Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘beteende’

Ett trolleri trollera-inlägg.


 

Troll

Typiskt troll.

I torsdags läste jag en intressant artikel i Metro på nätet. Artikeln handlar om internettroll och det är sociala medier-experterna Brit Stakston och Fredrik Wass som Metro har pratat med. Att Brit Stakston är expert på sociala medier vittnar bland annat det faktum om att hon så sent som för några dar sen blev prisad med 100 000 kronor för sin kunskap av Borås stad och Högskolan i Borås. Fredrik Wass är senior rådgivare vid Intellecta Corporate. Två synnerligen kunniga på området, alltså.

Jag läser och tar in och tänker efter… För kanske som de allra flesta tänker jag, när jag hör ordet

internettroll/nättroll

på folk som är extrema på ett eller annat sätt. Typ generella näthatare, rasister, sexister och såna. Men faktum är att Metroartikeln redan i början fastställer att internettroll kan vara

[…] en person som skriver på sociala medier bara för att vara jobbig, för att irritera folk […] Den gemensamma nämnaren är att de är otroligt jobbiga att ha att göra med. […]

Visst är det så! Men frågan är hur man drar sig ur en eventuell diskussion med troll. Brit Stakston och Fredrik Wass levererar nio tecken på ett typiskt internettroll, men inte så många råd hur man hanterar troll. Nåja, låt oss gå igenom punkterna:

  1. Troll

    Troll lite von oben.

    Trollet söker aldrig konsensus.
    Nej, inga relevanta motargument. Syftet är ju enbart att sabba diskussionen, göra den ointressant. Att plötsligt byta åsikt kan få vem som helst både konfunderad och frustrerad.

  2. Trollet kan byta åsikt ofta.
    Jajamens, sånt känner vi igen! Ett annat syfte med trollets intervention är ju att aktivt skapa konflikter. Ungefär som en tonåring som försöker spela ut föräldrarna mot varandra för att få sin vilja igenom…
  3. Trollet är ofta anonymt – men behöver inte vara det.
    Jag känner till både ett och två trollnamn, fast jag känner ingen av dem, har inte träffat dem i verkliga livet. Enligt Fredrik Wass hänger detta ihop med att vara ett troll mer handlar om beteende, ett sätt att vara, oavsett om man använder sitt eget namn eller är anonym.
  4. Lyckotroll

    Internettroll låtsas ofta vara flera olika personer.

    Trollet framställer sig ofta som att hen är flera personer.
    Känns igen! Jag har fått de mest fantasifulla namn som besökare. Syftet med detta är förstås att få det att se ut som om trollets åsikt är vanlig – alltså att flera/många tycker likadant fast det bara är en enda person.

  5. Du kan inte ”vinna” en diskussion mot ett troll.
    Nej, det är sant. Syftet från trollets sida är ju att skapa en frustration, inte att diskutera. Mitt sätt att hantera det är tystnad.
  6. Att ”mata” trollet hjälper inte.
    Nej för 17! Jag håller med Fredrik Wall när han säger att trollen ska tigas ihjäl. Brit Stakston föreslår att man kan göra en mer övergripande kommentar. Men trollen är tidstjuvar och de skrämmer och vill tysta – gärna med hänvisning till yttrandefriheten, lägger jag till.
  7. Stentroll

    Internettrollen försöker få ner dig på sin nivå.

    Trollen försöker få ner dig på sin nivå.
    Ja – och jag erkänner att de troll jag har råkat ut för lyckades med det en gång i tiden – för så där en fem år sen. Så länge har nämligen jag haft sällskap med ett internettroll, en person jag aldrig har träffat men som har lagt mig till sin dagliga agenda. Snacka om fixering… Brit Stakston säger att trollen vill dra ner mig i gyttjan och dunka mig i huvudet för att jag tänker fel. Precis så är det!

  8. Trollen har ofta nystartade konton.
    Så kan det naturligtvis vara. Men som bloggare har jag råkat ut för åsiktsmaskiner som inte själva har bloggar där det finns all plats i världen att lufta sina egna åsikter. Fast det är ju inte det trollen vill, de vill ju, som sagt, bara frustrera och irritera. Däremot är det vanligt att de ser ut som ägg i profilbilden på Twitter.
  9. webbtroll

    Internettrollen för en kamp mot etablerade medier.

    De för ofta en kamp mot etablerade medier.
    OK, allt som står i tidningen är inte sant. Men… att traditionella medier inte är att lita på tycker internettrollen, inte jag. Alla texter är skrivna av människor och hur noga en journalist är med att verifiera sanningshalten i saker och ting, kolla källor etc varierar. I det stora hela måste vi nog ändå lita på att de allra flesta inte fabulerar.

Tyvärr är det nog så att internettroll alltid lär finnas. Inte blir de snällare heller. De är bara otroligt jobbiga. Men man kan vägra ge dem utrymme. Det är mitt enda råd!

 

PS Även Jerry har läst artikeln och bloggat om den!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om ett inlägg.


 

Go add value some place else

En bok som kanske skulle läsas av en och annan…

Idag ska jag få lite information om mitt värde. Det kan vara bra att ha för framtiden – skyddsnäten är ju, som bekant, rätt stormaskiga. Personligen jobbar jag hårt på att skapa mitt eget värde och att höja det på olika sätt. Och det verkar få somliga att tro att det kanske smittar av sig på dem. Hur ska jag annars tolka vissa människors beteenden???

 

Vill du läsa mer??? Då behöver du lösenord. Du som inte har lösenordet men vill ha det kan skriva en kommentar nedan eller mejla mig så sätter jag upp dig på sändlistan. Du får lösenordet sänt till den e-postadress du en gång angav i kontaktformuläret för att få kommentera här. Det är viktigt att du anger en fungerande e-postadress i kontaktformuläret och att dina uppgifter inte är falska eller felaktiga!!! Din e-postadress syns inte utåt, för andra läsare.

Lösenord skickas automatiskt via e-post till alla på sändlistan. Har du inte fått det senaste? Hör av dig via en kommentar här eller mejla mig.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett  inlägg om skam och genans och om att duga – eller aldrig duga.


 

Min hand

Min hand är nästan alltid varm.

Ibland kan handen vara mjuk och vänlig och snäll. Ibland kan den vara obeveklig, kall, hård och slå – teoretiskt sett. Jag får så ofta höra att jag inte bryr mig om. Jag finns inte till för dem jag borde. Och när jag försöker räcka till åt alla håll och kanter är inte det bra heller. Igår fick jag höra att jag var missunnsam.

Det handlar om att jag bara vill duga. Jag vill duga en enda gång. Vill att någon ska vara lite stolt över mig, Sorgebarn. Barnet, som fick höra att hon gjorde någon sjuk. Hur kan man göra någon sjuk som drabbas av en autoimmun sjukdom? Nåja, jag gjorde i alla fall någon sjukare genom att skratta, gråta, leka… Jag var ju barn! Men jag var tio år när jag slutade ta hem kamrater. Jag skrattade inte, jag grät bara när jag inte kunde hejda gråten. Jag lekte ensam eller med en bok.

Så snart jag var myndig lämnade jag hemmet. Jag hade själv ordnat arbete i England. När det inte blev som det var tänkt fick jag känna av den kalla handen.

Jag kom in på universitetet. Började studera. Studierna var tuffa, men jag tog min examen. Mina kursare blev firade på alla sätt och vis. Jag fick… kalla handen.

Efter studierna fick jag inte genast jobb. Jag blev tvungen att få hjälp från samhället i nio månader. Kalla handen nu också. Det var ju genant.

Vid ett par tillfällen togs jag in akut på sjukhus. En gång agerade en chef och en kollega stand in. Den kalla handen hade inte tid. Eller inte lust..?

När jag hade levt med min partner i några år skulle vi ingå partnerskap. Det den kalla handen gjorde då… Vid ceremonin närvarade mina svärföräldrar och Ingen från min släkt. Flera månader efteråt var det fryskalla handen – så även från mitt håll, det medges. När isen bröts var de första orden:

Har du glömt bort att vi finns?

Inte förlåt. Aldrig förlåt. Det var ju jag som orsakade genansen genom mitt beteende. Skulden var min. Som vanligt.

De senaste åren… Skammen… Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra att jag inte bryr mig. Samtidigt får jag inte komma på besök, för då kan ju någon förstå hur det ligger till på riktigt. Och DET är ju genant.

Det finns flera skäl till att jag aldrig har skaffat egna barn. Ett är att jag inte skulle duga som förälder. Eller att jag skulle få… kalla händer. Barn behöver varma händer!

Men en gång skulle jag vilja duga. En enda gång. En gång skulle jag vilja höra någon säga sig vara stolt över mig, inte bara hitta felen. Det är inte pengar jag vill ha, det är villkorslös kärlek.

Jag har nu förvarnat om De Skrivna Orden. Intresset var minimalt. Om man inte talar om det/svarar på det/visar att man har hört eller uppfattat kanske det försvinner. Obehagliga sanningar vill vi inte ha. Några applåder får jag aldrig från det hållet, det enda håll jag vill ha applåder från. En gång. En enda gång. Först då kan jag glömma gamla oförrätter.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om kritik, grundlagsskydd och hur man kan använda kritik konstruktivt.


Kritik som handlar om jobbet
förekommer nog på alla arbetsplatser. Man pratar i fikarummet, man pratar med sina förtrogna, man pratar med sin chef. Och ibland lyftar man sin kritik högre eller kanske till media. Vårdförbundet har en intressant artikel om detta i sin webbtidning Vårdfokus. Det intressanta med artikeln är kanske mest det faktum att arbetsgivaren rekommenderas att använda kritiken i stället för att bryta mot grundlagen genom att efterfråga källa…

En rädd rånar-Toffla

Munkavle på?

En medarbetare som arbetar inom offentlig sektor har rätt att framföra kritik. Men trots att vi i Sverige har meddelarfrihet och meddelarskydd inskrivet i våra grundlagar försöker chefer ofta både jaga rätt på källan – om den är anonym – och lägga munkavle på de anställde. Sophie Thörne är arbetsrättschef på SKL, Sveriges kommuner och landsting. I artikeln menar hon att detta beteende kanske beror på okunskap. En chef kanske inte har onda avsikter, utan kanske är pressad och stressad av att det är oroligt på jobbet samtidigt som media trycker på utifrån.

Men det intressanta i den här artikeln är Sophie Thörne rekommenderar cheferna att vända lite på steken. Att fånga kritiken i stället för att ifrågasätta den. Hon säger bland annat:

[…] En chef får inte utöva påtryckningar på den som har framfört kritik, men kan kalla till samtal för att få veta mer. Det kan ses som en del av ett kvalitetssäkringsarbete. […]

Kanske finns det anställda som skulle bli lite smått oroliga om de hade framfört kritik och min chef ville träffas och prata om det. Men har man gått ut offentligt med kritiken är man ju, så att säga, redan avslöjad. Och det samtal chefen kallar till måste ha ett tydligt syfte så att det inte upplevs som ett hot eller ett straff.

Vad händer med chefer som kritiserar kritikerna bland de anställda då? Tja, även om det är förbjudet…

[…] Brott mot efterforskningsförbudet och mot repressalieförbudet, som är en förstärkning av meddelarfriheten, är straffsanktionerat. […]

…händer det inte särskilt mycket, enligt Sophie Thörne:

[…] Att ingripa mot anställda för att de har använt sig av meddelarfriheten kan leda till åtal. Men jag kan inte komma på att något fall har lett till fällande dom […]

Min personliga uppfattning är att kritik helst bör framföras internt i organisationen, inte i media. För att ta ett fiktivt exempel: Om jag upplever att arbetet på min avdelning inte fungerar optimalt och att avdelningen ofta får kritik från andra avdelningar kring allt från närvaro och bemötande till utförda arbetsuppgifter är det ju smart om jag först försöker prata med mina berörda kollegor. Om det inte gör nån skillnad eller om det av nån anledning inte går, vänder jag mig till chefen. Sätts ingen process igång från det hållet går jag till chefens chef. Kanske. Är det ett större problem än i mitt exempel ovan, det vill säga om människor far illa eller riskerar att skadas eller dö, går jag utanför organisationen. Media kanske inte är mitt första val då heller.

Men är det ett problem som borde kunna lösas internt bör det också lösas där. Och finns det ingen vilja att lösa problemet inom varken avdelningen eller via chefen, då skulle jag söka mig därifrån. För hur skulle jag kunna göra ett bra jobb på en arbetsplats där jag upplever att arbetssättet inte fungerar?

Vad tycker du om kritik på arbetsplatsen??? Vågar du kritisera öppet? Finns det något läge där du skulle gå till media eller någon instans utanför organisationen?Skriv gärna några rader i en kommentar, jag är nyfiken!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om den gångna, Tofflianska veckan.


Oj oj oj, redan torsdag
och rejält med nerförsbacke till helgen! Hemma hos mig ska det vara strömavbrott av och till framöver, så det är bäst att tidsinställa så mycket som möjligt för i cyberspace är det ju aldrig helt strömlöst. Toppar och dalar från den gångna veckan kommer här, redovisade som Kanelbulle (topp) respektive Semla (dal):

Kanelbulle


Semla


Livet är kort.

Read Full Post »

Ibland… eller nej, allt som oftast, är jag en otålig patient. Jag ser mig inte som sjuk, men när jag har ont och ont och ont och smärtan inte släpper kan jag bli lite… grinig. Onsdag – fredag i förra veckan var alien-gänget väldigt besvärligt och i helgen har hälen inte varit snäll. Men jag knaprar min medicin för hälen i lite mer än en vecka till (man ska bara korttidsbehandla med den här typen av läkemedel) och jag kryckar mig fram.

Mina kompisar.


En sak som jag har noterat
är hur jag blir bemött. När jag ”bara” haltade lite och hade alien-gänget inuti (det syns ju inte utanpå så mycket), var det ingen som direkt brydde sig. Men sen när jag började med kryckor har folk blivit annorlunda i sitt bemötande. Det här är synnerligen tänkvärt eftersom jag en gång i tiden jobbade med personer med funktionshinder – både funktionshinder som syns och såna som inte syns. En del människor blir väldigt hjälpsamma. De öppnar dörrar, erbjuder sig att bära saker etc. De allra flesta frågar vad jag har gjort – även de som har sett mig halta omkring i över ett halvår… Det är som att kryckorna har gjort hälsporren synligare! (Den syns bara på röntgen.)

Och så finns det människor som totalt ignorerar mig. De som

inte ser eller hör

att jag kommer. De som slänger igen dörren mitt framför näsan. De som tränger sig förbi, före, nästan knuffar omkull mig. De som helt enkelt ser mig som luft…

Det är vid flera av dessa tillfällen jag önskar att nån av mina aliens skulle orsaka en störtblödning som verkligen syntes! I studiesyfte. För det vore intressant att observera folks beteende. Nån skulle säkert stanna och ringa efter ambulans, medan majoriteten skulle passera. Eller? Är det jag som är fördomsfull nu? Det tål att tänka på…

Jag mejlade för övrigt min läkarmottagning igår kväll för att få en telefontid med doktorn i veckan. Syftet är att få svar på röntgen. Men jag tror att det är som han säger: både en hälsporre (som syns på röntgen) och en inflammation i hälkudden (som inte syns på röntgen). Medicinen fungerar ganska bra för det mesta – helgen ett litet undantag, hoppas jag! – och jag vill gärna tro att det snart blir bättre så att jag kan släppa kryckorna och gå som vanligt igen. Det är liiite besvärligt att tvinga stackars Fästmön att bära allt jag handlar… Och ibland är vi ju inte tillsammans. Du får jag avstå från att handla. Ett annat problem är att äta lunch på jobbet. Det går inte. Jag har två armar och båda behövs till kryckorna. Nån tredje arm till att bära lunchbrickan har jag inte. Irriterande! Jag hoppas min lunchdejt i morgon kan tänka sig att bära åt mig…

I eftermiddag ska jag krycka ner till Undervisningshuset för att lyssna på när en doktorand försvarar sin licentiatavhandling. Jag skulle ha gått på en disputation i fredags, men fick ju avstå på grund av alien-gängets lilla partaj. Men idag ska ingenting stoppa mig, för det är min favorit som ska upp och jag måste vara där, helt enkelt! Problemet är att det är en bit att gå och det är halt idag… Jag slirade på väg till garaget ett par gånger och på vägen in från parkeringen till jobbet – på kryckorna, alltså. De har ju inte dubbar… Så gå försiktigt idag! Du vill inte gå på kryckor, jag lovar dig!


Livet är kort.

Read Full Post »

Nu kan bananflugor, dessa irriterande små varelser, bli en viktig del i kampen för att hitta en bra behandling mot alkoholmissbruk. Forskare i USA har nämligen kommit fram till att bananflugor som nekas sex häver i sig alkohol. Men beteendet kan kontrolleras genom att man manipulerar en peptid i bananisarnas hjärnor. Kanske kan en liknande molekyl hittas hos människor, nåt som kan vara nyckeln till en behandling mot alkoholmissbruk.

En alkoholsugen lite sak – om den inte får sex. (Bilden är lånad från Dagens Nyheters hemsida.)


Bananflugornas beteende
är ju på sätt och vis inte olikt människors. Men det som är intressant är att de kryp som får komma till inte är ett dugg begivna på alkohol. Forskarna har kommit på att beteendet styrs av en molekyl i flugornas hjärnor. En sorts strömbrytare som representerar belöningsnivån i hjärnan.

Så här gjorde forskarna:

Hanar placerades i två olika burar. I den ena fanns honor som precis hade parat sig och därför, på grund av en sexpeptid som sprutas in samtidigt med sperman, var helt ointresserade av sex. I den andra fanns villiga oskulder. [Jajamens!] Hanarna plockades sen ut och placerades i en egen bur. Där kunde de välja mellan mat från två olika sugrör, varav den ena maten var spetsad med 15 procent alkohol. Det visade sig att flugorna i den första buren drack sig redlöst berusade. Skillnaden syntes också i nivåerna av neuropeptid F i deras hjärnor. Ju mer sex, desto mer neuropeptid F.

Människan har en motsvarande peptid som heter neuropeptid Y. Och kanske kan denna vara en länk mellan människans psyke och vilja när det gäller att missbruka alkohol – och kanske andra droger.

Det som är lite intressant i det hela är att forskningen uppenbarligen enbart gäller missbrukare av han-kön. Frågan är om det hela skulle funka på en kvinna som missbrukar alkohol…

Read Full Post »