2012 – Tofflans år

Nej, jag hade inte tänkt att skriva nån årskrönika. Men jag är ju på bättringsvägen och nu ska jag göra ett försök att beskriva 2012 – Tofflans år.

• Januari
  Jag slutade på Fakulteten för veterinärmedicin och husdjursvetenskap där jag hade jobbat sen den 1 september året innan. Men i slutet av januari var jag på intervju och fick börja nytt jobb redan den 1 februari! Jag var också på en av stans reklambyråer och pratade om bloggerier. 
• Februari
  Jag började arbeta på Institutionen för energi och teknik. Det är ett helt fantastiskt ställe att tillbringa vardagarna på – jag kan inte säga annat! Sverige fick en ny prinsessa, den lilla Estelle. Och jag fick lyssna på en helt fantastisk föreläsning av Annika Östberg tillsammans med Fästmön och Fatou!
• Mars
  Det var final i Melodifestivalen. Det var ingen höjdare. Värst av alla var Helena Bergström och Gina Dirawi, inte ett dugg roliga nån av dem. Sarah Dawn Finer, däremot glänste! Och fel låt vann, enligt mig.
• April
  Anna fyllde år och jag fyllde år, 50 stycken. Vi firade Annas födelsedag på Kreta och min i Stockholm.
• Maj
  Jag köpte Maria Langs bok Ögonen, den enda som fattades i min samling. På Uppsala Pride var alla inte välkomna. Men till mig var vännen FEM välkommen – vi hade en fantastiskt rolig helg!
• Juni
  Anna och jag fick en ovanlig lördag på stan! Det har vi så gott som aldrig! Jag bloggade om mina hjältar på jobbet för Framtidskommissionen i Framtidsstafetten.
• Juli
  Mamma fyllde 77 år.  Vi åkte och träffade Mammakusinen B. Det var sex år sen pappa gick bort.
• Augusti
  Jag kände mig välkommen även på min nya arbetsplats Institutionen för vatten och miljö. Anna och jag åkte till Pride, men var också på Söderballarna och träffade Klara. Jag testade VårtFri – och blev av med min fotvårta!
• September
  Jag köpte en tavla av Konstkitty, Just nu vill jag leva. När saker och ting började dra ihop sig med min Alien insåg jag nämligen hur mycket jag älskar livet. Norstedts förlag skickade mig en BRA bok att recensera! Jag fick nya fönster.
• Oktober
  Gunilla skickade mig nånting kul att ha för kommande sjukhusvistelse. Jag skrattade gott! Och den snälla Augustifarmor skickade mig en bok att bli glad av. Jag gick och väntade på ett Besked. Under tiden visade Sveriges Television Torka aldrig tårar utan handskar. Jag var skör och TV-serien gjorde att det knep inuti. Jag blev med tjänsmobil, en iPhone, och pensionerade min gamla Nokia N95. (Fast jag fotar med den ibland när Ajfånen gör mig frustrerad.)
• November
  Den 8 november firade Anna och jag vår fjärde förlovningsdag. Fast vi firade inte själva dagen förrän senare. Jag fick äntligen mitt besked – med liten bokstav. Jag tog ett sista farväl av vännen Karin och himlen fick sin datoriserande ängel. Hjärtegoda L bjöd Anna och mig på en supé som hette duga…
• December
  Jag fick förtur till min operation. Den 12 december las jag in. På Luciadagen opererades jag. Jag överlevde. Men för första gången orkade jag inte blogga (den 14 december). Jag firade jul ensam. Och grinade. Nu är Anna här hos mig och jag är inte ensam längre.

 

Jag önskar alla läsare ett riktigt gott 2013! Men glöm inte bort att livet kan vara  kort.

 

Read Full Post »

Smittad – när hiv kom till Sverige

Igår kväll fastnade jag i en intressant dokumentär på SvT1, Smittad – när hiv kom till Sverige. Gissningsvis visades den med anledning av Jonas Gardells TV-serie Torka aldrig tårar utan handskar, som avslutades förra veckan.

HTLV III kallades viruset först. (Bilden är lånad från SvT:s hemsida.)

I dokumentären får vi möta både dem som var med och jobbade direkt med smittade patienter, men även patienter som intervjuades då – och i nutid. Det var fruktansvärt, men föga förvånande att höra hur dessa patienter bemöttes. En man, bland annat, tvångsvårdades på sjukhus och hade två poliser som barnvakter. Sjukvårdspersonal ville inte jobba med de sjuka – och de få som gjorde det, syster Kerttu, till exempel, fick ta rätt mycket skit från omgivningen. På RFSL fanns George Svéd, som själv drabbades i och med att hans pojkvän dog i aids. Båda två fantastiska människor som har uträttat mycket gott!

I mitten av 1980-talet kom jag till mitt allra första riktiga jobb. Det var mitt under värsta aids-hysterin. Viruset kallades ännu HTLV III. Jag jobbade mycket med information kring detta på jobbet – medan några av mina kollegor skrev och sjöng sånger om det. Bland annat. Hade det skett idag skulle jag nog ha blivit rätt förbannad. Vad var det som var värt att besjungas när det gäller detta fruktansvärda virus, liksom? Så otroligt okänsligt!..

Men många visste inte bättre. Många visste inte hur skiten smittade. Eftersom jag också var engagerad i den lokala RFSL-avdelningen och sedermera även startade en ny lokalavdelning av RFSL där jag även var ordförande under nåt år, jobbade jag även där med information kring HIV och aids. Jag hade ganska stor insyn i den medicinska biten eftersom jag   jobbade där jag jobbade. Det var väldigt praktiskt. Jag fick till exempel snart lära mig att viruset, som angriper de så kallade T-cellerna, dör i kontakt med luft. Därför smittar inte HIV genom att man tar i saker som den sjuke har vidrört – eller ens genom att krama den sjuke.

Om du missade gårdagens dokumentär tycker jag att du ska se nån av reprissändningarna eller på SvT Play. Den är lite mer än en timma lång. Den tiden borde du kunna avsätta.

Livet är kort.

Read Full Post »

Vecka 43: Öl och Häl

Torsdag och dags för veckans höjdpunkter (öl) respektive källarvandringar (häl). Det är inte svårare än så här – enligt mig, vill säga:

Öl

• Torka aldrig tårar utan handskar (det bästa jag har sett på TV på länge!)
• Stödstrumporna Starlet (de är faktiskt helt OK!)
• Ingefärskarameller håller förkylning och halsont borta från mig!
• Från bloggvän till vän
• Tre böcker om tre olika kriser (fast varför fick en av dem betala utgivningen själv?)

Häl

• Min onda häl (snart amputerar jag själv!)
• Utställning med könshår (vem vill se???)
• Två lönesamtal och inte en spänn extra i lönekuvertet (bra jobbat…)
• Att inte kunna planera nånting framåt (på grund av jobbsituation och hälsan)
• Arbetsförmedling på distans (Arbetsförmedlingen förnekar sig inte: de som jobbar där är fortfarande rädda för personliga möten)

Read Full Post »

Torka aldrig tårar utan handskar

Utan att avslöja för mycket av handlingen…

Igår gick den tredje och sista delen av Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar. Jag tittade i min ensamhet. Jag kan vara ganska iskall och hård – enligt somliga – men igår kväll rann tårarna fritt. Jag har otroligt svårt att förstå den som inte blev berörd. För berörd blir man – på ett eller annat sätt. Annars torde man vara gjord av… is.

Rasmus föräldrar och Benjamin vid Rasmus dödsbädd.

Jag skrev inledningsvis att jag skulle försöka att inte avslöja för mycket av slutet. Men alla som har sett en del, åtminstone, förstår säkert vartåt det barkar. TV-serien handlar ju om aids i Sverige – före bromsmedicinernas tid. De två unga killarna slåss mot var sina demoner. Rasmus kommer från byhålan till Stockholm för att äntligen kunna få leva som han är – homosexuell. Men leva är just det han inte får. Han, och många av hans vänner, får aids. Benjamin är Jehovas vittne, men när han träffar Paul och vännerna omkring honom, framför allt Rasmus, faller allting på plats. Även Benjamin lämnar sitt gamla liv – och förskjuts förstås av sina föräldrar. Rasmus föräldrar väljer en annan väg, tystnadens. Möjligen vill de inte detta, men de faller för byhålans krav på konvention. (Vi är många som har lämnat byhålor av detta skäl…) Först många år efter Rasmus död åker Benjamin till hans grav, inbjuden av en manlig vän till Rasmus föräldrar (här anar man att just den mannen kan ha levt ett helt liv i byhålan utan att komma ut ur garderoben…)

Det är så mycket i den här serien jag känner igen och blir sorgsen över, trots att jag varken är bög eller aidssjuk. Den unge mannen, vars enda ”brott” är att han har älskat andra män, plågas av såväl svår dödsångest som smärtor. Livet känns så jävla orättvist, helt enkelt. Och att föräldrar förskjuter sina barn, om än på olika sätt, gör inte historien mindre känslosam. Man undrar vad det är för föräldrar, egentligen, som väljer annat i livet framför sina barn. (Somliga skulle aldrig skaffa barn, som jag så ofta skriver – och själv har levt efter!)

Självklart finns det massor mer att berätta, men jag vill som sagt inte avslöja för mycket eftersom jag vet att det finns en eller två som inte har sett alla avsnitt än. Ni har en känslosam upplevelse framför er, kan jag meddela.

Den här serien får högsta Toffelbetyg. Det finns inget alternativ.

Livet är kort.

Read Full Post »

Påringningar och förfrågningar

Nej snäll är jag inte när jag skrattar elakt åt de två företag som ringer min gamla mobil minst en gång om dan på vardagar för att sälja privata pensionsförsäkringar. (Så himla ironiskt…) Mobilen ligger ljudlöst på köksbänken, så jag slipper höra ringandet. Det måste vara ett jäkla frustrerande jobb att ringa och ringa och ringa och ingen svarar. För mig känns det lite som att ge igen för alla de gånger säljare har använt automatuppringning och det har varit tyst i luren när jag har svarat. HA! Där fick ni! (Ett uttryck jag finner alltmer användbart…)

HA! Där fick ni!

En rolig och omväxlande dag på jobbet har tagit slut. Den blev inte alls som jag hade tänkt mig, men bra ändå. Och jag är tacksam för varje dag som jag har jobb och varje månad jag får lön. För då tvingas jag inte delta i nån ostimulerande kurs som vännen Klara eller sitta av tid på en trafikskola som råkar ha avtal med Arbetsförmedlingen… (Lokalblaskan skrev om detta, men artikeln ligger tyvärr inte på nätet.)

Skrivuppdragen haglar inte precis över mig just nu. Det vill säga jag får förfrågningar där jag kan anmäla mitt intresse, men sen blir det inget mer. Synnerligen märkligt när det gäller vissa saker som jag definitivt har åsikter om och erfarenheter av. Men jag får väl se det som att det är företagens förlust. Själv får jag ju tid över för annat. Tyvärr har jag inte så mycket ork kvar för annat…

Det spännande bokprojektet väntar jag fortfarande på ska köra igång. Jag återkommer till detta så snart jag vet mer! Igår tackade jag nej till en förfrågan som rörde ett ämnesområde som definitivt inte är mitt: mode och smink. Då kan ju den som frågar inte ha läst det jag skriver alls…

Mot slutet av arbetsdagen kom en förfrågan från en vän om hjälp med att starta ett litet projekt. Tyvärr känner jag att jag inte har tillräckligt med tid och ork för det, inte ens om jag skulle få betalt. Då skulle jag kanske orka liiite. Men man tar inte betalt av vänner, dem hjälper man!

Nu ska jag emellertid göra en påringning själv, till lilla mamma, som har namnsdag idag. Namnsdagar har alltid firats i min familj. Trevligt ibland, jobbigt andra gånger (främst när man bor på annan ort).

I övrigt bänkar jag mig förstås framför TV:n klockan 21 när SvT1 ger sista delen av Torka aldrig tårar utan handskar. Det är det starkaste jag har sett på länge på TV. Synd bara att det är en sån diva som har skrivit det. Men det är en synnerligen duktig skribent, det får man lov att tillskriva honom.

Dags att sluta vara elak och sätta på sig sitt soligaste leende och ringa mamma. Måtte orken räcka till. Jag brukar passa på att lägga mig ovanpå gästsängen när vi ringer, för jag kan inte gå omkring som jag brukar på grund av hälen. Och jag behöver lära mig att komma till ro när jag telefonerar med min mamma…

Livet är kort. 

Read Full Post »

Vecka 41: Nåd och Nål

Torsdag och dags för veckans bästa (Nåd) respektive sämsta (Nål). Det är inte svårare än så här:

Nåd

• Alla omtänksamma som bryr sig om mig och mina aliens (det betyder mycket mer än ni förstår!)
• Torka aldrig tårar utan handskar (Gardell har åkt upp ett pinnhål en millimeter på min mätare)
• Höstpromenad och Ajfån (en bra kombo – jag kom ut, hälen var rätt snäll och bilderna blev hyfsade!)
• Ajfånen (den ÄR ganska bra!..)
• Kanelbullens dag (det skulle det vara en gång i veckan, minst!)

Nål

• Vännen K fattas mig (jag har så många frågor och så många tankar, men du finns inte här längre…)
• Kroppsutsmyckningar på Sjukstugan i Backen (kostade mig 300 spänn…)
• Glömsk och strumpförbannad (på väg mot demensen, tro?)
• Är vi rädda för avskildhet??? (Lisa Irenius och jag undrar)
• Fågeljävlar! (varför bajsa på Clark Kent*???)

*Clark Kent = min lille bilman

Livet är kort.

Read Full Post »

Torka aldrig tårar utan handskar – TV-serien

I kväll var det lite mycket JonasåMark på SvT. Så blir det ofta, tycker jag, när det gäller dessa herrar. Men icke förty, första delen av TV-serien av Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar ville jag inte missa. Det var rätt tänkt.

Rasmus kommer till Stockholm. 

Bögpesten, aids, kommer till Sverige på 1980-talet. Ungefär samtidigt kommer nybakade studenten Rasmus från Värmland till Stockholm för att plugga. Eller för att kunna komma ut som bög… Benjamin finns redan i Stockholm, men han är Jehovas vittne och det går förstås inte att kombinera med homosexualitet. Eller? Det vill sig inte bättre än att Paul sammanför dem.

Idag talas det inte så mycket om aids. Kanske är skälet att det numera finns bromsmediciner som fungerar – och varför ska man då tala om en… skamlig (?) sjukdom? Jonas Gardell gör det i alla fall och jag vet inte hans motiv. Men jag tycker att det är bra och modigt och viktigt. För vi får aldrig glömma dem som rycktes bort från oss av det enda skälet att de hade älskat med nån som burit på ett smittsamt virus.

Vi ska aldrig glömma. BRA, Jonas Gardell, att du påminde oss! Högsta betyg!

Livet är kort. Jag glömde nästan det.

Read Full Post »