Äppledoft, värden av varierande slag och skräp

Ett inlägg som inleder årets fyrtioandra vecka.

---

 

Frukostbonus i form av Annas äpplemos.

En kall men underbar morgon inleddes här hemma med en ljuvlig doft av Jerrys äppen. Jag fick fem stycken i lördags och åt ett igår. Det smakade lika underbart som det doftade! Och i morse blev frukostbonusen en klick äpplemos, kokt av Fästmöns hand, i filen. Jag har lite svårt att få ner nån frukost, men se fil går bra – och äpplemoset gjorde filen ännu bättre. Sen är det så roligt att få använda mina fina äppleskålar. I den minsta ligger nu Annas mos, i den största Jerrys äpplen.

För tillfället kör jag på två bra och två mindre bra sommardäck. Eftersom det var minusgrader i morse körde jag extra försiktigt. Det dröjer ännu två veckor innan Clark Kent* får sina nya vintertofflor** på. Men åh va jag gillar vägen min granne visade mig! Jag är på jobbet – eller hemma – på cirka tolv minuter. I morgon blir det emellertid en annan väg hem, för då ska jag passera M. I hennes kompetenta händer ska jag sen lägga mitt huvud och få håret tvättat, nacken rakad och kalufsen klippt.

Sudoku av svårighetsgraden evil.

Arbetsdagen har svischat förbi. Jag har fullt upp att göra och det tycker jag är kul. Det trillar in mer och mer jobb. Extra roligt är det förstås att jag själv levererar jobb åt andra hållet, så att säga. Mycket tycker jag fortfarande är svårt, fast inte själva huvuduppgiften. Min närmaste kollega är duktig på att dra med mig på fikarast. Alla jag fikar med är så trevliga. Det är alltid intressanta samtalsämnen på gång. Men idag deltog jag kanske mindre än vanligt, för kollegan H hade lagt fram ett skitsvårt sudoku. Det var så svårt att det var klassat som evil. Tyvärr var nån amatör på det och kladdade emellan mina raster, så jag fick dra ut ett nytt och börja om. Men det tar sig! Och så får kollegorna tyst på mig. På eftermiddagen snackades värdegrund. Jag har mina åsikter om detta, så jag lyssnade bara. Av erfarenhet vet jag att det är resan mot målet som är det värdefulla, inte själva målet, nämligen.

Hemma i New Village blev jag väldigt nyfiken på post med texten

Värdecheck

på. Jag rev längs de perforerade kanterna. Sen blev jag besviken och sist arg. Vilket skräp! Checken var från ett företag som gav mig 200 kronor att spela på nätet för. Jag har aldrig spelat om pengar på nätet. Det enda jag spelar är Wordfeud och det är gratis att klå – eller få stryk av – sina vänner.

Nej tack, jag spelar inte om pengar på nätet eller nån annanstans heller. Det blir en trisslott då och då med mamma.

I kväll ska jag läsa de allra sista sidorna om Maj. Jag har inte mycket kvar i den avslutande delen i Kristina Sandbergs trilogi. Det kommer väl några rader om boken här på bloggen och kanske ytterligare ett och annat inlägg. Men snart tar mitt bloggande slut, jag har förbrukat 92 procent av utrymmet. Det har varit en spännande resa, som har gett mig många nya vänner, låtit mig återknyta bekantskapen med gamla vänner och lärt mig ett och annat. Men var sak har sin tid. Och värde. Tid är värdefullt.

Jag har förbrukat 92 procent av bloggutrymmet.

*Clark Kent = min lille bilman
**vintertofflor = vinterdäck

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Hyllat

Ett hyllande inlägg.

---

 

Inte tror jag att jag behöver säga att det där mötet i morse var en besvikelse? Du fattar det ändå. Vi var cirka 30 losers som de hade skrapat ihop. En tjej med svag röst pratade till en Power Point-presentation. Trots att jag satt i mitten varken hörde jag eller såg ordentligt. Den viktigaste informationen fick vi inte – eller så missade jag den. Nästa måndag ska jag tillbaka på ett enskilt möte. Till dess ska jag ha svarat på några ganska idiotiska frågor samt skriva ut och ta med mig min senaste specifikation. Allt är förberett, men jag mejlade även min handläggare. Inget svar, naturligtvis. Och som grädde på moset kom just ett mejl med ett svar jag inte ville ha. Det är tur att jag har en joker i fickan…

Mötet var tack och lov över efter en knapp halvtimme, så jag åkte till Gamlis och plockade upp Fästmön. Hon hade i ett svagt ögonblick igår lovat mig att offra några timmar på sin lediga dag för att hjälpa mig bära upp bokhyllorna för min branta trappa hemma.

Clark Kent* och jag for till Återbruket för att hämta hyllorna. Jag fick sånt fint bemötande och god hjälp ut till bilen av Anders och en annan kille, som jag inte hörde namnet på. Men det började med katastrof, naturligtvis. Vem har sagt att det ska vara enkelt? Jag fick låna en skruvdragare för att montera av de fyra glasdörrarna. Det gick hur bra som helst med de sex gångjärnen per dörr – tills jag kom till det allra sista. Armarna var väl möra, för jag orkade inte hålla emot. Dörren studsade till i golvet och glassplittret flög över halva Återbruket… Alla tittade naturligtvis på mig. Den snälla killen i kassan kom till undsättning och sopade. Som plåster på såren – nej jag skar mig inte! – var han så gullig att han drog av 30 kronor per hylla eftersom jag lämnade de tre hela dörrarna kvar. Så två hyllor kostade mig alltså totalt 100 kronor!

Kaffe och kanelbulle smakade ljuvligt efter bärande, handling, bilkörning och biltvätt.

Anders tog en kärra och vi hjälptes åt att lyfta in hyllan i bilen. Eller in och in… Det kändes som om halva hyllan stack ut i bagageluckan. Jag är inte säker på att jag körde lagligt och dessutom gjorde jag det två gånger… 😳 Det var tur att jag inte behövde köra på nån stor och mycket trafikerad väg. Dessutom ligger Återbruket och min bostad på rätt sida om ån, så att säga.

Jag hade aldrig klarat att bära upp hyllorna ensam, så jag är mycket tacksam för Annas hjälp. När vi var färdiga skjutsade jag henne till ICA Heidan för att handla. Själv skulle jag hämta ett paket – toner till min skrivare. Vissa myndigheter förutsätter ju att man har teknisk utrustning av detta slag. Vi for sen ut till Himlen där jag släppte av min kära. Jag åkte tillbaka in till stan för att tvätta bilen – den ska besiktigas på onsdag, nämligen. Upptäckte att en grej hade pajat under förmiddagen, men försökte laga den så gott det nu gick. Lite nervös inför besiktningen är jag, med anledning av detta. Efter tvätten gjorde jag som alla hantverkare: jag tog fikarast. Den snälla kvinnan på Frendo bjöd på kaffe och kanelbulle eftersom jag hade tvättat bilen! Det smakade ljuvligt i solskenet.

Hemma igen skred jag till verket. Jag hade inte tid att sms-snacka med två goa vänner som undrade hur allt hade gått, men jag är tacksam för deras omtanke. Tanken var att flytta alla deckare ut från hyllorna i arbetsrummet till de ”nya” hyllorna i hallen och göra en liten deckarhörna. Stol och golvlampa fanns ju redan. Jag tänkte att kan Johanna ha en deckarhörna, så kan jag!

Jag dammade av hyllorna och polerade dem med möbelpolish. Tyvärr var båda högersidorna illa rispade, men jag fyllde i med lite vaxkrita i lämplig färg. Det blev inte sämre. Sen började jag fylla hyllorna och passade samtidigt på att damma av hyllorna i arbetsrummet. Vid 19-tiden i kväll var jag färdig. Färdig och helt slut, kan jag meddela! Jag lär ha träningsvärk i morgon, det är helt säkert. Nån middag har jag inte hemma och jag orkar inte fixa till nåt. Nu vill jag bara slå mig ner i bästefåtöljen och titta på mina nya bokhyllor.

Men du… Tror du att mina hyllmetermätningar stämde..? Här kommer några bilder från min bokhylledag. Kikar du på dem får du veta sanningen…

Detta bildspel kräver JavaScript.

*Clark Kent = min väldigt lilla bilman

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Sista april

Ett Valborgskt inlägg.

---

 

Min Sista april-lunch.

Idag är det den sista dagen i april månad i år. Tiden bara flyger iväg! Det känns väldigt konstigt att inte vara i Uppsala den här dagen – jag har liksom varit det de senaste 30nånting åren. Men idag är jag på orten där jag jobbar om vardagarna. Och Valborgsmässo-afton klassas som en vardag. I alla fall till största delen. Kexfabriken/Besticklådan, som är min arbetsplats, har idag öppet till klockan 15. Då tänker jag, och de som inte redan har gjort det, försvinna för dagen och inte dyka upp förrän på fredag. För att klara arbetsdagen blev jag emellertid tvungen att inta lunch och för en gångs skull bestod den inte av sill, potatis och nubbe denna Sista april utan sallad och paj. Det kändes väldigt… konstigt.

Ryggen har varit onådig ett par nätter och jag är väldigt trött. Det är ett annat skäl till att jag checkar ut lite tidigare idag. På jobbet är det annars hyfsat lugnt här idag. Vissa är småhysteriska, som vanligt, andra otrevliga, också det som vanligt. Men jag föredrar att tänka på de trevliga och de som kan visa vanlig hyfs och respekt gentemot andra människor. Det finns en hel del såna snälla människor som jobbar här! Idag har till och med två personer lovat att hålla ögon och öron öppna vad gäller nytt jobb för min del. Det gör mig varm om hjärtat!

En kollega jobbar sin sista dag här och det rensas friskt på andra sidan skrivbordet. Vi har haft en stunds sittning med genomgång av vad jag ska ta över från och med fredag. Det känns ganska OK att vara kvar här två månader till och göra sånt samt hjälpa den nya kollegan, som kommer på måndag, tillrätta i början. Vad jag förstår är det en väldigt erfaren person, så det kanske inte behövs så mycket handpåläggning från min sida. Men det är ändå så att man kan behöva lite lotsning in i sin nya tillvaro – även i cyberspace.

Gullvivor!

Det blev en sedvanlig liten promenad på lunchen och jag blev så glad, för nu är det verkligen vår! Jag såg nämligen gullvivor. Tyvärr kunde jag inte gå ner på knä och fota dem så nära som jag hade velat på grund av ryggen, men här är ett bildbevis!

Fästmön är ledig idag och jag fick just en signal från henne att de mest underliga vårkreationer har siktats på en Tokeria nära mig. Den som ändå kunde dokumentera och visa… Jag har frågat om hon har låtit bli sillnubben, men misstänker starkt att hon har luktat på korken. Skämt åsido, det blir lugna puckar hemma hos oss i kväll. Anna ska jobba och jag tror att hon till och med börjar tidigt. Sill och potatis och gräslök med ett par snapsar blir det i alla fall när jag kommer hem. Och kanske softar vi tillsammans framför en film till dessert. Det känns rätt OK att ha uppnått mogen ålder och inte behöva känna sig tvungen att partaja Sista april…

Nu ska jag avsluta den här fikarasten, som inte blev nån fikarast utan en rast där jag bloggade mest om jobbet. Och för att du ska få nåt lite vackrare att titta på än den ganska misslyckade bilden på gullvivorna får de se några av de tulpaner vi har här i krokarna på jobbet. Tulpaner har jag hört ska vara Annas snälla mammas favoritblommor, så jag lägger ut bilden och tänker på min blivande svärmor som jag hoppas har en bra dag i sin Slottsträdgård tillsammans med sin L.

Naturligtvis önskar jag inte bara dem utan även dig, som har orkat läsa ända hit, en riktigt fin Sista april! Ta det varligt med alkoholen och eldandet!

Tulpaner på jobbet.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Nytt strul

Ett inlägg om strul, strul, strul…

Man kan ju inte påstå att tisdagen på mitt nya jobb har startat bättre än gårdagen slutade. Skjutsade Fästmön till jobbet i morse. Tanken med det var att jag skulle vara tidig på jobbet. Resultatet blev att jag fick stå utanför och frysa, för lånelåsbrickan jag har fått har ingen kod som jag kan använda när dörrar är låsta.

Datorn startade snällt idag, vilket den inte gjorde igår. Dagens första uppdrag var att lägga ut ett beslut från ett sammanträde igår. Det gick inte alls – vår externwebb ligger nere. Självklart felanmälde jag snarast. Därefter kunde jag äntligen gå på toa… La ut ett meddelande på intranätet om det hela. Ändå får jag sura mejl om att externwebben inte funkar. Dessutom har jag fått skäll för att jag inte svarar i telefonen – Pers före detta telefon. Som jag inte har fått än…

Försökte i stället gripa mig an ett webbformulär som ligger och skräpar på intranätet. Med den påföljden att ytterligare en tant blev sur på mig. Jag har erbjudit ett besök vid min dator, men det dög inte.

Så… nu när dan har börjat så struligt fick jag i alla fall tid att ägna fikarasten åt att skriva några rader på bloggen. Snart åker vi iväg för enhetsmöte samt därpå följande julbord.

Jag gör i alla fall mitt bästa för att glädjas åt min nya jacka. Och faktiskt var den inte så dyr som somliga kanske tror, jag hade tur och fick 30 procents rabatt… Hur den ser ut? Så här:

Min nya, varma jacka – till skillnad från den trasiga och den tunna.

Livet är kort. Ibland är det bara struligt.

Read Full Post »

Mycket att tänka på, men…

Ett både tankfullt och snuskigt inlägg.

Idag har jag plötsligt fått lite mycket att tänka på. Det var nämligen inte bara kvinnan som sökte Berit som ringde. Det kom ett samtal från nån som tänker förorda mig som kandidat för intervju på ett jobb – ett jobb jag sökte så sent som i morse. Snacka om att självkänslan steg. Samtidigt vet jag att det är långt från en första kontakt till ett slutgiltigt kontrakt…

Tog en promenad på lite mer än tre kilometer och en halvtimme. Det regnade väldigt blött, så det nytvättade håret är nu fullt av vågor där det inte ska vara vågor. Ser komplett galen ut – som jag brukar, med andra ord.

På tal om ord funderade jag på nånting jag läste på förmiddagen, ungefär:

Äkta vänner är som diamanter, falska vänner finns det lika gott om som löv.

Ja, det är säkert inte korrekt återgivet. Eller också existerar det inte nåt sånt här talesätt. Skit samma, jag tyckte att det lät väldigt rätt i min öron. Därmed inte sagt att jag inte älskar löv, för det gör jag! Falska vänner, däremot, älskar jag förstås inte.

Falska vänner? Nja, vackra höstlöv.

På min vandring idag var det som sagt väldigt blött. Jag tog faktiskt bara två bilder, ville inte blöta ner iPhonen.

Den här bilden är till Cattis, FEM, Gunilla och alla andra snuskor på nätet. Här ser ni att jag talade sanning, minsann!

Snorrevägen finns i Uppsala, faktiskt väldigt nära där jag bor.

Nu ska jag skärpa till mig, för om en timme ska jag bli intervjuad av en journalist som ska skriva nåt seriöst i en veckotidning. Och nej. Det handlar inte om handarbeten eller recept, sånt som somliga snackar om på fikarasterna. Det handlar om mer allvarliga prylar som inte alls är särskilt roliga.

Livet är kort.

Read Full Post »

”Det är måååndag morron å mitt huvud känns… såå tungt…”

Ett inlägg i vilket Tofflan bland annat skriver om sin hjärna och om att vara lite galen.

Du har tur! Du hör inte hur det låter när jag sjunger rubriken. Var glad för det! Jag sjunger aldrig bra och när jag är trött sjunger jag fruktansvärt illa. Huvudet är tungt och fullt av tankar och ord. Genom att skriva lite här försöker jag tömma hjärnan en stund.

Läste i Dagens Nyheter på nätet i morse när jag åt frukost att smarta hjärnor sorterar bort mest information. Det handlar om att sortera bort sinnesintryck som man tycker är oväsentliga. Detta innebär, till exempel, att människor med hög IQ har en hjärna som fokuserar på små rörliga föremål och filtrerar bort allting annat. Detta för att koncentrera sig på det viktiga. Själv använder jag ofta skrivandet när jag tycker att det börjar fyllas på med för många intryck bakom pannan. Samtidigt kan jag, särskilt när jag fotar, fastna för små, små detaljer som jag gärna lyfter fram för att jag tycker att de på nåt vis är häftiga – om jag nu hade en bra kamera att tillgå, vill säga. Tills vidare får jag nöja mig med tjänste-iPhonens kamera. Och… jag vill med dessa inledande rader inte säga att jag har nåt högt IQ. Jag vet inte vad mitt IQ är idag. När jag var åtta år testades det och då var det synnerligen högt. Det har gått några år sen dess…

Författarkatten Bibbi hjälpte mig att tömma min hjärna på ord igår.

Igår var det Mors dag och självklart fick mamma ett samtal. Det var endast en halvtimma långt, vi hade ju talats vid i 45 minuter på lördagen också, så det fanns väl inte så där jättemycket mer att prata om. Som vanligt var det mest jag som lyssnade. Mamma behöver också få ur sig sina ord, men har inte tillgång till dator eller nån levande person i hemmet. Då duger dotterns telefonöra rätt bra. Klockan halv två kunde jag emellertid avbryta ordflödet eftersom jag hade en inbokad intervju. Det blev två synnerligen intressanta timmar som jag tillbringade i Luthagen! Bäst av allt var författarkatten Bibbi som uppenbarligen blev förtjust i mina ord – och framför allt min penna…

Fästmön slutade arbeta klockan 16 och jag plockade upp henne på vägen hem, förstås. Vi svängde in till ICA Heidan, där jag bland annat kunde konstatera att jag och mamma hade vunnit 21 kronor att dela på från lördagens Lottodragning. Jag la en guldtia var i våra respektive vinstplånböcker när jag kom hem, för några femtioöringar finns ju inte längre. Anna var så söt och förberedde middagen med sallad och dukning, trots att hon hade jobbat, och jag satte mig vid datorn för att skriva min artikel. När artikeln var klar och jag hade fixat lite med bilderna skickade jag över den för fakta- och citatkontroll och så ställde jag mig vid spisen för att brassa käk. Vi öppnade en ”italienare” och tog ett glas rött till söndagskalkonen. Gott! 

Lite kaffe blev det också innan jag hoppade in i duschen. Torr och renhårig försökte jag sen läsa lite, men överväldigades av ett illamående. Gjorde därför en tidig kväll. Det kändes mycket bättre att ligga i sängen och läsa en bok som ska recenseras! I morse påbörjade kapitel fyra i sagda bok och frustade för mig själv när jag läste de fyndiga ordvändningarna. Han kan han, herr författaren!

Anna tog sig för egen maskin till jobbet idag, eftersom det inte är nån ordinarie arbetsdag utan utbildningsdag. (Hon skulle egentligen ha varit ledig.) Jag kom iväg tidigt, men hamnade tyvärr i flera bilköer, bland annat på grund av en utryckande ambulans, men också diverse sopmaskiner som sniglar sig fram. Jag fattar inte varför dessa måste ut i rusningstrafik såväl morgon som kväll! Varför inte på förmiddagen och eftermiddagen, så slipper vi som har bråttom till och från jobbet bli galna bakom våra rattar?!

På tal om galen har jag noterat att man söker på

chucky skräck dockan blogg

och hamnar då på min blogg. Tänk att man är så intresserad – fortfarande! – av att läsa om sig själv på sitt X:s blogg! Får man så lite uppmärksamhet hemmavid, eller vad? 

Nu ska jag fortsätta med det jag höll på med före fikarasten – webberier. Det är mest sånt på schemat idag, men jag ska också försöka klämma ur folk lite underlag. Eller åtminstone få dem att precisera vad de vill ha.

Vad händer hos dig idag??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta vad du gör!

Livet är kort.

Read Full Post »

TGIF?

Ett inlägg i vilket Tofflan surrar på.

Idag är det fredag. Och ja, som synes kom jag upp ur sängen trots för lite sömn. Satt en stund vid datorn i morse och funderade på vad hashtaggen TGIF på Twitter stod för. Men jag klurade strax ut det. Samtidigt som jag inte riktigt kan känna att fredagar alltid är nåt jag längtar efter – missförstå mig rätt. (Insatta begriper, andra får sväva i ovisshet.)

Strålande sol och varmt idag också. Det var redan 23 grader när jag och Clark Kent* tuffade iväg till jobbet i morse. Clark ska förresten besiktigas om mindre än en vecka. Det betyder att tisdag och onsdag kväll är vikta för en ordentlig genomgång och tvagning av den lille mannen. Jag brukar använda högtryckstvätten på macken. Slutade med borsteländet efter den gången den ena borsten rev upp min kofångare bak…

Så här kan det se ut i biltvätten – inifrån bilen sett.

Det är pingst den här helgen. Tidigare var vi långlediga eftersom annandag pingst infaller på måndag. Men den röda dagen försvann när den 6 juni blev röd. Dumt, tycker jag, som uppskattar långledigt hellre än lediga dar mitt i veckan. Jag skulle kunna tänka mig att gifta mig en pingst. Eller mitt i vintern, när allt är kallt och eländig. Nånting att spinna vidare på, absolut…

Ursprungstanken var att avnjuta pingsten i Stockholm tillsammans med Fästmön, men det var flera saker som satte stopp för det. Så i Hänryckningens tid får vi ägna oss åt att njuta av Uppsala. Och Eurovision Song Contest 2013-finalen på lördag kväll. Jag överväger att liveblogga då, trots att jag vet att Somliga tycker att man ska TITTA och LYSSNA, inte blogga, när det tävlas i schlagermusik… Men Somliga kanske får Offra sig, liksom andra får Martyra sig igenom vissa mindre lyckade bidrag.

Det är emellertid inte lördag ännu utan fredag. Först ska jag ta mig igenom den här dan på arbetet. Jag är så trött efter alldeles för lite sömn i natt. Gissar att det är därför jag skriver frenetiskt här på fikarasten i stället för att sjunka ner i nån soffa eller stol och låta tröttheten skölja över mig medan kollegornas prat blir till sövande brus. Jag menar inte att mina kollegor är tråkiga, jag försöker bara beskriva hur trött jag är och på vilket sätt jag försöker hålla mig vaken.

Kaffe. Livsdryck.

Den här fredagen firar Norge sin nationaldag. Själv minns jag den 17 maj som en sorgens dag, för det var den dagen min lilla mormor gick bort, endast 59 år gammal. Fast den gången var dagen inte en fredag utan en måndag.

Vad händer hos dig i helgen??? Blir du hänryckt, tittar du på Melodifestivalen eller hockeyn??? Eller njuter du mest utomhus??? Skriv en rad och berätta! Vad TGIF betyder? Gissa!

*Clark Kent = min lille bilman

Livet är kort.

Read Full Post »

Fyra dagar i april – Uppväckelsen

Ett inlägg där Tofflan beskriver hur hon och Fästmön TRODDE att de besökte ett boksläpp, men i själva verket hamnade på… ett väckelsemöte…

Jaa, jag gick över en timme tidigare från jobbet idag. Jag hade min presentation efter lunch och den blev inte alls som jag hade tänkt mig. En person blev till exempel synnerligen upprörd, medan andra personer blev… berörda och en och annan förblev oberörd. Allt detta var bra! Men nog om mitt triviala, dagens höjdpunkt, på självaste Världsbokdagen, var ju Boksläppet!

Anna och jag strålade samman i Saluhallen. Där var vi nästan ensamma – förutom de som jobbade där. Hur går de runt, affärerna, kan man undra…

I väntan på att klockan skulle bli 16.

Där väntade vi på att uret skulle bli 16 tillsammans med en söt, men snorig äldre herre. Den äldre mannen köpte kaffe och kaka. Sen packade han upp en laptop, tryckte i ett usb-minne och tog fram sin mobil.  Det trodde vi inte!

Vi hälsades välkomna på Upplandsmuseet av Magnus söta fru och därpå herr Författaren själv. Sen började det. Väckelsemötet! Jaa, det är sant!

Pastor Alkarp hälsar församlingen välkommen.

Församlingen fyllde hörsalen kapellet och pastor Alkarp kunde börja sin påskberättelse. En berättelse med helt andra aktörer än Pontius Pilatus, Judas och Jesus Kristus. Det var nassar, poliser och en och annan flicka i Magnus Alkarps Fyra dagar i april.

”Den som är utan synd, kaste första stenen…”

Just de här frejdiga flickorna, som vi för övrigt fick se både på stillbild och film, var minsann inte utan synd/skuld. Men några stenar hittade de inte, för dessa hade bortransporterats! De batongförsedda poliserna spelade en annan prominent roll i dramat.

Batongens längd?

Magnus berättade initierat och spännande om de där fyra påskdagarna i april. Några dagar som vi kanske borde studera mer lite till mans. Sen kan vi diskutera både den ena och den andra trosuppfattningen som existerar än idag.  För främlingsfientlighet finns ju fortfarande, liksom…

”Frid varde med eder…” Men polisen var allt annat än fridsam påsken 1943.

Varken författaren eller jag vill avslöja mer om bokens handling. Den som vill veta mer får köpa den, kort sagt. Själv väntar jag på ett recensionsexemplar, fräck som jag är. Dagens föredrag var dock en riktig… uppväckelse, helt värdig de påskdagar det skildrade.

Ljusets furste, Magnus Alkarp, berättar en historia som fortfarande är aktuell.

Aprilvädret mötte oss när vi kom ut med sol, för att strax gå över i regn.

Domkyrkotornen övervakade oss.

Vi passade på att kolla vattenståndet och fallet vid museet. Det var… rejält… Och på andra sidan stod nån och vinkade som en galning! (Jag skäms för att jag ser så illa…)

Vattenfallet och vinkande Ingrids ben.

Vi traskade mot bilen, nöjda med uppväckelsen. Och jag var glad att Anna äntligen fick träffa några från min lilla släkt. (Vi träffade sonen också, dottern var hemma med sjuk häst.)

Ett gallerförsett fönster vid restaurang Domtrappkällaren. Fönstret har ingenting med innehållet i inlägget att göra mer än att vi passerade det på väg till bilen.

Med magar bara lite fyllda med salta pinnar och bubbelvatten styrde vi kosan till Tokerian där vi inhandlade middag.

Dags för en sån nu???

Jag har fått ett grönt paket från vännen FEM, men jag ska göra allt för att hålla fingrarna i styr så jag inte sliter upp det förrän en av de där fyra dagarnas datum i Magnus bok infaller… Det blir svårt att låta bli. Jag tror att hon har stickat nåt. Fast samtidigt är innehållet inte direkt mjukt…

Har du blivit uppväckt idag eller vad har du hållit på med? Rita och berätta, vet jag!

Livet är kort.

Read Full Post »

Ord som får det att knipa i hjärtat …och andra ord

Mörker och regn. Så kan man beskriva morgonen. Jag fick tända lampor i morse och det var länge sen. Regnet tilltar allt mer, känns det som, så det är inte helt fel att krypa in på kontoret och jobba.

Den här bilden la jag ut häromdan. Det ser likadant ut idag här.

Igår satt jag och jobbade över en stund eftersom tandläkarbesöket tog lite mer tid än en lunchrast. Fast jag fick hasta över till närmaste ställe på eftermiddagen och köpa ett par mackor och trycka i mig. Hade inte ätit sen typ kvart över sex, halv sju på morgonen. Då var väl klockan runt två, halv tre på eftermiddagen. Jag var så yr i skallen att jag höll på att tuppa av. Att jag aldrig lär mig!

Slängde mig i duschen i New Village nästan genast när jag hade klivit över tröskeln hemma. Därpå grillade jag tre kycklingchorizo som jag också slängde – fast i mig – med bröd och räksallad. Sen ringde jag lilla mamma. Hon är så söt! Hon berättade att hon numera går till frissan på onsdagar i stället för fredagar.

Men jag vill hellre gå på fredagar för jag vill vara fin till helgen, även om jag inte gör nånting särskilt då.

Såna där ord gör att det kniper i hjärtat och jag önskar för några millisekunder att det inte var så långt oss emellan. Sen tänker jag på att Metropolen Byhålan är bäst – på avstånd eller när man kommer dit som besökare då och då. Jag tänker också på att avståndet mellan mig och mamma har minskat en hel del sen pappa gick bort. Men det finns fortfarande där.

Igår kväll svoschade det till i Ajfånen. Jag har bestämt mig för att inte jobba på kvällar och helger mer eftersom det är gratisjobb, men jag är ju så nyfiken att jag inte kan låta bli. Det var ett mejl från prefekt 2 där han skickade en jobbannons tillsammans med ungefär dessa ord:

Hej Tofflan,
Det verkar som om E  söker en heltidsinformatör (se nedan). Jag vidarebefordrar då jag vet att du vill ha heltid och vi inte kan erbjuda detta på institution 2 och institution 1.

Jag blev rätt paff, kan jag meddela, men svarade med ett

Tack, men jag sökte det jobbet redan i förra veckan. 

Därpå blev jag ledsen och arg. Är det via e-post jag ska få veta hur hög tjänstgöringsgrad jag ska bli erbjuden? Jag har ju fått ett mejl tidigare som svar på min fråga om vad själva erbjudandet är. Fick då veta att jag ska få besked

under april månad.

Ja, den månaden är ju liksom mer än halvvägs passerad…

Uppenbarligen får en arbetsgivare bete sig hur som helst gentemot de anställda, det vet jag ju sen tidigare. Den enda skillnaden mot tidigare är att jag då behandlades som pestsmittad av chefen, nu behandlas jag som luft. Av chefen. Och det finns hur mycket som helst att göra här. Nånting som verkligen skulle behövas är att ta ett riktigt stort och fast tag om internkommunikationen…

Så just nu sitter jag och funderar på hur jag ska göra. Ska jag ta ut all min innestående semester och ägna dagarna åt att söka jobb på heltid? Eller ska jag jobba på i maj och få semesterdagarna i pengar i juni – och kanske hoppas på ett mirakel under tiden? (Jag har ju sökt ett antal jobb.)

I morse svoschade det till i Ajfånen igen. Och jag kunde läsa ord som gjorde att tårarna kom. Nån på jobbet stod upp för mig! Nån svarade prefekt 2 och talade om att h*n hade blivit upprörd över mejlet som kunde tolkas som ett besked som man definitivt inte ger via e-post. Dessutom hade h*n synpunkter på att det har saknats dialog kring önskemål, förväntningar och arbetsuppgifter när det gäller den helt nya tjänst som jag har varit med och försökt att forma här. Jag blev alldeles, alldeles rörd… Dessutom undrar jag vilka fler som fick mejlet från prefekt 2…

Nu tror jag inte att detta gör nån skillnad, för ekonomi och neddragningar i budget kan ingen av oss göra nånting åt. Men förhoppningsvis fick sig somliga en tankeställare och lär sig behandla andra människor bättre.

Jag hade inte alls tänkt skriva öppet om detta, men jag vill betona och lyfta fram att jag jobbar på två fantastiska arbetsplatser, på ett fint universitet och att de flesta som jobbar här inte bara är intelligenta och intellektuella, de är snälla och omtänksamma också.

Så nu sitter jag här och tårarna droppar över tangentbordet utan att jag kan stoppa dem. Allt medan jag försöker lägga ut lite saker på de olika intranätwebbplatserna och publicera lite andra saker på en extern webbplats. Lite så. För jag älskar att jobba. Jag ÄLSKAR att jobba. (Men detta har jag skrivit på min fikarast.)

Livet är kort.

Read Full Post »

Kossor, Lisbeth och lite om Wikipedia

Tro nu inte att jag tycker illa om kossor. Kossor är bra djur för de ser till att jag får mjölk i magen. Jag älskar mjölk. Röd mjölk, förstås. Nån annan mjölk finns ju inte. Möjligen i nödfall grön. Kossor är emellertid inte så smarta alla gånger. Eller, som C förklarade för mig när vi var ute på försöksanläggningen en gång, kossor är vanedjur. Så snart de vänjer sig vid nånting brukar de klara av det. Kanske inte klättra upp i en lyktstolpe, dock…

Detta klarar nog inte en kossa.

Dagen går trögt framåt. Jag är inte riktigt ko-van med jobbet än. M sa nyss att jag kan jobba kortare dar om jag vill och sen jobba igen vid senare tillfällen. Det kanske jag gör. Nån gång.

Det känns som om jag är mer behövd på en institution än en annan. Jag har börjat rådda i ett projekt som jag trodde löpte på trots min sjukfrånvaro. Men icke! Bland annat på grund av att externa producenten har mejlat till Fel Person. Och Fel Person har inte reagerat. Inte rätt heller, för den delen, men ändå… För övrigt har Somliga plockat bort alla nyheter från en institutions startsida. Det var nog inte helt genomtänkt, för även om det var nyheter från november förra året var det i alla fall inte tomt. Ser inte klokt ut nu… Och förslaget till ny startsida ligger fortfarande på koll hos prefekten. Där det har legat sen i juli. Nej, det går inte undan här, alla gånger, det kan man inte påstå att det gör.

På förmiddagen tog jag ett samtal med Lisbeth. Vi ska ses nästa vecka och lunchbubbla. Men vi sågs faktiskt idag ändå eftersom hon och hennes lunchdejt var på samma ställe som jag. Jag åte kyckling tikka masala med ris. Dels kunde jag konstatera snabbt att Fästmöns dito rätt är tusen gånger godare, dels att portionen jag fick som såg så liten ut räckte och blev över. Jaa, jag erkänner: jag orkade inte äta upp. Jag lämnade, jag kastade mat.

Hann med att slå en kort signal till en vän på lunchen. Ibland anar och känner jag på mig saker och då måste jag bara fråga hur det är. Genast. Annars är det inte mycket bevänt med min människokännedom. Fy te rackarns vilka nitar jag har gått på de senaste åren…

Just nu sitter jag och sippar cappuccino vid datorn. Fikarast. Bara det att vi inte har nåt fikarum på en av institutionerna jag jobbar vid. Därför blir det bloggfika dessa dar i stället. För det mesta. Inte jämt. Ibland blir det arbetsfika.

På fredag eftermiddag ska jag delta i en workshop med titeln Vetande i Wikipedia. Jag använder Wikipedia rätt ofta, särskilt här på bloggen. Jag gillar när jag kan länka till en sida som inte är alltigenom kommersiell. Men frågan är om sidan är korrekt. Och huvudfrågan på fredagens workshop är hur vi ska få uppgifterna, själva vetandet, på Wikipedia att bli så korrekta som möjligt. På ett universitet som vårt känner vi nämligen ett visst ansvar…

Men DU då… Brukar DU söka information på Wikipedia och hur använder du den??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

Livet är kort.

Read Full Post »