Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 14 oktober, 2012

Den dagen jag fyllde 50 år i år fyllde Birgitta Stenberg 80 år. Lokalblaskan valde att göra en födelsedagsintervju med henne och inte med mig. Det är OK. Det känns rätt. För Birgitta Stenberg är fortfarande den friare av oss, om än 30 år äldre än jag. Jag blir aldrig så fri – och det gör mig smått avundsjuk. Fästmön och jag har just sett dokumentären Alla vilda, som jag spelade in på DVD-hårddisken för ett tag sen från SvT2.

Birgitta Stenberg, 80 år och fri. (Bilden är lånad från Svt.se)


Direkt efter andra världskriget
stack Birgitta Stenberg ut i Europa. Hon lämnade det ofria Sverige och levde livets glada dagar i städer som Paris och Rom. Hon älskar både män och kvinnor, hon testar droger – allt för att kunna skriva om sitt liv.

Nu är det många år senare och i Alla vilda får vi följa med Birgitta Stenberg på nytt ut i världen. Den här gången söker hon upp gamla älskarinnor och älskare.

Det här är en fantastisk film om en fascinerande kvinna. En kvinna som fortfarande är fri, som inte låter nån eller nånting binda sig. Och hon är ännu friare sen hon bosatte sig där hon lever nu, påstår hon. För där, bland alla frireligiösa som följer alla regler, är hon, den vilda, friare än nånsin.

Alla vilda är en riktigt bra dokumentär av Lisa Belfrage och Marianne Gustavsson. Högsta Toffelbetyg!


Livet är kort. Men är det fritt?

Annonser

Read Full Post »

Idag läste jag om ett jätteöga som hade hittats på en strand i Florida. Ögat var stort som en apelsin.

Gulp, så läskigt!

var min första tanke.

Men sen blev jag förstås nyfiken på vad det kunde vara för öga, vilket djur det hade tillhört. Mannen som hittade ögat tog hem det och sparade det i en plastpåse i kylen.

Det var väldigt färskt och det blödde fortfarande,

sa han till tidningen Sun Sentinel. Själv skulle jag nog inte ha vågat peta på det. Men det lite äckliga tycks fascinera…

En svensk zoologiprofessor i Lund, Dan-Eric Nilsson, säger att det måste tillhöra en svärdfisk. Han säger också:

Bläckfiskögon ser inte ut sådär, de kollapsar och ser ut som en sladdrig påse. Och valögon ser inte heller ut sådär, de har inte den blåa irisen.

Urrrk… Just nu känner jag hur middagen åker hiss i magen. Vad vi åt? Tja, inte var det svärdfisk, men det var… fisk… Laxfiléer som skulle vara benfria. Trots det hittade Fästmön ett ben i sin filé. Det gäller att hålla ögonen på det man stoppar i sig, så att säga…

Dessa ögon hittade jag på Vaksala torg en gång.


För ovanlighetens skull
har jag varit trött i eftermiddag. (Ja men NU fattade du väl ändå att jag var ironisk?) Mamma ringde när jag höll på med morgontoaletten lunchtoaletten. Det blev bara ett kort samtal, för jag hade några ärenden att utföra innan jag skulle åka och hämta Anna.

Vi har slumrat lite här i eftermiddag, Anna på soffan, jag i fåtöljen. Däremellan har jag läst Zarahs märkliga självbiografi och förlorat STORT i min andra match i Wordfeud mot AstroMonica. Idag hade jag inte en chans!

Hälen är ond i kväll och mina aliens bråkar lite med mig också. Men jag ska försöka överleva till i morgon bitti, för då ska jag ha en liten dragning om mitt kommunikationsarbete på institution 1 för ”företagets” kommunikationschef med medarbetare.


Livet är kort.

Read Full Post »

Vi har kört en liknande fråga tidigare, men nu tar vi det igen! Den här veckan undrar Tofflan vilket ditt favoritgodis är. Kanske ska den som gillar saltlakrits andas ut lättad eftersom det inte blev nåt EU-förbud här i Sverige mot det. Själv har jag… andra preferenser när det gäller godis!

Som vanligt kan du inte kommentera det här inlägget, men lämna gärna en kommentar direkt i omröstningen! Och den hittar du som vanligt i högerspalten, under rubriken Tofflan undrar.

Tack på förhand för ditt klick – OCH din kommentar!


Livet är kort. Gott är gott. 

Read Full Post »

Den gångna veckan undrade Tofflan om du är rädd för att vara ensam. Frågan engagerade många!

Så här fördelade sig de 33 inkomna svaren:

60,61 procent (20 personer) svarade: Nej, inte om jag har valt ensamheten själv. 

24,24 procent (åtta personer) svarade: Nej, jag är inte rädd att vara ensam, men jag föredrar att inte vara det. 

12,12 procent (fyra personer) svarade: Nej, jag föredrar att vara ensam, ensam är STARK! 

3,03 procent (en person) svarade: Ja, om jag blir lämnad. 

Ingen svarade: Ja, jag vill helst inte vara ensam en enda minut! eller Ja, ibland är det bara svårt att vara ensam!

Cattis kommenterade:

Det optimala är så klart att inte behöva vara ensam om man inte vill men kunna dra sig undan i avskildhet när man känner att man vill eller måste! Skulle ensam betyda alltid ensam vore jag nog rädd för det men det vore nog lika hemskt att aldrig vara ensam. Ibland betyder att vara ensam att få vara ifred och det behöver åtminstone jag.

Jontas kommenterade:

Jag är i och för sig väldigt stark mentalt, men om man är det av att vara ensam är svårt att säga. I mycket har jag valt ensamhet eftersom det är lugnast så. Någon rädsla känner jag inte av att vara ensam. Eftersom jag behöver mycket lugn, ro och vila så är ensamhet för mig en lisa för själen. Det betyder inte att jag är asocial eller inte vill umgås med andra. Frågan är vad man ska tolka in i ensamhet? Att man lever singelliv? Det är inte självvalt men jag sörjer det inte. What will be will be, typ. Jag har inte mycket till socialt liv på min fritid, och just nu känns det okej eftersom jag bor i mycket fysisk smärta. Som sagt – jag är väldigt social. Och enormt pratglad.

Tofflan kommenterade:

Jag tror att det är viktigt att klara av att vara ensam. Ibland föredrar jag också att vara ensam, särskilt när jag har ont/är sjuk, men inte alltid – ibland är jag liten och rädd och vill vara allt annat en ensam med det onda.
Fast ovan gäller att vi då snackar vi SJÄLVVALD ensamhet. Ensam ensamhet är inget jag eftersträvar i mitt liv. Jag tror ingen är gjord för att vara ensam helt och hållet. (Då menar jag inte singelliv utan ensam ensamhet generellt.)

Tatiana kommenterade:

Jag tycker mer och mer om att vara själv. Har de senaste månaderna förstått att den som man kan hålla i handen då åskan går är..jag själv.
Har bestämt mig för att inte bittra ihop utan ba gilla läget. Jag är faktiskt riktigt trevlig att umgås med 🙂

Stort TACK till alla som klickade ett svar och ett lite större TACK till dem som lämnade en kommentar! Jag hoppas att du kollar in den här veckas fråga, som vanligt i högerspalten under rubriken Tofflan undrar.


Livet är kort.

Read Full Post »

Jag noterade en liten TT-notis om säljare och köpbeteende hos kunder. Säljare är en yrkesgrupp som jag är allergisk emot. För att tala klarspråk fattar jag inte hur man kan jobba som säljare, särskilt inte telefonförsäljare. OK, jag vet att det är en tuff arbetsmarknad, men jag skulle hellre städa eller jobba på dagis (det senare är min mardröm, därmed inte sagt att man inte behöver utbildning för att jobba med barn!!)

Telefonförsäljare är värst, men tack och lov kan de inte ta på mig.


Min gamla mobil
ligger påslagen på köksbänken i ljudlöst läge. Varje dag noterar jag säljsamtal – och varje dag hånskrattar jag, för jag kommer inte att svara på dessa samtal.

Men åter till säljare och köpbeteende! Enligt notisen kan beröring göra kunderna mer köpbenägna. Beröring! Ja, det är nån på Karlstads universitet som har undersökt detta och kommit fram till att en sekunds beröring gör oss kunder mer positiva till affären, att vi vill komma tillbaka och att vi vill handla för mer pengar.

Fy te rackarns! Tänk om Hon med pannan eller nån annan kuf på en affär nära mig plötsligt fick för sig att ta på mig! Först skulle jag nog skrika

Ofredande!

Sen skulle jag springa benen av mig därifrån! Så fort min häl nånsin bar.

Hur skulle du reagera om en säljare tog på dig i en affär???


Livet är kort.

Read Full Post »

I natt har jag sovit hela natten utan avbrott. Det är väldigt ovanligt. Väldigt. Jag sov från nästan klockan 22 ända till halv sju. Var hyfsat pigg när jag skjutsade Fästmön till jobbet. Hon envisades igår med att säga att hon skulle ta bussen, men här är det jag som bestämmer! (I detta ärende, alltså, inte nåt annat!)

Hemma igen gick jag och la mig. Somnade inte om, men slumrade och såg bilder av målade äggskal framför mig. Jag har aldrig kunnat måla, jag har velat kunna måla. Men det är orden som i stället kom till mig. I viss mån. Min farfar Mansfield kunde måla och hans mamma Mabel kunde måla. Tyvärr tog den där %&¤”! AE minst tre av Mabels tavlor och sålde på en av sina auktioner. DET VAR AFFEKTIONSVÄRDE I DEM, IDIOT! Men jag har kvar lite smått av det farfar målade. Den här oljan gjorde han 1911, när han var elva år:

Farfars verk som elvaåring.


Några år senare,
som 18-åring, gjorde han den här:

Farfar Mansfield var 18 bast när han målade denna. Och jag tror att det är ett Uppsalamotiv!


Nej, jag gick visserligen
och la mig en stund, men händerna domnade så läskigt att jag inte ens kunde läsa. Men Zarah var med mig på nattduksbordet.

Zarah var med. Det var ett h-e med den här bilden, för Photoshop ville inte spara den… Spöken..?


Den här boken
fick farmor och farfar efter att ha träffat Zarah Leander 1973 i samband med en sjukhusvistelse i Norrköping, där farmor och farfar bodde. (Ja hon har signerat den!) Farfar hade just gett ut sin bok, Karl Hurtig – en livsgärning, om sin far, så jag gissar att de bytte! Två synnerligen olika biografier…. Farfars bok innehöll en del av farfars släktforskning, en forskning som förde honom tillbaka till 1600-talet – utan vare sig dator eller internet!

Morgonen har bara svischat iväg. Jag har tagit reda på gårdagens tvätt och förberett en maskin för senare idag. Ska bara bära ut däcken i bilen först och då blir tjockis-svarta fleecejackan smutsigare än den är nu. Lika bra att vänta.

Handdukar i strykhög. Nej, jag har ingen mangel.


Medicinen för nästa vecka
är fördelad. Den ena sortens tabletter var så yttepyttesmå att jag var tvungen att gå och kolla om jag hade fått rätt. De hade ju skrivit ut för låg styrka på mina magtabletter, så… Men det var rätt. Annars hade jag blivit smått irriterad… (dagens litotes).

Mediciner. Fast hostmedicinen längst till höger fördelade jag inte i min Anabox, jag hällde en skvätt i truten, bara.


Växterna ser hur hängiga ut
som helst. Jag tror att de har fått en chock av att det inte drar från fönstren längre. Men palettbladet, en av dem, är väldigt fint på nära håll.

Palettbladet ser väldigt fint ut – på nära håll. 


Igår kväll spelade jag
min första Wordfeud-match med Anna. Nu funderar jag på vem jag ska utmana härnäst. Jag spelade ju ett parti med Inna, men hon gav upp och det förstår jag – jag ledde ju STORT! (retas). Att vinna en match på WO känns inte lika härligt som att vinna den för att man, som jag, bara är bäst! (synnerligen ironiskt!)

Jag trodde verkligen att jag inte skulle kunna gå alls idag på grund av gårdagens irrfärder inne på Stormarknaden. Men faktum är att hälen är rätt OK idag och jag har nästan träningsvärk i stället, i vadmuskeln och ryggen.

Idag händer inte mycket mer än att jag måste över till Tokerian en sväng och så ska jag som sagt knö in däcken i bilen. I morgon, måndag, är vi ju borta på kvällen, så då måste det vara förberett för tisdagens bilservice.

Till middag i kväll har jag tänkt lax med citronsås och kokt potatis. Det känns lite bra att kunna servera nånting hyfsat nyttigt.

Nu blir det en stund med kallt kaffe och lokalblaskan. Kaffet blev kallt eftersom datorn krånglade och Zarahbilden var ovillig. Jag har gått en surfrunda hos mina Kickor & Pluttar, för jag orkade inte det igår kväll – annars är det minst en sån runda om dan! Utan input, ingen output, anser jag! Ni inspirerar mig, med andra ord!

Kaffe och söndagstidningen.


Ska väl så smått klura på
en ny fråga till Tofflan undrar. Den om ensamhet, som jag la ut förra söndagen, lockade många som svarade. Det får mig att undra om människor känner sig väldigt ensamma rent generellt…

Vad har du för dig idag, dårå???


Livet är kort.

Read Full Post »