En stund i solen

Ett inlägg om en liten stund.

---

 

Idag är det om möjligt ännu varmare, även om himlen inte är riktigt klarblå. Tråkigt att sitta inomhus, så jag grabbade tag i min bok på gång, satte solbrillan på näsan, klickade igång Runkeeper (stavas med ETT k, Gunilla!) och tog mig ut. Målet var att hitta en bänk i lä där solen kunde värma min bleka nos medan jag läste en stund.

Marssol idag igen.

Jag gick och jag gick. Men inte f*n hittade jag nån bänk där det var varmt och skönt och inte blåsigt. I stället såg jag snö, is och grus på ett ställe. Det slog mig att väderappen har ”lovat” snö till helgen. Så typat! Min och Fästmöns enda lediga helg tillsammans på fyra veckor!

Snö, is och grus, såg jag och inte nån plats för en skönt stund i solen.

Humöret sjönk, foten gjorde ont och jag frös vid halsen och svettades om armarna. Kände mig lika sur som den här klottrade gubben jag mötte i en gångtunnel. Och då hade jag vänt hemåt igen.

Den här klottrade gubben ser lika sur ut som jag kände mig.

Men så stod den där, bara, träbänken gjord av en halv stam och uppvärmd av solen. Efter 40 minuters traskande, med tankar som malde kring morgonens nätverkande och texter, hittade jag den. Jag slog ner min rätt feta röv, halade upp boken ur jackfickan och satt i hela 20 minuter och läste i solen.

En stund i solen med min bok blev totalt 20 minuter lång.

På avstånd hörde jag ungar som lekte och skrek. (Varför skriker barn jämt – även sen de lärt sig prata?) Ett par seniorer klickade förbi med gåstavar i nävarna och fotriktiga dojs på fötterna. Nån hund rastades på avstånd. När lunchrasten var slut i den närliggande skolan tystnade skriken. Jag reste mig efter att ha njutit av tystnaden en stund. Passerade en mattant som kopplade av med en kopp kaffe och en stinkig cigg.

Plötsligt såg jag dem. Fantastiska färger, underbara, livskraftiga små krokusar som växte tämligen vilt. Jag la mig ner i förnan och knäppte en bild på de gula…

Gul krokus.

… och sen fotade jag de lila…

Lila krokus.

Jag tänkte att

NU har det vänt, nu är vintern slut och våren här!

För övrigt vänder livet på TV i afton också. Klockan 20 i SvT2 samtalar Anja Kontor med Lennart, vars son hittades styckmördad. Hur i all sin dar hanterar man det???

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Denil cement

Ett inlägg om en akut åkomma.

Igår drabbades jag av en akut åkomma: jag blev tillfälligt denil cement. Ibland blir jag riktigt orolig och undrar hur det står till med mig själv en trappa upp, så att säga.

Jag skulle åka och hämta Fästmön från jobbet på eftermiddagen. Passade på att ta med mig fyra soppåsar och två trasiga glödlampor som skulle kastas i soprummet innan jag gav mig iväg. Vidare stod på agendan att åka och lämna in Lottot och tanka bilen.

Nej men det här är ju ingen lampa, utan en skrivbordSLAMPA! Fel bild!

Det var gooott om tid. Ursprungligen, vill säga… Visserligen åkte jag inte iväg med soppåsarna i bilen, men med två uttjänta glödlampor i ena jackfickan. Det blev till att backa tillbaka till soprummet.

Två såna här skulle kastas.

Till sist kom jag iväg. När jag var nästan framme vid ICA Heidan insåg jag att jag hade glömt min plånbok hemma. Det vara bara att vända och åka hem igen, för utan plånboken kunde jag varken lämna in Lotto eller tanka.

En U-sväng och så hem igen. Parkera. Springa upp i lägenheten. Springa ner till bilen. Åka tillbaka. Då var det fem minuter kvar tills Anna skulle sluta, men jag flög in på ICA Heidan och lämnade min kupong OCH inhandlade ett paket Ipren. Undras om tabletterna återskapar hjärnceller?

Jag kom inte så sent till Annas jobb och tanka gjorde vi när vi hade ätit. Men att det är lite mycket nu kan jag bara konstatera. Samtidigt känns det skönt att jag inte är lika denil cement idag, tack och lov! Brukar du också bli akut denil cement ibland???

Livet är kort.

Read Full Post »

No place like home

There really is no place like home! Jag njuter av varje sekund! Fästmöns snälla mamma kom och hämtade mig på sjukhuset. Hon bar min väska, hon stöttade mig och hon buffade på mig (nästan) uppför trapporna hemma. Allt gick bra – tills vi kom upp. Senila Damen *pekar med hela handen på mig själv* hittade inte sina nycklar. Vi letade i säkert fem minuter. Jag grinade nästan och trodde att jag hade glömt dem på sjukhuset. Närå, Senila Damen hade försökt vara smart och lagt dem i ena jackfickan. Så kan det gå!

Anna hade gjort så fint här, städat, plockat undan min tvätt, vattnat krukväxter – och försett mig med några nya. Två blåa hyacinter och en amaryllis till köksbordet. Och till vardagsrumsbordet – en äkta gröngöling!

Min julgran 2012! Jag fick en egen!

Min lille julgran har till och med en stjärna i toppen, en stjärna som Anna har gjort själv. Min lilla Christmas pudding!

En stjärna i granens topp.

Annas mamma hade med sig två nybakade kakor bröd och en saffransbulle. Den ena mackan tog jag till middag tillsammans med ett enormt glas mjölk. Det var ljuvligt gott!..

Smörgås och mjölk och en hög med tidningar att läsa.

Det hade kommit en och annan räkning och två julkort, båda från släkten i England, samt en massa tidningar. Jag har inte orkat läsa nåt annat än julkorten och räkningarna än. Naturligtvis har jag ringt mamma, igen. Och Anna!

Jag hittade en bekväm ställning i min underbara fåtölj, så jag har legat och tittat på TV. Dels lördagens avsnitt av Downton Abbey, dels filmen Odjuret som gick på SvT1 i kväll.

Nu ska jag borsta tänderna och sen försöka hitta en bekväm säng att sova i. I morgon kommer en fönsterman för att fixa min trasiga persienn – ja han ringde i eftermiddags. Och så kommer Anna för att ge mig en spruta nån gång innan hon börjar jobba klockan 16.

Jag är så tacksam för all hjälp jag har fått! Det går inte att uttrycka i nåt annat ord än

TACK!

Livet är kort. Nu sover vi en stund.

Read Full Post »