Måndag i Metropolen

Ett inlägg om min sista hela dag i Metropolen Byhålan den här sommaren. Tror jag.

---

 

Kul titel på en bok jag såg idag. Jag tog det som ett tecken att det är dags att fara hem nu.

Mina dagar i Metropolen Byhålan är snart slut. I morgon åker Clark Kent* och jag hem till oss igen. Den här gången har jag haft väldigt fina dagar här. Jag har umgåtts med lilla mamma, men jag har också träffat goda vänner och varit en tur ner till Småland. Samtidigt känner jag förstås att det är skönt att komma hem. Min hemvaktare förvarnades igår, så jag gissar att h*n har städat idag efter alla vilda fester i mitt hem. Närå, jag är övertygad om att hemmet är i samma skick som när jag lämnade det, att alla mina krukväxter lever och att jag har fått nån roligare post än bara fönsterkuvert. Hemma är alltid bäst och hemma är sen 1982 Uppsala.

Det blev en tur på stan på eftermiddagen. Jag gjorde några ärenden åt mamma. Innan jag träffade vännen FEM hann jag med att botanisera i stans bokhandel. Den är fortfarande lika välsorterad som förr, men ack så trist Nilssons bokhandel blev när den först transformerades till Bokia och nu senast till Akademibokhandeln. Men… ryktet säger att ägarna längtar tillbaka till sina gamla lokaler. Jag hoppas att de återvänder. Då ska jag handla där så mycket jag kan när jag är här. Idag tittade jag bara.

Tofflan och FEM. Fast den här we-fien är inte ny utan togs i maj. När jag tittar närmare på oss ser det ut som om vi är på väg att göra pirayaminen båda två…

FEM och jag gick till Ubbes för att fika. Eftersom ingen av oss rollar kunde vi ta oss ner till den bekväma avdelningen, den med skinnfåtöljer. Där fick jag veta det mesta om FEM:s kommande äventyr i höst. Jag är så glad för hennes skull och håller tummarna för att det blir bra!

Det verkar emellertid som om jag aldrig lämnade stan, för jag såg två huvuden som lutades mot varandra och två personer som kuckilurade inne på Ubbes. Ett av huvudena visade sig tillhöra en gammal bekant som jag för det mesta träffar på under Pride. I år blir det inget Pride i Stockholm för min del, men AS ska dit och jag vet att det nog är årets höjdpunkt för AS. För övrigt såg jag att det anordnas Pride i Metropolen också, nu på lördag. Det hade nästan varit lite roligt att delta, men se det hade nog inte lilla mamma accepterat!..

En liten tur tog FEM och jag till Återvinningen. Där luktade det väldigt illa när man klev in, men bokavdelningen var i fint skick och böckerna i bra ordning. Detta till trots fick alla stå kvar där. Nu måste jag försöka hålla i mina sekiner.

Mamma hade som vanligt skickat med fikapengar och en slant till en flaska vin. Vi hade nämligen tänkt äta ostarna vi köpte från Skafferiet till dessert i kväll, men vi orkade faktiskt inte. Jag hämtade mat från Ming och vi blev proppade. Den här gången tog vi inte vår vanliga rätt utan friterade jätteräkor. Såsen var lika stark och god som vanligt.

I kväll ägnade jag mig lite åt min bok på gång medan mamma såg sjuhundrafyrtioelva väderprognoser, nittiotre nyhetssändningar och femtiosjutton sportnytt på TV. Men vi pratade däremellan. Och så tog vi en skön promenad längs med sjön medan solen och maten sjönk.

Snart har den här måndagen i Metropolen blivit tisdag i Uppsala. Dagarna har gått fort och jag har haft det väldigt bra. Mamma är nöjd också och det är väldigt viktigt för mig. Jag kör försiktigt hem i morgon, jag lovar. Det är bara ”alla andra” som inte kör lika bra som jag.

Här är några bilder från min dag:

Detta bildspel kräver JavaScript.

*Clark Kent = min lille bilman

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Har du också så här GODA vänner?

Ett inlägg om GODA vänner och släktingar – med betoning på GODA. Och en sån som jag, som bara pratar…

---

 

Det var länge sen jag pratade som jag gjorde igår! Jisses, jag tror jag har fått träningsvärk i käften och måste vila den alldeles idag. Med kort varsel blev det bestämt att vännen A skulle svänga förbi på hemvägen från jobbet för att titta på en möbel. Nåt att bjuda på hann jag inte fundera ut, men kaffe finns ju alltid.

Och så har du ju den där chokladasken som du fick i julklapp, den där som du öppnade häromdan!

påminde mig Fästmön. Ja, jo, men jag tänkte att A kanske behövde äta nåt mera matigt efter jobbet. Hur det nu än var, så hanns inget införskaffas. Anna kom på ett jobbärende som behövde utföras innan hon började gårdagens arbetspass, så jag skjutsade.

Under tiden hade mammakusinen B telefonerat, men när jag kom hem igen behövde jag skriva en recension av en spännande, ny bok. Först. Sen skulle ju A komma. Och på kvällen skulle jag ringa B. Planerade jag.

Jag hade precis klickat Publicera när telefonen ringde. Det var mammakusinen B igen. Jag förvarnade om att jag skulle bli tvungen att avbryta strax. Vi hann prata i nio minuter innan det plingade på dörren. Eller vi och vi… det var mammakusinen B som ringde, men jag som pratade.

A blev insläppt och medan jag satte på kaffet slängde A upp TVÅ påsar på köksbänken. Den ena var till oss båda, den andra bara till mig. Och det var detta som föranledde frågan i rubriken till det här inlägget! Har du också så här GODA vänner? Alltså vänner, som släpar med sig godsaker – se bildspelet!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Sen babblade vi (läs: jag) i ett par timmar innan jag lät den stackars arbeterskan trampa hem till sitt. Det blev väldigt tyst här och dessutom kändes samtalet med mammakusinen B tidigare på eftermiddagen väldigt avhugget. Så jag ringde upp och vi pratade i en halvtimme eller så. Hon är så härlig att prata med!!!

Som grädde på moset blev jag bjuden på midsommarfirande med kaffe och grillning på fredag. I am blessed with such friends!

Idag vilar jag truten – i alla fall tills i kväll när jag ska få håret klippt av M. Då lär det vara dags igen för flabben att glappa…

Kan ju inte låta bli att fråga om DU har såna GODA vänner som jag??? Skriv gärna några rader i en kommentar nedan och berätta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Att aldrig duga

Ett  inlägg om skam och genans och om att duga – eller aldrig duga.

---

 

Min hand är nästan alltid varm.

Ibland kan handen vara mjuk och vänlig och snäll. Ibland kan den vara obeveklig, kall, hård och slå – teoretiskt sett. Jag får så ofta höra att jag inte bryr mig om. Jag finns inte till för dem jag borde. Och när jag försöker räcka till åt alla håll och kanter är inte det bra heller. Igår fick jag höra att jag var missunnsam.

Det handlar om att jag bara vill duga. Jag vill duga en enda gång. Vill att någon ska vara lite stolt över mig, Sorgebarn. Barnet, som fick höra att hon gjorde någon sjuk. Hur kan man göra någon sjuk som drabbas av en autoimmun sjukdom? Nåja, jag gjorde i alla fall någon sjukare genom att skratta, gråta, leka… Jag var ju barn! Men jag var tio år när jag slutade ta hem kamrater. Jag skrattade inte, jag grät bara när jag inte kunde hejda gråten. Jag lekte ensam eller med en bok.

Så snart jag var myndig lämnade jag hemmet. Jag hade själv ordnat arbete i England. När det inte blev som det var tänkt fick jag känna av den kalla handen.

Jag kom in på universitetet. Började studera. Studierna var tuffa, men jag tog min examen. Mina kursare blev firade på alla sätt och vis. Jag fick… kalla handen.

Efter studierna fick jag inte genast jobb. Jag blev tvungen att få hjälp från samhället i nio månader. Kalla handen nu också. Det var ju genant.

Vid ett par tillfällen togs jag in akut på sjukhus. En gång agerade en chef och en kollega stand in. Den kalla handen hade inte tid. Eller inte lust..?

När jag hade levt med min partner i några år skulle vi ingå partnerskap. Det den kalla handen gjorde då… Vid ceremonin närvarade mina svärföräldrar och Ingen från min släkt. Flera månader efteråt var det fryskalla handen – så även från mitt håll, det medges. När isen bröts var de första orden:

Har du glömt bort att vi finns?

Inte förlåt. Aldrig förlåt. Det var ju jag som orsakade genansen genom mitt beteende. Skulden var min. Som vanligt.

De senaste åren… Skammen… Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra att jag inte bryr mig. Samtidigt får jag inte komma på besök, för då kan ju någon förstå hur det ligger till på riktigt. Och DET är ju genant.

Det finns flera skäl till att jag aldrig har skaffat egna barn. Ett är att jag inte skulle duga som förälder. Eller att jag skulle få… kalla händer. Barn behöver varma händer!

Men en gång skulle jag vilja duga. En enda gång. En gång skulle jag vilja höra någon säga sig vara stolt över mig, inte bara hitta felen. Det är inte pengar jag vill ha, det är villkorslös kärlek.

Jag har nu förvarnat om De Skrivna Orden. Intresset var minimalt. Om man inte talar om det/svarar på det/visar att man har hört eller uppfattat kanske det försvinner. Obehagliga sanningar vill vi inte ha. Några applåder får jag aldrig från det hållet, det enda håll jag vill ha applåder från. En gång. En enda gång. Först då kan jag glömma gamla oförrätter.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Söndagskväll i Toffelhemmet

Så var den här söndagen och helgen snart förbi. Inte kunde jag somna om i morse heller, jag satt och skrev ett gäng inlägg och sen blev jag pigg. Läste lokalblaskan ganska länge idag, men jag kan inte påstå att jag läste nåt anmärkningsvärt. Mamma fick ett samtal idag också. Hon brukar känna sig som värst ensam då. Men idag var hon förstås nyfiken på vilken tavla jag hade valt igår.

Konstnären med den tavlan jag valde.

Fästmön slutade redan klockan 14 idag, fast inte var vi särskilt lockade att åka ut till Ulva marknad. Nån hade sagt att det var som lervälling där ute och då fick det vara så utan oss. Inte provkörde jag nån ny Toyota heller. Nej, det blev en tur till IKEA, främst för att inhandla en ram modell större till en litografi som Anna har haft i sin ägo i typ ett par år… På IKEA var vi inte ensamma. Det var lika hemskt att gå där som på ICA Kvantum, men vad gör man inte för sin älskade?  Träffade granne H där och förhörde mig lite om fönsterbytet. Fick veta att det var asjobbigt medan det pågick – totalt kaos i hemmet – men att det blev bra sen. Anna har varit snäll och erbjudit sig att hjälpa mig, trots sin onda axel. För det är ju rätt många möbler som ska flyttas på och saker som ska plastas in. Idag frågade jag dessutom en av den yngre generationen om det ginge för sig att låna ut sina muskler framöver och det gjorde det, tack och lov!

En gigantisk svart ram inköptes.

Vi åkte ut till Himlen sen med den gigantiska ramen – utan att förvarna. Men det behöver man ju inte göra om man bor där, eller hur? Det var roligt att få en pratstund med De Stora.

Passade på att lämna in Lotto på Palmen – och faktum var att jag hade vunnit 22 kronor. Det vill säga elva pix till mig och lika många till mamma. Bullarna var slut i Himlen, så vi stannade till vid ICA Solen för att köpa några till kvällskaffet. Min baktanke var också att inhandla mer Vit choklad. Men GAH – DEN  VAR SLUT!!! Anna frågade en chokladkille som höll på att packa upp. Han beklagade och skakade på huvudet och sa att de bara hade fått en kartong. Men PRECIS när vi var på väg att gå ut ur affären kom han springande och sa att han hade hittat en mindre låda! LYCKA! Jag köpte två chokladbitar som nu ligger till sig i skåpet. Eller rättare sagt, jag är för pizzastinn… Vi stannade nämligen till vid Aroma och köpte med oss var sin hem till söndagsmiddag. Men visst är de väl mest serviceinriktade av alla ICA-affärer på Solen?! Toppenpersonal!!! Klart att där alltid är fullt med kunder när personalen är både hjälpsam och trevlig. Somliga kunder åker ju till och med från Uppsala för att handla där *pekar med hela handen på självet*

 + 

Två såna följde med hem. TACK, ICA Solen, bästa ICA-affären!

Magvärken vill inte riktigt släppa och jag har fått en liten blödning så här på kvällskvisten också. Roligt värre att se ut som om man ska få barn nästa timma och samtidigt ha mens. Nej, min kropp är schizofren och ibland vill jag inte alls befinna mig i den.

Lite TV-tittande blir det nog senare. Klockan 21 börjar en ny svensk dramaserie i fem delar, med titeln The Spiral. på SvT1. Töntigt med en engelsk titel, men den verkar ändå spännade – den handlar om nån som ska stjäla ett gäng världsberömda tavlor.  Lite senare (22.40) blir det brittisk kriminalserie, också fem delar och i SvT1, Line of duty. Den måste jag tyvärr spela in på DVD:n för vi får lov att hoppa i säng tidigt i kväll – mitt alarm går på 5.45 i morgon bitti. Avundsjuk, nån?

Ha nu en bra söndagskväll, du som har orkat läsa ända hit! I morgon börjar en ny, härlig arbetsvecka för mig och jag hoppas att du också har bra dagar framför dig.

Livet är kort.

Read Full Post »

Tiden går fort när man har roligt

Tänk att jag känner mig så privilegierad för jag träffar så många spännande människor varje dag. Tiden går så fort när jag har så här roligt! Idag hade jag dessutom förmånen att få träffa både en kemist och en instrumentmakare för enskilda intervjuer! En instrumentmakare, till exempel, vad gör en sån på mitt jobb? Tillverkar nyckelharpor eller?

Nog för att instrumentmakarna, två till antalet på mitt jobb, gör ett gediget arbete, men jag kan aldrig tänka mig att de befinner sig en nån högre löneklass.

Jag fick titta på en del maskinell utrustning. En maskin trodde jag var en tryckpress, fast i maskinparken på enheten fanns mest svarvar och borrar, så där var jag helt fel ute. 😳

En maskin, men inte nån tryckpress.

De tu instrumentmakarna sysselsätter sig även med en del elektriska arbeten. Kablarna, som jag inte har nån aning om vad de är till för, är i alla fall vackert färggranna.

Färggranna kablar.

Jag var tillbaka lagom till lunch som jag intog med grabbarna S och A. Det blev kycklingwok med ris och currysås, men jag tänker inte lägga upp nån bild på maten för då blir Jontas så äcklad! 😛 På lunchsyltan träffade jag ”Lisbeth” och nu är det hög tid för en öl nån kväll, lovade vi varandra dyrt och heligt. Ska väl bara bli lite sommar och utesittarväder först, tänker jag…

På baksidan av mitt jobb finns en liten damm som är anlagd. Där simmar en del små fiskar och S hittade till och med en näckros som låg och flöt ovanpå vattenytan. Jag har tyvärr nån sorts tvångstankar att jag måste knuffa i den/dem jag går bredvid i dammen när vi passerar den, så jag får alltid förvarna folk i mitt sällskap så att de kan springa förbi. Själv skulle jag inte ha nåt emot ett dopp nån dag när det är riktigt varmt. Vattnet är så klart, nästans som Vättervatten, det vatten jag är döpt i…

Klart som korvspad Vättervatten!

Efter lunch gjorde jag en sida på intranätet som jag också översatte till engelska. Det tar onekligen lite tid, men jag har igen det senare om jag gör översättningarna omedelbums och inte sparar på sånt jobb. Nu funderar jag på att göra ytterligare en sida med en bildartikel – om instrumentmakaren…

Read Full Post »