Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘knäpprolig’

Ett inlägg om trötthet, hushållsarbete, saknad och ord som berör.


I morse var jag trött och tung
som en sten. Så märkligt det är! Igår, när Fästmön skulle vara snäll och låta mig få sovmorgon, vaknade jag pigg som en lärka (nåja…); i morse var jag, som sagt, som en tung sten när hon kom och petade på mig vid sjutiden. Upp kom jag i alla fall och Anna är nu på jobbet.

Jag har rivit ut lakanen i sängen och startade faktiskt en maskin tvätt före klockan åtta. (Vi får tvätta från klockan sju, men…) Så tidigt brukar jag inte tvätta även om det är vardag, men jag ska sluta vara så hänsynsfull, har jag bestämt. Somliga i huset tvättar alltid så tidigt att det redan centrifugeras, med påföljd att hela huset skakar, runt sju på söndagsmorgnar. Men det får de väl göra då, om de tycker att det är kul. Jag tycker att det är taskigt och hänsynslöst. Fast man kan ju inte förvänta sig annat.

Renbäddning och tvätt liksom strykning står på dagordningen idag. Strykningen ska jag nog börja med snart, för enligt Anna ska det bli varmare idag och sol. Det var hela 18 grader när vi stack i morse, så prognosen kan faktiskt slå in! Blir det bra väder framåt kvällen tänker jag ordna en picknick med kyckling och vin för min älskade.

Min frukost/lunch blir jordgubbar och mjölk. Anna var över till Tokerian igår kväll och köpte en liter, säkert en av de sista vi äter. Gubbarna börjar sina nu. Vi får helt enkelt besöka Slottet och kolla hur det står till med Annas snälla mammas hallon…

Jordgubbar

Jordgubbar – säsongens sista för Anna och mig?


Jag tränar på att fylla mina dagar.
Det går sisådär. Måndag – onsdag nästa vecka ska jag jobba, sen är det över för den här gången. Mardrömmen börjar igen.

Känslan som uppfyller mig idag är emellertid inte mest oro eller rastlöshet utan saknad. Den här morgonen för sju år sen var den sista i min pappas liv. Nån timma eller två efter lunch var det slut. Bara så där. Jag vet inte om det var nån skön död för honom. Mamma har berättat om han sista ord, som i mina öron var ganska ångestfyllda. Men det gick snabbt. Och det är väl ett snabbt slut vi alla önskar oss, inte nån utdragen plåga, eller? För oss som blev kvar blev saknaden en ständig följeslagare. Min mamma har inte längre sin älskade sen 50 bast hos sig; jag har inte min starka, kloka och knäpproliga pappa.

Pappa o jag 2

Se så stark han var, min pappa! Han lyfter mig på sina armar.


Många gånger har jag undrat
vad pappa hade tyckt och tänkt om saker och ting. Det som hände för över fyra år sen hade gjort honom helt galen, det är jag säker på. Om inte jag hade överklagat saker och ting hade pappa gjort det åt mig. Jorå, jag vet nog varifrån mitt temperament kommer…

Det finns fler likheter mellan pappa och mig. Han fick sent i yrkeslivet av en krönikespalt av Byhålebladet där han jobbade som lokalredaktör sen 1950-talet. Den fyllde han med vardagsbetraktelser även efter pensionen. Men han skrev så träffande att somliga läste in sig själva – och slutade hälsa. På både pappa och mamma. Det känns igen… Sen spelar det ingen roll att man beskriver typer, många ser sig själva till och med om man i grunden beskriver… inte dem alls utan sin egen person!!! Jaja, folk ska aldrig upphöra att förvåna mig. Jag ser det som att jag skriver så att människor blir berörda – på gott och ont – och för mig är det ett kvitto på att kombinationerna av mina ord är rätt bra.

Idag blir det åter ett telefonsamtal med mamma. Den här dagen, den 24 juli, är en svår dag för henne. Önskar att det just idag inte var 30 mil oss emellan.

Och älskade, ilskna, kära, roliga, flänga gubbe – så jag saknar dig!!!

Pappa

Pappa som jag minns honom. (Foto: Henrik Gedda)


Livet är kort.

Read Full Post »

Det finns dagar när jag bara vill spy på alla som är så där äckligt positiva. F*n, livet är en kamp och det är framför allt inte rättvist, varför ska man då försöka vara så glad som möjligt? VA???

Nä, det är få som kallar mig positiv, även om två (2) av varandra tämligen oberoende personer på jobbet har kallat mig det. Men lite optimistisk försöker jag ändå vara. Eller snarare HOPPTIMISTISK! 

Det går liksom inte att vara sur och odräglig 24 timmar om dygnet när man har ett sånt kanonkul jobb som jag har. Eller den knäpproliga Fästmön finns vid min sida och skojar till livet. Eller den snälla mamma eller de omtänksamma (blogg)vänner som bryr sig? TACK till er alla för det ni gör för mig – på era personliga sätt!!!

Offerkoftan ligger en bra bit härifrån. Jag ser den, men jag tänker INTE ta på mig den. (Jag har för övrigt växt ur den, jag är ju tjock som en flodhäst numera!) I stället fokuserar jag på Hopptimisten, den lille orange gubben som jag fick i julklapp av min kära.

Hopptimisten!


Jag tror att det bor lite av min pappa i Hopptimisten.
För man kan inte låta bli att skratta åt gubben – och det kunde man inte åt min pappa heller. Det var många gånger som jag var fullständigt gaaalen på pappa, för han kunde också reta gallfeber på mig. Men till sist fick han mig alltid att skratta. Och ja, jag saknar honom fortfarande. I slutet av juli är det sex år sen han drunknade.

Det har ju inte varit världens bästa dag för mig idag. En omtumlande dag, när jag har fått tänka och känna efter, kan man väl sammanfatta. Det är ju inte helt fel ibland, men det får inte bli grubblerier eller ältande, inte mer. Nä, jag är ju med Hopptimisten!

När jag var hos doktorn glömde jag att försöka berätta om mina onda fötter. Och idag på eftermiddagen började min oopererade axel att göra ont. Nej vet du, jag tror inte vi människor ska hållas vid liv i 100 år eller mer. Våra kroppar är inte gjorda för det – eller snarare, sjukvården är inte dimensionerad för utbyte av reservdelar för alla oss gamla.

Anna och jag strålade samman på ICA Heidan när vi hade slutat våra respektive jobb. Där inhandlade vi var sin bunke sallad från affärens ljuvliga buffé. Fast vi höll på att få med oss dressing som var flera dar för gammal! Usch… Dessutom var det en kärring – ja, jag kan inte säga annat! – som SMACKADE i mitt öra. Hon tyckte uppenbarligen att Anna och jag stod i vägen för hennes framfart. Men i stället för att smacka kan man ju säga nånting. Jag har för f*n inte ögon i nacken. För övrigt stank hela människan askkopp och det gjorde ju att jag kände ännu mer antipati. Usch-usch! (Som du ser är jag inte mindre elak trots att jag har kommit ut som Hopptimist! Kvinnor med temperament…)

Hemma i New Village råkade jag på en blotterska vid garaget. Jag skrattade så att jag höll på att köra in i väggen. Sen tog jag med mig blotterskan hem till ballen*. Där intog vi vår kvällsvard, men det blev kallt så vi gick in. Jag har telefonerat med mamma och försiktigt ordat om att kanske, kanske kan jag hämta hit henne en vecka i juli. Om det går som jag hoppas får jag dessutom en vuxenvecka semester med Anna innan dess och Pridedagarna efter. Om jag vågar vara Hopptimist…


*ballen = balkongen

Read Full Post »