Utan att avslöja för mycket av handlingen…
Igår gick den tredje och sista delen av Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar. Jag tittade i min ensamhet. Jag kan vara ganska iskall och hård – enligt somliga – men igår kväll rann tårarna fritt. Jag har otroligt svårt att förstå den som inte blev berörd. För berörd blir man – på ett eller annat sätt. Annars torde man vara gjord av… is.
Rasmus föräldrar och Benjamin vid Rasmus dödsbädd.
Jag skrev inledningsvis att jag skulle försöka att inte avslöja för mycket av slutet. Men alla som har sett en del, åtminstone, förstår säkert vartåt det barkar. TV-serien handlar ju om aids i Sverige – före bromsmedicinernas tid. De två unga killarna slåss mot var sina demoner. Rasmus kommer från byhålan till Stockholm för att äntligen kunna få leva som han är – homosexuell. Men leva är just det han inte får. Han, och många av hans vänner, får aids. Benjamin är Jehovas vittne, men när han träffar Paul och vännerna omkring honom, framför allt Rasmus, faller allting på plats. Även Benjamin lämnar sitt gamla liv – och förskjuts förstås av sina föräldrar. Rasmus föräldrar väljer en annan väg, tystnadens. Möjligen vill de inte detta, men de faller för byhålans krav på konvention. (Vi är många som har lämnat byhålor av detta skäl…) Först många år efter Rasmus död åker Benjamin till hans grav, inbjuden av en manlig vän till Rasmus föräldrar (här anar man att just den mannen kan ha levt ett helt liv i byhålan utan att komma ut ur garderoben…)
Det är så mycket i den här serien jag känner igen och blir sorgsen över, trots att jag varken är bög eller aidssjuk. Den unge mannen, vars enda ”brott” är att han har älskat andra män, plågas av såväl svår dödsångest som smärtor. Livet känns så jävla orättvist, helt enkelt. Och att föräldrar förskjuter sina barn, om än på olika sätt, gör inte historien mindre känslosam. Man undrar vad det är för föräldrar, egentligen, som väljer annat i livet framför sina barn. (Somliga skulle aldrig skaffa barn, som jag så ofta skriver – och själv har levt efter!)
Självklart finns det massor mer att berätta, men jag vill som sagt inte avslöja för mycket eftersom jag vet att det finns en eller två som inte har sett alla avsnitt än. Ni har en känslosam upplevelse framför er, kan jag meddela.
Den här serien får högsta Toffelbetyg. Det finns inget alternativ.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Jag kan bara hålla med, i allt du säger. Otrolig serie av Jonas, och jag har även läst om killen som var förebild irl, som blivit avvisad av sina föräldrar. Stark serie, bra skådespelare… skildrade mer än kanske alla tar in !
Ja vi har ju alla olika erfarenheter som spelar in när det gäller våra känslor och hur vi reagerar känslomässigt på saker och ting. Men den som inte blir berörd av detta undrar jag hur h*n är skapt…
Det är nog ngt ibland det allra starkaste jag har sett på tv- och igår grät jag så jag kunde knappt andas. Jag var sorgsen hela kvällen/natten o det rann banne mig över i morse med när jag försökte somna. Det lämnar en spark i magen som en personlig sorg.
Jag blev också väldigt, väldigt berörd. Otroligt ledsen och sorgsen över alla dessa män som led så mycket!