Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘senior’

Ett fingervisande inlägg med litterära anspelningar, som vanligt.


 

Fingervisning pågår

Fingervisning pågår!

Det var verkligen TUR att författaren Sofie Sarenbrant inte blev ilsken för att jag la upp bilden här bredvid på Instagram och kallade den Fingervisning pågår! Hon till och med skrattade åt bilden och gillade den. Så nu lånar jag hennes bok igen och kör bilden även på bloggen som illustration till dagens söndagsskola. Sen ska jag läsa boken också, den är riktigt spännande efter cirka en fjärdedel.

Ja, jag skulle ju ha mobiltelefoniutbildning med lilla mamma, numera 80 år. Det var söndagsskolan. Och det gick väl så där. Mamma är nu inne på sin fjärde mobil. Denna gång har jag och Fästmön köpt henne en äkta seniormobil – jag hatar ordet senior, tycker att det är löjligt! – i hopp om att mamma ska använda den, typ ta med sig den när hon går hemifrån ifall hon plötsligt behöver ringa eller nån behöver nå henne.

Doro Phone Easy 624

En seniormobil till mamma.

Motståndet är kompakt från mammas sida. De en gång så flinka flickfingrarna vill inte riktigt hitta snärten på tangenterna. Att detta skulle ha nåt med gamla leder att göra är bullshit – det handlar om min mammas långa naglar. Mamma är ytterst mån om sitt utseende. Jag har till exempel inte sett ett enda grått hårstrå på hennes huvud. Jag har aldrig sett hennes naglar korta och omålade heller…

Jag hoppas att jag har lyckats förmedla hur hon svarar i sin mobil och hur hon ringer. Men man vet inte så noga. Det handlar inte om att mamma är korkad eller dement – hon är ovillig. Vi tragglade ett tag och som belöning (för mamma) åkte vi till ICA Maxi och Ö o B för att handla. Jag börjar allvarligt tro att mamma äter toapapper, för förrådet har nu gått från stort till enormt.

En liten åktur blev det innan vi for hem för att dricka eftermiddagskaffe och skrapa veckans Trisslott. Då var klockan 16.30. Jag tryckte i mig såväl citronmuffin modell gigantisk samt fingerkex antal många. Sen skrapade jag fram en vinst på 60 spänn åt oss. Det blir två nya lotter, har vi bestämt.

Detta bildspel kräver JavaScript.


En stunds läsning i ovan nämnda bok 
blev det för min del innan det var dags för middag. Idag lagade vi mat hemma på riktigt. Vi kokade potatis med dill, ställde fram matjessill med tillbehör och jag tog tre snapsar Svenskt vatten, det vill säga Östgöta sädes, det göttaste brännvinet i världen. Östgöta sädes uttalas för övrigt Öschöta sädes och inte på nåt annat sätt, dumma ståkkhålmare.

Detta bildspel kräver JavaScript.


Efter maten blev det äntligen tillfälle att ringa Anna! 
Vi har inte talats vid sen i början av veckan. Det blev en del avrapporteringar och sen berättade jag om ett evenemang som vi eventuellt skulle kunna bevista i sommar. Lite senare började jag kika på olika möjligheter och jag kan avslöja så mycket som att vi planerar en mordresa tack vare en god person vid namn Sven-Bertil. Eller… Sven-Bertil heter nånting annat, men jag vet inte h*ns identitet. Det kanske inte ens är en man..? Oavsett är det en mycket godhjärtad person som tycker att jag ska göra denna ruskiga tripp.

Min kväll avslutades med en promenad ut till sopstationen och sen, utan soppåsar, en promenad längs med vattnet. Trots det trista ljuset fick jag ett par bilder som jag blev ganska nöjd med. Och med dessa bilder avslutar jag det här inlägget för att kunna läsa en stund innan jag släcker. I morgon ska jag inleda dan med byråkrati och administration så att jag kan överleva ett tag till. Men på eftermiddagen ska jag göra nåt roligt igen: träffa vännen FEM!

Detta bildspel kräver JavaScript.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om kollektivtrafik, bilism och äldre.


 

I morse läste jag en benämning på äldre som jag faktiskt inte tyckte var så dum:

årsrika

För visst är det så att vi borde se våra år – och erfarenheter – som en sorts rikedom? Nog kanske en kan komma på en och annan erfarenhet som en skulle ha kunnat vara utan, men… Åren är en rikedom! Därför blir jag extra förbannad när jag gång på gång åldersdiskrimineras när jag söker jobb, till exempel. Jag söker bara tjänster jag vill ha och tjänster jag är kvalificerad för. Och aldrig tjänster där det står att man söker en yngre förmåga. Ändå händer det allt oftare att jag får svar – vilket är ovanligt, men positivt, att arbetsgivare bemödar sig att ens svara… – i stil med att

jobbet har gått till en annan person för att du är för senior.

Senior… DET ordet, däremot, är nåt jag verkligen avskyr! Det låter urgammalt. Och det är jag inte – jag har många år kvar att arbeta före pensionen. Men OK, jag är inte 35 längre…

Rostig gammal bil

Äldre bilar finns det också…

När det gäller äldre i trafiken sägs det att det finns allt fler äldre bilförare som är ute och kör. Detta oroar Transportstyrelsen, som ska utreda om det behövs en obligatorisk läkarundersökning för att man ska få behålla sitt körkort när man är till åren kommen. Ja det låter väl bra om man preciserar vilken ålder det handlar om. Och om man samtidigt inför skyldighet att använda blinkers när man svänger, förbud mot omkörning på sträckor med förbud mot omkörning samt plikt att följa hastighetsbegränsningarna för så kallade juniorer. Du vet, de här småpojkarna som rusar fram i sin pappas BMW/Audi/Volvo. Fina bilar som 17, men de tycks inte vara utrustade med varken blinkers eller hastighetsmätare/farthållare.

Redan idag är våra läkare skyldiga att anmäla till Transportstyrelsen om en patient inte är lämplig som bilförare. I mina ögon har detta inte enbart med ålder att göra, olämplighet kan ju bero på sjukdom. I övrigt står inte läkarna precis vid vågar vägar och leker trafikpoliser. Men det är oroväckande att bara var tionde som drabbas av demens får sitt körkort indraget. Demens kan emellertid drabba en trots att man inte fyllt 75. Det behöver inte heller drabba en fast man fyllt 75… Som en liten påminnelse kan du läsa här om fem trafikregler som många glömmer utan att vara dementa.

Tågmålning på toa

Det är alltid spännande att se om man når sitt mål när man åker kollektivt. Från och med april nästa år får man i alla fall ersättning om förseningen är minst 20 minuter.

Om man inte får roa sig med att köra bil som äldre kan man ju alltid försöka ge sig ut i kollektivtrafiken. Det kan ju bli riktigt spännande att se om man når fram till sitt mål. Nästa år, i april, ska det i alla fall komma en lag som säger att alla resenärer med kollektivtrafik ska få ersättning om förseningen är minst 20 minuter. Detta gäller alltså all kollektivtrafik, såväl lokal som regional och man ska få ersättning oavsett orsak till förseningen. Så från april 2016 är det inte längre intressant om det är snö, löv eller folk på spåren/vägarna – tågen och bussarna ska gå och går de inte, ska resenärerna få ersättning. Kan bli dyrt, det, för vissa bolag…

arg_tant

Jag är för gammal för att skriva nyheter för News 55!

Almedalsveckan har dragit igång. Det är ju roligt – för dem som är där. Vi som inte är där… tja… Men i samband med veckan sker lanseringen av en nättidning för äldre, News 55. Profilerna bakom är Artur Ringart och Fredrik Lundberg, kända från TV båda två. Artur Ringart säger i tidningen Journalisten att han och hans kompisar är intresserade av att göra saker, men ingen tänker på gruppen äldre ur ett kommersiellt perspektiv – förutom Amelia Adamo… Artur Ringart ska skriva en hel del själv, men även låta frilansare i åldrarna 20 – 50 år producera. Men hallå där! Är inte DET lite åldersdiskriminerande? Jag är till exempel 53 bast och kan fortfarande skriva nyhetstexter och andra texter. Dessutom kan jag stava.

Nåja, den som är intresserad kan läsa News 55 gratis – i alla fall till att börja med. Poddradio ska det också bli. Så… en åldring som jag får väl fortsätta att skriva gratis jag också – fast på nån blogg eller två nära dig… Den som tycker att jag är för gammal kan läsa News 55 här!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en liten stund.


 

Idag är det om möjligt ännu varmare, även om himlen inte är riktigt klarblå. Tråkigt att sitta inomhus, så jag grabbade tag i min bok på gång, satte solbrillan på näsan, klickade igång Runkeeper (stavas med ETT k, Gunilla!) och tog mig ut. Målet var att hitta en bänk i lä där solen kunde värma min bleka nos medan jag läste en stund.

 Marssol

Marssol idag igen.


Jag gick och jag gick. 
Men inte f*n hittade jag nån bänk där det var varmt och skönt och inte blåsigt. I stället såg jag snö, is och grus på ett ställe. Det slog mig att väderappen har ”lovat” snö till helgen. Så typat! Min och Fästmöns enda lediga helg tillsammans på fyra veckor!

Snö is och grus

Snö, is och grus, såg jag och inte nån plats för en skönt stund i solen.


Humöret sjönk,
 foten gjorde ont och jag frös vid halsen och svettades om armarna. Kände mig lika sur som den här klottrade gubben jag mötte i en gångtunnel. Och då hade jag vänt hemåt igen.

Klotter sur gubbe

Den här klottrade gubben ser lika sur ut som jag kände mig.


Men så stod den där,
bara, träbänken gjord av en halv stam och uppvärmd av solen. Efter 40 minuters traskande, med tankar som malde kring morgonens nätverkande och texter, hittade jag den. Jag slog ner min rätt feta röv, halade upp boken ur jackfickan och satt i hela 20 minuter och läste i solen.

Boken 22 i 11 1963 på ben och en träbänk

En stund i solen med min bok blev totalt 20 minuter lång.


På avstånd hörde jag ungar
som lekte och skrek. (Varför skriker barn jämt – även sen de lärt sig prata?) Ett par seniorer klickade förbi med gåstavar i nävarna och fotriktiga dojs på fötterna. Nån hund rastades på avstånd. När lunchrasten var slut i den närliggande skolan tystnade skriken. Jag reste mig efter att ha njutit av tystnaden en stund. Passerade en mattant som kopplade av med en kopp kaffe och en stinkig cigg.

Plötsligt såg jag dem. Fantastiska färger, underbara, livskraftiga små krokusar som växte tämligen vilt. Jag la mig ner i förnan och knäppte en bild på de gula

Gul krokus

Gul krokus.


… och sen fotade jag 
de lila

Lila krokus

Lila krokus.


Jag tänkte att

NU har det vänt, nu är vintern slut och våren här!

För övrigt vänder livet på TV i afton också. Klockan 20 i SvT2 samtalar Anja Kontor med Lennart, vars son hittades styckmördad. Hur i all sin dar hanterar man det???

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett textilt inlägg.


 

En gardinkappa kan man ha till mycket.

En gardinkappa kan man ha till mycket.

Det här med gardiner är ett kapitel i sig. I ett annat liv hade jag en svärmor som ombesörjde gardinproduktionen även i vårt hem. När jag sen skilde mig fanns det vänner som försåg mig med gardiner för att de tyckte att jag behövde förnya mina fönster lite. Men jag tror att jag missuppfattade användningsområdet lite…

Nu har jag blivit vuxen.  Jag inser att jag inte kan flamsa hur som helst. Jag inser också att jag själv måste initiera och utföra förnyelse i mina fönster. Av en händelse sprang jag på Gardinservice.se på nätet och insåg direkt att här fanns hjälp att få för den textila novisen. För även om min ålder är senior gör saker med textilier mig till en femåring. Ungefär.

På sajten ser jag att jag kan få all tänkbar hjälp när det gäller gardiner. Jag kan till och med få hjälp att mäta och att få gamla gardiner ändrade. Om jag nu skulle vilja det. Nu vänder sig företaget kanske främst till andra företag och organisationer. Men tvätt och kemtvätt kan även allmänheten få ta del av. Möbeltvätt utför man också, vilket är utmärkt för min arbetsgivare där många av mötesstolarna är tygklädda. Och kaffe både dricks och spills på sitsarna… Mycket och ofta. Fast vem vill sitta på en fläckig stol..?

Företagets webbplats må se enkel ut, men till skillnad från många företag som vill sälja varor och tjänster finns här en tydlig prislista. Sånt är viktigt! Vidare känns det tryggt att veta att företaget tänker på miljön genom sättet de arbetar på, de kemikalier som används, den energi som används med mera.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om ålder och jobb.


Uppdaterat inlägg:
Det jag glömde skriva i inlägget är om de gånger jag har fått återkoppling på ett nej på ett sökt jobb. Där har – i samtliga fall – sagts att man har sökt en mer junior medarbetare. Men i platsannonser har jag endast ett fåtal gånger sett att man söker just juniorer. Och såna tjänster har jag inte sökt. Så åldersfixeringen ligger inte hos mig, det kan jag inte tycka!

————————————————————-


Det talas ofta om förslaget
att höja pensionsåldern i Sverige. Visst, jättebra för dem som vill och kan och orkar jobba längre än till 65. Men mindre bra för dem som är runt 25 och aldrig har haft ett riktigt jobb, ens. Eller de som är nånstans i min ålder som befinner sig mellan två jobb.

Jag tycker att människor ska få bestämma själva. Idag kan det vara så att människor inte har råd att gå i pension vid 65, medan andra går redan vid 55. Var finns rättvisan i det?

arg_tant

Jag är fortfarande upprörd.


Vi är så jäkla åldersfixerade
i vårt samhälle! När jag söker jobb märker jag att företagen/motsvarande söker människor som är högst 35, men som har 25 års erfarenhet när det kommer till kritan. För allt ska man kunna, trots att man som 35-åring inte har så många jobbår på nacken som en som är i min ålder.

Jonas Mauritzson vid rekryterings- och konsultföretaget Hammer & Hanborg skrev för några veckor sen ett blogginlägg om ålder. Jag blir inte lite irriterad när jag läser, jag blir mycket irriterad, för jag tycker att Jonas Mauritzson tar för lätt på det här med ålder. Att han kan visa upp ett (1) exempel där högre ålder vägt tyngre i ett rekryteringsärende ser jag närmast som ett undantag.

Det här med ålder, menar Jonas Mauritzson, är ett problem som ligger hos kandidaterna (= de jobbsökande), inte hos arbetsgivarna. Han skriver bland annat:

[…] har jag kommit fram till att åldersfrågan många gånger handlar om attityd hos kandidaterna. […] Om man fastnar i tänket att ”jag är för gammal” så tappar man energi och motivation, och utan rätt attityd och motivation är det svårt att få jobb oavsett ålder. […]

Värst av allt är den avslutande pekpinnen:

[…] du som är mer senior till åldern behöver ”tänka bort” åldern och istället fokusera på vad du kan och vill. Fokusera och tydliggör dina drivkrafter istället för att fastna i en negativ tankespiral kring din ålder. […]

Som sagt, väldigt lätt att säga och tycka, betydligt svårare i verkligheten. För vad ska jag tro, annars, när jag i nio fall av tio inte får svar på min förfrågan om återkoppling eller skäl till varför inte jag fick tjänsten? Jag menar jag söker bara jobb jag är intresserad av, men också bara jobb jag har de efterfrågade kvalifikationerna för. I vissa fall anses jag överkvalificerad, har jag fått veta. Men var ligger problemet då om inte hos arbetsgivaren? Jag kan ju varken kapa erfarenheter eller dölja alla år jag har skaffat mig kompetenser av varierande slag…

För mig är det obegripligt att den som befinner sig efter skaffa-barn-åldern och dessutom har många erfarenheter och kompetenser ständigt väljs bort. Vi som är vuxna har till exempel lärt oss att det är viktigt att passa tider, att vara på jobbet när vi ska, att kunna det vi jobbar med och inte bara säga att vi kan det etc. Vi är också rätt vana vid att inte få den lön vi är värda. Får vi det blir vi förstås glatt överraskade – för det finns ju undantag bland arbetsgivarna…

För övrigt är jag väldigt barnslig för min ålder. Kanske jag ska lägga till det på mitt CV nånstans?


Livet är kort. Tofflan är fortfarande lite upprörd.

Read Full Post »

Som man blir bemött bemöter man andra. Del två.

Det är svårt att vara Tofflans vän. Men jag är hårdast mot mig själv, tro det eller ej. Jag anser att man kan ha vänner, bekanta, bloggvänner etc till olika saker, aktiviteter och för olika behov. Men gentemot mina vänner-vänner är jag omtänksam och totalt lojal. Det är väl därför jag så lätt blir besviken – det är inte alltid nån jag tror är en vän verkligen är just… en vän.

Jag har lätt att göra nya bekantskaper. Lätt att få… kompisar. Men jag har också blivit alltmer godtrogen och lättlurad genom åren. Vill så gärna tro människor om gott – tills de hugger mig i ryggen. Det gör ont. Det gör så jävla ont att jag inte sitter stilla och tar emot – jag ger igen. Detta är inte alltid nånting jag är stolt över. Men jag ger igen.

För ganska precis fyra år sen idag blev jag inte önskvärd längre på det jobb jag då hade. Jag fick aldrig veta varför, varken då eller senare. Och jag lär aldrig få veta nånsin heller. Det var bara för mig att skriva på överenskommelsen. Alla dörrar inom företaget stängdes. Jag borde ha sett det komma – jag var inte den första som drabbades på min avdelning.

Några år tidigare hade vi fått en ny chef. Under det första jobbsamtalet som chefen hade med oss var och en enskilt sa chefen plötsligt till mig:

Jag vet att du är homosexuell och det är OK med mig.

Jag blev alldeles paff. Visste inte vad jag skulle säga, hur jag skulle tolka hans ord. För vad hade min homosexualitet att göra med min kompetens, mina uppgifter och den roll jag hade på jobbet? Redan då borde jag ha gått till facket. Jag borde ha reagerat.

Ett par år senare skulle det omorganiseras. Två personer på min avdelning fick sluta. Jag visste inte i förväg vilka de var, även om jag är säker på att de anklagar mig för att inte bara ha vetat i förväg utan också ha varit med och utsett dem. Jag hade nämligen en ganska bra kontakt med min chef till att börja med. Och sånt sticker ju i ögonen på andra. Men jag hade sagt till chefen att jag är ärlig i alla lägen. Det gick fint – tills jag hade började ifrågasätta chefens beslut. Och framför allt ifrågasätta chefens frånvaro på jobbet.

Ytterligare en sak jag ångrar idag är att jag inte stod upp för mina två kollegor som fick sluta. Det gjorde heller ingen annan, men skit samma vad andra gör, jag borde ha gjort nåt. Naturligtvis var det ingen som stod upp för mig heller när det var min tur, för fyra år sen.

Det hela hade föregåtts av systematisk utfrysning av mig. Jag var inte vatten värd. Jag blev åthutad på möten när jag bad oss tala en i taget. Chefen talade inte med mig, utan mejlade. Eller skrek. Och smällde igen min dörr. Jag fick förnedrande arbetsuppgifter. Jag, som var senior, skulle plötsligt assistera en junior kollega. Jag stod nästan inte ut, men jag utförde mina arbetsuppgifter. Jag borde som sagt ha gått till facket. När jag till sist gjorde det var den enda hjälpen jag fick den av ett trött ombud som skulle gå i pension ett par månader senare. Jag fick ett bra avtal. Men jobbet kunde jag se mig i stjärnorna efter.

Mina så kallade kollegor höll käften. Trots att flera av dem visste att chefen hade planerat detta i åtminstone ett par månaders tid. Den kollega jag tyckte bäst om var den som hela tiden visste om vad som skulle ske – inte bara med mig utan även med de två medarbetarna som först blev av med sina jobb. Men det var jag som ansågs vara Förrädaren – för att jag var så blåögd i början. Jag var inte särskilt omtyckt bland kollegorna, bland annat för att jag ansågs vara Förrädaren. Naturligtvis handlade det också om att jag och chefen hade en bra kontakt i början. Men ett tredje skäl var också att jag ansåg att man är på jobbet för att jobba, inte för att umgås och leka.

Det sista halvåret på det jobbet var jag inte särskilt glad. Jag grät nästan varje dag, jag förstod inte varför just jag skulle frysas ut. Nog insåg jag att jag inte var Guds bästa barn, men jag hade baske mig inte begått nåt tjänstefel, snott pengar, varit full på jobbet, ”skolkat” etc. Det var jag å andra sidan inte heller anklagad för. Jag får aldrig veta varför jag inte dög längre.

Så här efteråt kan jag bara spekulera i vad skälen var. Troligen visste jag för mycket som kunde bli farligt och obekvämt. Som detta med frånvaron. Frånvaron, som ibland berodde på utlandsvistelse för kurs, betald av arbetsgivaren, men en utbildning som inte hade med somligas tjänst att göra. Eller fastighetsaffärerna eller de privata upphandlingarna, bilaffärerna – allt skött på arbetstid.

Det var i chock jag sa till en person jag trodde var min vän innan några papper var påskrivna att jag trodde att jag höll på att förlora jobbet. Denne ”vän” gick i sin tur och berätta för en klunga dåvarande vänner om mitt elände. Jag hade inte en tanke på att vännen bara skvallrade. Men jag insåg snart att de så kallade vännerna var som pappfigurer – platta och innehållslösa. Inte en enda av dem hörde på nåt sätt av sig för att fråga om läget.

Jag hämnades med ord. Orden gick rätt in som nålar. Orden ledde till en hel del förändringar – och jag tror inte att alla förändringarna var av ondo. Det blev tystare omkring mig, men vad skulle jag med vänner till som inte var vänner?

När förhållanden tar slut väljer vänner sida. Det gör även jag, det är svårt att inte göra. Man sluter upp bakom den förfördelade parten – eller den man anser mest uppriktig. Eller vilka andra skäl som helst. Det är åtskilliga så kallade vänner som har försvunnit i och med separationer. Nästa gäng försvann när jag slutade arbeta – ingen vill umgås med en loser. Jag undrar hur många som har försvunnit nu när jag har varit sjuk – nej, varken Cancer eller cancer smittar. Men det har också tillkommit ett gäng människor som har visat sig vara riktigt omtänksamma under särskilt min sjukdom och konvalescens.

Så ursäkta mig om jag är lite kärv ibland. Jag har till exempel svårt att ta oombedda råd – för jag tror att syftet är att sätta dit mig, att håna mig för att jag inte har tänkt till ordentligt eller nånting ditåt. Även om jag har lätt att få nya vänner,  gör jag misstag och bedömer människor helt galet. Av tio gamla vänner finns kanske två kvar. Resten har inte agerat som vänner och är antingen borta ur mitt liv eller har fått en mindre framträdande betydelse och roll för mig. Jag håller på att lära mig att inte vara så godtrogen. Det är en lång och svår process. Vänskap är inte lätt! Det är betydligt lättare att svika.

Idag är jag på en arbetsplats där vi medarbetare och chefer bryr oss om varandra. Vi frågar varandra hur vi mår, vi backar inte i riktigt svåra stunder. Det finns hopp! Alla arbetsplatser är inte lika ruggiga som den jag var på i mitt förra arbetsliv. Alla kollegor är inte lika tigande – och bakomryggensladdrande – som de som jobbar/jobbade där. Och alla människor jag känner är inte mina vänner, bara ett fåtal. Dessa gömmer jag i hjärtat. Jag har en eller två vänner som jag faktiskt kan ringa mitt i natten.


Livet är kort. Vänskap är svårt. Alla som är chef är inte chefsämnen.

Read Full Post »

Närå, jag kämpar på. Det beror på att Fästmön lagar god och nyttig mat åt mig och förhoppningsvis att meducinen gör lite nytta. Men det klart att det står stilla lite just nu med de röda blodkropparna eftersom jag gör av med fler än jag kan producera. Jag känner mig lite, lite piggare. Inte mycket, men lite. Och det är ett steg i rätt riktning. Dessutom har jag sluppit den infernaliska värken. Den smärtan som jag fruktar mest av allt det onda. För jag förstår den inte och kan inte ”behandla” den. Nu är det emellertid snart dags för den första undersökning, men det dröjer ytterligare en och en halv vecka. Det är en måndagsmorgon och jag får varken äta eller dricka från midnatt. Jag ska ta mig in till stan, till Läkarhuset och bli undersökt klockan halv tio av docent Sven. Känner mig lugn och trygg med detta eftersom jag slipper Sjukstugan i Backen. Är det nåt ställe jag är rädd för så är det Sjukstugan! Att bli behandlad av den som indirekt har förstört ditt liv känns inte OK.

Så här sjuk blev jag sist jag var inlagd på Sjukstugan.


Idag är det fullt ös, medvetslös.
Bara att köra på och försöka klara av svängningarna och byta spår inför varje möte. Morgonen inleds med att sprida flyers om en intern fototävling – ja, jag deltar förstås och tänker ju vinna kameran som är första pris! (nåja…) Klockan tio har jag mitt andra avstämningsmöte med prefekten. Konstigt nog är jag mer nervös den här gången än den förra och första! Jag vill ju så gärna göra bra ifrån mig – för jag skulle så gärna vilja arbeta kvar här… Men nästa månad är det slut. Om det inte sker mirakel, förstås… Please pray for me, those of you who care!

Lunchen ser jag fram emot! Inte bara för att det blir kycklingspett i jordnötssås på thaistället utan för att jag ska träffa ”min” fakultetskommunikatör. L är så fantastiskt klok och det känns inte alls fel eller knäppt att nyttja L lite som en mentor, trots att jag nog är mer senior – både till åren och till yrkeserfarenheten – än L. Men jag har ju inte L:s bakgrund just här. Sen är det alltid, alltid spännande att diskutera kommunikationsfrågor med L, för L är som sagt fantastiskt klok.

Dagens lunch! Fast minus boken – jag har ju levande sällskap idag.


Efter lunch
blir det en intervju och klockan 15 får jag besök av M som ska hjälpa mig att få iväg ett pressmeddelande via vår pressförmedlingstjänst. Jag har bara gjort det två gånger och det är lite mickligt.

Anna börjar tidigare än vanligt idag, redan klockan 14. Hon jobbar ju en del administrativt och idag blir det två timmar datorjobb innan hon kliver ut på golvet och är undersköterska. Jag ska kolla ett par saker efter jobbet, kanske handla nånting. Det är ju inte bara jag i familjen som fyller år i april. Anna fyller 25, ungefär, cirka två veckor innan jag fyller 15. (Ja, ja, jag har dyskalkyli…)

Mamma ringde igår och mår inget vidare. Jag har lite svårt att räcka till för henne eftersom jag behöver alla krafter för egen del, men hon lyssnar inte på det örat. Den ena saken efter den andra kommer upp som jag ska ordna, fixa eller hjälpa henne med under påsken. Och visst ska jag försöka göra det! Men jag skulle också behöva vila och koppla av lite. Påsken är emellertid några veckor framåt i tiden och förhoppningsvis har meducinen gjort ännu mer verkan till dess så att jag är ännu piggare då.

Read Full Post »