Ett inlägg om skam och genans och om att duga – eller aldrig duga.
Min hand är nästan alltid varm.
Ibland kan handen vara mjuk och vänlig och snäll. Ibland kan den vara obeveklig, kall, hård och slå – teoretiskt sett. Jag får så ofta höra att jag inte bryr mig om. Jag finns inte till för dem jag borde. Och när jag försöker räcka till åt alla håll och kanter är inte det bra heller. Igår fick jag höra att jag var missunnsam.
Det handlar om att jag bara vill duga. Jag vill duga en enda gång. Vill att någon ska vara lite stolt över mig, Sorgebarn. Barnet, som fick höra att hon gjorde någon sjuk. Hur kan man göra någon sjuk som drabbas av en autoimmun sjukdom? Nåja, jag gjorde i alla fall någon sjukare genom att skratta, gråta, leka… Jag var ju barn! Men jag var tio år när jag slutade ta hem kamrater. Jag skrattade inte, jag grät bara när jag inte kunde hejda gråten. Jag lekte ensam eller med en bok.
Så snart jag var myndig lämnade jag hemmet. Jag hade själv ordnat arbete i England. När det inte blev som det var tänkt fick jag känna av den kalla handen.
Jag kom in på universitetet. Började studera. Studierna var tuffa, men jag tog min examen. Mina kursare blev firade på alla sätt och vis. Jag fick… kalla handen.
Efter studierna fick jag inte genast jobb. Jag blev tvungen att få hjälp från samhället i nio månader. Kalla handen nu också. Det var ju genant.
Vid ett par tillfällen togs jag in akut på sjukhus. En gång agerade en chef och en kollega stand in. Den kalla handen hade inte tid. Eller inte lust..?
När jag hade levt med min partner i några år skulle vi ingå partnerskap. Det den kalla handen gjorde då… Vid ceremonin närvarade mina svärföräldrar och Ingen från min släkt. Flera månader efteråt var det fryskalla handen – så även från mitt håll, det medges. När isen bröts var de första orden:
Har du glömt bort att vi finns?
Inte förlåt. Aldrig förlåt. Det var ju jag som orsakade genansen genom mitt beteende. Skulden var min. Som vanligt.
De senaste åren… Skammen… Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra att jag inte bryr mig. Samtidigt får jag inte komma på besök, för då kan ju någon förstå hur det ligger till på riktigt. Och DET är ju genant.
Det finns flera skäl till att jag aldrig har skaffat egna barn. Ett är att jag inte skulle duga som förälder. Eller att jag skulle få… kalla händer. Barn behöver varma händer!
Men en gång skulle jag vilja duga. En enda gång. En gång skulle jag vilja höra någon säga sig vara stolt över mig, inte bara hitta felen. Det är inte pengar jag vill ha, det är villkorslös kärlek.
Jag har nu förvarnat om De Skrivna Orden. Intresset var minimalt. Om man inte talar om det/svarar på det/visar att man har hört eller uppfattat kanske det försvinner. Obehagliga sanningar vill vi inte ha. Några applåder får jag aldrig från det hållet, det enda håll jag vill ha applåder från. En gång. En enda gång. Först då kan jag glömma gamla oförrätter.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Det gjorde ont i mitt hjärta att läsa hur du blivit/blir bemött..
Kan känna din sorg och längtan och en sak ska du ha klart för dig, missunnsam det är du då absolut inte!
Jag kan inte förstå, varför man inte som förälder eller annan närstående inte gläds åt andras lycka, spelar ju ingen roll i vilken konstellation det är, huvudsaken att alla mår bra..
Skickar dig extra kramar idag, fast det ska du ju ha alla dagar ❤
Ha dé!/Kram
Jag är mycket riktigt ledsen och känner sorg och längtan efter att duga, Men så ofta får jag höra att jag är missunnsam och elak och inte bryr mig. Det tär. För nånstans inuti vill jag tro att jag är lite bättre än så. Fast jag är kanske dålig, till sist sätter sig orden fast.
Tack för de extra kramarna! Du är alltid så omtänksam, Åsa!
Kram tillbaka!
Jag förstår inte hur en ärlig, fin, och äkta MÄNNISKA som du skulle kunna vara missunnsam och elak. Du får kramar från mig också.
Men tack snälla Lisa! Du har ju träffat mig, men kanske har du inte sett alla mina sidor…
Kramar tebax!
Åh, Gumman! Jag veet, jag veet. Jag vet precis hur det känns att inte duga. Att aldrig höra att man gjort nåt bra. Alltid få motargument så man bara blir stum.
Kramar i massor!!
Jo du om nån förstår. 😥 Upprinnelsen var ju det vi pratade om i söndags. 😦
Kram!
Du Tofflan, jag känner igen en bra människa när jag ser en, bara så du vet.
Kram igen
Tack!!!
Kram!
Jag blir alldeles förskräckt när jag läser, ledsen, arg och…jag hittar inte ord. Hade ingen aning om vad du gått igenom tidigare i livet. Jo vissa saker, men det här var mycket mer än jag hade en aaning om. Jag kan ju bara bedömma dig från det jag läser vad du skriver, och även från dom gångerna vi träffats, och jag tycket du är en mycket varm och omtänksam person. Kram min vän !
Tack för kramen! Just idag behövdes den mycket.
Nej, vissa saker har jag inte skrivit eller berättat om; bloggen handlar ju mest om nutid och du och jag har ju kanske inte pratat så mycket om gamla tider. Just nu är jag i alla fall väldigt ledsen och sårad. Men det går över, det gör det alltid.
Kram tebax!
Det läskiga är att jag (efter gårdagens upplevelser med brustna relationer och känslor hos andra) hade en post i skallen med namnet Egenvärde… så läser jag detta nu… tala om att tänka i samma banor!!
Ja, detta med att inte duga och få det till sig hela tiden. Det är så smärtsamt och jobbigt att leva med. Att inte ha ett egenvärde och tro att man är ”värdelös” bara för att någonting förändras och kanske upphör, det är en känsla som man nog får jobba med hela livet.
För mig, för dig och för de omkring oss. Alltid och hela tiden. Djävla liv… så känner jag ibland och sen (som idag) så finns det ändå hopp någonstans. Kanske är det därför man strävar på och försöker igen. Och igen…
Kramar om!!
Mitt värde har hela mitt liv varit lågt. Men så länge jag hade ett jobb kunde i alla fall i snygg framsida visas upp av somliga. I övrigt har jag inte dugt nånsin, tror jag, i somligas ögon. Det gör så ont att höra detta gång på gång. Till och med som vuxen gör det ont, fasta jag vet att jag borde försöka skaka det av mig, bara.
Jag tänker faktiskt på andra, just nu bland annat andra som jag tror att du avser.
Tack för kram, det behövs idag!
Kram!
Tack för kram och kram tebax!
Jag sitter med äcklig klump i magen efter ha läst detta. Jag känner igen mig allt för väl. Min sk far och hans mor hade ett liknande förhållningssätt mot mig.
Inget jag gjorde var bra nog, tog jag egna initiativ så var det fel. Jag skulle bara finnas där som deras slasktratt, höll jag inte med i deras skitsnack om min mamma och familj😁
Jag tänker på dig & som sagt känner igen mig.
Många kramar❤️❤️💐💐
Tack för tankar och kramar och för att du delar med dig av ditt!
[…] skriver om att aldrig duga. Att hos en del alltid ses som usel och hur svårt det är att bara strunta i det negativa man […]
Jag tycker du duger Ulrika!! Jag tycker om dig som du är!!! Kram kram!! ❤
Men jag har inte varit nån bra vän till dig och Danne… 😦 Trots att jag tycker mycket om er båda.
Tack för kramar!
Jag blir så berörd när jag läser om hur du har det. Det gör ont i mig. Jag önskar att jag kunde göra något för att ta bort den smärtan.
I mina ögon är du en mycket god människa och minst av allt missunnsam. Du har snarare en ängels tålamod och har alltid anpassat dig efter någon annans behov. Jag tycker om dig som den du är. Jag gillar att du är rak och tydlig och säger vad du tycker, även när vi tycker helt olika.
Kram
Det är skönt, på sätt och vis, att så många som läser kan se och känna smärtan hos mig. Det minskar den, faktiskt! Eller… den får mindre betydelse.
Tack för vänliga ord och för kram!
JAG vet precis. Under en period hade jag bara två fel, allt jag sa och allt jag gjorde. Vad jag gjorde sedan? Jo, bröt för allas bästa. Nu är det harmoni och lugn igen.
Önskar ibland att jag kunde bryta, för att säga ifrån hjälper inte. Men bryta kan jag inte – och vill inte heller.
Du är visst en bra vän Ulrika! Livet har sina upp och nedgångar och man orkar inte alltid ta kontakten, men det betyder inte att man inte är en bra vän!!
Jag tycker om dig som du är och för mig är du en bra vän! Kram kram! ❤
Å vad du är gullig, Eva!!!
Kram!