Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 8 oktober, 2012

I kväll var det lite mycket JonasåMark på SvT. Så blir det ofta, tycker jag, när det gäller dessa herrar. Men icke förty, första delen av TV-serien av Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar ville jag inte missa. Det var rätt tänkt.

Rasmus kommer till Stockholm. 


Bögpesten, aids, kommer till Sverige
på 1980-talet. Ungefär samtidigt kommer nybakade studenten Rasmus från Värmland till Stockholm för att plugga. Eller för att kunna komma ut som bög… Benjamin finns redan i Stockholm, men han är Jehovas vittne och det går förstås inte att kombinera med homosexualitet. Eller? Det vill sig inte bättre än att Paul sammanför dem.

Idag talas det inte så mycket om aids. Kanske är skälet att det numera finns bromsmediciner som fungerar – och varför ska man då tala om en… skamlig (?) sjukdom? Jonas Gardell gör det i alla fall och jag vet inte hans motiv. Men jag tycker att det är bra och modigt och viktigt. För vi får aldrig glömma dem som rycktes bort från oss av det enda skälet att de hade älskat med nån som burit på ett smittsamt virus.

Vi ska aldrig glömma. BRA, Jonas Gardell, att du påminde oss! Högsta betyg!


Livet är kort. Jag glömde nästan det.

Annonser

Read Full Post »

Karin Fossum skriver ofta rätt läskiga böcker. Ibland rena deckare, ibland mer psykologiska thrillrar. Hennes senaste, Jag kan se i mörkret, tillhör den senaste kategorin.

Inte nån lämplig bok att ha med sig på sjukhuset.


Riktor är manlig sjuksköterska
på ett vårdhem för äldre. Utåt sett verkar han väl ganska normal, men han har en fäbless: han gillar att plåga gamlingarna. När han är ledig sitter han mest i en park och betraktar omgivningen. Han träffar på en alkoholist av en slump och bjuder hem denne. Det kunde ha blivit början till en vänskap, men nånting händer, förstås…

Det här var inte riktigt rätt bok att ta med sig en dag på sjukhuset. Den var emellertid svår att lägga ifrån sig, för den är väldigt märklig. Hur kan man skriva om nån som gör gamlingar illa? Kanske om man vet vad den mänskliga naturen är kapabel till…

Inte högsta betyg, men nästan! För den här boken är väldigt… obehaglig.


Livet är kort.

Read Full Post »

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Idag har det varit en vanlig dag på jobbet. Nej, nu ljög jag. Det började med att jag inte hade nåt morgonkaffe att sätta i halsen när jag såg nedanstående i lokalblaskan:

Att prata om skicklighet är väl en sak, men långsiktighet och ödmjukhet är rena hånet när det kommer från det här hållet…


Och det var till Sjukstugan
i Backen Fästmöns snälla mamma skjutsade mig kvart i sju i morse. Jag skulle nämligen delta i en modeshow.

Haute couture, eller vad det nu heter.


Som alla provdockor
skulle jag nålas. Men det går inte att nåla mig på händerna. Trots det gjordes vissa försök. Jag pep. Resultatet ser ut så här nu i kväll:

Lila har aldrig varit min färg.


Till sist fastnade det äntligen
nåt skit i underarmen. Då var jag svimfärdig och kände mig jättemodig. Som tack fick jag en hutt av nåt som smakade orange och beskt och faktiskt inte gott.

Finally!


Mellan varven läste jag lite.
Opassande nog handlar den här boken om en man som jobbar i vården och som tycker om att plåga patienterna – eller gamlingarna, egentligen. Personalen skakade på huvudena när jag berättade och vidhöll att de är snälla och inte plågar nån i onödan. Jag vet inte, jag…

En opassande bok att ha med sig i vården.


Sen försvann några timmar
i ett töcken och som tack för min medverkan blev jag bjuden på vatten, saft, kaffe och mackor på bricka med hjärtor. En timma tuggade jag. Mådde illa ändå.

Bjuden på fika på bricka med hjärtor.


Tack vare blivande, hoppas jag, svärmors försorg
kom jag hem till mig. Jag har legat ovanpå gästsängen, under filten, och telefonerat med mamma och Anna, jag har ätit ett par mackor till och nu njuter jag av en kopp senapsmugg  perkolerat kaffe. I kväll blir det inte nån fest, men jag njuter av att vara hemma. I morgon blir det jobbet igen! Det vanliga, vill säga.

Tack till alla som stöttar på olika sätt! TACK!


Livet är kort.

Read Full Post »