Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘ungdomsår’

Ett inlägg om andra delen av en TV-serie som jag tittade på tillsammans med min mamma.


 

Säsong nio av Stjärnorna på Slottet inleddes förra lördagen. I kväll var det Rikard Wolffs tur att inneha rollen som huvudperson och ta över stafettpinnen efter Helena Bergström. Helena Bergström tycktes ha både pratat och gråtit färdigt på sin egen dag, men kompisen Rikard Wolff visade sig inte heller vara dålig på att gråta.

Rikard Wolff

Rikard Wolff tårögd stjärna redan vid frukosten på Slottet.


Det var rörande 
att höra om Rikard Wolffs stora trauma i barndomen/ungdomsåren: skräcken och tron att han hade en könssjukdom. Naturligtvis visar det sig att den elvaårige pojken inte har nån sån åkomma. Men skräcken kommer igen under 1980-talet med aids. Rikard Wolff berättar om ett fruktansvärt läkarbesök där läkaren inte vågade ta i honom och skickade hem honom med två sobril i tron att han var aidssjuk. Rikard Wolff hade influensa.

Ett i mitt tycke lite väl galet upptåg, med en tusenhövdad publik, satte en del press på deltagarna. Det var tur att de inte var som Rikard Wolffs alter ego. Jag TROR att han kallade sig själv Ville Våffla, men det kunde lika gärna ha varit Vilda Tofflan… (Nåja, allt här i världen cirkulerar självklart inte runt mig, så det var säkert Ville Våffla.) Det var hur som helst modigt av Rikard Wolff att berätta om den här svarta sidan, en sida som vid ett tillfälle misshandlar en pojkvän.

Kvällens Stjärnorna på Slottet kändes mer… actionfyllt. Men det är ändå lite för få frågor från de andra stjärnorna till den som har dagen. Rikard Wolffs dag får snäppet högre Toffelomdöme än Helena Bergströms dag!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en tegelsten. En bok, alltså.


 

SteglitsanFör tre veckor sen idag slutade jag min visstidsanställning på förra jobbet. Jag blev fint avtackad med blommor och tårta – och två härliga böcker. Nu har jag läst en av dem, den ganska… makalösa Steglitsan av Donna Tartt.

Det här är boken om Theo Deckers underliga liv. Vi läsare träffar honom första gången på ett konstmuseum som han besöker med sin mamma. Men så inträffar katastrofen i form av en explosion. Theo klarar sig, men mamman överlever inte. Däremot träffar Theo en döende man och får en ring av honom. Dessutom hamnar den värdefulla tavlan Steglitsan i hans ägo.

Att detta är en så kallad utvecklingsroman är inget att tvista om. Vi får följa Theo Decker från pojkåren genom ungdomsåren fram till han är vuxen. Steglitsan, tavlan, är närvarande hela tiden – och ändå inte. Den är på sätt och vis bilden av Theo själv, denna tavla som en konstnär målade av en fågel, en steglits, i fångenskap.

Många symboler är det boken igenom. Kärlek och en del spänning finns också, men detta är ingen kriminalhistoria trots inslag av till exempel stöld, förfalskning av antikviteter, hot, knark etc…  Kort sagt: den här boken är… mycket. De närmare 800 sidorna i pocketutgåvan innehåller en välskriven berättelse som höjts till skyarna av recensenter. Du som vet hur jag reagerar vid sånt gissar dig till en viss skepsis hos mig. Men njae… Jag fångas och dras med av Donna Tartts underbara förmåga att berätta. Det är först mot slutet jag känner att det blir lite för mycket av det goda. Slutet känns nästan hoprafasat i panik över att boken blev lite för… lång.

Toffelomdömet blir högt, men inte det högsta. Jag tänker jaga rätt på författarens tidigare böcker, för jag vill läsa mer! Och by the way, Donna Tartt fick Pulitzerpriset för Steglitsan i våras.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Stort tack till Henrik, Kristina, Christian och Mia för boken!!!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en film.


Det brukar var mest skit på TV
på fredagskvällar. Och man bryr sig inte så mycket eftersom man är så trött. Slöglor på vad som helst, liksom. Men jag såg en film i TV-tablån som verkade lite intressant, Nowhere Boy (2009). Jag klarade att hålla mig vaken tills den började – och ända till slutet. Tack Kanal 5!

Nowhere boy

En film om John Lennon.


Huvudperson i filmen är John Lennon.
Filmen handlar om John Lennons ungdomsår, just före och efter han har träffat Paul McCartney. John är vilsen. Han växer upp hos sin moster och det är först i tonåren som han lär känna sin mamma. De två kvinnorna slåss om hans kärlek. John blir förvirrad, känner sig sliten mellan mamman, som övergav honom och mostern, hos vilken han växte upp. Låten som avslutar filmen är den mycket känslosamma låten Mother. Man kan inte annat än bli berörd.


Den här filmen
visar bara en kort period ur John Lennons liv. Men onekligen en period som påverkade honom mycket. Nästan två timmar lång, inklusive reklamavbrotten. Och jag höll mig vaken. Det innebär att filmen får ett högt Toffelbetyg.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Dags att kika på H. Här i hyllorna finns en hel del, men jag väljer ut en kvinna och en man!

H

Anne Holt är ju min klara favorit bland de norska författarna. Jag har alla deckare hon har skrivit utom den senaste. Dessutom har jag den annorlunda romanen Mea Culpa. Boken som handlar om två kvinnor som inleder ett förhållande trots att deras kärlek är förbjuden.

Ernest Hemingway har skrivit så många böcker… I min bokhylla står A moveable feast och Att ha och inte ha. Dessutom har nån snott Den gamle och havet för mig 😦 Favoriten är nog ändå A moveable feast som handlar om de vilda ungdomsåren i Paris. Den som inte har läst Hemingway kan gå och lägga sig. Utan kvällsmat!

Read Full Post »