Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 19 oktober, 2012

Nu vet jag inte hur många gånger jag har läst Twitter – med länk till Fejan –  från TV4 Nyheterna Uppsala om den sagda vargen som har varit synlig i centrala stan. Det senaste är att chefen för naturmiljöenheten vid länsstyrelsen har kikat på bilder som allmänheten har skickat in. Enligt denne chef är det

[…] med stor sannolikhet […]

en varg.

Själv tänker jag på Pojken och vargen. Pojken ropade ju jag vet inte hur många gånger att vargen kom. Till sist brydde sig inte folk – och då kom vargen. Ungefär lite så känns det. Har TV4 Nyheterna Uppsala inget annat att försöka göra scoop på??? Nån tjänsteman vid offentlig förvaltning eller nån förtroendevald att granska? Huh?

Jag tycker det scoopigaste i detta är vad chefen för naturmiljöenheten heter:

Lennart Nordvarg.

Inte bara scoopigast, rätt kul också.

För övrigt misstänker jag att den varg som synts nära Sjukstugan i Backen är tvåbent, har iskalla ögon och stora färdigheter som… kränkare. Men det är bara vad jag misstänker. Djur brukar vara snälla än människor. Fast begreppet

varg i fårakläder 

har denne kränkare dammat av. Rejält.


Livet är kort.

Read Full Post »

Den här boken kom i mina farföräldrars ägo efter att Zarah Leander och farfar vistats på sjukhus samtidigt och dessförinnan nyligen gett ut var sin bok. Men det är inte den enda beröringspunkten dem emellan: Zarah Leanders tredje man, Arne Hülphers, kom från en metodistsläkt precis som farfar! Dessutom var både Arne Hülphers far och farfars far pastorer i Finland. Jag har just läst Zarah. Zarah Leanders memoarer, skrivna av henne själv, men troligen med god hjälp av Jan Gabrielsson, som på titelbladet fått titeln handsekreterare.

Farfar och Zarah bytte böcker med varandra. Den här är förstås signerad av Zarah.


Zarah Leander och farfar
bytte böcker med varandra. Zarah fick farfars bok Karl Hurtig – en livsgärning i Guds rikes tjänst och farfar fick Zarahs memoarer. Naturligtvis ett signerat exemplar med en dedikation som lyder

Till Pastor + Fru Mansfield Hurtig. Zarah Leander

När farmor gick bort 1982 hamnade boken i mina föräldrars ägo, men inte förrän nu har jag läst den. Jag hade tittat på den många gånger hemma hos farmor och farfar där den tronade på en sorts coffee table bland konstböcker och andra vackra bilderböcker. Boken om Zarah stack onekligen ut med sitt omslag med bild på primadonnan själv samt en tecknad stjärna i sjutttiotaliga färgerna orange och cerise

Äntligen har jag läst den här boken! Den har lockat så länge, men först nu blir det av! Boken är alltså självbiografisk. Den beskriver mest Zarah Leanders karriär, även om privatlivet, såsom de tre äkta makarna och barnen, nämns. Men privatlivet kommer i skymundan för karriären – i boken, alltså. Jag kan bara gissa att det till viss del gjorde det även i verkliga livet. Däremot ägnas ett kapitel åt att utförligt beskriva Zarah Leanders kontakter med tyska nazister – och att framföra argumentet att hon var

politisk idiot.

Vidare skildras också hur svårt det var för Zarah Leander att återvända till Sverige efter åren som firad filmstjärna och artist i Tyskland. Särskilt svårt var det förstås att inse att hon var persona non grata vid återkomsten hit. Åren i tysthet på det 39 rum stora slottet Lönö nämns, men inte mer.

Jag hade önskat att boken gav mer om privatlivet. Det känns som om vissa delar är överhoppade och det finns luckor på många år som knappt nämns. Nåt litterärt mästerverk är boken inte heller, men den är helt klart läsvärd och intressant. För tycka vad man vill om Zarah Leander, vill man ”se” en stjärna kan man gott och väl läsa den här boken och ha stor behållning av den!


Livet är kort.

Read Full Post »

Varning för stjärtklåda!


Varför inför inte fler människor torsdagsmys?
Det gjorde Fästmön och jag igår. Nu tycker att ordet

mys

inte nödvändigtvis har med ätande av slaskmat och snask att göra, men lite mat blev det ändå. Vi köpte var sin mini-baguette och till den tre goda ostar – varav en var synnerligen übermogen. Till huvudrätt blandade vi till var sin sallad på ICA Heidan. Till maten serverades ett glas rött och till dessert synnerligen kletiga choklad- och dajmmuffinsar och kaffe. Ja tack, vi blev mätta!

Ingredienser till torsdagsmys. Allting ser inplastat ut och det är ett filter jag har lagt på i Photoshop eftersom Ajfånen tog en suddig bild. Alltså, jag tog en suddig bild med Ajfånen.


Men vadan detta mysande en torsdag?
Kanske var det en viss kompensation för de ÄCKLIGA historier Anna berättade härom kvällen om maskar i stjärtar och hur dessa sprids via handdukar och gosedjur. (ja för BARN är ena rediga smitthärdar! Inte så konstigt dårå att jag inte är nån barnmänniska, eller hur? OBS! Ironi!!!)  Jag höll på att kräkas! Och naturligtvis började det klia på ett visst ställe. Outhärdligt mycket. Så mycket att jag var helt säker på att jag hade blivit moderskepp för en massa vita, slemmiga och krälande saker. URRRK! Det räcker så bra med mina sedvanliga aliens, tack! Men dessa berättelser gjorde att jag hade liiite svårt att sova, kan jag meddela. Fast jag har självklart INTE nåt som krälar i min stjärt, det vill jag ha till protokollet!

Däremot har jag nånting som ser till att det inte krälar i mina ben idag. Det är premiär för stödstrumpor för min del! Tantvarning, eller? Till saken hör att jag hatar knästrumpor. På grund av min onda häl kan jag tyvärr inte stå och jobba. Det innebär att jag får problem med mina proppben. Nål-Janne rekommenderade därför att jag skulle inhandla stödstrumpor. Igår fick de besök av en stödstrumpsförsäljare (vilken titel!) på Annas jobb. Anna messade och frågade om hon skulle köpa ett par åt mig och det ville jag. Så nu sitter jag här, iförd ett par knästrumpor (har inte haft såna sen jag var liten kicka) med stjärnor på. Det kändes ovant att dra på sig dem i morse. Eftersom jag inte kan stå på den onda hälen mer än typ två sekunder, fick jag sätta mig på en stol och dra på mig strumporna – ända upp till armhålorna, kändes det. Närå, de slutar vid knävecken. Än så länge känns det bra även om jag blir varm om benen. Det ska bli intressant att känna efter i kväll hur benen mår.

Stödjande strumpor.


Anna har webb-adressen
ifall man vill skicka efter fler strumpor. Och känns benen bra i kväll lovar jag att försöka tvinga av henne den och lägga ut den här på bloggen. Känns benen riktigt bra ska jag nog skicka efter flera par så jag har ett par per vardag.

Idag på förmiddagen ska jag försöka få till text och bild till en folder. Inte det lättaste när textunderlaget är för omfattande och bildkvaliteten mindre bra. Tja, jag får väl trolla – med mina stödstrumpeknän!


Livet är kort.

Read Full Post »

Idag är det min pappas dag. Hans födelsedag. Pappa skulle ha fyllt 85 år. Om han nu inte hade gått bort så där hastigt för sex år sen.

Min pappa som jag minns honom.


Sex år har gått,
som sagt. Så klart jag funderar på hur allt hade varit om han inte hade drunknat den där varma dagen i slutet av juli. Och jag saknar och sörjer fortfarande. Tycker att det är tråkigt att pappa och Fästmön aldrig fick träffas, att det är ledsamt och ensamt för min lilla mamma. Men så är livet.

Vi vet så lite om livet. Visst kan vi till stor del påverka vad som händer oss genom de val vi gör, men baske mig inte allting! Döden kommer när den tycker att det är dags. Och då är det oåterkalleligt.

Sista kvällen pappa levde fick vi i alla fall prata ovanligt länge i telefonen. Det känns gott. Det känns gott att veta att hans sista timmar var mysiga och att han hade det bra på semestern tillsammans med mamma. Föga skulle jag då ana att jag nästa kväll skulle sova i sängen där han hade sovit sin sista natt – jag fick ju ge mig av i all hast neråt landet. Som tur var hade jag vännen Mia här som skjutsade mig, för sen blev jag ju tvungen att köra hem mamma och pappas bil (mamma har inte körkort).

Det finns ögonblick från den där dagen jag helst glömmer. Som när mamma ringde på eftermiddagen och jag hörde hennes förtvivlade röst på telefonsvararen – men jag kunde inte svara för att själva telefonapparaterna var avstängda för att spara batteri! Och väntan… Väntan på att sjukhuset i Jönköping skulle ringa tillbaka med ett besked. Det gjorde de aldrig och det tycker jag var riktigt jävla dåligt! 

Till sist fick jag tag i nån på hotellet och jag insåg att jag skulle åka ner. Min pappa hade slutat sina dagar i den sjö där han simmade som krigsbarn – när han inte tvingades arbeta utan lön i sin värdfamiljs fabrik.

Älskade lilla pappa vad jag saknar dig!!


Livet är kort.

Read Full Post »