Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘uppfatta’

Ett upplysande inlägg om såna och sånt som är bra.


 

Lampa hos mamma

I sann upplysande anda… (Denna lampa finns hos mamma.)

Tänk, jag är utvecklingsbar! Eller i vart fall kan jag lära mig nya saker. Igår lärde jag mig ett nytt ord tack vare vännen M. Självklart vill jag sprida min nya kunskap vidare i sann upplysande anda.

Det finns en sak jag är rädd för och det är att uppfattas som en loser. För en loser undviker man – man kan ju bli smittad! Nja, så tänker jag väl inte riktigt, men en person som hela tiden misslyckas och som aldrig når sina mål… Inte ger den människan mig nåt? Eller..?

Jag uppfattar dessvärre mig själv som en loser. Jag ser på andra människor underifrån. De ständiga misslyckandena och måluppfyllelserna som aldrig blir har satt sina spår. Det gäller att komma ur detta tänk och låta tankarna flöda i andra, mer positiva banor. Lätt är det inte. Det är så mycket enklare att trilla ner i gamla tankebanor. Men jag hade lite flyt i onsdags och igår fick jag ett nytt och bra ord att snaska på:

energikarameller


Inte vet jag exakt 
vad M lägger för värden i ordet, men jag adopterade ordet i sig och ger det mina värden. Så… energikarameller för mig kan till exempel vara…

med mera…


Men det jag kan klara mig utan
är såna där riktigt sura bitar som…

  • människor som bara är ute efter att såra
  • medvetna elakingar
  • förföljare
  • människor som hånar den som har det svårt
  • människor som uttalar sig om saker de inte känner till och som hävdar att det de säger/skriver är i all välmening
  • människor som väljer bort andra utan att ta reda på vilka de är först

med flera…


>>> Och nu vill jag förstås veta vad DU har för energikarameller! Skriv några rader i en kommentar och berätta så blir jag glad. Om du vill får du även nämna de sura godisbitarna…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en skrämmande värld och bevakningen av den.


 

min nya kamera

Fotar och filmer vi olyckor hellre än att hjälpa till?

Det händer så mycket otäckt just nu att jag bara vill blunda. Vill inte gå ut i verkligheten ibland. Vill inte se, inte höra. Men självklart uppfattar jag. Det går inte att stänga ute. Media är verkligen påträngande, värre än tidigare, tycker jag. Vi matas med skräckhistorier om mördade unga flickor, knivskurna barn och olyckor till lands och till sjöss. Ibland har jag svårt att förstå nyhetsvärdet. Det är människor, med närstående som kanske lever vidare, som drabbas. Journalister som trampar i närområdet utanför släktingars hem, som ringer, som tränger sig på i sorgen… Vad finns det för allmänintresse av det?

Journalistiken har sällan nåt ideellt syfte och värde. Den som tror det är i mina ögon naiv. I de flesta fall handlar det inte om att det ligger i allmänhetens intresse att få veta saker. Det handlar om att sälja och synas, göra sig ett namn som skribent. Och allmänheten dras med. I stället för att hjälpa till vid olyckor ställer sig folk och fotar och filmar andras elände – för att sen gå till media och få sitt namn i tryck tillsammans med bilderna – som man sen till och med får betalt för. Ärligt talat är det rätt vidrigt, tycker jag.

Jag klickar inte fram såna nyheter, men rubrikerna kan jag inte undgå. Visst ska vi inte dölja att verkligheten är hemsk, fruktansvärd och otäck, men det görs såna övertramp ibland. Media gör sig till nån sorts domare och skyldiga pekas ut och döms i förhand, utan varken utredning eller bevis. Och så mitt i detta de drabbade och de närstående… Kan ingen stava till hänsyn och empati?

vässa pennan

Jag vill skriva texter som berör, men jag skriver vanligen om det lilla. Ingen är tvingad att läsa.

Ibland önskar jag att jag kunde skriva texter med innehåll som berör. Men jag skriver om min vardag, om bra saker och ibland om dåliga saker, om saker som jag gillar och ogillar. Ofta skriver jag om det lilla. På min blogg är jag inte journalist, kommunikatör eller proffsskribent. Jag är bara jag. En privatperson. Därför kan jag inte annat än att skratta åt att nån tönt har hängt upp sig på att jag skrev om plastpåsar igår… I morse fick jag en signal om detta. Men nej. Det är ingen reklam, det är ett inlägg om en praktisk pryl som underlättar min vardag och som jag vill tipsa mina medmänniskor om. Jag fick inte en krona för inlägget. Och jag tvingade inte heller nån att läsa det.

Vad tycker DU om medias bevakning av hemskheter i verkligheten som mord och olyckor??? Hur skulle DU vilja att dessa händelser uppmärksammades i media??? Eller vill DU ens se dem uppmärksammas? Skriv gärna några rader i en kommentar. Som alltid gäller att du får vara anonym utåt, men måste ha äkta kontaktuppgifter inåt för att slippa undan administrationsskorpionens nypor.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett ordmärkande inlägg.


 

Det är inte lätt alla gånger att hantera språket rätt – även om skriftspråket är skribentens främsta verktyg. Så här Twittrade lokalblaskan tidigare idag:

Ssk tjänar sämst uskor minst

Vad står det, egentligen?


Ja vad står det, egentligen, 
i Tweeten? För det första har twittraren svårt att hålla isär yrkeskategorierna inom vård och omsorg. Det är en viss skillnad på sjuksköterskor och undersköterskor. De förra har högskoleutbildning, medan de senare har gymnasieutbildning. Inne i artikeln stod det däremot rätt.

Med denna lilla skillnad i utbildningslängd kommer också skillnader i lön. Att se nån av yrkeskategorierna som TJÄNARE har jag däremot svårt att göra, vilket jag också försökte uppmärksamma lokalblaskans twittrare på… Båda yrkeskategorierna äger nämligen nåt som kallas yrkesstolthet…

Undersköterskorna tjänar minst

Jag tror inte att undersköterskorna tjänar SÄMST utan MINST.


Jag tror inte att lokalblaske-twittraren 
uppfattade nyansen (”tjäna SÄMST” underförstått ”utföra tjänster på sämsta möjliga sätt” >>> ”tjäna MINST” underförstått ”tjäna minst pengar”) i språket där, för h*n svarade…

Unt vi skrev fel

Lokalblaskan har uppenbarligen flera som skriver på en och samma tweet, men medgav skrivfel.


Fast nu när jag läser svarstweeten 
blir den ännu lite roligare eftersom det framgår av den att det var FLERA personer som skrev en och samma tweet – det står ju ”vi” och inte ”jag”… Inte konstigt de blev stressade!..

Hur som helst, det här är ingen stor grej, men jag ville lyfta fram att jag tycker att det är viktigt att vi formulerar oss rätt och blir varse på nyanser och tänkbara tolkningar när vi skriver. Kommunikation är svårt, men en skribents främsta verktyg är skriftspråket. Det kan alltid bli bättre och träning ger färdighet! För egen del har jag anmält mig till en skrivardag i höst och alldeles nyss fått besked om att det finns en plats reserverad för mig. Det kan jag behöva, för jag skriver långt ifrån perfekt…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett söndagsinlägg.


 

M-kula

Fem såna här blev mitt lördagsgodis.

Det blev en stilla kväll i New Village igår. Det mest upphetsande som hände var att jag gjorde våfflor till middag. Det var underbart gott, men nej, nån bild får du inte – det är ju alltid lite ruschigt när man ska göra våfflor: vispa smet, hälla i smet, passa våfflor på gräddning, ta ut färdiga våfflor ur järnet, äta… Ja, du fattar. Sen kan man tycka att våfflor ju inte är nån middagsmat. Det struntar jag i. Jag åt våfflor till middag igår. Med hjortronsylt och sprejgrädde. Denna söt- och fetchock fick till följd att jag inte orkade goffa så mycket annat. Det blev ytterst lite chips (det är fortfarande kvar i påsen), mest för att jag ville testa den nya, färdiga dipen jag köpte igår. Som dessert tog jag typ fem stycken M-kulor. Detta innebär att jag har massor (nåja…) av godis kvar i skåpet att äta idag. För idag är det ju sista dagen på helgen. (För den som inte har uppfattat det, försöker jag begränsa mitt godisätande till helgerna.) Bara det att det blir tårta och annat smakens i morgon i Himlen… Men när man firar en 20-åring kan man ju faktiskt inte låta bli att just fira. Med tårta, bullar och kakor. Eller hur?!

Lördagskvällens andra höjdpunkt (förutom våfflorna) var dock säsongsstarten av Downton Abbey. Lord Grantham framställs om möjligt ännu mer träbockig än tidigare, nerviga systern är ännu nervigare och farmor är värst, bäst och roligast av dem alla. Men vad var det för konstigt program efteråt? Jag tittade förundrat. Enligt SvT:s webbplats är det

[…] Ett nördigt och passionerat eftersnack med Johanna Koljonen och Kristin Lundell. Premiärgäster var Johannes Brost och Sanna Nyström. […]

Och det var det. Jag har inget mer att säga om det än att jag blev just  förundrad. Vill jag att mina licenspengar ska gå till såna här program? Nej. Sen får var och en vara hur nördig och passionerad man vill. Men jag vill inte vara med och betala för det.

Hösthimmel

Gårdagen var både solig och molnig.

Igår kväll trodde jag att jag bodde granne med sju elefanter, en häst och en hyena, det vill säga ett zoo. I morse fick jag revidera denna tro: jag bor nära en temperamentsfull kock, det är min senaste teori. Det lät som tallrikskrossning och nån som hackade gurka alldeles intill mina öron. Innan dess hamrades det lite. Var det köttstycket som bultades ut, månntro?

Själv leker jag tvätteri. Två maskiner ska köras och så har jag en strykhög som väntar på mina omsorger. Dagen är dimmig, till skillnad från igår när den var både solig och molnig. Men jag måste nog ändå ge mig ut nån gång under dagen i alla fall för att införskaffa nåt ätbart till söndagsmiddag. Och kanske ett grönt kuvert. Jag har inte gjort det ännu.

I kväll ska jag glo på Fjällbackamorden. Programmet visas vid lagom tidpunkt för en kvällstrött Toffla. Sen skiter jag i att Camilla Läckbergs filmer och böcker alltid får dålig kritik. Hennes produktion är väl som många andras – en del är bra, annat är bättre och en del är mindre bra.

Vad händer hos DIG, så här på söndagen då? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett  inlägg om skam och genans och om att duga – eller aldrig duga.


 

Min hand

Min hand är nästan alltid varm.

Ibland kan handen vara mjuk och vänlig och snäll. Ibland kan den vara obeveklig, kall, hård och slå – teoretiskt sett. Jag får så ofta höra att jag inte bryr mig om. Jag finns inte till för dem jag borde. Och när jag försöker räcka till åt alla håll och kanter är inte det bra heller. Igår fick jag höra att jag var missunnsam.

Det handlar om att jag bara vill duga. Jag vill duga en enda gång. Vill att någon ska vara lite stolt över mig, Sorgebarn. Barnet, som fick höra att hon gjorde någon sjuk. Hur kan man göra någon sjuk som drabbas av en autoimmun sjukdom? Nåja, jag gjorde i alla fall någon sjukare genom att skratta, gråta, leka… Jag var ju barn! Men jag var tio år när jag slutade ta hem kamrater. Jag skrattade inte, jag grät bara när jag inte kunde hejda gråten. Jag lekte ensam eller med en bok.

Så snart jag var myndig lämnade jag hemmet. Jag hade själv ordnat arbete i England. När det inte blev som det var tänkt fick jag känna av den kalla handen.

Jag kom in på universitetet. Började studera. Studierna var tuffa, men jag tog min examen. Mina kursare blev firade på alla sätt och vis. Jag fick… kalla handen.

Efter studierna fick jag inte genast jobb. Jag blev tvungen att få hjälp från samhället i nio månader. Kalla handen nu också. Det var ju genant.

Vid ett par tillfällen togs jag in akut på sjukhus. En gång agerade en chef och en kollega stand in. Den kalla handen hade inte tid. Eller inte lust..?

När jag hade levt med min partner i några år skulle vi ingå partnerskap. Det den kalla handen gjorde då… Vid ceremonin närvarade mina svärföräldrar och Ingen från min släkt. Flera månader efteråt var det fryskalla handen – så även från mitt håll, det medges. När isen bröts var de första orden:

Har du glömt bort att vi finns?

Inte förlåt. Aldrig förlåt. Det var ju jag som orsakade genansen genom mitt beteende. Skulden var min. Som vanligt.

De senaste åren… Skammen… Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra att jag inte bryr mig. Samtidigt får jag inte komma på besök, för då kan ju någon förstå hur det ligger till på riktigt. Och DET är ju genant.

Det finns flera skäl till att jag aldrig har skaffat egna barn. Ett är att jag inte skulle duga som förälder. Eller att jag skulle få… kalla händer. Barn behöver varma händer!

Men en gång skulle jag vilja duga. En enda gång. En gång skulle jag vilja höra någon säga sig vara stolt över mig, inte bara hitta felen. Det är inte pengar jag vill ha, det är villkorslös kärlek.

Jag har nu förvarnat om De Skrivna Orden. Intresset var minimalt. Om man inte talar om det/svarar på det/visar att man har hört eller uppfattat kanske det försvinner. Obehagliga sanningar vill vi inte ha. Några applåder får jag aldrig från det hållet, det enda håll jag vill ha applåder från. En gång. En enda gång. Först då kan jag glömma gamla oförrätter.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett citerande inlägg.


 

Några ord, uppfattade och nedtecknade häromdan, på en arbetsplats nånstans i Sverige:

Skit i allt som inte leder till måluppfyllelse.

Jag låter den citerade vara anonym.  Av vissa skäl…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om tillvarons svängningar.


Det är sant
 att man själv kan påverka sitt mående. Visst, men bara till en del. Igår var det en riktigt tung dag för mig. Jag skrev ganska öppet om hur det kändes. Det var kanske inte så smart gjort, för häcklarna och förlöjligarna i cyberspace gottade sig nog. Samtidigt kände jag ett oerhört stöd från dem som verkligen räknas. Då kan de där andra hålla på och leka för sig själva i sandlådan.

Sandhög

Lek för er själva, häcklare och förlöjligare!


Man är kontroversiell
när man tycker saker, kontroversiell när man uttrycker åsikter, kontroversiell när man beskriver hur man uppfattar det skrivna ordet, hur man tolkar det till det värsta. Vissa saker tar tid att smälta, komma förbi. En text är alltid en text. Ett skrivet ord alltid ett skrivet ord. Inte något upplevt öga mot öga. Man kan inte se kroppsspråk och ansiktsuttryck. Man kan inte svara direkt. Kort sagt: att skriva är inte lätt. Men människor har alltid rätten att göra sina egna tolkningar, det kan vi inte ta ifrån dem! Därmed inte sagt att skribenten inte har rätt att förklara hur h*n menade, vad avsikten var. Skribenten är ju ägaren av sin egen text. Men om andra berörs – om blott för att de tolkar på eget sätt – då har man ändå lyckats som skribent. Tycker jag.

____________________________

Den tunga dagen igår gjorde att jag inte satte mig ner vid köksbordet för nåt att äta förrän strax före klockan 18. Förmiddagens övning var bland det mest förskräckliga jag har upplevt på ett tag. Den satte sina spår. Ganska djupa spår. Jag hängde mig kvar med Fästmön så länge jag kunde, men insåg att jag behövde vara ensam och fundera över saker och ting.

Efter middagen, en riktig kolesterolbomb bestående av tre små potatisar, två smala kycklingkorvar och två ägg – allting stekt, ringde jag till vännen vars mamma opererades under gårdagen. Vi pratade ganska länge. Det är gott att den vännen finns i min krets. Fast det är lite långt, oss emellan, rent geografiskt, vill säga.

Resten av kvällen ägnade jag åt att skriva, en del ser du resultatet av här på den här bloggen. Fick vinna lite Wordfeud, läste en stund. Ögonen var inte riktigt alerta efter tårarna, dessvärre. Idag vaknade jag med skallebank. Och det kan inte bero på att jag är bakis av en starköl!

En kall starköl

En starköl gör mig inte bakis.


Idag på morgonen
har jag tvättat – såväl jeans som min kropp och mitt hår. Fick en ping om att det fanns en uppdatering till min iPhone, så även det fixade jag. Tvättmaskinen har just stannat och det är dags att hänga det rena. Sen får kanske mamma ett samtal så att jag kommer ut till Himlen medan det är ljust. Det finns en älskling där som har ont idag.

Och… Ja just det! Vid tio-tiden i morse fick jag ett samtal på mobilen som gladde mig mycket. Samtalet innebär att min planerade storstädning nästa vecka inte blir riktigt som jag har tänkt. För på tisdag ska jag ut på intervjuliga äventyr igen. Jag fick höra att jag var intressant och hade bra kompetenser också. Det gör inte ont att lyssna på sånt när en upplever sitt värde sjunka för var dag som går. Inte ett dugg ont, gör det. Nej, det gjorde dagen idag till en sorts ljusare dag än igår. På flera sätt än ett. Tack PV för att du gav mig den här skjutsen! Nu är det upp till mig själv att fixa resten!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om lärande, insikter och vänlighet.


Varje dag lär man sig nåt nytt – förhoppningsvis.
Jag gör det i alla fall. Eller, jag ser till att göra det. För även i de minsta skeenden finns saker och ting att lära. Idag lärde jag mig hur vänlighet kan se ut. Samtidigt kom jag till insikt om hur ovan jag är vid just vänlighet…

Jag skuttade iväg med förtton soppåsar som jag lämnade i soprummet innan jag fortsatte till Tokerian. Där brukar det ju allt som oftast ske märkliga saker. Idag var inget undantag. När jag närmade mig affären stod en person utanför och hälsade glatt, trevligt och just vänligt på mig. Jag har ingen aning om vem det var, men mina föräldrar har lyckats uppfostra mig något så jag hälsade tillbaka. Sen kunde jag förstås inte låta bli att fundera på vem det kunde vara, så i stället för att gå fram till stället med Tokeria-scannrar gick jag till bankomaten och försökte stoppa i Tokeria-kortet. Det gick ju inte så bra och jag hoppas att ingen såg mig… 😳

Willysskylt

Här händer det märkliga saker allt som oftast.


Inne i affären
var det lagom med folk för min framfart och själva varuanskaffningen gick fort. Vid lösgodiset såg jag en pigg liten tjej som nyss lärt sig gå, uppfattade jag. Hon var väldigt godissugen, uppfattade jag också, men gick snällt tillbaka till sin mamma när denna ropade på henne. Samtidigt avfyrade den lilla ett sånt där leende som till och med en icke-barn-människa som Tofflan smälter av.

I scannerkassan hamnade jag så småningom efter den lilla godissugna och hennes mamma. Mamman hade… och nu ljuger jag inte! – ett varuberg i sin vagn. Jag vet inte hur många kassar det var, men hela vagnen var full och det hängde till och med kassar på handtaget.

När mamman ser mig komma med mina två små påsar – plastpåsar av arten som alltid går sönder, Tokerian!!! – vänder hon sig mot mig och säger hur vänligt som helst:

Du kan gå före om du vill, ifall jag får avstämning, du har ju inte så mycket!

Dessa ord, denna gest av vänlighet, fick mig förstås att tacka, men också att bli väldigt, väldigt glad. Tänk så ovanlig sån här enkel vardagsvänlighet är! Fast hur ofta ägnar vi oss åt den? Nej just det, inte särskilt ofta!

Av mammans vänliga ord blev jag inte bara glad och varm, jag blev pratglad. Vi småpratade lite, helt enkelt. Jag sa att jag hade noterat att hennes lilla var av godissugen art.

Jorå, hon blev det när hon hittade en godisbit på golvet, som hon stoppade i munnen…

(Underförstått godiset, inte golvet.) blev mammans svar.

Sen fick jag veta att det var första gången hennes lilla tjej fick gå på egna ben i affären.

Jag har två pojkar också och det är stor skillnad! Hon är lite nyfiken på den där åk-bilen där ute, bara. Hon håller sig alltid här omkring mig.

berättade mamman, när jag undrade om den lilla inte var på väg att rymma från kassaområdet medan vi pratade.

Detta lilla samtal och den vänlighet jag upplevde gjorde mig alldeles varm inuti. Tänk att det finns såväl vänliga mammor som barn, som både är nyfikna och väluppfostrade! DET är jag inte bortskämd med där jag bor, kan jag tala om…

Den varma känslan följde med mig hem! När jag öppnade postboxen hittade jag ett brev från min favoritorganisation vad gäller arbete bland behövande, Läkare utan gränser. De ville att jag skulle skänka en slant. Självklart vill jag det och det skulle jag visst kunna göra – om ni bara gav mig det där jobbet jag har sökt hos er först, så att jag har nån inkomst… Jag är fortfarande hoppfull, för detta är en av de organisationer jag har sett gör ett fantastiskt gott arbete! (Och detta är inget smöreri, för jag tycker verkligen så!)

Brev från Läkare utan gränser

Ett brev från Läkare utan gränser låg i postboxen idag.


Nu har jag fått kraft och ork och lust
att ta tag i nästa punkt på min att-göra-lista, nämligen stryka. Man är lite ovan med sån här vänlighet, men jag skulle kunna vänja mig, det skulle jag…


Livet är kort.

Read Full Post »

Den lilla människans besök hos Arbetsförnedringen

Ett inlägg om en bortslösad förmiddag.


Idag var jag anmodad
att besöka Arbetsförnedringen. Jag skulle delta i ett informationsmöte om a-kassan. Mötet var obligatoriskt. Jag åkte ner i god tid för att få parkering i hamnen och för att hinna visa upp intyg som inte efterfrågats på fyra (4) år före mötet. Arbetsförnedringen öppnar nämligen klockan tio, en hel kvart före mötet skulle köra igång.

Innan jag gick från parkeringen stod jag en stund vid floden. Vatten brukar skänka mig ro i sinnet. Men idag kände jag mig bara liten och misstänkliggjord och framför allt förnedrad. Jag ska strax förklara varför.

Båt på Fyrisån

Som den lilla båten kände jag mig. Ensam.


Jag var naturligtvis inte ensam
på Arbetsförnedringen, men man kan känna sig ensam även i en klunga. Stegade fram till en Mottagare (jag fattar inte riktigt Arbetsförnedringens system, inga köer eller så…)  och sa att jag blivit anmodad att visa upp intyg före ett möte.

Men det hinner du ju inte nu!

svarade h*n och pekade ut riktningen till möteslokalen. Där fick jag en penna som inte fungerade och ett papper på vilket jag skulle kryssa i mötet jag skulle delta i samt skriva mitt namn och personnummer. Innan jag fick tillträde till lokalen skulle pappret lämnas in och legitimation uppvisas. (Fan värre än forna öststatsfasoner…)

Mötet sen då… Tja, det var totalt jävla onödigt för min del. Personen som pratade var ÖVERTYDLIG och jag var inte den enda i salen utan problem med hörsel eller språk. Men… det fanns personer med klara problem med hörsel och språk där också. Och varför får inte dessa personer målgruppsanpassad information i stället för att tvingas sitta i ett stormöte där man säkerligen inte förstod eller uppfattade mer än en bråkdel? Dessutom gissar jag att man med all säkerhet inte heller vågade ställa frågor – vem gör det i en jättegrupp om typ 50 pers?.. Jag vågar, men jag hade inte ett skit att fråga om.

Informationen som gavs var inget nytt som jag personligen har nytta av. Allt detta fick jag veta vid inskrivningen för en vecka sen. Och det jag inte fick veta då men undrade över har jag läst mig till på egen hand. Hos min a-kassa, inte hos Arbetsförnedringen. För nu har min a-kassa faktiskt gjort riktigt bra instruktioner på sin webbplats! Titta här och lär, ni andra!

Två personer hade uppenbarligen problem med hörseln, emellertid. Eller selektiv hörsel, troligen. De stängde inte av sina mobiler, som naturligtvis ringde under mötet. Den ena mobilen ringde dessutom två gånger. Men än mer anmärkningsvärt var att en person bredvid mig faktiskt svarade och pratade en stund. Det var inte ett jobbrelaterat samtal. Sen satt h*n och rapade och släppte ut unken andedräkt så jag höll på att kräkas.

Ungefär 90 procent av informationen handlade om hur vi som arbetssökande skulle straffas om vi inte gör som Arbetsförnedringen och våra a-kassor säger. Makalöst att förutsätta att alla vi, ungefär 50 personer, är ute efter att ljuga oss till pengar! Så mycket pengar handlar inte a-kasseersättningen om att det är värt att ens överväga! Förnedrande så det stänker om det!!!

Efter mötet rusade jag ut till Mottagaren i entrén igen och framförde ånyo mitt ärende om intygen. Jag fick en rosa nummerlapp. Därpå följde en ganska lång väntan. Den kanske inte var så lång, men jag behövde gå på toa, så den kändes lång. Till sist blev jag uppropad av… h*n som tyckte att det inte fanns tid att titta på intygen före mötet. (Jag var ute i god tid och mötet började senare än aviserat = det hade funnits tid att visa upp och titta på intyg.)

Arbetsförnedringens hus

Den lilla människan (spegelbild i orange cirkel) har besökt Arbetsförnedringens hus.


Jag frågade varför
de ville se intyg nu när de inte var intresserade för fyra år sen. Det kunde h*n inte svara på eftersom h*n inte jobbade på Arbetsförnedringen då.

Nej,

tänkte jag.

Du gick säkert på högstadiet för fyra år sen. 

Men det sa jag förstås inte.

Eftersom jag inte visste vilka jävla intyg jag skulle visa upp hade jag med mig de allra flesta som jag har i plastfickor i en av mina pärmar med viktiga papper här hemma. Men långt ifrån alla. Då hade jag fått släpa med mig hela pärmen.

Sen tittade h*n på det som var inskrivet om mig hos Arbetsförnedringen samt på motsvarande intyg, gjorde nån notering och klickade. Det gick undan, för jag behövde gå på toa och jag hade ingen lust att göra det på Arbetsförnedringen. (Såg inga toaletter eller skyltar heller, för den delen…).

Vidare bad jag att h*n skulle kolla så att min a-kassa nu blivit informerad av Arbetsförnedringen om att jag är inskriven.

Jodå, det är gjort här den 1 augusti!

svarade h*n.

Nejdå, ni underlät att göra det den 1 augusti! Jag ringde er Kundtjänst i förrgår som lovade att göra det.

svarade jag.  (Och tackade i tanken Kundtjänst eftersom de flesta som jobbar där tycks vara kompetenta!)

Kan du vara snäll och kolla om Kundtjänst har anmält det hela?

Detta var noterat och jag vill lita på att det stämmer överens med verkligheten. Jag vill verkligen lita på det!

Innan jag lämnade byggnaden tipsade jag om att ett möte om a-kassan, som det jag hade varit på, kunde omfatta viktig information. Till exempel att man behöver ha intyg även från Försäkringskassan om man har fått ersättning därifrån. (Jag opererade bort tumörer den 13 december och var sjukskriven i fyra veckor.) Det skulle h*n vidarebefordra, lovade h*n, men jag såg aldrig att h*n antecknade detta.

På hemvägen bubblade det i öronen, men jag var ändå tvungen att tanka. Hela min förmiddag har gått åt till dagens förnedringsbesök och dess efterdyningar.(Ja, jag måste skriva av mig i ett blogginlägg, för jag har ingen att prata/ventilera med just nu.)

En idiot klarade inte av filkörning utan bytte fil och körde in rakt framför mig (utan att blinka, förstås), varpå jag fick tvärnita (hade ingen bil bakom, som tur var). Har somliga fått körkort på postorder eller vad???

Jag hoppas att din förmiddag har varit bättre än min! Nu ska jag sätta mig och söka jobb. Tre om dan – eller två, de dagar jag har gjort arbetssöksrelaterade saker som idag.


Livet är kort. En halv dag i mitt liv är bortslösad på meningslösheter.

Read Full Post »

Varje tisdag köper jag Expressens TV-tidning. Ja, det ska vara Expressens. Den är bäst, tycker jag. Den vidhängande kvällsblaskan har jag som sport att undvika köpa. Om man scannar sina varor brukar det gå bra att slippa undan.

Efter att ha försökt hålla mig upprätt i duschen (svårt att stå, hälen är synnerligen ond idag) i en kvart för tvagning, bänkade jag mig vid köksbordet med min middag: två rostade mackor med ost, cornflakes med mjölk och ett par skedar av mamma kusinen B:s fantastiska morellsylt. Torftigt? Inte alls. Morellsylten gör detta till en lyxmiddag, så det så. OCH NU VAR JAG INTE IRONISK!

Middag med TV-tidningen. Ifall måltiden skulle dra ut på tiden finns annan lektyr i närheten.


Så började jag sleva in
och bläddra OCH MARKERA. Jag gör nämligen som min far, jag markerar de program jag ska se eller spela in den kommande TV-veckan. Förresten, varför är inte TV-veckorna samma som de vanliga veckorna? I TV-tidningen börjar de på torsdagar. Konstigt.

Den kommande TV-veckan ser i alla fall verkligen lovande ut, för en gångs skull. Till och med i helgen finns det nåt att titta på. Helgerna den senaste månaden har varit ovanligt torftiga på TV-fronten. Jag slösar nämligen inte bort min tid med att slöglo på TV. Nej, det ska vara särskilda program. Till och med när TV:n agerar insomningstablett ska det helst vara nån serie om rättstekniker eller poliser fast jag inte tittar.

Vad ska jag då glo på som är så bra? Så här ser min kommande TV-vecka ut:

  • På torsdag klockan 21 – 22 är det Criminal minds på Kanal 5. Det är fjärde delen av 24 av avsnitt som är från nuvarande säsong. Inga repriser, alltså.
  • På lördag klockan 21.30 – 22.40 är det säsongsstart för Downton Abbey i SvT1. Åtta nya avsnitt blir det.
  • Efter Downton Abbey sitter jag kvar, för direkt efter, i samma kanal kommer det första av sju avsnitt av Friday Night Dinner. Den judiska familjen Goodman har fredagsmiddag och den som gillar brittisk humor får skratta nästan non stop i en halvtimma. Dessutom är programmet inte färdigskrattat, det vill säga det innehåller inga i förväg inspelade skrattsalvor.
  • På söndag klockan 21 – 22.30 på SvT1 är det dags för det första av två nya Arne Dahl-avsnitt, Arne Dahl: Upp till toppen av berget. Jag vet inte varför jag tittar på denna Arne Dahl-serie, för jag tycker inte att Arne Dahl skriver spännande böcker. Dessutom är skådespeleriet rent uruselt i TV-serien. Allra sämst är Magnus Samuelsson vars breda östgötska gör sitt till att jag sitter och skäms. För det blir som att göra narr av det fina språket östgötska när det hoppar ut ur hans mun. Dessutom uppfattar jag inte hälften av vad han säger. En liten kurs i skådespeleri hade inte skadat där. Men ändå. Jag ska titta.
  • På onsdag klockan 21 ska jag försöka stå ut med reklam-TV, TV3,  och se på första delen av åtta av serien Stalkers. Programledare är det osannolika paret Hasse Aro och Sanna Lundell. Bara i vårt land är 150 000 personer utsatta för stalkning, eller förföljelse, som det heter på svenska, och trakasserier. Synnerligen angeläget ämne, alltså!

En ovanligt fullspäckad TV-vecka för min del, med andra ord. Inte troligt att jag sitter framför TV:n varje kväll det är nåt bra, jag har programmerat DVD-hårddisken, som alltid.

Vad ska du glo på i veckan som kommer???


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »