Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 31 oktober, 2012

Förtydligande: 
Det är alltså mitt för- och efternamn som är tryckt på bokens omslag. På en av bilderna nedan har jag mörkat mitt efternamn. Nån hemlighet måste ju en Toffla få ha – även om många känner mig. 

 

Idag när jag kom hem hittade jag spännande saker i min postbox. Ja, först var det ju ett brev från min bank och såna brev är ju inte alltid så roliga. Men sen låg där ett paket…

”Max 2 kg” stod det på paketet…


Tungt var det
och jag gissade att innehållet hade att göra med

ett spännande bokprojekt

som jag har medgivit till att bli indragen i via Pronto. Ja, jag förstår nu att det handlar om marknadsföring, men vi får se om det ger nåt mer. För det kan det faktiskt göra, paketet innehöll inte bara en bok utan också en trisslott!

Visst handlar det om att jag ska vara med och marknadsföra en ny bok, men jag kan ju faktiskt bli… en vinnare också…


Jorå, jag förstod väl
att det skulle finnas en liten hake, men eftersom jag föll och lät min nyfikenhet ta överhanden ska jag löpa linan ut och verkligen läsa och recensera boken här på bloggen. Som alltid är jag ärlig med vad jag tycker. Dessutom tycker jag att författaren verkar vara en spännande och färgstark person.

Vad sägs om den här baksidestexten där jag pekas ut som mångmiljonär?


Nu är jag ju inte mycket för
spelande och lotter, även om jag spelar på Lotto varje vecka med mamma och då och då köper en trisslott. En del lotterier har jag till och med en viss aversion emot… Men den här boken ska jag ge en chans, verkligen! För det där med pengar, det leder ju som sagt var inte alltid till lycka…


Livet är kort.

Read Full Post »

Tre, nej fyra, syjuntetanter vinner en bussresa till en julmarknad i Tyskland. När Karin Brunk Holmqvist skriver om detta i Kaffe med musik blir det riktigt, riktigt roligt. Tack, Augustifarmor, för boken!

Syjuntetanter i Tyskland intar kaffe med musik.


Den här gången
 skriver Karin Brunk Holmqvist om väninnorna Inez, Viola, Olga och Svea som vinner en resa med buss till en julmarknad i Tyskland. Det blir först lite jobbigt för dem, för de har som längst varit till Danmark (de bor i södra Sverige…). Men de beslutar sig för att åka. Under resans gång gör de sig bekanta med uttrycket

kaffe med musik.

Man kan också säga att deras vänskap och lojalitet med varandra prövas – och stärks under resan, bland änglar, glühwein, förnöjda män, vänsterprasslande män, vänsterprasslande fruar och en och annan snöstorm…

Som alltid skrattar jag högt och ofta när jag läser nånting av Karin Brunk Holmqvist. Och jag har läst alla hennes böcker utom två, tror jag. Vill du läsa en riktigt rolig må-bra-bok, rekommenderar jag verkligen den här!


Livet är kort.

Read Full Post »

Jaa, frågan i rubriken ställer jag mig allt som oftast. Förmiddagen bara svischade förbi, men jag hann ändå att ta en fika med M och betrakta utsikten från korridorens kortsida.

Fotat genom fönstret, därav de bleksiktiga färgerna.


Vi kacklade lite
om osynliga människor, skyltar och webben, det sista = ett evighetsarbete. Vi satt i skitfula stolar som visserligen var lite orange i mönstret, men mest turkos. Samtidigt – väldigt bekväma! Man ska verkligen inte döma efter utseendet…

Skitful, men bekväm.


Textilkonsten på väggen
fick mig att fnissa lite. Så himla typiskt mitt jobb!

Typisk textil!


Och så jobbade jag lite,
förstås, före och efter. Klockan 11.15 loggade jag in för att lyssna på ett webinar om sociala medier och hur företag kan använda det i kommunikation med andra företag, så kallad B2B (B står för business; alla såna här termer ska tramsigt nog vara engelska).

Halv ett loggade jag ur och gick till Thaistället där jag hade lunchdejt med min Fästmö och hennes yngste. Vi åt alla kycklingspett, förstås, men somliga utan dess grädde på moset – jordnötssåsen! Morsade på I som var där med sin familj och lunchade också.

Anna och jag sippade på kaffe på maten en stund, medan unge herrn tog en nypa frisk luft. Sen var det dags att traska till busshållplatsen för mina lunchgäster och själv skulle jag tillbaka och jobba. Just nu handlar det nästan enbart om institution 1:s forskningssidor som jag går igenom, stramar upp och korrigerar. Men jag kan inte sitta för lång stund i taget för då tappar jag koncentrationen. Ska försöka avsluta ett ämnesområde innan jag åker hem idag. Då har jag bara ett kvar att gå igenom. Därefter ska ett sjunde område upprättas, men jag har inte fått nåt underlag till det än.

I kväll jobbar Anna till klockan 20. Sen åker jag och hämtar henne för fram till fredag morgon är hon hos mig. En rätt fnattig vecka, kan tyckas. Anna ville emellertid att unge herrn skulle få höstlov som ”alla andra” barn och då fick han vara hos henne under hennes lediga dagar. I morgon är det nog mormor och håller honom sällskap. Pusslande, minsann, men snart klarar han sig nog själv.

På fredag är det arbetstidsförkortning och jag har inte bestämt än om jag ska åka och jobba eller inte. Det skulle vara lite skönt att få vila hemma en extra dag. Jag känner mig riktigt slut.


Livet är kort. Och fikarasten är slut.

Read Full Post »

Alltså i natt… Jag brukar inte ta med mig främmande människor in i mitt sovrum, men jag måste bara berätta om min allra senaste krämpa: klåda i hålfötterna! Jag vet inte hur många gånger jag vaknade i natt av att det kliade som 17. Under båda fötterna! Det syntes ingenting och i morse ser fötterna ut som vanligt. Ett tag trodde jag att jag skulle bli galen. Inte vet jag vad det var. Det kanske var onda hälen som ville krypa ur mitt skinn och lämna mig. Vore inte så dumt. Igår hade jag jätteont och jag ska erkänna att jag stod med den handikappanpassade brödsågen i högsta hugg ett tag, redo att kapa av eländet. I natt hoppas jag slippa både ont och klåda. Jag vill sova, tack så mycket. Vad gäller klådan i hålfoten finns det ett tillfälle när den är värre än när man försöker sova – och det är när man kör bil. Det finns ju ingen chans i h-e att man kan sparka av sig dojan och klia då eftersom man ju sköter bilens framfart med fötterna. Ja, ja, vi får se vad som händer i ärendet.

Jag skickade ett god natt-sms till Fästmön, men det kom inget svar tillbaka. Gissade att hon varken hörde eller noterade det, kanske såg film med barnena. Så jag släckte och somnade rätt gott till Leif GW:s röst på TV:n. (Sen vaknade jag mitt i natten igen av en viss klåda…) I morse hade jag fått ett rött utropstecken i retur till min Ajfån – mitt sms hade inte gått iväg/kommit fram. Irriterande! Jag vet att Anna hade problem med sitt nätverk hemma igår, nåt som inte ska påverka sms. Kanske Ajfånen hade klåda i hålfoten eller nån annan åkomma? I morse fick jag sms från vännen B, så nu verkar det fungera från mitt håll i alla fall. Nåja, jag får träffa Anna och lillskrutten vid en sen lunch idag. För först ska jag delta i ett webinar om hur sociala medier fungerar i kommunikationen mellan företag.

När jag klev upp i morse hittade jag kanske förklaringen till klådan i hålfoten: jag har ett monster som bor ovanpå garderoberna! Jag hann fånga det på bild, hårigt och läskigt är det.

Profilen av ett hårigt och läskigt monster ovanpå mina garderober i sovrummet.


Det där sovrumsmonstret
kanske är en riktig profil! Det kanske är det som kliar mig i hålfötterna under nätterna, bara för att retas. Vad vet jag? Jag kanske skulle kontakta lokalblaskan som idag har börjat med en ny drive

Månadens kulturprofil

Men hallå! Känns inte det lite… östastat??? Jag minns att jag fick skämmas på ett av mina jobb när förvaltningschefen började införa

Månadens medarbetare

Denn* medarbetare skulle premieras med blomma, tårta och diplom – som informatör skulle jag tillverka diplomet samt göra ett reportage i personaltidningen. Detta var emellertid i början av 1990-talet. Nu är det 2012. Inte ens aktuellt att införa

Månadens mupp

för ingen jävel vet vilka mupparna är, längre.

Hur som helst. Lokalblaskan verkar damma av gamla idéer. Vad Månadens kulturprofil får framgår inte. Dessutom står det att de nominerade kandidaterna är tre – fast det är fyra – tre gubbar och en tjej. Nån mer än jag som lider av galopperande dyskalkyli, huh? Men den som vill in och rösta kan göra det här. Jag tänker nog rösta på han med baskern, bara för att han är den enda som har en huvudbonad och sticker ut – såsom en riktig profil ska göra. (Vem fan han är har jag ingen aning om, men vi har faktiskt råkats en gång i min vän kurdens affär. Då tyckte han att vi pratade för länge, tror jag, för han avbröt oss… Lite svårt att glömma sånt har jag, så han skulle passa som profil!)


Livet är kort.

Read Full Post »