Avslutningssamtal #2

Ett avslutande inlägg igen.

---

 

Mirakelmöte? Nej, knappast.

Idag på förmiddagen var det dags för avslutningssamtal nummer två. Eller egentligen var det väl ett överlämningsmöte. Jag överlämnade de projekt jag har kvar – bara några få – samt de arbetsuppgifter som jag har haft som mina sen den 1 maj. Det kändes som om jag hade stenkoll och jag hoppas att jag upplevdes som professionell. Jag bröt inte ihop och jag for inte ut. Allt är bara meningslöst. Hur man löser det efter mig är inte mitt problem, men uppenbarligen är det inte löst som jag trodde igår. Fast utnyttja grå arbetskraft gör man, det är sant, dock inte för uppgifterna som jag har utfört.

Inte nog med att jag blev bortkopplad från omvärldsbevakningen redan häromdan, idag upptäckte jag att jag var ”avslutad” i det personaladministrativa systemet. Blev först lite ser eftersom mina tolv outtagna semesterdagar fanns där igår, men inte idag… Det är dagar/ersättning som jag inte tänker bjuda på. Av en händelse hade jag världens tur att lönepersonen just passerade utanför rummet och då haffade jag personen och passade på att fråga. Det visade sig att h*n hade tänkt i förväg eftersom h*n, som så många andra i Sverige, är på väg på semester. Hela Sverige tycks stänga från och med måndag, verkar det som. Men jag är beredd på att inte få nån ersättning från a-kassan förrän tidigast i september. Eftersom jag har haft en lön i åtta månader har jag lyckats stoppa undan lite. Jag har ju haft förmånen att lönen var mycket bra, dessutom, så jag har både kunnat stoppa undan och unna mig saker. Nu är det emellertid slut på det.

Överlämnade.

Mitt skrivbord börjar bli tomt. Mina arbetskamrater har avstämningsmöten utan mig. Ett par stod just och pratade om hur det är att vara arbetslös. Vad vet de om det? Det är sååå mycket tuffare idag än det var för bara ett par år sen! Vi är luft för varandra just nu, som sagt. Det är hälsningsfraser som gäller. Jag måste avskärma mig, jag vill inte bryta ihop. Jag vill inte fälla fler tårar för att människor gör ont. Önskar jag kunde trycka in bomull i tårkanalerna.

Alldeles nyss kom ett mess från Fästmön med en bild på Pridebiljetterna. En månad och lite till framöver har jag att se fram emot detta. I övrigt är det mesta mörker och svart just nu. Jag misstänker starkt att jag, som är så moralisk och skötsam, super mig full i kväll. Sist jag var rejält dragen gick jag igenom en skilsmässa. Jag överlevde både skilsmässan och fyllan och lovade mig då att aldrig mer

1. gråta över en kvinna
2. använda alkohol när jag mår skit

Den andra punkten tänker jag nu alltså tulla lite på. Men bara i kväll. Sen är det bra. Demoner ska fejsas, inte blockeras. Är de dessutom i människoskepnad är det enda som gäller att dra ut dem i ljuset. Då spricker de.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Strul och farhågor

Ett inlägg om dagens strul och farhågor.

Tror du att det gick smärtfritt med bilservicen?

Njae…

är mitt svar. För inte nog med att arbetsordern var bortschabblad i morse, det dröjde ta mig tusan till stängningsdags innan Bil 3:an var klar med min bil. Visst är jag nöjd att de fixade servicen, däckbytet och bromskontrollen samt den utlovade lånebilen, men… Jag lämnade bilen klockan sju i morse och klockan var efter 16 när jag åkte från verkstan i min bil. En vanlig mellanservice brukar innebära att bilen är klar till lunch. Ja, jag var ju naturligtvis inte på verkstan hela dan. Det hade kanske varit ett sätt att sätta eld i bakarna på dem. För även om de ordnade det hela var det ju deras fel och jag slösade bort så många timmar.

Hela min dag gick åt till att vänta. Men först slösade jag bort ytterligare tid med att skriva en jättefin ansökan – till en tjänst jag redan sökt…

Det blev ingen promenad eftersom jag inte ville befinna mig flera kilometer bort från lånebilen ifall de ringde. För att inte tala om oron jag kände när de aldrig hörde av sig. Klart jag undrade vad det var för

ENORMT STORT FEL

på bilen… Klockan 15.15 ringde jag själv. Då hade de inte ens tagit in bilen i servicehallen än… Och jag som skulle hämta Fästmön klockan 16 – i andra änden av stan.

Nu gick allt bra och det enda lilla felet de hittade på bilen var ett trasigt kupéfilter som byttes till en kostnad av 180 kronor. Medan jag betalade jobbade Anna lite till och jag anlände till hennes jobb endast 20 minuter efter utsatt tid. Jag tyckte nämligen att Anna skulle få åka bil hem efter att ha gått till jobbet i morse och efter att hon gått på jobbet hela dan.

Jag orkade inte laga nån mat i kväll utan vi köpte pizza när jag hade burit ut sommardäcken i förrådet. Ryggen sa

Aj, aj!

men det hjälpte inte – däcken måste ju ur bilen och in i förrådet. Och jag har i alla fall inte lika ont i ryggen som mamma eller vännen Klara Den Arga har.

Juldekoration på den elektroniska menyn.

På pizzerian hade de ordnat om och krånglat till, tycker jag. Syftet var nog att förenkla och spara på personal, men… Det var lite förvirrande när all avhämtning – från pizzerian, sushihaket och restaurangen – idag skulle ske från sushihaket. Dessutom var jag så trött att jag inte såg den ENORMA skylten på pizzerians dörr som informerade om just detta… Däremot såg jag att man börjat med juldekorationer. Eller det var egentligen Anna som noterade att den elektroniska menyn såg lite julsmyckad ut.

Den här trion matställen ligger i en före detta bensinmack med dess smörjhallar. Jag tyckte att det passade rätt bra att köpa mat här, bilservicedagen till ära. Men det kändes ändå lite märkligt att stå och beställa mat just på det stället där jag brukade tvätta mina före detta bilar…

Asiatisk mat och konst i den gamla biltvätthallen.

Och nu när vi ändå är inne på

före detta…

Efter maten hällde jag ner mig i bäste fåtöljen för att läsa. När jag låg där som bäst och sussade läste ringde telefonen. Det är bara en person, i princip, som ringer på den. (Jag räknar inte telefonförsäljare.) Japp, det var mamma! Nu har vi telefonerat varje dag i jag vet inte hur många dagar i rad. Jag fick senaste nytt om den där felaktiga räkningen hon fått som visade sig vara… inte ett dugg felaktig. (Jag citerar mig själv: ”Mamma, jag hjälper dig med räkningarna om du vill! Säg bara till! Jag gör det så gärna.” Mamma: ”Nej det gör jag själv.”) Glad var mamma emellertid för sitt nya köksbord med stolar som herr och fru Blå införskaffat åt henne. Hon var så glad att jag inte nändes fråga vad fru Blå tyckte om liggaren på pappas grav. Det kändes inte som nån högprioriterad fråga idag…

Bäst som jag flanerar runt i lägenheten och pratar med mamma slänger jag en bläng genom köksfönstret. Håller på att skita på mig av SKRÄCK, för där nedanför fönstret tycker jag mig se en sån där före detta som jag inte vill ha nån kontakt med. Tänk å tänk, värsta scenariot: att sagda person var på lägenhetsvisningen i Toffelhuset och slår till på hemmet som är till salu! Fasa, fasa! Jag får verkligen hoppas att mina ögon bedrog mig. Verkligen!

Nog nu med farhågor, oro och gamla drakar/demoner! Dags att fokusera på morgondagens övning som går av stapeln under eftermiddagen. Har inte hunnit bli nervös än.

Livet är kort.

Read Full Post »

Torka aldrig tårar utan handskar

Utan att avslöja för mycket av handlingen…

Igår gick den tredje och sista delen av Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar. Jag tittade i min ensamhet. Jag kan vara ganska iskall och hård – enligt somliga – men igår kväll rann tårarna fritt. Jag har otroligt svårt att förstå den som inte blev berörd. För berörd blir man – på ett eller annat sätt. Annars torde man vara gjord av… is.

Rasmus föräldrar och Benjamin vid Rasmus dödsbädd.

Jag skrev inledningsvis att jag skulle försöka att inte avslöja för mycket av slutet. Men alla som har sett en del, åtminstone, förstår säkert vartåt det barkar. TV-serien handlar ju om aids i Sverige – före bromsmedicinernas tid. De två unga killarna slåss mot var sina demoner. Rasmus kommer från byhålan till Stockholm för att äntligen kunna få leva som han är – homosexuell. Men leva är just det han inte får. Han, och många av hans vänner, får aids. Benjamin är Jehovas vittne, men när han träffar Paul och vännerna omkring honom, framför allt Rasmus, faller allting på plats. Även Benjamin lämnar sitt gamla liv – och förskjuts förstås av sina föräldrar. Rasmus föräldrar väljer en annan väg, tystnadens. Möjligen vill de inte detta, men de faller för byhålans krav på konvention. (Vi är många som har lämnat byhålor av detta skäl…) Först många år efter Rasmus död åker Benjamin till hans grav, inbjuden av en manlig vän till Rasmus föräldrar (här anar man att just den mannen kan ha levt ett helt liv i byhålan utan att komma ut ur garderoben…)

Det är så mycket i den här serien jag känner igen och blir sorgsen över, trots att jag varken är bög eller aidssjuk. Den unge mannen, vars enda ”brott” är att han har älskat andra män, plågas av såväl svår dödsångest som smärtor. Livet känns så jävla orättvist, helt enkelt. Och att föräldrar förskjuter sina barn, om än på olika sätt, gör inte historien mindre känslosam. Man undrar vad det är för föräldrar, egentligen, som väljer annat i livet framför sina barn. (Somliga skulle aldrig skaffa barn, som jag så ofta skriver – och själv har levt efter!)

Självklart finns det massor mer att berätta, men jag vill som sagt inte avslöja för mycket eftersom jag vet att det finns en eller två som inte har sett alla avsnitt än. Ni har en känslosam upplevelse framför er, kan jag meddela.

Den här serien får högsta Toffelbetyg. Det finns inget alternativ.

Livet är kort.

Read Full Post »

Tofflan undrade: Tror du på demoner?

En del tror på tomten, andra på spöken. Den gångna veckan undrade Tofflan om du tror på demoner. Totalt svarade 18 personer och så här fördelade sig svaren:

 44,44 procent (åtta personer) svarade: Nej, absolut inte!  

33,33 procent (sex personer) svarade: Nja, man kan inte älska alla människor och demoniska människor ska man helst lämna ifred.  

22,22 procent (fyra personer) svarade: Jag tror att de finns, men att de faller sönder när man vågar möta dem.  

Stort TACK till dig som klickade! Hoppas att du kollar in den nya frågan här intill i högerspalten!

Read Full Post »

Tofflan undrar: Tror du på demoner?

Häromdan var datumet 111111 och då hände en massa konstiga saker med några av Tofflans elektronikprylar. Därför undrar Tofflan den här veckan om du tror på demoner.

Du hittar som vanligt frågan i högerspalten här intill och som vanligt läser jag hellre om dina tankar kring demoner på din egen blogg. Därför går det inte att lämna nån kommentar här.

Men jag tackar dig på förhand för ditt klick!

Read Full Post »

Dimmigt…

Dimmigt… Ja, det var det i morse och minusgrader där till när jag skjutsade Fästmön till jobbet strax före klockan sju. Så sen åkte jag hem och la mig i varma, goa sängen igen – och sov till klockan var närmare tio… Sovmorgon är skönt, no doubt about it!

Så här dimmigt var det häromdan…

                                                                                                                                                            Jag skulle ju städa idag – och det gjorde jag också – men hela dan blev seg och jag kände att jag inte orkade stressa utan också ville ta det lugnt.

Mamma fick ett telefonsamtal vid tolvtiden. Då hade jag städat klart, men jag var ännu inte duschad och ren i håret. Frukost blev det först klockan 13…

Anna slutade klockan 14 och jag var hela fyra minuter sen! Fick kompensera det med att köpa lördagsgodis på ICA Heidan (där jag tror att folk inte har lika bajsiga fingrar när de gräver i lösgodisburkarna). Vi passade på att inhandla något litet till Annas pappa, dit vi ska i morgon eftermiddag.

Nu slappar vi lite med kaffe och godis; Anna gjorde äggmacka av det kokta ägget jag hade sparat till henne. Halv fem åker vi ner på stan för att köpa biobiljetter och äta kinamat. Jag hoppas verkligen jag får lön i slutet på månaden… Hur som helst, i veckan kom mitt anställningsbevis och jag blev så glad att jag nästan ville rama in det och sätta upp det! Men det är ju bara på två månader och känslan om jag inte får Tjänsten… Tja, need I say more?

Dimman har nu återvänt och lagt sig som en fuktig filt över oss. Jag har svurit över en port och öppnat en port åt en närboende, jag har erbjudit personer från mitt förra liv att låna en plats, jag har talat med nån som jag idag ser på med nya ögon. När jag vågar möta demonerna visar sig de allra flesta inte alls vara några demoner.

Read Full Post »

Drömmar – för bearbetning, förutsägande eller för att varna?

Tror du på drömmar? Jag tror på dem så tillvida att jag menar att jag bearbetar saker i sömnen och när jag drömmer. Blandar det som har hänt med tänkbara lösningar och scenarier. För ofta handlar det ju om att försöka hitta en alternativ lösning eller att se saker i ett nytt ljus.

Fast mardrömmar har jag ju lite svårt att förstå. Men gissningsvis är det några demoner som ska ut ur kroppen. Kroppens och själens samarbete för att bli av med det onda.

Kan drömmar vara förutsägande? Ja kanske. Eller åtminstone mana till eftertanke i vissa frågor. Härom natten drömde jag att min pappa, som har varit död i över fem år stod lutad över mig. Med lyft pekfinger för emfasens skull och allvarlig stämma sa han:

Du måste byta till vinterdäck nu! Du måste byta!

Jag har bokat en servicetid på min verkstad i mitten av november. Det är dags för en sån där stor service som kostar många tusenlappar mer än en vanlig, årlig service. Men det är det värt! Och som vanligt har jag bett verkstan att byta torkarblad – och skifta till vinterdäck. Nu hör jag emellertid var och varannan dag att det varnas för att vintern och snön är på väg. Kanske blir det som förra året, jag får åka till en däckverkstad tidigare än den bokade servicetiden och få däcken bytta.

Det är viktigt att byta till vinterdäck – i tid. Frågan är bara när

i tid

är… Det gäller ju att inte stå där med skägget i brevlådan en morgon när snön har fallit hela natten – och så har man fortfarande sommardäcken på.

Jag minns en otäck historia jag hörde på min verkstad för några år sen. Det var en kvinnlig kund som skulle ha däcken bytta till vinterdäck, men av nån anledning avbokade och ombokade hon tiden flera gånger. Att bli av med bilen en del av dagen passade väl inte in i hennes tajta schema. Bara det att en dag var det snorhalt och kvinnan körde ihjäl sig, med sommardäck på bilen.

Så när jag tänker efter tar jag pappas varning på allvar, men  kollar väderleksrapporterna varje dag. Skulle det dra ihop sig till vinter flyger jag och Clark Kent* iväg till närmaste däckverkstad och byter dem. Det lovar jag dig, pappa! Annars står tiden den 14 november fast.

                                                                                                                                     *Clark Kent = min lille bilman

Read Full Post »

Vecka 22: Het och Fet

Dags för veckans höjning (Het) respektive sänkning (Fet). Det är bara så här lätt:

Het

• Linn (nybakad student med lysande betyg – STOLT bonus-Toffla!)
• Fästmön (en mamma, till bland annat den nybakade studenten och tre andra, som bara är bäst)
• Nurse Rached (snäll och omtänksam syrra som bryr sig om – och som har börjat förändra saker till det bättre. Tuff kamp, men j**lar vad hon kan!)
• Boken Cirkeln (jag vill helst läsa hela tiden!)
• Fru Hatt (som kämpar och kämpar och nu MÅSTE det vända snart!!!)
• Jag (som vågar möta demoner!)

Fet

• Min lekamen (nu måste jag baske mig ta bort min bukfetma!!!)
• Myggor (ja, de är redan är)
• Finnar (alltså jag är tant. Tanter ska inte ha finnar, det är för tonåringar!)
• Förkylning och hosta (jobbigt som gör mig seg)

Read Full Post »

Vecka 39: Helgon och demoner, som sagt…

Torsdag och dags för veckans höjning (Helgon) respektive sänkning (Demoner). Inte så svårt alls!

Helgon

• Heliga Birgitta (som jag inte sett på, tja… åtta år..?)
• Snälla S-vännerna S och Systerdyster (som peppar mig med roliga och fina kort, sms, mejl och kommentarer.)
• Den stackars Fru Hatt (som har träffat på Vårdens Nötter)
• S (som verkligen lyste som en sol i måndags!)
• Den Mest Älskade (som jag önskar att jag kunde hitta på nåt EXTRA för och med.)

                                                                                                                                              Demoner

• De tre A:na från mitt förra liv (backstabbers, all of you!)
• BusyBodies (skaffa er ett liv, va! Ett EGET liv!..)
• Ormen (som jag inte kan förlåta)
• Ekonomi-Spöket (önskar jag slapp dig)
• H*n som inte riktigt tänkte innan h*n lät käften glappa

Read Full Post »

Vissa vill man bara lyfta fram… Del tre

Hon är en sån där människa med en otroligt väl utvecklad intuition. Hon kan känna på pricken och i just rätt stund när man behöver höra en vänlig stämma eller bara nån som duttar rent allmänt.

Vägen till hennes mål har varit tuff och hon anser sig inte vara framme än. Men hon har så många demoner och livs levande monster att slåss emot att det ibland blir lite mycket. Då använder hon bloggen som sin ventil. Där kan hon till synes hänsynslöst häckla folk, men allra hårdast är hon mot sig själv. Jag tror aldrig jag har sett en sån tuff domare!

En tuff domare… Men det är inte en bild av henne som hon ser ut, bara en illustration till detta inlägg!

                                                                                                                                                     Samtidigt bjuder hon på sig själv. Ger insyn i sitt liv, ett liv som har varit och är allt annat än enkelt – på flera sätt. Bland annat på grund av sjukdomar och för att människor farit för hårt fram med såväl henne som familjen. När det gäller barnen är hon den tiger som varje god mor borde vara men inte alltid är.

Hon skulle kunna vara en tvillingsjäl – vi insåg en gång att vi har så mycket gemensamt. Allt från ryskt påbrå och mobbning till linneservetter och Maria Lang. Och så förenas vi i vår antipati mot Foppatofflor!

Samtidigt är vi väldigt olika. Medan jag är gympadoja är hon stilettklack, hon är gala och champagne när jag är t-shirt och en starköl. Men hon har visat sig vara en pärla i mitt halsband av vänner och jag hoppas att hon hänger kvar på den tråden!

Hon är stilettklack…

                                                                                                                                                     Vem hon är? Fru Hatt, förstås! Många grattis på ettårsdagen av operationen! Du har kämpat och kämpar hårt och jag önskar dig KRAFT och STYRKA så du når dina mål!

Read Full Post »