommit hem, blev det prästostbågar och schweizernöt.

Söndagen ska ju vara vilodag. Fast inte från godsaker, enligt min livsstil. När Anna hade slutat arbeta for vi ut till Himlen och fikade med Storbarnen. Och då snackar vi inte var sin slät kopp kaffe utan kaffe med bulle och toscamazarin. Ja, en sån som jag vill ju inte riskera att fakta av… Därför tog jag också två salta godisar ur Annas burk.

Bulle kaka o kaffe

Söndagsfika med Storbarnen.


Innan vi landade
här hemma på kvällen stannade vi på Pizza Hut. Där åt vi panpizza – och förrätt. Jag telefonerade med mamma och satt en stund vid datorn på kvällen. Sen var det ju en miss Marple-film på Sjuan. Då åkte en burk chokladfudge fram och kexchoklad. Men schweizernöten (ja, det finns faktiskt en bit kvar, tro det eller ej!) orkade jag inte ens pilla på.

Idag borde jag SPÄKA mig. Jag sväller ut på alla håll och kanter och till och med mina favoritjeans, som är trasiga på ena låret (nej, det är knappast musklerna som har spräckt tyget…) och lite stretchiga, sitter åt. Inte har jag varit på Centralbadet och köpt simkort heller. Hälsporren har flyttat över från vänster fot till höger fot, så promenader är uteslutna. Gissningsvis får begravningsentreprenören såga ett stort hål vid ett av mina stora fönster när jag ska bäras ut för den sista vilan.

Det här går inte. Jag måste skärpa till mig! Hör nu att jag säger till mig själv på skarpen! Va? Vadå..?

Idag funderar vi på en lokal loppisutflykt. Anna är ledig, nämligen. Och på loppisar har de ofta inte så mycket man kan äta. Fast det beror ju på förstås om den här buken fortfarande får plats bakom Clark Kents* ratt…

På jobbsökerfronten är det väl enda stället jag ligger på minus. Bara en aktivitet i fredags, vilket gör två minus, och bara två sökta jobb idag, vilket ger ett minus. Mitt poängssystem är hårt, men det måste det vara. Tänk om jag kunde vara lika hård när det gäller onyttigheter…

Vad händer hos dig idag? Skriv gärna några rader och berätta när du får en stund över!


*Clark Kent = min lille superman till bil

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett behandlat inlägg.


 

Plasthjälte

En kraftman – fast i plast.

Idag har jag mött kraftfulla män. Trodde att det skulle bli svårt att vakna kvart i sex efter dessa dagar i mer eller mindre ständig dvala. Jag vaknade fem i halv sex. Av ryggen. Men jag stod ut, för jag visste ju att jag skulle få hjälp idag hos Björn. Ryggen var emellertid riktigt besvärlig i morse. Jag kunde inte alls böja mig över handfatet och tvätta mig, så jag fick inleda med att hasa ner på köksgolvet och ligga där en 20 minuter. Jag har liksom svårt att hinna med sånt när jag ska iväg och jobba, men hela förra veckan gick jag upp en kvart tidigare bara för att få ryggen i hyfsat skick.

När jag väl hade lyckats tvätta och klä mig hann jag till och med sleva i mig lite yoghurt och en mugg kaffe. Dagens nästa etapp var bilverkstan. Sommardäcken låg ju redan i bilen tack vare Johan, så jag behövde bara köra bil sju kilometer. Ryggen var motvilligare än nånsin, men man utvecklar vissa tekniker för att klara vardagsrörelserna.

Att öppna garageporten är en sån rörelse. Jag liksom niger och ser ut som om jag har ett kvastskaft nerstucket i jeansen, får i nyckeln relativt snabbt, förhoppningsvis, låser upp och vrider runt handtaget. Antagligen ser jag urlöjlig ut när jag häver upp porten. Jag vet att jag stönar så där sexanspelande som vissa tennisspelare gör när de servar.

Köra bil går ganska bra. De går till och med hyfsat att ta sig i och ur bilen. Jag har nämligen en ganska hög bil. På bilverkstan hade de dessutom bra stolar och jag kunde vänta medan de skiftade hjulen, det skulle bara ta och det tog bara en halvtimme.

Därför hann jag hem emellan. Och hur jag fick in däcken i kallförrådet vet jag inte. Jag lät ännu värre än när jag öppnar garageporten, jag knuffade, rullade, stånkade, nästan skrek. Runt omkring mig duttade vaktis och plockade upp skräp på marken. Nej, du ska inte tro att h*n för ett ögonblick erbjöd sig att hjälpa mig. Och jag bad inte om nån jävla hjälp heller. Kan själv. Envis som synden.

Nästan omgående blev det dags att åka in till ett av stans gamla sjukhus och träffa Björn, en livs levande naprapat. Jag har aldrig varit hos en naprapat förut. Men jisses, han var både stark och bra. Jag berättade min rygghistoria och han undersökte lite. Jag fick testa att göra vissa rörelser. Björn konstaterade att jag är rejält sned.

Sen fick jag klä av mig… Du-du-du-du-duuuuuu… (hör du strippmusiken?) Jag känner mig nämligen så otroligt snygg med min putmage, mina tromboflebitmärkta ben och ryggen som buktar. (<== ironi!!!) Men upp på britsen skulle jag och jag klarade mig nästan själv. Som jag skrev tidigare i inlägget utvecklar man vissa tekniker. På mage på britsen fortsatte Björn att undersöka, men också att behandla. Det gjorde… väldigt ont. Men efteråt gjorde det väldigt gott. En halvtimme går fort när man har roligt (nåja…), så jag har fått nya tider nästa vecka. Mottagningen har kvällsöppet, vilket är bra eftersom jag måste jobba, men en tid är på torsdag eftermiddag. Skärtorsdag. Jag har tidigare frågat chefen om ledigt då och inte fått nåt mer besked än att han måste kolla med de andra. Nu måste jag i alla fall till naprapaten. För det här var riktigt, riktigt bra.

Pronaxen och naproxen

Pronaxen och naproxen. Jag börjar med den vänstra och slutar med den högra.

Antiinflammatorisk medicin i tablettform tyckte Björn definitivt att jag skulle införskaffa. För ryggen är rejält inflammerad och musklerna runt om det onda är mycket påverkade. I sämst skick är rumpmusklerna, faktiskt. Och mina återkommande sträckningar beror självklart på att jag försöker kompensera och motverka det onda i ryggraden.

Eftersom jag ju knappast får en läkartid inom rimlig framtid (det är ju påsk och så) stannade jag vid apoteket på hemvägen för att köpa Naproxen 250 mg. Den är receptfri. Och jag har i mina gömmor hemma rester (efter en behandling av hälsporre) av dess kompis Pronaxen 500 mg. Så många rester att jag kan äta en kraftigare tablett två gånger om dan från och med idag och till och med söndag. Sen kör jag den mildare. Om ryggen därefter inte är bra, efter två veckors tablettmissbruk medicinering samt naprapatbesök, då blir det doktorn som gäller.

Och nej. Jag har det inte värst.  Jag har antagligen ett ryggskott, en inflammation, som går att behandla och som går över om ytterligare ett par veckor (det är tredje veckan nu). Det finns de som har ont jämt. De som aldrig får en frisk rygg. Såna som Klara, den arga. När jag tänker på henne inser jag hur otroligt stark hon är. Men också vad hon måste plågas. Varje dag och mycket mer än jag, dessutom livet ut. Jag är glad att Försäkringskassan äntligen har beslutat om att hon ska få sjukersättning.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett rätt nyttigt inlägg.

 

Min nya plats vid köksbordet

Min nya plats vid köksbordet.

Idag på förmiddagen trodde jag att jag skulle bli invalid. Lam för alltid. Det gjorde så ont i ryggen att jag bara kunde stå vid diskbänken, med händerna krampaktigt på själva bänken för att förhindra att jag rasade ner på golvet. Jag blev rädd. Det gjorde skitont. Men, som sagt, rädslan var det värsta.

Nu är det betydligt bättre. Jag har knaprat värktablett, jag har smörjt in ryggen med gel, tagit en varm dusch och gjort mina övningar flera gånger – varav en på golvet. Jag har rört mig i lägenheten, dragandes dammsugaren. Jag har till och med klarat av att hänga tvätt och att gå till soprummet med tre lätta soppåsar. Jag har kunnat sitta vid datorn och inte bara skrivit skit utan faktiskt ett kapitel på Boken.

Dessutom har jag fixat några födelsedagspresenter. Jag har socialiserat med människor i sociala medier. Jag har kollat mitt skattebesked. Nyss har jag ätit mat.

Men det är nyttigt att ha ryggskott ibland. Nyttigt därför att det påminner mig om att jag ska uppskatta det faktum att jag vanligtvis är ganska frisk. Att ha ryggskott är fruktansvärt irriterande och gör väldigt ont. Men man dör inte. Man kan bara inte gå eller röra sig som vanligt. Tappar man nåt på golvet kan man glömma att försöka plocka upp det – man kan inte böja sig ner. När man sitter på toa har man svårt att göra ifrån sig, därför att musklerna inte fungerar som de ska. Vid matbordet sätter jag lätt i halsen på grund av mitt bråck, men idag höll jag på att kvävas eftersom jag inte kunde hosta ordentligt och få upp det jag satte i halsen. Jag har inte kunnat gå och handla, för jag klarar inte av att bära nåt av det jag behöver få hem. Jag har varit ensam på eftermiddagen och det i sig kan vara ganska skräckinjagande när man är sjuk – av olika skäl. Mig tvingade det till lite mer aktivitet i sociala medier.

Av just den här dagen har jag lärt mig att jag ska vara glad att jag inte har såna här dagar vanligtvis. Jag har vanligtvis inte ont eller svårt att röra mig och det mesta som man behöver göra i ett hem klarar jag av utan hjälp. Jag kan gå på toa själv och klarar att duscha. Jag är inte utlämnad till andra. Visserligen har jag fått byta plats vid matbordet, för att sitta i kökssoffan funkar inte. Men snart, så. Jag blir nämligen frisk. Det blir inte alla som är sjuka.


Livet är kort. Jag är lyckligt lottad i livet.

Read Full Post »

Ett inlägg om hur jag flyr verkligheten och om att ensam inte alltid är så stark.


Idag ska jag fly verkligheten.
Men nej, det är inte så högtravande som det låter. Jag ska städa bort lite negativa energier. Städning är en utmärkt sysselsättning på alla sätt och vis: man jobbar bort smuts och damm, men man jobbar också bort sånt som är mindre bra inuti en själv.

Sepiahimmel

Verklighetsflykt…


Det är skitkallt idag,
kallare än sex minusgrader. Jag tänker på Prinskorven och undrar om hans mamma hittade nån vinterjacka till honom igår när hon gick in i garderoben, så att säga. Jag var så frusen igår kväll, men som tur var hade jag kyckling som skulle tillagas i ugnen och av ugnsvärmen blir det varmare – i alla fall i köket. Dessutom tog jag ett glas rött till maten.

Kvällen tillbringades med en god och klok vän i örat samt Bron på TV därefter. Jag är så tacksam att det finns vänner som är smartare än jag och som ändå kan tänka sig att prata med Bebis-Tofflan, typ. Jag hade därför inga problem sen att koncentrera mig på Bron – det var riktigt spännande igår och slutade, förstås, med en cliffhanger… Nu har hälften av denna säsongs avsnitt visats och serien blir bara bättre och bättre och än mer spännande från avsnitt till avsnitt.

Men nu är det idag. Och jag ska inte hänga vid datorn nån lång stund. För tillfället blir det lite paus från jobbsökeri och annat, för nu ska jag som sagt greppa trasor och dammsugare. Jag har nån idé om att jag skulle vilja storstäda ett rum i taget så att det blir riktigt rent – typ vika en dag för badrummet och duschrummet/toan, en för köket, en för smårummen och hallen, en för vardagsrummet och en för sovrummet. Men idag blir det vanlig veckostädning. Det är inte helt fel att dröja sig kvar inomhus tills termometern klarar sig över nollan, i alla fall. För lite senare blir det en promenad. Jag har slarvat med dessa i veckan som gick. Nu är det skärpning som gäller!

Löv på fönsterblecket

Ett ensamt löv.


I skrivande stund
känner jag mig omsluten av värme och av nån som vill mig väl, skydda mig. Det är gott! Tillsyn och omtanke är inte alltid fel, för man kan inte jämt och samt vara stark när man är ensam. Det påminns jag om varje gång jag ser och känner av ärret på utsidan, om inte annat. Det är allt annat än vackert, men faktum är att jag lever och mår ganska bra. Idag fick jag mig tillsänt via e-post ett erbjudande om plastikoperation. Mer än hälften skulle jag få i rabatt. Men slutnotan skulle ändå bli över 17 papp. Då behåller jag hellre mitt ärr och funderar på om jag så småningom ska ta hjälp för att få bukt med musklerna runt omkring det genom nån form av träning. Det tar visserligen inte bort det fula, men bättre muskler skulle ta bort onda muskler på annat ställe i kroppen. Ärret får vara kvar som en påminnelse om att livet faktiskt är en gåva.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg som HYLLAr kvinnan!


Det blev lite hastigt och lustigt bestämt
att fara till IKEA idag och köpa gemensam hylla till mitt och Lucilles (Lucille heter egentligen nånting helt annat, men Fästmön sa fel en gång och sen dess kallar vi henne Lucille internt) förråd. Men först behövde jag tanka. Och så skulle vi ta svängen om Röda Korsets second hand-affär för där ville Lucille lämna en resväska och en kasse med kläder samt en kasse med prylar. Bara det att affärhelv%&/&n hade sommarstängt när vi kom dit… Ingen information om detta på webbplatsen = skitdåligt!!! Men jag kom att tänka på Återbruket och där hade vi tur – det var öppet! På så vis slapp vi åka hem med alla grejor igen. På Återbruket hade de just öppnat efter sin sommarstängning och där fanns massor för dem att ta rätt på…

På IKEA var vi inte ensamma, men vi hade inte tid att glo. Det var en hylla vi skulle ha. En lagerhylla. Vi hittade inga som stod uppställda nånstans, så vi frågade en personal. H*n visste inte vad en lagerhylla var… Det visste inte personalens dator heller. Men så kom jag på att en av IKEAs lagerhyllor heter Ivar och då fanns den plötsligt. En trappa ner, sa personalen. HA! Den fanns runt hörnet! (Detta var efter vännen Lisa seglat förbi och diskret klappat mig på armen!..) Sagt och gjort vi tittade, diskuterade och traskade sen ner och tog en Ivar med sex hyllplan. Kryss sket vi i.

Det var inga problem att få plats i bilen, men nog satt Lucille lite trångt. Det var sen det blev problem. För problem blir det alltid med möbler, tycker jag. Det brukar fattas skruvar eller så är det inte förborrat ordentligt. I det här fallet var det Lucille som inte hade mätt tillräckligt bra… Hylljä¤%&n var för bred… Men med gemensamma krafter tryckte vi, hamrade, bultade – och till sist fick vi den på plats!

Lucille hamrar

Lucille var väldigt bra på att hamra.


Det blev så bra, så bra
och det kostade oss bara 325 kronor per skalle. Tre hyllor var blir det, jag ska få de tre översta.

Ny hylla

Jag får de tre översta hyllplanen.


På torsdag har jag bokat
ett par extra händer och muskler att hjälpa mig med förrådsstäd, så då ska jag fylla mina hyllplan. Men jag måste erkänna att jag är bra sugen att börja redan nu…

Vi var ganska varma båda två, ändå smakade det supergott med kaffe som intogs i Lucilles kök, ur vackra koppar. Tilltugget var från Turkiet respektive Japan.

Kaffe hos Lucille

Kaffe hos Lucille med tilltugg från Turkiet och Japan.


Vi pratade om ditten och datten,
mammor och bröder och tavlor och kameror med mera. Lucille berättade om 2 000 tunga steg som hon tog semestern… Jag blev mycket imponerad – och tog en japansk kaka till…

Japansk kaka

Inte nåt ägg utan en japansk kaka med nån sorts fyllning. Märklig, men god smak.


Nu ska jag strax kuta över till Tokerian
och handla lite innan jag åker och hämtar hem Anna från jobbet. Nån mat har jag inte planerat idag, men jag tänker nog föreslå att vi plockar oss var sin valfri sallad på ICA Heidan.

I afton blir det säsongens sista Morden i Midsomer samt direkt därpå Bates Motel. Och så ska jag fundera ut lite frågor och förbereda mig inför intervjun med en riktig stjärna som jag ska göra i morgon eftermiddag… Jag har skrivit en grej till Uppsalanyheter.se i morse också, den kommer kanske in i veckan också. Så lite nytta har jag gjort. Eller rätt mycket. Kvinnor kan gäller liksom fortfarande…


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan spanar i omvärlden.


Vad passar väl bättre än en spaningstur
i världen utanför så här på måndagen? Ja jag kan tänka mig flera saker som passar bättre, men det jag serverar här och nu är just en sån spaning i världen utanför och inte ett dugg annat!

Pappersgrej m autostradaStrateger sprider titelsjukan. Kurt i Almunge är upprörd över alla strateger som offentliga verksamheter söker. Han trodde att strategier var nånting politiker ägnade sig åt, inte tjänstemän. Och så raljerar han om strategexamen och undrar om ordet har samma värde som bloggare, twittrare, debattör och coach. Han hävdar också att titelsjukan gör att visitkort kräver två rader för att beskriva tjänsten man innehar. Avslutningsvis återberättar han en 30 år gammal anekdot. Alltså jag är benägen att hålla med Kurt när han insinuerar i inledningen att strategerna tycks vara så många och finnas överallt. Vad gäller ordets värde, eller valör, som Kurt kallar det, beror det väl lite på huruvida man är positivt eller negativt inställd till saker och tings utveckling. Utveckling är nämligen bra ibland, trots allt. Visitkort, till exempel, används nog inte främst för att planka in på utställningar idag.

Domkyrkotornet”Kyrkan blir ett slagfält.” Tro det eller ej, men orden kommer varken från vanliga armén eller Frälsningsarmén utan från vår ärkebiskop Anders Wejryd. Han har gjort en par riktigt bra saker, tycker jag. Och nu manar han till ett hyfsat tonläge i sociala medier. Själv vet jag att han tycker att man ska ha ett hyfsat tonläge i mejl också. Man ska inte kränka andra på sin arbetsplats – varken via e-post eller på annat sätt.

Självmord i medierna. Självmord är den tredje vanligaste dödsorsaken bland människor under 25 år i världen. Och nästan en miljon människor tar livet av sig varje år. Vi måste börja våga prata om det här. Självmorden kan inte öka till 1,5 miljoner om året år 2020. Vi måste sätta stopp.

bokSpringsteen bra förebild till manligt läsande. Kulturchefen på Svenska Dagbladet skriver om The Boss, Bruce Springsteen, och sossarnas fäbless för denna arbetarklasshjälte. De tre senaste sossepartiledarna har sinsemellan varit väldigt olika men ett har förenat dem – kärleken till Bruce Springsteen. Och på nåt sätt knyter Kulturchefen ihop detta med symboler och hur man vill uppfattas som politiker samt läsning och bildning. För Bruce Springsteen är nämligen en läsande artist. En läsande manlig artist. En förebild för den läsande mannen, enligt Kulturchefen. Ja jo… Även män med muskler och valkar i händerna läser. Och kvinnor. Jag tror inte barn bryr sig om ifall det är pappa eller mamma som läser. En god förälder, oavsett kön, förmedlar läsningen till sitt barn, oavsett barnets kön punkt slut.

Gränserna för naturtyper förskjuts. Det blir varmare på jorden. För oss här uppe i norr är det kanske rätt OK, men vad händer om det blir ännu varmare i öknen, till exempel? Om knappt hundra år kan en femtedel av all landyta på jorden ha bytt klimatzon. Riskerna för att naturen inte hänger med är stora och kan leda till att vissa djurarter utrotas, till exempel. Andra konsekvenser är att ett varmare klimat gör att man kanske inte kan odla sånt som blir till mat på flera ställen än idag. Bryr du dig om dina efterkommandes framtid?

Fyriån under en broVattnet kan stiga ytterligare. Som Robban Broberg en gång sjöng… ”Vatten, stan är full av vatten…” Fyrisån har stigit över alla breddar. Och värre blir det, kulmen kommer i mitten eller slutet av veckan, enligt SMHI. Men det är inte bara restaurang Tzatziki i centrala Uppsala som drabbas. Det är trafikproblem mellan Uppsala och Stockholm och tågen går med lägre fart genom Knivsta. Och familjen Wennerberg/Lööv en mil norr om Uppsala har blivit hemlösa eftersom deras hus är vattenskadat.


Livet är kort.

Read Full Post »

Det jag skrev i förra inlägget om att sova en hel natt stämde minsann inte den gångna natten. Den var hemsk! Jag har fått ont i hjärttrakten, det hugger och musklerna är nästan spastiska. Jag kan inte dra ordentliga andetag, vilket förstås försvårar syresättningen ännu mer. Detta gör att det är otroligt svårt att hitta en ställning – både sittande och liggande – där det inte gör fasansfullt ont, helt enkelt. Lite sjukt i det hela är att bekvämaste ställningen hittar jag i… skrivbordsstolen…

skrivbordsstol

Här hittar jag bekvämaste ställningen.


Älsklingsfåtöljen kan jag inte sitta i alls.
Igår när jag glodde på Morden i Sandhamn: Säsong två låg jag på höger sida i min stenhårda, låga soffa. Hur jag kom upp därifrån är en gåta…

Igår kväll fick jag telefonsamtal från min kära Sister, fru Hatt. Tyvärr har jag lite svårt att prata i telefonen, det har med andningen att göra. Men det var gott att höra hennes röst och att hon bryr sig.

Jag har fått en massa mejl från jobbet, från olika snälla människor och igår fick jag sms från M. De planerar att ställa samman ”en jourlista” till mig med folk jag kan ringa till om jag behöver hjälp att till exempel handla eller bli skjutsad nånstans. En del människor är bara för snälla, eller hur?! Jag förvarnade lite om söndag när jag ska försöka köra mig själv till sjukhuset för att ta bort stygnen. Ifall det inte går får jag ringa M! Det känns tryggt att veta. Jag får ju inte köra bil än och förresten orkar jag inte ge mig ut alls i skrivande stund. Så snart jag gör nånting börjar jag kallsvettas och vill bara sätta mig ner.

Vaktis har spolat tennisbanan till skridskobana igår och idag. Det kanske blir nåt kul att titta på för sjuklingen när stora och små halkar runt medan hon själv är väldigt orörlig. Jag avskyr verkligen att inte orka, att inte kunna röra mig som jag ska. Det är nog det mest plågsamma.

Vad gör du en torsdag som denna??? Skriv några rader till sjuklingen så blir hon glad!


Livet är kort.

Read Full Post »

Igår när jag kom hem från jobbet låg det ett brev i postboxen. Det var post jag hade väntat på länge. Post jag hade våndats över, post som jag ibland kände att det var rätt skönt att inte ha fått, ibland kände förtvivlan över att inte ha fått…

Post jag hade väntat på.


Innehållet var emellertid
av det braiga slaget, så därför hade Fästmön och jag två skäl att fira igår kväll – torsdagens förlovningsjubileum också!

Jag plockade fram bajsostar i rumstemperatur och luftade ett av mina Amaroneviner, sköljde druvor, dukade fram. Haltade omkring… Bajsostarna bestod av en synnerligen mogen gorgonzola, en cambozola, en brie och en gräddpikant med vitlök och paprika. Men vinet… Vilken dryck!!!

Amarone Classico från Valpolicella, förstås. 


Den här amaronen
var extremt fyllig och kryddig i smaken. En del skulle kanske inte dricka den till starka och krämiga ostar, men jag gillar kombinationen fyllig-kryddig-stark-krämig.

Medan jag väntade på att Anna skulle jobba färdigt ringde den snälla Hortellskan och gladdes med mig i luren över beskedet. Och när jag sen hade hämtat hem Anna och vi slog oss ner vid vår fredagsmiddag, skålade vännen Rippe med oss per sms. Det är inte alla som kan glädjas med andra, men dessa två kan och jag sparar detta i mitt hjärta!!!

Efter ett halvt glas vin kände jag mig påverkad. Jag tror att det var massor av spänningar som släppte. Det var länge sen jag kände mig just påverkad och jag brukar inte gilla det. Igår var det helt OK. Jag hade även en förhoppning om att smärtan i hälen skulle lindras under påverkan av alkoholen, men dessvärre inte. Hälen gjorde fullkomligt jätteont igår kväll – trots att jag hade varit duktig och struttat omkring på kryckor mest hela dan… Anna kände sig också snabbt påverkad och kanske var det för att ingen av oss hade ätit så mycket under dan. Jag hade inte ätit sen tio-tiden och då en macka, bara. Men det var fin stämning och vi behövde nog båda slappna av. Fryntlige Herrn tittade förbi och var osedvanligt fryntlig…

Fryntlige Herrn 2012.


Idag vaknade jag
med skallebank. Tänk, bakis efter två glas vin… Nåja, jag är trött och spänd i hela kroppen. Hälen är hyfsad, men jag känner av muskler jag inte visste att jag hade – det är väl kryckandet. Jag har stapplat runt med dammsugaren ett varv och strax ringer väl mamma. Jag ringde ju henne igår kväll förstås för att berätta och jag tror att hon egentligen nånstans hade förstått, men inte riktigt ville acceptera – såsom hon alltid har varit och gjort. Men självklart var hon lättad! Nu fortsätter emellertid väntan på operationstid. Jag har stått i kö i sen den 25 september och med tanke på hur ineffektivt Sjukstugan i Backen sköts lär jag få vänta. Det som känns bättre nu när jag har fått Beskedet är att jag troligen inte kommer att dö medan jag väntar. Alltid något!

Den här dan är en sån där mörk dag när lamporna måste vara tända hela dan. Men för mig finns det nu lite ljus i mörkret, ett inre ljus. Det är jag tacksam för.


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »