Min första chef Q… eller Varför är det så ont om Q?

Ett inlägg om en man som lärde mig mycket.

---

 

Jag skriver rätt ofta här på bloggen om att jag har mött så många dåliga chefer under min yrkeskarriär. Men de har faktiskt inte alla varit dåliga. En del har haft flera bra sidor, andra kanske bara nån enda dålig sida. Häromdan läste jag ett blogginlägg om Pia Vingestråhles första chef Åke. Jag blev väldigt inspirerad att skriva om min första chef, den bästa jag har haft. Vi kan kalla honom Q. Och med andra ord vet jag säkert att det är så ont om Q… Det är faktiskt så ont om Q att jag inte hittar ett enda foto av honom. Därför låter jag den röda kepsen från Fågelfors hattateljé illustrera Q. En av Q:s favorithuvudbonader var nämligen just en röd keps.

År 1986 korsades Q:s och mina stigar när han blev min chef på det första riktiga arbete jag hade. Jag hade gått arbetslös ett tag efter studierna och levt på socialbidrag, som det hette då. Sen fick jag chansen att komma till Organisationen. Ärligt talat ville jag inte komma till Informationsavdelningen, jag ville jobba med kultur, främst litteratur, som var huvudämnet i min examen. Men det blev information och det blev Q som lärde mig alla grunder i jobbet.

Redan mina första arbetsdagar präglades av en hög ljudnivå. Det diskuterades nämligen inne på Informationsavdelningen. Det diskuterades högt, lika högt som det var i tak. Det fanns inga begränsningar. Det fanns ingen chef som sa

Tyst!

eller som censurerade sin personal. Med fascination betraktade jag mina nya arbetskamrater som ibland var rasande på Q för att han

inte fattade nånting.

Men visst fattade han! Han bara lät oss diskutera, argumentera, ha våra egna åsikter. Sen lärde han mig resten inom yrket också, vanligen den hårda vägen. Jag fick prova på, misslyckas, blev tillrättavisad på ett respektfullt sätt, gjorde om, gjorde rätt.

Information före beslut

var Q:s ledord och det retade såväl politiker som tjänstemän som gärna körde över både medarbetare och medborgare fler än en gång. Till sist fick de nog, de där slipsnissarna. När Q hade typ tre år kvar till pensionen kickade de honom på ett otroligt fult sätt. Ett sätt som Organisationen ifråga har fortsatt med sen dess. Q hade till stor del varit sitt jobb. Därför dröjde det inte så värst länge innan han blev sjuk och gick bort.

Den här mössan hade Q aldrig accepterat.

Innan dess hann Q också vara min extrapappa. Det var han som tvingade mig att köpa en skitful, men varm stickad mössa den där vintern när det var 30 grader kallt varje dag. Och det var Q som ryckte in tillsammans med G som extraföräldrar när jag var på sjukhus och mina egna föräldrar inte kunde eller ville komma och besöka mig. Sen blev det Q:s äldsta dotter som var partnerskapsförrättare när jag ingick partnerskap, tyvärr ett av mina större misstag här i livet.

Rolig, modig, kärv, envis, ärlig, lyhörd och jävligt kompetent både som ledare och inom yrket… Sån var min första chef Q. De flesta andra kan slänga sig i väggen, typ.

 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Flickan framför muren

Ett inlägg om en bok.

---

 

Oj oj oj! När Kristina Appelqvist hade släppt sina första böcker läste jag dem raskt, gav dem typ medelomdöme och lite mer, men tyckte att författaren har potential för högre betyg. Den potentialen har hon definitivt visat i sin senaste deckare med litteraturforskaren Helena Waller i centrum, Flickan framför muren. Tack Jerry, för den nionde julklappsboken!

Platsen är som sist Västgöta universitet, ett lärosäte som i mångt och mycket, framför allt vad gäller persongalleriet, har saker gemensamt med ett mig närstående universitet. Vid Västgöta universitet ska en tysk professor få titeln hedersdoktor. Men kvinnan ifråga är ganska omstridd. Samtidigt pågår en omorganisation vid universitetet, med planer på att slå ihop det med två smärre filialer. Dessutom får universitetets tillförordnade rektor hotfulla meddelanden om att han ska tas av daga, skrivna med tuschpenna på kartongbitar levererade till sin cykel. Till sist polisanmäler han hoten och får bevakning och i stället (?) mördas en kollega till Helena Waller. Denna kollega – och ett antal andra personer i boken – bär på synnerligen mörka hemligheter…

Den här boken smyger igång. Personer och skeenden presenteras, spänningen byggs upp i bästa Maria Lang-stil. Att mordet i boken har med politik och gamla DDR att göra blir snart uppenbart. Men det är inte förrän strax innan det avslöjas som jag listar ut vem som står bakom de hotfulla meddelandena. Mördarens identitet lyckas jag inte få fram. Det är bra. Så ska en deckare vara skriven för att tilltala mig! Boken är bitvis lite långsam, men allt hänger ihop. Att det blir utvikningar om Helena Wallers och hennes vänners privatliv stör inte, för de har med handlingen att göra. Inte heller stör det förstås att litteraturvetenskap står i centrum (huvudämnet i min examen) eller att författaren är kommunikatör (mitt yrke).

Toffelomdömet blir det högsta. Det här är Kristina Appelqvists bäst bok hittills.

 
Här kan du läsa vad jag har tyckt om Kristina Appelqvists tidigare böcker:

Den svarta löparen

Den som törstar

Liv i överflöd

De blå damerna

Minns mig som en ängel

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tofflan testar: Att rengöra en tvättmaskin

Ett renligt inlägg.

---

 

Rengöringstabletter för tvättmaskin. Att förpackningen är lätt att öppna, som det står i det gula fältet längst ner, är dock en lögn.

En tvättmaskin är en sak som gör smutsiga kläder rena. Men fy 17 så vidrisch min tvättmaskin har varit! Länge! Rester av tvättmedel och sköljmedel i kombination med kalken från det überhårda vatten vi har här i Uppsala är inte alls bra för tvättmaskiner. Jag har länge tänkt göra rent den, men att skrubba med svamp har inte funkat. Igår hittade jag på Rusta, för ett par tior, rengörings-tabletter från Torqwell av märket Cleanosan för tvättmaskin. Jag köpte ett paket med två tabletter och beslutade mig för att testa. Det kunde i vart fall inte bli värre… (Men att rengöra maskinen en gång i månaden, som rekommenderas på förpackningen, känns lite överdrivet!)

Jag började med att tömma tvättmaskinen på smutstvätt som låg i trumman och väntade på att bli tvättad. Ja, det är ett oskick jag har att sortera viss tvätt i tvättunnan, annan direkt ner i tvättmaskinen för nästa maskin på gång. Men så gör jag och hur andra gör skiter jag i.

Steg ett: Ta ur eventuell smutstvätt ur tvättmaskinen!

Sen var det dags att ge sig på förpackningen, den som enligt framsidan skulle vara enkel att öppna och stänga. HA! Möjligen om man är ingenjör (<== Titta! Jag stavade rätt, va?!)

Att försöka klippa upp förpackningen var… en prövning…

Till slut lyckades jag överlista förpackningshelvetet. Jag tog ut EN av rengöringstabletterna, för det räcker ju till en rengöring. (Nu har jag en tablett kvar. Vad ska jag göra med den? Nä, inte stoppa den i munnen, i alla fall.) Jag tog av foliepappret. Det var lätt och krävde ingen examen.

Rengöringstablett med folie. Folien gick lätt att ta av.

Den lilla tabletten utan folie la jag sen i tvättrumman. Den såg rätt ensam ut och jag fick känslan av att det skulle komma att skramla…

En ensam liten rengöringstablett i tvättrumman…

Därefter ställde jag vredet på tvättmaskinen på 60 grader. En timme på detta gradantal skulle man köra maskinen.

Vredet inställt på 60 grader.

En timme en lördagsmorgon… Vad göra? Självklart krypa ner i sängen igen med en bok med den passande titeln Medan min sköna sover och en mugg kaffe på nattduksbordet.

Medan tabletten verkade kröp jag ner i sängen och läste och drack kaffe.

Grannarna drog möbler på golven (?) och min tvättmaskin skramlade på. Till sist var den klar. Men hur blev resultatet? Tja, min maskin var mest smutsig utanpå trumman och det jag såg när jag öppnade locket efter rengöringen var inte imponerande!

Nä! Tvättrumman var fortfarande smutsig på utsidan efter rengöringen.

Nåja, jag hoppas att tabletten gjorde nytta på insidan av maskinen och i rör och slangar, som det stod att den skulle göra. Jag tog fram en grön disksvamp, blötte den med lite vatten och började skrubba utsidan på trumman. Och faktiskt behövde jag inte alls skrubba särskilt hårt…

Jag blötte en svamp och skrubbade trumman på utsidan, men inte särskilt hårt.

Det rengöringstabletten hade gjort på tvättrummans utsida var åtminstone att lossa på smutsen. Smutsen satt inte särskilt hårt längre (tidigare var den omöjlig att få bort med handkraft!) och jag skrubbade lite med den gröna sidan på svampen, gnussade lite med den gula sidan och sist torkade jag av med en trasa. Titta så blankt och fint resultatet blev! Den som är skarpögd ser till och med spegelbilden av min vinkande hand i tvättrumman!

Spegelblankt! Vid pilen min vinkande hand.

Jag tycker nog att den här rengöringstabletten är OK. Helt klart lär jag använda även tablett nummer två om ett tag för att rengöra maskinen igen. Men varje månad känns lite för ofta – så mycket tvättar inte jag att det behövs. Nu var min maskin extremt smutsigt efter flera års tvättande utan rengöring.

Sammanfattningsvis: Jag är nöjd med resultatet även om jag fick gnussa lite efteråt. Ett par tior var den här tvättmaskinsrengöringen helt klart värd.

Toffelomdömet blir högt.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Pe-fika och trasigt vs. nytt

Ett inlägg i vilket Tofflan träffar en vän samt byter ut gamla trasiga grejor mot nya och hela.

---

 

Dagens utflykt gick till Stormarknaden. Jag behövde ett par hela skor. Fem skoaffärer på en halvtimme blev det innan ett par nya, svarta och orange Adidas var inköpta för 800 kronor, ett medelpris när det gäller gympadojor, insåg jag. Jag hann till och med prova dem MED mina inlägg och de kändes toppen. I kväll ska jag känna efter hur de känns att gå i garaget tur och retur samt för bilkörning. Eftersom mitt skohorn och min klädvårdsrulle också hade gått sönder inhandlades även nya och hela såna. Mammas peng var rundligt tilltagen. Jag som nästan aldrig köper kläder inhandlade även underkläder idag! Sånt som är mindre roligt – och ofta mycket dyrt – att köpa, men som man behöver. Nu har jag en slant kvar och den räcker till mat den här månaden och kanske en fika på min födelsedag. Jag har för övrigt ringt mamma och berättat om inköpen och jag tror att hon var nöjd.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Peter – med fotsteg in genom huvudet och ut genom det. En rätt skojig bild blev det och det var tanken. Pe gör mig nämligen glad!

Mellan mina inhopp i de olika affärerna träffade jag Pe. Det går aldrig undan mer än i vårt munläder när vi ses. Enligt Pe:s och mina regler ska den av oss som har jobb bjuda den andra på fika. Därför åkte Pe på att betala en kaffe och en macka till mig. TACK! Plötsligt hade två timmar passerat och Pe skulle ut på uppdrag, medan jag ju fortsatte min shopping.

Hemma i New Village igen hittade jag grannarnas post i min postbox, så jag plingade på hos min fan club (<== ironi, för de gillar mig inte särskilt mycket) och överräckte två kuvert. Undrar om min post har hamnat hos nån annan granne… Jag och just dessa grannar har inte alls lika namn, så uppenbarligen kunde brevbäraren inte läsa, eller nåt.

På tal om att läsa fick jag veta idag att jag varken kan läsa eller recensera böcker. Märkligt med tanke på den mängd böcker jag läser samt min examen där litteraturvetenskap är huvudämne. En missnöjd författare kallade mig inkompetent och icke läskunnig samt min recension

ett journalistiskt hafsverk.

Jag skrattade mest åt det barnsliga. Tror författaren att jag skriver en snäll recension bara för att h*n skickar mig sin bok med en hälsning på försättsbladet? När jag nu läste vad jag hade skrivit i min recension tycker jag att jag var ganska snäll trots allt – särskilt med tanke på vad jag kunde ha klämt till med, men inte gjorde. Vidare skrev jag om verket och dess form och inte om personen-författaren – till skillnad från den uppenbarligen besvikna författaren som inte drog sig för att kalla mig saker som jag tycker är inkorrekta. Nä, jag är ärlig i mina recensioner, men kunde i och för sig ha varit brutalare i min ärlighet – fast vad hade jag vunnit på att vara grym? Förresten försökte jag kolla andras recensioner av boken. Nu när jag googlade fann jag en som påminde om min, en som inte var nån recension utan bara i korthet beskrev vad boken handlade om samt en intervju där författaren skryter om hur duktig h*n är på att skriva. Det var allt. Så nej. Jag känner inte att jag var ute och cyklade i min recension, som för övrigt publicerades för ett tag sen i en lokal webbtidning.

Idag blir det kycklingchorizo med bröd och räksallad till middag. Sen ska jag, som enligt somliga inte är så läskunnig, ägna mig en stund åt min bok på gång (som jag dessutom läser på engelska, ju) innan jag kollar på När livet vänder klockan 20 på SvT2. Missa inte det du heller – tycker jag!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lösenordsskyddad: Bara för dig med personligt lösen: Krockar

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Read Full Post »

”Resa, Amanda jag skall…”

Ett i drömmen resande inlägg.

---

 

Här brukade jag stå och drömma, tiden före bron…

Det är Erik Johan Stagnelius jag citerar i rubriken. Denne i sinnet rätt mörke poet… Vi har nog ett och annat gemensamt… Märkligt att jag skulle komma att tänka på honom just nu. Jag har inte läst honom sen jag pluggade. Och det är länge sen med tanke på att jag tog ut min första examen 1985.

Just nu drömmer jag mycket. Jag drömmer mest av allt om att resa. Men det är nog sånt jag får göra sen, när… Jaa, när då?

Lite sur och grinig är jag allt. Tycker att

alla andra

runt omkring mig reser. Så må nog vara, men de har säkerligen både förtjänat det och dessutom har de råd. Inget av detta passar in på mig.

Igår fick jag också på sätt och vis bekräftat att ”alla andra” reser. På SvT:s nyheter sa de att svenskarna har fått bättre ekonomi – i alla fall de som jobbar. Sen gav de sig ut i vimlet och frågade en kvinna. Och jodå, det stämde. Hon hade alla fått mer pengar att röra sig med. Detta överskott använder hon till resor.

För några år sen var mitt drömresmål Egypten. Sen blev det Venedig. Och nu spelar det nästan ingen roll, bara det är med Fästmön. Fast jag skulle förstås gärna vilja resa utomlands och få uppleva nån annan kultur, höra ett annat språk än svenska, äta annorlunda mat och dricka viner jag aldrig provat… Mina tankar skenar iväg.

Men det blir ingen sån resa. Inte nu. Och snart är det försent. Jag har mina böcker och reser med dem, i tiden, dessutom. Jag hänger i 1960-talets början, först i 22/11 1963 och nu i Sista brevet från din älskade.

Jag är så tacksam för böckerna, men också för att jag får byta miljö i påsk och åka ner till mamma för några dars vistelse. Våren brukar alltid ligga steget före i Metropolen Byhålan jämfört med här. Sol, knoppande träd och vårblommor är gratis. Dessutom är det inte alla som har en mamma. Det har jag!

 

Drömmar är gratis, kom ihåg det. Medmänsklighet kan kosta, men inte så mycket. Låt inte nån vara ensam i världen den kommande storhelgen.

Låt inte nån vara ensam i världen.

 

Här kommer Stagnelius dikt i sin helhet, bara för att den är både vacker och sorglig:

 

Resa, Amanda, jag skall till aldrig skådade länder,
dödens omätliga hem: icke du följer mig dit.
Ej vid dess kopparport jag din hand skall trycka till avsked
över dess mörka älv lyser ditt öga ej mig.
O huru lätt att dö för ett hjärta, som älskar och älskas!
Aldrig för svepning och grav bävade kärleken än.
Dristigt han går att lösning på livets gåta begära,
river med segrande hand svarta ridåen itu.
Himmelska land han skådar bakom arkadiska bygder,
sökta förgäves här, flyttas av aningen dit.
Graven ett tempel är, när kärlekens rosor den smycka,
andars melodiska sång fyller dess heliga kor.
Sörjande genier luta sig ned över gravmonumentet,
helgon, med böjda knän, bedja för själarnas ro;
tills i bländande glans den stora, den eviga dagen
strålar i gravarnas natt neder och änglarnas röst
väcker de sovande par, ljuvtklingande: ”Vaknen, I vänner!
Vaknen, I älskade två! Eden begynner sin maj.
Daggiga rosor i parkerna stå; att brytas av eder
vänta de; livsens träd blommar av njutning och hopp.”

*

Ljuv är de älskandes dröm: jag drömmer ej längre, Amanda!
Hoppet för evigt och tron flydde med kärleken bort.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lösenordsskyddad: Bara för dig med personligt lösen: Motstånd

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Read Full Post »

Att aldrig duga

Ett  inlägg om skam och genans och om att duga – eller aldrig duga.

---

 

Min hand är nästan alltid varm.

Ibland kan handen vara mjuk och vänlig och snäll. Ibland kan den vara obeveklig, kall, hård och slå – teoretiskt sett. Jag får så ofta höra att jag inte bryr mig om. Jag finns inte till för dem jag borde. Och när jag försöker räcka till åt alla håll och kanter är inte det bra heller. Igår fick jag höra att jag var missunnsam.

Det handlar om att jag bara vill duga. Jag vill duga en enda gång. Vill att någon ska vara lite stolt över mig, Sorgebarn. Barnet, som fick höra att hon gjorde någon sjuk. Hur kan man göra någon sjuk som drabbas av en autoimmun sjukdom? Nåja, jag gjorde i alla fall någon sjukare genom att skratta, gråta, leka… Jag var ju barn! Men jag var tio år när jag slutade ta hem kamrater. Jag skrattade inte, jag grät bara när jag inte kunde hejda gråten. Jag lekte ensam eller med en bok.

Så snart jag var myndig lämnade jag hemmet. Jag hade själv ordnat arbete i England. När det inte blev som det var tänkt fick jag känna av den kalla handen.

Jag kom in på universitetet. Började studera. Studierna var tuffa, men jag tog min examen. Mina kursare blev firade på alla sätt och vis. Jag fick… kalla handen.

Efter studierna fick jag inte genast jobb. Jag blev tvungen att få hjälp från samhället i nio månader. Kalla handen nu också. Det var ju genant.

Vid ett par tillfällen togs jag in akut på sjukhus. En gång agerade en chef och en kollega stand in. Den kalla handen hade inte tid. Eller inte lust..?

När jag hade levt med min partner i några år skulle vi ingå partnerskap. Det den kalla handen gjorde då… Vid ceremonin närvarade mina svärföräldrar och Ingen från min släkt. Flera månader efteråt var det fryskalla handen – så även från mitt håll, det medges. När isen bröts var de första orden:

Har du glömt bort att vi finns?

Inte förlåt. Aldrig förlåt. Det var ju jag som orsakade genansen genom mitt beteende. Skulden var min. Som vanligt.

De senaste åren… Skammen… Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra att jag inte bryr mig. Samtidigt får jag inte komma på besök, för då kan ju någon förstå hur det ligger till på riktigt. Och DET är ju genant.

Det finns flera skäl till att jag aldrig har skaffat egna barn. Ett är att jag inte skulle duga som förälder. Eller att jag skulle få… kalla händer. Barn behöver varma händer!

Men en gång skulle jag vilja duga. En enda gång. En gång skulle jag vilja höra någon säga sig vara stolt över mig, inte bara hitta felen. Det är inte pengar jag vill ha, det är villkorslös kärlek.

Jag har nu förvarnat om De Skrivna Orden. Intresset var minimalt. Om man inte talar om det/svarar på det/visar att man har hört eller uppfattat kanske det försvinner. Obehagliga sanningar vill vi inte ha. Några applåder får jag aldrig från det hållet, det enda håll jag vill ha applåder från. En gång. En enda gång. Först då kan jag glömma gamla oförrätter.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Balkongliv och annat sommarliv

Ett inlägg om livet just nu.

---

 

Gårdagens middag intogs förstås på ballen!

Vilka dagar! Värmen är underbar, men det kan jag säga som fördriver mitt liv i shorts och linne alt. bikiniöverdel på ballen* större delen av dygnet. Inomhus är jag mest på förmiddagar, när jag söker en jädra massa jobb, och på nätterna, när jag sover. Igår kväll var jag också inne för att glo på TV en och en halv timme.

Jag tycker att det är svårt att hitta på middagsmat, så igår gick jag till Tokerian för att blanda till en egen sallad. En förträfflig idé, tycker jag, detta med en salladsbar där man kan välja vad man vill ha och plocka ihop själv. Jag gjorde en variant av grekisk sallad inklusive vattenmelon samt köpte en ostfralla till. I kylen fanns tzatziki kvar och en kall öl fick bli kronan på verket efter allt vatten jag hade bälgat i mig under dan.

Nästan hela eftermiddagen och kvällen fram till klockan 21 tillbringade jag på balkongen. Jag läste ut en jättespännande bok. Undantaget var när mamma ringde. Då gick jag in, för till skillnad från vissa grannar vill jag inte att alla ska höra 50 procent av mina privata telefonsamtal.

En godispåse blev det till Morden i Midsomer igår.

Men, som sagt, klockan 21 gick jag in för att bänka mig framför sommarens TV-höjdpunkt: Morden i Midsomer. Jag hade till och med köpt hem en påse smågodis – en måste unna sä litte, göttä sä litte, har jag hört. Så jag unnade mig och gottade mig medan folk togs av daga med hjälp av vildsvin och gift.

Gårdagskvällen avslutade jag på ballen. Det var väldigt tyst ute, bara ett litet barn som skrek och uppenbarligen inte ville sova i värmen. Jag njöt så av den relativa tystnaden och svalkan! Husets nyaste granne var lite högljudd tidigare under kvällen, men h*n lär sig nog snart hur det ekar mellan husen. Man hör typ ”allt” om det talas något högre än i vanlig samtalston.

Några av växterna i mitt största vardagsrumsfönster – utsikt från insidan mot ballen.

 

En stund av stillhet i lyktans sken före läggdags.

På nätterna sover jag förvånansvärt bra nu. Jag vaknar inte en enda gång – om jag inte har kramp i nåt ben eller nån fot, förstås. Och så har jag börjat drömma igen! Det är som om min kropp plötsligt har fått tid till det. Tid till att bearbeta sånt som händer under dan eller som rör sig i mina tankar. I natt sprang jag omkring i ett hus. Det var trånga gångar och höga höjder. Jag var på anställningsintervju. Skulle ta mig från olika våningsplan. Det var riskabelt med tanke på höjden och att jag var tvungen att klättra. Precis innan jag vaknade nådde jag fram till ett ställe där jag skulle fotograferas. Jag skulle vända en stor golvspegel mot mitt ansikte och… HEPP! så vaknade jag! Det krävs ingen examen för att fatta att jag är stressad och pressad av min situation och att jag känner stora krav på att prestera, eller hur..?

Så vad har hänt hittills idag? Jag har sökt två jobb, för jag har ännu inte hittat tre, som är mitt dagsmål. Men i stället för det tredje jobbet har jag uppdaterat min profil i ytterligare en kandidatbank där jag finns registrerad. Under tiden tvättar jag. Eller min tvättmaskin tvättar. Jag funderar över ett av jobben jag sökte i morse. Det är på deltid och jag vet inte om jag klarar mig ekonomiskt på det. Dessutom är det en visstidsanställning. Vissa veckor är man helt ledig och då får man ingen lön. Men jobbet i sig lät hur spännande som helst! Och en deltid här i Uppsala, dessutom, skulle kunna ge mig tiden att slutföra min bok. Jag har faktiskt inte skrivit ett enda ord nu i sommar. Fokus ligger helt på att skriva jobbansökningar.

*ballen = balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Litteraturdebatt: Är deckare bara dålig underhållning?

Ett debatterande inlägg om litteratur.

I morse läste jag ett blogginlägg av Lotta Olsson på Dagens Nyheter. Hon skriver om att folk ofta har så många åsikter om deckare. En del tycker att deckare är

[…] dåligt skriven underhållningslitteratur […]

medan andra menar att

[…] genren har vidgats och att många deckare har stora litterära kvaliteter […]

Det finns till och med de som hävdar att deckare är

[…] den bästa genren för modern samhällskritik […]

Precis som Lotta Olsson läser jag mest deckare. Jag tycker att hon lyfter fram en stor poäng med deckaren som genre när hon menar att det hela tiden dyker upp nya deckare. Ett skäl till detta måste ju var att läsarna inte överger genren.

En gång (i maj 2012) bloggade jag om genren romance, som inte intresserar mig ett dugg.

Tantsnusk blir romance!

dundrade jag.

Det gillade inte alla… Men det jag menade i grunden var att man bokförlagen tar en redan befintlig genre och döper om den – i hopp om att ge den en bättre status, kanske. För romantikböcker har ju funnits länge. Vad är nytt mer än namnet? Oavsett, varken tantsnusk, romantikböcker eller romance intresserar mig. Jag har haft perioder med sån litteratur, främst när jag var ung. Som äldre vill jag läsa annat.

Toffelbokhyllorna dignar…

Efter att jag hade pluggat klart tog jag ut min examen med litteraturvetenskap som huvudämne 1985. Men inte nog med det – jag rörde knappt ett skönlitterärt verk på typ fem år. Då hade jag tvingats läsa i genomsnitt tre böcker i veckan under terminerna. Böcker av alla sorters genrer – lyrik, dramatik, pikareskromaner, reseromaner, historiska romaner, romantiska romaner, noveller med mera… (Jag blir trött bara jag rapar upp allt…)

Men så långsamt började jag läsa igen. Hittade tillbaka till gamla klassiker och favoriter, hittade nya. Så småningom hittade jag deckargenren, en sorts böcker som jag liksom njuter av och vilar i. För trots att det ju är hiskeligt med mord och blod är det själva gåtan som är det intressanta! Kan jag klura ut vem mördaren är innan författaren avslöjar det? Kan jag hitta motivet innan det framgår? Men, jag vill också understryka att jag läser andra genrer också! Däremot blir det i princip alltid

varannan deckarnas!

Jag tycker inte alls att deckargenren är dålig underhållning! För mig är deckarläsning lite av hjärngympa. Men visst. Jag håller med om att det är underhållning – för mig. Och naturligtvis är det så att alla deckarförfattare kanske inte borde ha gett sig på att skriva vissa böcker – eller att bli författare överhuvudtaget… Men så är det väl i de flesta genrer? Eller?

Vad har du för åsikter om litterära genrer och vilka föredrar du???

Livet är kort.

Read Full Post »