Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘partnerskap’

Ett  inlägg om skam och genans och om att duga – eller aldrig duga.


 

Min hand

Min hand är nästan alltid varm.

Ibland kan handen vara mjuk och vänlig och snäll. Ibland kan den vara obeveklig, kall, hård och slå – teoretiskt sett. Jag får så ofta höra att jag inte bryr mig om. Jag finns inte till för dem jag borde. Och när jag försöker räcka till åt alla håll och kanter är inte det bra heller. Igår fick jag höra att jag var missunnsam.

Det handlar om att jag bara vill duga. Jag vill duga en enda gång. Vill att någon ska vara lite stolt över mig, Sorgebarn. Barnet, som fick höra att hon gjorde någon sjuk. Hur kan man göra någon sjuk som drabbas av en autoimmun sjukdom? Nåja, jag gjorde i alla fall någon sjukare genom att skratta, gråta, leka… Jag var ju barn! Men jag var tio år när jag slutade ta hem kamrater. Jag skrattade inte, jag grät bara när jag inte kunde hejda gråten. Jag lekte ensam eller med en bok.

Så snart jag var myndig lämnade jag hemmet. Jag hade själv ordnat arbete i England. När det inte blev som det var tänkt fick jag känna av den kalla handen.

Jag kom in på universitetet. Började studera. Studierna var tuffa, men jag tog min examen. Mina kursare blev firade på alla sätt och vis. Jag fick… kalla handen.

Efter studierna fick jag inte genast jobb. Jag blev tvungen att få hjälp från samhället i nio månader. Kalla handen nu också. Det var ju genant.

Vid ett par tillfällen togs jag in akut på sjukhus. En gång agerade en chef och en kollega stand in. Den kalla handen hade inte tid. Eller inte lust..?

När jag hade levt med min partner i några år skulle vi ingå partnerskap. Det den kalla handen gjorde då… Vid ceremonin närvarade mina svärföräldrar och Ingen från min släkt. Flera månader efteråt var det fryskalla handen – så även från mitt håll, det medges. När isen bröts var de första orden:

Har du glömt bort att vi finns?

Inte förlåt. Aldrig förlåt. Det var ju jag som orsakade genansen genom mitt beteende. Skulden var min. Som vanligt.

De senaste åren… Skammen… Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra att jag inte bryr mig. Samtidigt får jag inte komma på besök, för då kan ju någon förstå hur det ligger till på riktigt. Och DET är ju genant.

Det finns flera skäl till att jag aldrig har skaffat egna barn. Ett är att jag inte skulle duga som förälder. Eller att jag skulle få… kalla händer. Barn behöver varma händer!

Men en gång skulle jag vilja duga. En enda gång. En gång skulle jag vilja höra någon säga sig vara stolt över mig, inte bara hitta felen. Det är inte pengar jag vill ha, det är villkorslös kärlek.

Jag har nu förvarnat om De Skrivna Orden. Intresset var minimalt. Om man inte talar om det/svarar på det/visar att man har hört eller uppfattat kanske det försvinner. Obehagliga sanningar vill vi inte ha. Några applåder får jag aldrig från det hållet, det enda håll jag vill ha applåder från. En gång. En enda gång. Först då kan jag glömma gamla oförrätter.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

I morgon invigningstalar de vid Pride. Anna Mohr och Kjell Rindar. Två personer som betytt oerhört mycket för ”rörelsen”. Två personer som har varit ledstjärnor i kampen mot ett bättre samhället med normalare rättigheter för HBTQ-folk.


Anna Mohr och Kjell Rindar, två ledstjärnor för HBTQ-folk. (Bilden är lånad från Dagens Nyheters hemsida.)

                                                                                                                                                               Anna Mohr blev en av de stora kämparna för lesbiska tjejer. Anna Mohr, som inte förstod att hon var homosexuell förrän hon fyllt 24 år. Det är sent. Men på tiden tiden var det kanske inte riktigt det. Så småningom blev Anna Mohr ordförande i EKHO, en grupp för kristna homosexuella. Folk som inte kände sig välkomna i sina egna kyrkor, men inte heller i vissa fall bland andra homosexuella.

Anna Mohr fick ofta representerna kvinnorna i de kontakter RFSL hade med olika myndigheter. Hon säger i DN-artikeln:

[…] Jag fick ha olika hatt på mig beroende på tillfället, ibland var jag kristen, ibland socialist och ibland mest kvinna […]

Anna berättar om hur svårt det var att få till lagändringar för homosexuella. Ofta fick hon höra att samhället inte var moget för dessa förändringar.

När HIV och aids gjorde intåg på 1980-talet började Anna Mohr jobba med dessa frågor på RFSL. Hon övergav sin avhandling i arkeologi.

År 1995 ingick Anna Mohr partnerskap med sin Britt. De hade då varit ett par i 29 år. Och efter lagändringen anmälde paret att få sitt partnerskap omvandlat till fullvärdigt äktenskap. Det fick de den 17 november 2009.

Kjell Rindar är en annan invigningstalare i morgon. Han berättar i en DN-artikel om ett offentligt möte kring homosexualitet som han deltog i på 1960-talet. Ett möte som blev starten på hans livslånga kamp för homosexuellas rättigheter. Kjell Rindar blev en av de allra första i Sverige som öppet var bög.

När lokalen på Timmermansgatan öppnade var en av de engagerade Kjell Rindar. Där träffade han på en yngre generation som var emot fördragna gardiner som signalerade att det förekom nåt skumt i lokalen, inte föreningsliv.

Så småningom blev Kjell Rindar ordförande i RFSL. I samband med detta kom han ut för sin mamma. Det var nog det svårast, menar han. Men Kjell Rindars mamma tog med sig en flaska vin och kom över för att prata. Och inte var det nåt problem för henne, inte, att sonen var bög.

Kjell Rindar har även jobbat som gymnasielärare. Men rädd har han aldrig varit. Rädd att bli bögknackad. Han har heller aldrig råkat ut för nån incident.

För ungefär 30 år sen träffade Kjell Rindar sin blivande man Per. Per gick tyvärr bort för två år sen efter att ha drabbats av legionella.

Vi ska vara stolta över Anna Mohr och Kjell Rindar. Vi ska vara stolta att de har varit med och fört en kamp för det öppnare samhälle vi lever i idag. Tänk på det!!!

Den tredje invigningstalaren är Thomas Beatie. Honom känner jag inte till så mycket, men Trollhare har skrivit en del om honom! Läs!

Read Full Post »