Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 23 oktober, 2012

Idag hade jag en dejt med Nål-Janne på eftermiddagen. Jag hade väldigt ont i hälen när jag anlände och det var inte skönt med åtta nålar i och omkring det onda området. Jag kved – och det brukar jag inte göra.

Efteråt var det inte alls roligt att åka till Tokerian och hasa omkring därinne på jakt efter mejerivaror och annat spännande. Hälen gjorde så ont att jag nästan rusade fram till knivarna och begick harakiri, typ. Jag köpte i alla fall en Dr Oetker Mozzarellapizza, för nåt plåster – som inte ger eksem – ville jag ha på såren. Och Dr Oetkers pizzor är helt OK. Denna smakade väldigt mycket vitlök, till exempel. För övrigt kan jag inte låta bli att undra vem denne dr Oetker är. Är han pizzabagare eller är han doktor – eller är han rentav både och???

Medan jag duschade, vilket inte heller var skönt eftersom jag i princip måste stå på ett ben, funderade jag över dr Oetker. Jag gissar att mina tankar var alltför mycket hos den gode doktorn, för Strumpmonstret hann lura mig! Innan jag klev in i duschen satte jag nämligen på en maskin tjockis-svart tvätt. Men bara en strumpa med hundhuvuden på kom med. Och den är ju inte ens tjockis-svart

Singelstrumpa med hundhuvuden.


Bestämt tror jag
att jag har listat ut hur det där Strumpmonstret gör. Jag sätter på en maskin med bland annat strumpor. Medan jag gör nåt annat, som idag duschar, till exempel, sliter Strumpmonstret fram och stänger av maskinen samt plockar ur en strumpa och lägger tillbaka i tvättkorgen. Det måste bara vara så. Vadå? Senil? Jag..?

Just nu läser jag en väldigt märklig bok. Jag har läst lite mindre än halva boken och den är både spännande och fascinerande. Påminner lite om Da Vinci-koden – och ändå inte… Samtidigt var det en märklig historia, om jag inte minns fel, kring själva släppet av Strindbergs stjärna, som boken heter . Den såldes till 16 länder innan den kom ut 2010 och författaren, före detta nyhetsjournalist på SvT, fick jättemycket pengar för att skriva den. Undrar vad han gör nu…

Den här skribenten, som just nu skriver dessa rader, ser emellertid snart i kors. Därför tänker jag parkera mig i bäste fåtöljen och lägga upp onda hälen och försöka hitta nåt skit mindre dåligt att se på på TV. Jag har försökt säkerhetskopiera filer, men inser att överst på min önskelista står just nu ett USB-minne på 16 GB – nu har jag till exempel mina bilder utspridda på tre stickor. Naturligtvis hittar jag ingenting…

I morgon bitti ska jag lära ett gäng forskare att göra personliga hemsidor. Undrar hur det går. Jag kanske snor deras strumpor och doktorerar på detta. Sen kanske jag kan ge ut en serie egna pizzor, dr Tofflans, med hundhuvuden och USB-minnen på..?


Livet är kort.

Read Full Post »

Det är ju inte enbart årets skönlitteratur, facklitteratur och barn- och ungdomslitteratur som har sitt pris, Augustpriset. Svenska Deckarakademin har också ett pris.

Varje år nomineras fem svenska kriminalromaner och lika många till svenska översatta kriminalromaner. Häromdagen blev nomineringarna klara och så här blev det:

Nominerade till bästa svenska kriminalroman:

Nominerade till bästa till svenska översatta kriminalroman:

Priset har delats ut sen 1971, men hette då The Martin Beck Award. Från och med 2009 belönas pristagarna med Den Gyllene Kofoten, en skulptur formgiven av Sten Zetterlund och diplom. Årets pris tillkännages i samband med Svenska Deckarakademins höstmöte den 24 november i Eskilstuna.

Mina favoriter är förstås Till offer åt Molok och Två soldater, som jag gav högsta Toffelbetyg här på bloggen. Bland de översatta har jag inte läst nån bok, men om jag ska gissa tror jag på en islänning som vinnare.


Livet är kort.

Read Full Post »

För ett tag sen fick jag en tjänstemobil, en iPhone. Och sen dess har jag gjort som många andra – jag läser jobbmejl på fritiden. Det dråsar in mejl så sent som vid halv tio-tiden om kvällarna, till exempel. En del mejl kräver svar ganska omgående. Jag hade lovat mig själv att hålla isär jobb och fritid, men med ny teknik blir jag, liksom många andra, väldigt tillgänglig.

Mitt nya jobbverktyg.


Än så länge lider jag inte.
Jag tycker i stället att det är praktiskt. Skälet är enkelt – många av dem som mejlar kan vara borta från jobbet i flera dagar för att jobba i fält eller för att delta i konferenser utomlands. Då är det bra att vi ändå kan lösa vissa frågor och problem via mejl. Så jag är glad för min Ajfån!

Men jag lånar också Ajfånen privat ibland, det erkänner jag. Till exempel när jag spelar Wordfeud och inte kan få tillgång till ett trådlöst lokalt nät (har inget sånt hemma). Mina samtal betalar jag genom att slå ett prefix före. Sms till andra iPhones är gratis, vad jag har förstått, så det blir ju mest dessa vänner och familjemedlemmar som får sms från mig. Sorry, men jag kan inte överutnyttja arbetsgivarens tjänstemobil!

Det finns en ny, svensk undersökning som visar att var femte svensk läser jobbmejl på fritiden – och det det första de gör på morgonen. Det gör inte jag. Men på kvällar och helger läser och svarar jag på jobbmejl, mellan 10 och 22. Den tid när det tillhör vanlig hyfs att man ringer privat (om det inte är nån kris, förstås!), anser jag.

Jag gillar mitt jobb och jag ser Ajfånen som en förlängd arm. Men naturligtvis gäller det att se upp så att man inte går till överdrift. Det måste finnas tid för återhämtning också. Och annan input än det jag får genom mitt stimulerande arbete. För utan input blir det ingen vettig output.

Hur gör du, blandar du jobb och fritid och varför då???


Livet är kort. 

Read Full Post »

Googlar gör väl de flesta av oss. Googlar på människor omkring oss gör i alla fall jag. Och ibland kan det vara lite intressant att kolla om nån googlar mig.

På den här sajten kan du kolla hur många som googlar på dig. Jag kollade på hela mitt namn och resultatet blev 46 gånger varje månad. Men när jag googlade på Tofflan blev resultatet 6 600…

Kan det vara möjligt?


Nu ska man nog ta dessa siffror
med en rejäl skopa salt. Men lite kul var det allt att få ett hum.


Livet är kort.

Read Full Post »

Utan att avslöja för mycket av handlingen…


Igår gick den tredje och sista delen
av Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar. Jag tittade i min ensamhet. Jag kan vara ganska iskall och hård – enligt somliga – men igår kväll rann tårarna fritt. Jag har otroligt svårt att förstå den som inte blev berörd. För berörd blir man – på ett eller annat sätt. Annars torde man vara gjord av… is.

Rasmus föräldrar och Benjamin vid Rasmus dödsbädd.


Jag skrev inledningsvis
att jag skulle försöka att inte avslöja för mycket av slutet. Men alla som har sett en del, åtminstone, förstår säkert vartåt det barkar. TV-serien handlar ju om aids i Sverige – före bromsmedicinernas tid. De två unga killarna slåss mot var sina demoner. Rasmus kommer från byhålan till Stockholm för att äntligen kunna få leva som han är – homosexuell. Men leva är just det han inte får. Han, och många av hans vänner, får aids. Benjamin är Jehovas vittne, men när han träffar Paul och vännerna omkring honom, framför allt Rasmus, faller allting på plats. Även Benjamin lämnar sitt gamla liv – och förskjuts förstås av sina föräldrar. Rasmus föräldrar väljer en annan väg, tystnadens. Möjligen vill de inte detta, men de faller för byhålans krav på konvention. (Vi är många som har lämnat byhålor av detta skäl…) Först många år efter Rasmus död åker Benjamin till hans grav, inbjuden av en manlig vän till Rasmus föräldrar (här anar man att just den mannen kan ha levt ett helt liv i byhålan utan att komma ut ur garderoben…)

Det är så mycket i den här serien jag känner igen och blir sorgsen över, trots att jag varken är bög eller aidssjuk. Den unge mannen, vars enda ”brott” är att han har älskat andra män, plågas av såväl svår dödsångest som smärtor. Livet känns så jävla orättvist, helt enkelt. Och att föräldrar förskjuter sina barn, om än på olika sätt, gör inte historien mindre känslosam. Man undrar vad det är för föräldrar, egentligen, som väljer annat i livet framför sina barn. (Somliga skulle aldrig skaffa barn, som jag så ofta skriver – och själv har levt efter!)

Självklart finns det massor mer att berätta, men jag vill som sagt inte avslöja för mycket eftersom jag vet att det finns en eller två som inte har sett alla avsnitt än. Ni har en känslosam upplevelse framför er, kan jag meddela.

Den här serien får högsta Toffelbetyg. Det finns inget alternativ.


Livet är kort.

Read Full Post »