Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 28 oktober, 2012

Nu har det kommit! Straffet för att jag både har suckat och skrattat åt och med mamma om allt hon har gömt och glömt, till exempel den blåa väskan. Häromdan hade jag försnillat en portnyckel och anklagade, halvt om halvt, grannfamiljen för att ha snott den. Sen visade det sig ju att den fanns här hemma.

Igår hittade jag inte mina solbrillor. Jag visste att jag hade haft dem när jag hämtade Fästmön i fredags eftersom jag erbjöd henne att låna dem. (Hon hade gjort en ögonundersökning och var extra känslig i ögonen.) De brukar ligga i främre facket i min jobbväska. Där fanns de inte igår när jag skulle köra i stark höstsol och hämta hem Anna från jobbet. Eftersom de inte heller låg i hallmöbeln var jag säker på att de låg i nåt av handskfacken (jag har två) i Clark Kent*. Fast… där låg de nu inte.

Jag hade ont igår och smärtan gör mig på dåligt humör. Irriterad fräste jag till Anna att nu hade

de där jävla solbrillorna försvunnit också!

I min fantasi fick jag det till att jag hade glömt dem på Tokerian eller på pizzerian i fredags. Det gjorde mig ännu surare. Att jag sen glömde handla allt som stod på lappen när vi stannade till på hemvägen vid ICA Heidan gjorde inte humöret bättre… Jag glömde nämligen ta upp lappen…

När vi väl kom hem efter en färd där jag blivit tvungen att använda de små fula solbrillorna som alltid ligger i ett av bilens handskfack började jag riva i jobbväskan igen. Och HEPP! Där låg de! Fast inte i det främre facket utan i det bakre…

Så nu går jag och undrar vad jag tänker glömma och gömma härnäst. Eller kanske har jag redan glömt nåt idag och uppfyllt dagens glömskekvot… För i morse, när jag kom hem efter att ha skjutsat Anna till jobbet, glömde jag att lägga i handbromsen när jag hade klivit ur bilen för att låsa upp garageporten. Och bilen började rulla bakåt, mot en röd bil som stod på parkeringen. Jag fullkomligt kastade mig (inte så konstigt att jag har ont i ryggen, va..?) in i Clark Kent och fick stopp på honom millimetrar innan den smällde ihop med den röda

Förresten… det här inlägget hade jag tänkt skriva igår, men jag glömde det…


*Clark Kent = den ende mannen i mitt hushåll – min bil


Livet är kort.

Read Full Post »

För ett par år sen blev det ett himla hallå i litteraturkretsar kring boken Strindbergs stjärna av Jan Wallentin. Om jag inte minns fel handlade det om att boken förhandsåldes internationellt till massor av länder. Författaren fick ett stort förskott för boken. Själv hittade jag boken i somras, på årets första semesterdag, på antikvariat, för 50 kronor. Frågan är om den var värd pengarna…

Var den här boken värd 50 kronor?


Boken inleds
med att en dykare hittar ett gammalt lik i en gruvgång. Och därmed inleds jakten på att försöka sammanför Strindbergs stjärna och kors. Strindberg som i Nils Strindberg, inte August. Nils, som var med på Andrées expedition. Den börjar nästan som en deckare med ett mord – och fortsätter sen ut i vida världen, bland nazister, judar, första världskriget, argentinare, ryssar och så… tillbaka till de norra delarna av världen. Och så ett litet HBTQ-tema insmuget också.

Alltså, jag blir inte klok på den här boken! Den är som en blandning av Da Vinci-koden, men också lite som Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Fast när det gäller Strindbergs stjärna får jag inget grepp om själva storyn. Inget grepp alls. För den har också lite TV-serien Lost i sig – och sånt blir jag smått galen på.

Nej, det här var ingen bok som tillhör mina favoriter alls. Den är alldeles för snurrig, det är alltför många trådar att försöka hålla ihop – och reda ut. Och det är för absurt. Lågt Toffelbetyg!

Read Full Post »

Söndag och nya frågor. Den här veckan undrar Tofflan om du sover gott om nätterna. Du kan bara välja ett svarsalternativ, så välj det som passar bäst. Sen kan du alltid komplettera ditt svarsalternativ genom att kommentera inne i själva omröstningen, inte i det här inlägget.

Stort TACK på förhand för ditt svar – och din kommentar!


Livet är kort.

Read Full Post »

Färger är signaler om olika saker. Kanske spelar de roll när man väljer bil. Den gångna veckan undrade i alla fall Tofflan vilken färg din bil har.

Så här fördelade sig de 33 inkomna svaren:

24,24 procent (åtta personer) svarade: Jag har ingen bil. 
18,18 procent (sex personer) svarade: Silver/grå. 
15,15 procent (fem personer) svarade: Svart. 
12,12 procent (fyra personer) svarade: Vit. 
6,06 procent (två personer) svarade: Blå. 
6,06 procent (två personer) svarade: Grön.
6,06 procent (två personer) svarade: Annan färg.
3,o3 procent (en person) svarade: Brun. 
3,03 procent (en person) svarade: Guld.
3,03 procent (en person) svarade: Beige.
3,03 procent (en person) svarade: Röd.
Ingen svarade Gul eller Orange.

Simstar kommenterade:

En svart bil, inte förstahandsvalet eftersom den oftast ser smutsig ut men köper man av svärfar har man inte mycket val

Tofflan kommenterade:

Ja, svart är som vit – all smuts syns direkt. Men ärligt talat, när jag köpte Clark Kent (= min lille bil-man) tänkte jag, när det gällde färgen, att den inte skulle vara vit eller svart. Och silver har visat sig vara fantastiskt bra att dölja skit med!.. 😉 Jag köpte för övrigt Clark av en gammal kompis från tonårens fru!..

Stort TACK till dig som klickade ett svar och/eller kommenterade! Jag hoppas att du kollar in den nya frågan, som du som vanligt hittar i högerspalten under rubriken Tofflan undrar!


Livet är kort.

Read Full Post »

Tänkte jag skulle ge Gunilla och alla andra några nya chanser att få vinna ett fint pris – bjuda Tofflan på en öl. Det är helt enkelt dags för en bildgåta igen. Vad i hela friden föreställer detta???

Jag vill veta vad det är och ursprunget! 


Den här gången
 vill jag inte bara att du klurar ut vad bilden föreställer, jag vill veta ursprunget också. Sätt igång och gissa nu! Som alltid finns ledtrådar på bloggen.


Livet är kort.

Read Full Post »

Den tyska pippin blev superb igår! Lergrytan, som den tillagades i, gör fågeln så saftig och fin. I grytan la jag kantareller, vitlöksklyftor och två stora gula lökar. Jag hade tänkt slå över lite rödvin, men det glömde jag bort.

En bild på en gammal pippi.


En grönsallad serverade jag till,
inget ris igår,  och så den heta, kalla såsen. Vi smockade i oss i princip allt. Jag tror att Fästmön gillade anrättningen också, för det blev inga rester kvar till nån matlåda idag.

Kallhet sås.


Den största hemligheten
bakom den här kycklingen är nog kryddningen. En av specialkryddorna jag använder är berberi, även kallad etiopisk peppar. Nu börjar min krydda ta slut, men jag ska höra på jobbet om jag kan få hjälp att införskaffa lite mer. Vi har ju forskare som då och då åker ner och köper äkta vara. Den berberi jag har nu fick jag av en före detta kollega och den är förstås också äkta. Annars tror jag att det går att få tag i berberi även i Sverige.

Kvällen fortsatte med en titt på årets första avsnitt av Så mycket bättre. Tänk, de enda två jag kände igen direkt var Magnus Uggla och Sylvia Vrethammar. Börjar jag bli gammal, eller..? Fast å andra sidan kände jag inte alls igen Pugh Rogefelt, vars dag det var i premiäravsnittet. Bästa framträdandet tyckte jag miss Li gjorde. Hon hade valt Här kommer natten och hennes version kändes riktigt så där ångestladdad – precis som både hon och jag tycker att låten är. Olle Ljungström begriper jag mig inte på och han gjorde inget större intryck på mig med sin version av Dinga linga Lena. Maja Ivarsson anspelade för mycket på sex och jag tyckte hon förstörde den fina låten (Mitt bästa för dig). Darin gjorde en urhäftig version av Stockholm. Magnus Uggla inledde och gjorde Vandrar i ett regn på ett rätt OK sätt. Sylvia Vrethammar avslutade med Små lätta moln som… helt klart var annorlunda än Pughs version…

Sen grävde i våra godisbunkar och spelade ett parti Wordfeud – jag fick storstryk.

Det var ingen bra dag igår rent fysiskt. Den inleddes med en rejäl blödning, fortsatte med en häl som kändes som om den hade en kniv uppkörd rakt upp i den under 24 timmar samt en sträckning i ryggen – som jag fick när jag dammvippade! Jag har kryckan intill mig för säkerhets skull, för jag har svårt att resa på mig ibland och svårt att gå. Dagens utmaning blir att stappla över till Tokerian och kompletteringshandla till middagen – italiensk pastasås for grown ups.

I morse var det ganska annorlunda ute mot igår. För det första var det över sju grader kallt när Anna och jag huttrade ut för att åka till hennes jobb.

Sju grader kallt. Ja, jag behöver tanka.


Igår morse
var ju himlen kolsvart när vi åkte…

Igår morse. En bild på himlen och mitt i, en stjärna.


I morse
var det betydligt ljusare! Det kändes som om det var rena förmiddagen…

Samma himmel som igår morse, men en timme ljusare tack vare vintertiden.


Det här med vintertid och sommartid
begriper jag inte riktigt vitsen med. Eftersom det bara handlar om en timma hit eller dit borde vi kunna skita i det, helt enkelt. För vad fyller det för funktion mer än att det är lite ljusare nån vecka till på morgnarna innan det kolsvarta tar över igen? Och att det blir ljusare kvällar under nån veckas tid på våren? Sen är det ju ljusa kvällar jämt ett tag över sommaren.

Det kyliga gillar jag emellertid inte. Det kan vara vackert att se på, men det står väl inte på förrän det kommer snö och blir skithalt ute. Nej, det gillar jag inte – mer än att fota. Här några frusna löv som har samlats för att kura ihop sig i en av groparna Dalkarlarnas containrar lämnade efter sig på våra gräsmattor…

Frusna löv som kurar samman i en grop i gräset.


Himlen är i skrivande stund
blå och molnfri, temperaturen har stigit till -2,6 grader och jag kunde nyss resa mig utan krycka. Hur mår du idag, då???


Livet är kort.

Read Full Post »