Det borde flaggas idag

Ett flaggande inlägg.

---

 

Regnbågsflagga på Söder, fotad under paraden i somras.

Den 19 oktober skriver vi idag. Det är en märklig dag, en fin dag – i alla fall i mina ögon. Först och främst är det idag exakt 35 år sen såna som jag slutade vara sjuka. Alltså, sjukdomsstämpeln på homosexualitet togs bort. Det var många som kämpade före 1979 för denna ändring. En av de politiker och läkare som kraftfullt drev frågan var Barbro Westerholm, idag 81 år och still going strong. Om världen var full av Barbroar Westerholmare skulle den helt klart se annorlunda ut. Jag har mycket att tacka henne för, för sen sjukdomsstämpeln togs bort kunde HBTQ-aktivisterna driva frågor om våra rättigheter på ett tuffare sätt. Denna kamp la grunden till många av de lagar som finns idag. Vi har kommit väldigt långt nu, i alla fall i mitt land, Sverige. Men det finns fortfarande mycket att göra. Därför bör kampen inte stanna av. Fast kanske att vi nån gång bör stanna upp och skänka en tacksamhetens tanke till Barbro och de andra tidiga kämparna! Vi får aldrig glömma bort vad de har gjort. Det är också ett av flera skäl till att jag tycker att det är så viktigt att försöka gå i paraden under Pride-veckan varje sommar. Då ska du veta att jag OCKSÅ gick i demonstrationstågen under Frigörelseveckan i Stockholm, demonstrationståg som på sätt och vis var föregångare till dagens parad.

Pappa som jag minns honom. (Foto: Henrik Gedda)

Den 19 oktober var även den dagen min pappa föddes i Helsingfors. Pappas födelsedag. Idag skulle han ha varit en gammal man, han skulle ha fyllt 87. Det är konstigt att tänka, för även om han visserligen var äldre när han gick bort, är han på sätt och vis den evige buspappan. Pappan, som tog genvägar när vi var ute på stärkande promenader. Pappan, som gick i vinterstövlar på sommaren för att det var så bekvämt för fötterna att bara stickas ner i. Jag saknar pappa mycket fortfarande, trots att åren har gått. Samtidigt är jag glad att han slapp vara med om det jag fick uppleva två och ett halvt år efter hans död. Förnedringen, skammen och oron. Ändå tror jag att han nånstans vet och betraktar och håller sin starka pappahand över mig.

Det borde flaggas idag, den 19 oktober.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Vecka 47: Dam och damm

Ett inlägg om topparna och dalarna under de senaste sju dagarna.

Nej då! Jag har inte städat bort veckans toppar (dam) eller dalar (damm). Här kommer de:

Dam 

• Projekt Storstädning (Det är verkligen ursmart att fokusera på ett rum/utrymme i taget och verkligen städa ordentligt – nån gång om året. Däremellan kan man veckostäda.)
• Kvinnan i rummet (Tack, Inger P! Jag har upptäckt en ny, bra deckarförfattare – Jussi Adler-Olsen! Och tack, FEM, för att du hittade del ett!
• Lördagseftermiddag hos en som fyller år idag!!! (Mycket flams och glam, men Fästmön fick ihop hojen! Gå in till Jerrys blogg och gratta honom på födelsedagen!)
• När fan blir gammal blir han religiös (Om Claes de Faires syn på Metropolen Byhålan. Intressant läsning!)
• Alla som bryr sig om (Ni är mycket mer värda än ”motståndarlaget”!)

Damm

• Läckande perkolatorer och is på nya fönster (Varför håller inte eller funkar inte nya saker som jag tycker att de ska göra???)
• Kommunskandal i Uppsala (Förvånar mig inte! Nepotism och vänskapskorruption är nog mer utbrett inom det offentliga än vad man kan tro. I alla fall här.)
• Felaktiga länkar (Ideellt arbete känns inte OK som skäl. Då ska man inte ha med några länkar alls i såna fall.)
• En del journalisters skribenters syn på sociala medier (Varför måste det alltid sättas upp ett motståndsförhållande mellan journalistik och sociala medier? Vad hände med ”båda har en roll/behövs”? Samarbete?)
• Högskoleutbildade skribenter journalister som inte kan stava (Detta var nog bland det värsta jag har sett…)
• Förnedringen i att besöka Arbetsförmedlingen (Fruktansvärt, hemskt, bland det värsta jag har varit med om!)

Livet är kort.

Read Full Post »

Vecka 33: Bankett och Blankett

Ett inlägg om veckans höjdpunkter och lågvattenmärken, enligt Tofflan, vill säga.

Det är tooorsdag och en del av oss är vakna när detta inlägg publiceras, andra sussar en stund till. Hur som helst här kommer den gångna veckans bra prylar (Bankett) respektive dassiga prylar (Blankett). Det är inte svårare än så här:

Bankett

• Kömpisar! (Dä ä gött å ha, dä!)
• Goda män! (Typ såna som Pe!)
• Drömhus… (Drömma kan man ju kanske. Lite.)
• Min paprika blommar! (Nya frukter komma skall!)
• En loppistur bland fula saker, bilar och gamla hus (En lyckad dag!)

Blankett

• UL:s nya biljettsystem (Krångel innan det ens har börjat, verkar det som…)
• Webbtroll (Att förfölja nån i över tre och ett halvt år är sjukt. Sök hjälp!)
• Inget jobb = fruktansvärt och för jävligt!
• Vem är Christer? (Ja det kan man undra…)
• Inget klarspråk hos myndigheter alls! (Nej, a-kassan Vision, där får ni bakläxa!)
• Förnedring och bortslösad förmiddag (För den lilla människan som besökte Arbetsförnedringen.)

Livet är kort.

Read Full Post »

Vecka 44: Helgon och Hell gone

Nej då, jag har inte glömt veckans höjning (Helgon) respektive sänkning (Hell gone). Det är inte svårare än så här:

Helgon

• Fästmön (som jag har träffat alldeles för lite den här veckan trots att vi har bott i New Village)
• Mitt första after work i veckan (!!!)
• Fina rosor och en söt glasängel (som jag fick av Anna i veckan)
• Downton Abbey (jättebra brittisk TV-serie)
• Tintin (Längtar till min nästa biodejt som blir med honom och Anna!)

                                                                                                                                                                     Hell gone

• Datoruppgraderingar (Inget funkar efter såna! Eller åtminstone inte mycket/väsentliga saker.)
• Skam och förnedring som leder till hat (när man är arbetslös)
• Bilister som håller mobilen i ena handen  och babblar i den när de kör (orsak till många olyckor…)
• Trött (Jag hatar lingonveckan som slår ner mig i skorna och som gör mig så trött!)
• Äldreboendets restaurang som slutar servera mat på helger (Jaha… Och hur ska de gamla få mat, dårå?)

Read Full Post »

Majsläpp från Månpocket

Månpockets nyhetsbrev landade i inboxen häromdan. Jag noterade att det finns en hel del godingar som släpps nu i maj. Bland annat nya pocketupplagor  av Håkan Östlundhs böcker Släke och Dykaren. Och så lite annat intressant, som till exempel…

Drömmen förde dig vilse av Anna Jansson
Elva böcker om har det blivit hittills om polisen Maria Wern på Gotland sedan Anna Jansson debuterade år 2000. Tre av dem har filmats för TV4.

                                                                                                                                                 Arseniktornet av Anne B. Ragde
Drömmen om ett liv i lyx och flärd driver den unga Amelie från det lilla fiskeläget till mellankrigstidens dekadenta Köpenhamn. Hon får plats som varietédansös och spås en lysande framtid inom teatern. Tills man upptäcker att hon är gravid och hon tvingas avbryta sin karriär för att gifta sig med porslinsmålaren Mogens. Flera decennier senare nås dotterdottern av beskedet om Amelies död, en händelse som inte bara för generationerna närmare varandra utan även öppnar den Pandoras ask som är familjens hemligheter. Och denna beställde jag idag! 😛

                                                                                                                                      Tiger av Mian Lodalen
En bok om tonårstidens utsatthet och rädslan för det annorlunda. Om att växa upp i 1970-talets Jönköping med en stor hemlighet. En ovanlig och modig skildring av unga tjejers sexualitet. Tiger fick jag av Fästmön i november förra året på vår andra förlovningsdag.

                                                                                                                                                                        

Bittrare än döden av Camilla Grebe och Åsa Träff
En regnig höstkväll någonstans i Stockholm blir femåriga Tilde vittne till hur någon sparkar hennes mamma till döds. Samma höst börjar terapeuten Siri och hennes kollega Aina träffa en helt ny typ av klienter: De har åtagit sig att leda en självhjälpsgrupp för kvinnliga brottsoffer. Under några mörka höstkvällar berättar kvinnorna den ena grymma historien efter den andra om våld och förnedring. En mörk bild av kärleken och mäns våld mot kvinnor växer fram.

                                                                                                                                                  Devils Peak av Deon Meyer
Utsedd till bästa utländska kriminalroman 2010! Ett banalt, meningslöst rån mot en bensinmack ändrar allting. Tobelas son vådaskjuts till döds, mördarna grips men kommer undan. Tobela förvandlas till en hämnare. Han vill hämnas inte bara sonen utan allt våld som riktas mot barnen i Sydafrika.

 

      

Mitt livs roll av David Nicholls
Framtiden för Josh Harper ser oförskämt ljus ut. För stackars Stephen, Josh inhoppare eller ”understudy”, som det heter på teaterspråk, hänger det på Josh hälsa om han någonsin ska få en chans att bli den lysande stjärna han drömmer om. Men det ser allt annat än ljust ut. Detta är en underbar komedi om ambitioner, berömmelse, svartsjuka och kärlek.

                                                                                                                                                                                                                                                                                                                      

Read Full Post »

Seeegt, kallt och överkänsligt?

Duktiga kickan Tofflan kom i säng runt klockan 23 igår. Det var ju normalt och bra. Bara det att det var lögn i h-e att somna. Jag läste, glodde på TV, släckte, tände, gick på toa, läste, släckte, vände och vred på mig, kliade mig, nös, kliade mig, vände och vred på mig… Klockan var över tre innan jag slocknade – av ren utmattning. Så det är lite seeegt idag…

Jag undrar för övrigt om jag inte är överkänslig (allergisk) mot den där fina, men jobbiga porslinsblomman. Efter gårdagens drabbning i samband med fönsterputsen och gardinbytet fick jag klåda i ögonen. Vänster öga var värst. Och sen nös jag, som sagt. Inte en gång utan serienysningar, såna där irriterande där man inte hinner stoppa den formliga FONTÄÄÄN som kommer ur näsan… Betänk för övrigt att jag har en tämligen stor näsa. Det kommer liksom inte lite när jag väl nyser…

Så här ser porslinsblomman ut i gästrummet när den blommar. Men ingen av de tu – varken den i gästrummet eller den i vardagsrummet – blommar just nu.

                                                                                                                                                        Micke, som jag fick porslinsblomman i vardagsrummet av, gav den till mig därför att hans fru och son hade blivit allergiska mot den när den blommade. Just nu blommar den inte, men nu är det andra gången ögonen börjar klia etc efter att jag har ”krånglat” med blomman. Förra gången höll jag på att fästa den i gardinstången eftersom den hade åkt ner. Sen var det färdigt. Det kliade i mina ögon i ett par, tre dar så jag trodde att jag skulle klia ut ögonen ur sina hålor. Så blev det förstås inte, men…

Osnygg färg på ett öga, måste jag säga.

                                                                                                                                                          Dagens första uppgift är att ringa a-kassan för att fråga om ett par saker som jag förra gången glömde fråga om. Jag blir alltid så stressad när jag ringer, stressad och nervös. Antagligen för att jag känner mig så misstänkliggjord. Det känns lite som om a-kassan misstänker att alla som ansöker om hjälp vill fiffla. På kassakortet finns till exempel en ruta där det deklareras att om man lämnar felaktiga uppgifter riskerar man att inte bara bli återbetalningsskyldig och uteslutas ur kassan utan dessutom polisanmäld. Så man känner sig onekligen livrädd för att göra fel. Det är liksom därför jag telefonterroriserar a-kassan. Idag var jag visst inte den enda heller, för det var så många före mig att jag inte ens blev placerad i telefonkö… Jag är inte ensam, alltså, i detta förnedringens tillstånd.

Äh, lika bra att vänta minst en timma tills de vaknar där borta. Jag misstänker  starkt att det endast är de elektroniska rösterna som är vakna och att människorna som borde sitta där och svara på frågor från misstänkliggjorda oroliga människor har tagit sovmorgon. Det blir lite bäddning och en flukt i lokalblaskan.

Utomhus är det nästan -14 grader och det verkar äntligen som om elementen i lägenheten har kommit igång. Köket är nog kallast, men nu ser jag att innetemperaturen är uppe i 20,3 grader. Sittvänligt, alltså.

I eftermiddag ska jag hämta Fästmön från jobbet och åka och lämna in hennes nya mobil på Onoff för TREDJE gången. Det här är inte roligt. Man skulle önska att hon nu får en ny mobil – och att jag får bensinpengar för alla gånger jag kört till affären (den ligger i ett industriområde lite off town, så där). Efteråt fortsätter vi ut till Himlen i Förorten och där blir jag nu resten av veckan – med undantag av förmiddagarna när Anna jobbar. Då åker jag hem till min håla.

Read Full Post »

Livet en onsdagskväll

En omtumlande dag går mot sitt slut. Jag har gjort bra saker idag, jag känner mig stärkt och gladare, betydligt gladare än jag var när jag skrev dagens första inlägg. Ändå är läget samma som i morse – men snart handlar det om 27 dar kvar till den totala förnedringen. Det är inte kul att tänka på detta. Det är INTE kul alls.

Framåt kvällen kom jag på att jag inte köpt onsdagens obligatoriska kvällsblaska med vidhängande TV-edition. Stegade därför över till Tokerian i rondellen. Inget roligt hände där mer än att en gubbe gick fram till scannerpistolerna och tänkte ta ut pengarna – bankomaten är belägen till HÖGER om pistolerna. (Jag fnissade för mig själv.) Jag behövde aldrig gå in utan kunde handla i kiosken utanför. Kiosken, eller förbutiken, som den kallas, har nyligen infört nummerlappar. Det fungerar… sisådär. En del folk tar lappar, andra bara köar som vanligt. Vi svenskar kan verkligen inte köa! Vi skulle behöva gå kurs i England. DÄR kan man köa! Kolla bara vid busshållplatserna!

Så här köar engelsmän.

                                                                                                                                                      Framåt kvällningen ringde Anna. Det kändes som om vi inte fick prata så mycket idag på dan när vi lunchade. Som vanligt höll jag låda med Jerry, Elias pratade mellan tuggorna och Anna fick som vanligt inte en syl i vädret men småskrattade då och då. En typisk ”familjelunch”, alltså.

Satt också och skrev ner utkast på åtta (8) gästbloggsinlägg – vad ger du mig för det?! Inledningsinlägget är klart och schemalagt för publicering tisdagen den 9 november klockan 06.03. Länk kommer när inlägget är publicerat!

I kväll hade jag beslutat mig för att glo på Efterlyst, men alltså jag tappade lusten för flera år sen när Brynolf Wendt försvann. Inte blev det roligare för att Leif GW Persson dök upp i programmet och kliade sig i huvet och pratade nasalt. Och inte har det blivit roligare för att Leffe nu är ersatt med Tommy Lindström med sin… intressanta frisyr à la överkammad flint, misstänker jag. Jag hade precis svalt en tugga Marabou Polka – det knastrar så härligt mellan tänderna och bitarna i chokladen ser ut som… tänder – när telefonen ringde. Det var mamma som ville veta lite mer om läkarbesöket och provtagningarna, jag hann ju bara ringa henne en snabbis mellan doktorn och lunchen.

Gotti, gotti!

                                                                                                                                                       När samtalet avslutades var det plötsligt reklam IGEN och då började jag läsa Utrensning. Jag måste säga att Sofi Oksanen lyckas! Hon lyckas skriva ordet ”toffel” i lite olika former fyra (4) gånger på de första 13 sidorna. Bara det…

Read Full Post »

28 dar kvar (till den totala förnedringen)

Det gick inte att sova i morse. Trots att jag kände mig tämligen mörbultad efter gårdagens övningar och var rejält fysiskt trött, blev sömnen kort. Men säkert tillräcklig. Tyvärr satte ältandet igång i morse och min enda lösning blev att stiga upp ur sängen, fixa java och slänga på datorn för att skriva av mig på den här gnällbloggen.

Idag är det 28 dar kvar tills den totala förnedringen drabbar mig. Till dess att jag måste gå till Arbetsförnedringen igen och stå med mössan i handen och be om hjälp – som jag inte får. Det första halvåret jag var arbetssökande struntade de i mig totalt. Jag hade ju min försörjning och eftersom jag varken var funktionshindrad eller ungdom så var jag väl inte särskilt intressant att hjälpa.(Jag ska förklara det där med funktionshindrad strax.) Min första handläggare träffade jag aldrig. Jag blev ombedd att rapportera till henne var åttonde vecka. Via e-post.

Men när jag fick en ny handläggare ville JAG ha kontakt och efter några vändor konversation via e-post även med DENNA handläggare fick jag så en tid – efter hennes sommarsemester. Vi träffades några gånger och jag fick också träffa en psykolog där tre gånger eftersom jag var mitt uppe i en kris på grund av det som inträffat. Varje gång jag gick från både psykologen och handläggaren grinade jag. I en vecka. Jag fick höra såna idiotiska saker att jag trodde mina öron skulle trilla av och mina ögon ramla ut med alla tårar. Till exempel: Jag hade ont i en axel. Då tyckte en av dem – minns inte om det var psykologen eller handläggaren – att jag skulle be min läkare skriva ett INTYG att jag hade ett funktionshinder. DÅ skulle de lättare kunna hjälpa mig till ett jobb…

Vid ett annat tillfälle frågade jag min handläggare om de förmedlar några jobb eftersom det korrekta namnet är Arbetsförmedlingen. På detta svarade hon nekande, det är inte så de jobbar, sa hon. Ett ärligt svar, men…

Men droppen var nog när min handläggare skulle ha flera veckor på sig att leta fram ett test. Jag bad nämligen om hjälp att titta på mina erfarenehter utöver dem som jag valt ut till mitt CV för att se om jag kunde bredda mina jobbsökningar. Så småningom fick jag ett test som jag skulle göra hemma. Därefter skulle jag gå igenom testet med en annan person på Förnedringen. Testet skulle ta rätt lång tid att göra. HA! Det tog mig högst fem minuter. Och redan efter fråga två slog jag bakut: allting handlade om mina intressen och vad jag skulle kunna kunna tänka mig att skaffa mig för utbildning. Testet var nämligen utformat till att gälla för en 20-åring. Inte för en tant som då nästan var 48… Vid genomgången av testet fick jag åter igen försvara mig varför jag inte vill starta eget. Och så fick jag höra om DEN handläggarens framgångsrika barn i USA. VARFÖR ÄLSKAR HANDLÄGGARE OCH COACHER ATT PRATA OM SINA FRAMGÅNGSRIKA BARN?

Efter detta hade jag åter en tid hos min ordinarie handläggare. Denna tid fick jag avboka eftersom jag blev sjuk. Magsjuk. Då KAN man inte gå ut, allra minst till Arbetsförnedringen. Jag ringde och lämnade ett meddelande på min handläggares telefonsvarare och jag tror också att jag mejlade. Fick senare mejlsvar där det stod att jag skulle höra av mig när jag blev frisk. Det gjorde jag. Jag mejlade och bad att få slippa komma om det nu inte var så att jag måste. Skälet jag angav var att jag inte ville gråta i en vecka efter varje möte. Det var helt OK, svarade hon och avslutade sitt svarsmejl med att jag ju kunde höra av mig om jag behövde hjälp igen.

Och nu är jag snart framme vid den dan när jag MÅSTE kontakta Förnedringen igen. Jag behöver hjälp, men ärligt talat tror jag inte att jag får nån. Men jag gissar att jag måste gå dit om jag ska få nån a-kassa.

Idag har jag valt att skriva ett öppet inlägg om det här. Jag har tidigare skrivit mest låsta inlägg – av olika skäl. Bland annat har jag blivit rådd att lösenskydda dessa inlägg ifall presumtiva arbetsgivare läser min blogg. Det har inte hänt ett skit. Jag är lika arbetssökande som tidigare. Så nu skriver jag öppet.

Jag behöver ett arbete den 1 december. Jag vill inte gå till Arbetsförnedringen och göra förnedrande tester och gråta i en vecka. Jag vill arbeta. Jag har en lång och gedigen erfarenhet som informatör och redaktör. Jag har inga småbarn. Jag vill inget hellre än att arbeta. Mitt CV finns i huvudet på denna blogg.

Varje dag från och med nu ska jag räkna ner dagarna till förnedringens datum. Jag hoppas att alla DLF:ar i hela världen känner sig mycket nöjda nu med det de har åstadkommit. (Och jag orkar inte förklara vad DLF står för, den som vet det vet därför att h*n är smart – eller skyldig.)

Read Full Post »

Utdraget. Del 73

Det som höll mig vaken dessa nätter var att sanden i timglaset faktiskt var på väg att rinna ut. Den rann i oavbruten takt, inte särskilt snabbt, men tillräckligt för att skapa en tilltagande känsla av stress för mig.

Visserligen hade jag ju lämnade den blöta, nerkissade D levande och uppskrämd, men mitt uppdrag var ännu inte slutfört. Det var inte bara den personliga förnedringen där endast två ögonpar sett händelsen. Det var ju den offentliga, den som skulle komma att tillintetgöra honom för all framtid.

Read Full Post »