En stund i solen

Ett inlägg om en liten stund.

---

 

Idag är det om möjligt ännu varmare, även om himlen inte är riktigt klarblå. Tråkigt att sitta inomhus, så jag grabbade tag i min bok på gång, satte solbrillan på näsan, klickade igång Runkeeper (stavas med ETT k, Gunilla!) och tog mig ut. Målet var att hitta en bänk i lä där solen kunde värma min bleka nos medan jag läste en stund.

Marssol idag igen.

Jag gick och jag gick. Men inte f*n hittade jag nån bänk där det var varmt och skönt och inte blåsigt. I stället såg jag snö, is och grus på ett ställe. Det slog mig att väderappen har ”lovat” snö till helgen. Så typat! Min och Fästmöns enda lediga helg tillsammans på fyra veckor!

Snö, is och grus, såg jag och inte nån plats för en skönt stund i solen.

Humöret sjönk, foten gjorde ont och jag frös vid halsen och svettades om armarna. Kände mig lika sur som den här klottrade gubben jag mötte i en gångtunnel. Och då hade jag vänt hemåt igen.

Den här klottrade gubben ser lika sur ut som jag kände mig.

Men så stod den där, bara, träbänken gjord av en halv stam och uppvärmd av solen. Efter 40 minuters traskande, med tankar som malde kring morgonens nätverkande och texter, hittade jag den. Jag slog ner min rätt feta röv, halade upp boken ur jackfickan och satt i hela 20 minuter och läste i solen.

En stund i solen med min bok blev totalt 20 minuter lång.

På avstånd hörde jag ungar som lekte och skrek. (Varför skriker barn jämt – även sen de lärt sig prata?) Ett par seniorer klickade förbi med gåstavar i nävarna och fotriktiga dojs på fötterna. Nån hund rastades på avstånd. När lunchrasten var slut i den närliggande skolan tystnade skriken. Jag reste mig efter att ha njutit av tystnaden en stund. Passerade en mattant som kopplade av med en kopp kaffe och en stinkig cigg.

Plötsligt såg jag dem. Fantastiska färger, underbara, livskraftiga små krokusar som växte tämligen vilt. Jag la mig ner i förnan och knäppte en bild på de gula…

Gul krokus.

… och sen fotade jag de lila…

Lila krokus.

Jag tänkte att

NU har det vänt, nu är vintern slut och våren här!

För övrigt vänder livet på TV i afton också. Klockan 20 i SvT2 samtalar Anja Kontor med Lennart, vars son hittades styckmördad. Hur i all sin dar hanterar man det???

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Bokrektangel: FEM om Allt jag önskar mig

Ett gästbloggsinlägg.

---

 

Både FEM och jag har läst Allt jag önskar mig! Här kommer FEM:s recension:

 

Nu har jag läst en bok som heter Allt jag önskar mig. Den är skriven av Grégoire Delacourt. En liten bok som jag tyckte var helt underbar. Lättläst, så det gick fort att läsa den.

Den handlar om Jocelyne, som bor i Arras och är gift med en man som heter…Jocelyn! De har två vuxna barn och Jocelyne driver en sybehörsaffär och hon har även en blogg. En dag vinner hon på lotto och det är inga dåliga pengar: 18,5 miljoner euro!

Vad GÖR man med så mycket pengar? Ja, det kan man fråga sig. Det frågar sig Jocelyne också. Reaktionen blir kanske lite annorlunda än vad man tror. Det blir kanske inte riktigt som man tänker sig när man fantiserar om mycket pengar.

Jag älskar språket i den här boken. Så lättläst och man bara flyger med ögonen över sidorna. Man har svårt att släppa den. Den har varit med mig överallt hemma i huset och även till jobbet. Det blev bokläsning på lunchrasten istället för att prata med arbetskamraterna.

En mycket läsvärd bok.

//FEM

 

FEMomdömet blir

5  5  5  5  5

Så här tyckte jag om boken!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ord som får det att knipa i hjärtat …och andra ord

Mörker och regn. Så kan man beskriva morgonen. Jag fick tända lampor i morse och det var länge sen. Regnet tilltar allt mer, känns det som, så det är inte helt fel att krypa in på kontoret och jobba.

Den här bilden la jag ut häromdan. Det ser likadant ut idag här.

Igår satt jag och jobbade över en stund eftersom tandläkarbesöket tog lite mer tid än en lunchrast. Fast jag fick hasta över till närmaste ställe på eftermiddagen och köpa ett par mackor och trycka i mig. Hade inte ätit sen typ kvart över sex, halv sju på morgonen. Då var väl klockan runt två, halv tre på eftermiddagen. Jag var så yr i skallen att jag höll på att tuppa av. Att jag aldrig lär mig!

Slängde mig i duschen i New Village nästan genast när jag hade klivit över tröskeln hemma. Därpå grillade jag tre kycklingchorizo som jag också slängde – fast i mig – med bröd och räksallad. Sen ringde jag lilla mamma. Hon är så söt! Hon berättade att hon numera går till frissan på onsdagar i stället för fredagar.

Men jag vill hellre gå på fredagar för jag vill vara fin till helgen, även om jag inte gör nånting särskilt då.

Såna där ord gör att det kniper i hjärtat och jag önskar för några millisekunder att det inte var så långt oss emellan. Sen tänker jag på att Metropolen Byhålan är bäst – på avstånd eller när man kommer dit som besökare då och då. Jag tänker också på att avståndet mellan mig och mamma har minskat en hel del sen pappa gick bort. Men det finns fortfarande där.

Igår kväll svoschade det till i Ajfånen. Jag har bestämt mig för att inte jobba på kvällar och helger mer eftersom det är gratisjobb, men jag är ju så nyfiken att jag inte kan låta bli. Det var ett mejl från prefekt 2 där han skickade en jobbannons tillsammans med ungefär dessa ord:

Hej Tofflan,
Det verkar som om E  söker en heltidsinformatör (se nedan). Jag vidarebefordrar då jag vet att du vill ha heltid och vi inte kan erbjuda detta på institution 2 och institution 1.

Jag blev rätt paff, kan jag meddela, men svarade med ett

Tack, men jag sökte det jobbet redan i förra veckan. 

Därpå blev jag ledsen och arg. Är det via e-post jag ska få veta hur hög tjänstgöringsgrad jag ska bli erbjuden? Jag har ju fått ett mejl tidigare som svar på min fråga om vad själva erbjudandet är. Fick då veta att jag ska få besked

under april månad.

Ja, den månaden är ju liksom mer än halvvägs passerad…

Uppenbarligen får en arbetsgivare bete sig hur som helst gentemot de anställda, det vet jag ju sen tidigare. Den enda skillnaden mot tidigare är att jag då behandlades som pestsmittad av chefen, nu behandlas jag som luft. Av chefen. Och det finns hur mycket som helst att göra här. Nånting som verkligen skulle behövas är att ta ett riktigt stort och fast tag om internkommunikationen…

Så just nu sitter jag och funderar på hur jag ska göra. Ska jag ta ut all min innestående semester och ägna dagarna åt att söka jobb på heltid? Eller ska jag jobba på i maj och få semesterdagarna i pengar i juni – och kanske hoppas på ett mirakel under tiden? (Jag har ju sökt ett antal jobb.)

I morse svoschade det till i Ajfånen igen. Och jag kunde läsa ord som gjorde att tårarna kom. Nån på jobbet stod upp för mig! Nån svarade prefekt 2 och talade om att h*n hade blivit upprörd över mejlet som kunde tolkas som ett besked som man definitivt inte ger via e-post. Dessutom hade h*n synpunkter på att det har saknats dialog kring önskemål, förväntningar och arbetsuppgifter när det gäller den helt nya tjänst som jag har varit med och försökt att forma här. Jag blev alldeles, alldeles rörd… Dessutom undrar jag vilka fler som fick mejlet från prefekt 2…

Nu tror jag inte att detta gör nån skillnad, för ekonomi och neddragningar i budget kan ingen av oss göra nånting åt. Men förhoppningsvis fick sig somliga en tankeställare och lär sig behandla andra människor bättre.

Jag hade inte alls tänkt skriva öppet om detta, men jag vill betona och lyfta fram att jag jobbar på två fantastiska arbetsplatser, på ett fint universitet och att de flesta som jobbar här inte bara är intelligenta och intellektuella, de är snälla och omtänksamma också.

Så nu sitter jag här och tårarna droppar över tangentbordet utan att jag kan stoppa dem. Allt medan jag försöker lägga ut lite saker på de olika intranätwebbplatserna och publicera lite andra saker på en extern webbplats. Lite så. För jag älskar att jobba. Jag ÄLSKAR att jobba. (Men detta har jag skrivit på min fikarast.)

Livet är kort.

Read Full Post »

Snurr i omvärlden

Lunchrast och jag passar på att snurra runt i omvärlden och kolla läget.

• Studsar ett par gånger när jag läser Dagens Nyheters tips om att man kan göra klipp hos kronofogden. Tänk så roligt att tjäna några kronor på andras olycka! Fast fogden kan förstås inte garantera att prylarna funkar som de ska. Påminner mig om en chef en gång som köpte sitt hur på exekutiv auktion. En riktig snåljåp var h*n då – och är säkert fortfarande. Familjen som tvingades sälja ägnade h*n inte en tanke.
• Galleriorna tar över i Stockholm och kunderna är missnöjda och tycker att allt känns lika. HA! Denna utveckling har vi haft i Uppsala sen länge. Och jag håller med – trist som f*n är det! Tur att jag väldigt sällan besöker City!
• Håkan Juholt säger sig vara en bättre människa nu och ljugit har han inte gjort, inte om a-kassan, i alla fall. Han har haft semester i Mexico.  Tänk vilka under som kan ske i Mexico. Jag säger… ingenting mer, tror jag.
• På tal om att ljuga… Nån ljuger uppenbarligen i härvan kring pojken som glömdes (?) kvar utanför Fyrishov efter innebandyturneringen  Frågan är vem och varför.
• Cecilia Wikström, (FP), tycker att pappersböcker och elektroniska böcker ska kosta lika mycket. Ja, man kan ju inte låta bli att undra varför det är sex procents moms på pappersböcker och 25 procents moms på e-böcker… Bra att det utreds, tycker jag!
• En kvinna och ett barn har hittats döda i Arboga. Men va f*n, ska det ske igen? Fruktansvärt om Aftonbladets rubrik är sann!

Read Full Post »

Oj oj oj….

Jag skulle ju inte blogga från jobbet, men jag har faktiskt lunchrast nu och dessutom är jag ensam på C:s och mitt gemensamma kontor idag och på måndag.

Den här lådan har jag just tömt i mig tillsammans med lite senap och ketchup som jag snodde ur kylskåpet…

                                                                                                                                                                                                                                                  Det blir bara några rader i all hast, för jag vill tacka alla som har peppat och som peppat! Det betyder oerhört mycket! Och allra mest till hela familjen Barba – Fästmön, barnen, Jerry – för att ni har funnits och finns för mig!

Idag, alldeles just nu, känns det mycket bättre igen. Jag var supertrött i morse, men kom upp och iväg – och i tid! – som jag skulle. Det känns som en bedrift, du ska tänka att det är två år och åtta månader sen…

Jag sitter som sagt ensam på rummet idag och har sluppit – he he – introduktion idag. I stället har jag börjat ta tag i mina arbetsuppgifter. Det ena är en inbjudan och den ska visas för Direktörskan i eftermiddag. Den andra är ett större reportage och där har jag bokat en telefonintervju klockan 14. Har också hunnit göra en del research och ställt samman en av ett antal faktarutor.

Ärligt talat, det känns kul! Och jag tror att om mitt förslag inte blir totaldissat i eftermiddag kanske jag kan lyfta mig en centimeter eller en och en halv. Det tog tio minuter att rasera mitt självförtroende och min självkänsla. Hur många år ska det ta att bygga upp dem och att komma på banan igen ???

Read Full Post »